Tuesday, April 25, 2006

Tisdag i april

Mein Gott, vilken vidrig vidrig vidrig jobbdag idag. Mitt huvud höll på att implodera under hela eftermiddagen/tidiga kvällen, men jag överlevde helt otippat. Så sjukt mycket att göra just nu (shit vad tråkigt det är att läsa om folk som beklagar sig över att de har mycket att göra på jobbet) och jag har suttit och trixat i Excel och pratat i telefon och sprungit hit och dit och läst en massa och skrivit en del och mailat och pratat mer i telefon och suttit och stirrat rakt ut i luften ibland i en lätt attack av paralysering.

Till slut satt jag kvar helt ensam och telefonerna tystnade och mailen slutade plinga och det är då det är som bäst att jobba. Någon kanske opponerar sig och tycker att jag är en mycket träig människa, men det är kanske det bästa som finns; att sitta själv på ett tyst kontor och jobba med att trixa siffror i Excel mellan säg 18 och 20. Att jag dessutom tycker att Excel är det bästa och tuffaste programmet gör väl bilden av en träbock till människa än mer självklar.

Både PJ och jag kom hem från våra jobb runt 20 eller så, och det kändes ju mycket karriärsmässigt och sånt där som man på något underligt sätt glamouriserar när man sliter med små fempoängskurser som man inte lär sig något av på universitetet, och då tänker man att man aldrig någonsin ska längta tillbaka till studietiden. Det är inte så glamouröst när allt kommer omkring, att komma hem vid 20 eller senare, handla champinjoner för sju kronor på Konsum och sedan laga mat (laga mat är för övrigt bra sätt att varva ner från jobbet).

MEN, trots allt, det känns på många sätt ganska fint att vara vuxna och förvärvsarbetande, med uppgifter och åtaganden och inte bara slacka runt och läsa några kapitel här och skriva någon rad där som man gör på universitetet, men inte egentligen känna att man GÖR NÅGOT. Jag har lovat mig själv att inte efterhandskonstruera min studietid som någon lössläppt och livsbejakande tid då mitt intellekt stod på sitt livs högtryck. Det var mest disciplinerat jobb, en molande stress, en känsla av otillräcklighet för uppgifterna och avsaknad av ledighet. Att plugga var...slitigt. troligtvis på grund av att jag jobbade så mycket under tiden.

Mitt huvud värker fortfarande, men två bra saker ikväll. PJ hittade en toppenlägenhet i Antibes och den är ledig och den är lagom i pris och den är helt enkelt perfekt, så vi ska lägga en deposition för att bekräfta bokningen. Det måste ligga en liten fransk pudel begravd någonstans. Too good to be true.

Sen såg jag det här på nätet och fick värsta gåshuden flera gånger när jag såg videoupptagningen av dagens låt från häromdagen som framförs i Asbury Park. Går nästan ner i spagat över tanken på att jag fick tag i biljetter till den där festen. Oh. Om ni inte fattar, kan ni spola fram till jag tror det var 5:13 in i klippet, och sen se mig i ögonen och säga att Springsteen inte är en förbannat fängslande scenpersonlighet? Be my guests.

Sen hade jag glömt att den här dagen var den värsta på länge. Mitt huvud håller på att sprängas. Och imorgon finns inte just nu.

EXTRA - bara idag! (och ett halvår framöver)

Gripandet av Hagamannen och hans erkännande var precis vad kvällstidningarna behövde för att säkerställa att man lyckas fylla upplagorna under några månader, kanske ett halvår, framöver.

Vem minns inte klassiska kvällstidningskassakor som Knutby-målen eller Tsunami-katastrofen, och hur lång tid kvällstidningarna kunde surfa på de vågorna av personliga tragedier? Kvällstidningarna behöver tragedier med inslag av våld, sex, blod, mystik och ond bråd död för att kunna klämma ur sig livsviktiga artiklar som "EXTRA - Min dotter var dagbarn hos Hagamannen" eller "EXTRA - De ska se in i hans hjärna" och annan livsviktig idissling av information som slår undan benen på allt vad personlig integritet heter. En upprepning in absurdum som knappast grundas i något vidare nyhetsvärde eller ens läsarintresse, snarare möjligheten att sätta sensationslystna rubriker.

Men det är lätta tecken att fylla blaskorna med, under ett halvår framöver. Nu vet vi vad vi får i kvällstidningarna under de kommande månaderna.

Sunday, April 23, 2006

Ogillar läget

Alltså, på allvar. Topplistan i P3 är ingen walk in the park just nu, då alla schlagerlåtar tagit plats. Det finns typ en låt som slagit sig in på top 20 utan att ha varit med melodifestivalen. Och det är Tompa Ledin med eposet "Gilla läget". Lyssnade på den förra söndagen, och minnena av alla soplåtar återkommer nu när radion står på.

