I dagens pappers-DI kan man läsa att fem svenska band tilldelats € 20 000 vardera från EU i "turnébidrag". Snacka om rock´n´roll att åka på bidragsfinansierad turné! Hur gick det till när de sökte bidragen? Hur motiverade de sig? "Öh, eftersom vi inte är tillräckligt populära för att kunna finansiera en egen turné behöver vi nu EU-bidrag så att vi kan turnera och överleva". Tänk vad pinsamt i cred-kretsar att det nu blir offentligt att Christian Kjellvander, José Gonzales, Laakso, Sabaton och Tiger Lou sökt och fått bidrag för att kunna turnera. Snacka om rock´n´roll.
Nu undrar jag bara huruvida dessa bidrag innebär återbetalningsskyldighet om de säljer ut varenda gig? CSN har ju varit på mig de senaste tre åren om att jag tjänat för mycket pengar på att arbeta under de år som jag fick studiebidrag?
För övrigt undrar jag varför näringslivstidningar som DI envisas med att skriva så här: "Fem svenska band får vardera 20 000 euro (200 000 svenska kronor)....." Jag tror att en övervägande majoritet av de som läser DI vet att en euro kostar någonstans mellan 9 och 10 kronor för tillfället, det behöver liksom inte förklaras för att man ska få en uppfattning om vilka summor det handlar om?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Är det enda kriteriet att vara lagom opoppis borde jag kunna söka, och få, sagda bidrag. Jag är ju helt okänd och därmed impopulär. Om ansökningarna går vägen siktar jag på turnéstart i Lund.
Haha! Jag fattar ingenting av bidragssubventionerad rockenroll. Det hela är mycket märkligt. Sök!
jag har läst och läst nu, och jag är nog dum för jag förstår inte vad det är som är pinigt med att få bidrag för att turnera? jag tycker personligen det är skitfett att det inte bara är magnus uggla och per gessle som har råd att åka runt och spela i sverige utan även mindre och fattigare band på mindre och fattigare bolag.
Jag förstår vad du menar, och mångfald är alltid bra och marknadsmässighet ska inte behöva styra konsten. Men själva påfundet EU-bidrag strider ändå mot den fina tanken om rock i den meningen att rock är oberoende och fristående från arbetsmarknadsåtgärder, drivet av den obändliga viljan att turnera, oavsett om kalkylerna går ihop. Det finns ju egentligen flera alternativ, gör som Uggla och Ledin och fixa sponsorer (vilket troligtvis skulle förkastas helt av de ovan nämnda artisterna), eller turnera utan att ta på sig hängslen, livrem samt cykelhjälm, för att man vill ut på vägarna och spela sin musik oavsett om man överlever i längden.
grejen är väl att dagens samhälle inte riktigt är lika välkomnande längre och det finns inte så många som gladeligen upplåter logar och skjul till vilken liten sugen musikant som helst. min erfarenhet är att det är typ det minst glamourösa som finns att turnera, eftersom de flesta som gör det har ett liv hemma som kostar pengar samtidigt också, typ boende, familj, pissjobb som man ändå behöver återkomma till nån gång, osv. och hur fett man tjänar på skivförsäljning i det här landet nu för tiden är väl ingen nyhet.
och det där om rocken och lidandet för konsten vet jag inte om det är så hett längre. de flesta jag känner vill bara spela sin musik jävligt gärna, bidragna eller inte.
Post a Comment