Gilla-la-la-la läget alltså.

Fick jag göra ett grillspett av låtar så skulle det bestå av Gilla-la-la-la läget, Sandra Dahlbergs "Jag tar vad jag vill ha", Linda Bengtzing och Pling Forsman och sen skulle jag rotisseriegrilla det tills de förkolnades och försvann upp i rök. Poff borta.

Jag tar det jag vill ha, jag tar det natt och da’
Nu står du på tur
Jag tar dig när jag vill och sedan en gång till
Här kommer jag
Ja’ tar det jag vill ha, jag tar det natt och da’
Ge mig allt
Jag tar dig här och nu, du ska få se det du
Jag gör som jag vill

Igår åt vi värsta grymma middagen på Centro, imorse cyklade jag min cykel genom stan från gamla boendet till nya boendet, soldränkt och vårdammigt och vackert. Nu ska vi väl gå över Västerbron eller motsvarande och kolla på hur snygg den här staden faktiskt är. Man måste gilla-la-la-la läget. Förutom att det är så svårt att få tag i en sittplats i solen för att fika eller äta lunch. Stockholmare som är svältfödda på sol finns det gott om.

(Oj, såg nu att min blogg börjar bli en skuggblogg till Virtanens blogg. Skäms på mig, copycat)

Friday, April 21, 2006

Dagens låt

Dagens låt är Mary don´t you weep - Bruce Springsteen.

Den låter som Österlånggatan en söndagkväll i maj och konserten på Hovet är slut och vi går armkrok genom mörka gränderna där zigenare spelar vingligt dragspel och sprucken fiol någonstans i mörkret och otakten och crescendot studsar fram som flipperkulor mellan trånga grändväggar och längs Skeppsbron kan man snubblande armkroka sig fram i djupblåa vårnatten genom Kungsträdgården där rosa körsbärsblommorna slutit sig för natten och man kan se att sommaren kommer över takåsar och skorstenar nerför Nybrogatan förbi Dramaten över Norrmalmstorg, genom glasfasader uppför Hamngatan, snurrar runt ett par varv i Sergelrondellen, innan den fortsätter bort genom rosa dimman som ligger och vakar över Kungsholmen i vårens varmaste natt. Den låter som ett soundtrack från en egen värld som jag vill försvinna in i.

Thursday, April 20, 2006

Förnedringsflyget

Jag hyllar lågprisflygets genomslag, eftersom det gör att man nästan slipper fundera på om man ska resa någon stans om man får erbjudandet och har tiden. Max 1000 spänn och man är på plats liksom. Och på grund av det låga priset kan jag också acceptera den sjukt låga komforten och glamourfaktorn. Det är förnedring att flyga Ryan, men det är bara ett sätt att ta sig från punkt A till B. Det är också ett helt annat klientel av människor på exempelvis Skavsta än på Arlanda. Egentligen har hela grejen med lågprisflygen rätt stora likheter med att förnedra sig på ett pendeltåg för att komma till jobbet. Man får vad man betalar för.

Därför är det så konstigt att det ALLTID på dessa förnedringsflyg finns folk som inte accepterar faktumet att 199 kr för att flyga inom Europa, är rätt billigt och därför ger just bara en flygtur och inget annat. De som prompt ska klaga på att kön till incheckningen är lång, att man måste vara på plats lång tid innan man ska lyfta, att det inte ingår ett helrör gin och några vinflaskor att dricka under flygtiden, att det inte finns ungmöer som strör mimosablad längs passagerargångarna eller erbjuder fotmassage. Senast när vi flög till Östersund råkade vi ut för en sådan medresenär, som i brist på ovanstående trivselfaktorer istället ägnade sig åt att vara rätt otrevlig mot alla andra.

Företrädesvis handlar det om lätt alkoholiserade medelålders män med en viss air av bedagad playboy, som minsann egentligen har samlat ihop en halv miljard Eurobonus-poäng genom åren och bittert och högljutt konstaterar att Ryan minsann inte är att jämställa med Lufthansas First Class. De refererar gärna till själva flygandet som en "Europaflight".

Man får känslan av att de här lirarna egentligen skäms så in i helvete för att flyga billigt, och därför måste ta varje tillfälle i akt att påpeka att det minsann är dåligt skött, obekvämt eller snålt. Faktum är att det är de gnällrövarna som drar ner betyget för hela lågprisresandet. Betala vad det kostar att flyga med ett annat flygbolag och håll käften då i sådana fall! Det är en filosofi som jag tycker är OK just på grund av det låga priset. Personligen lägger jag gärna reskassan på annat om det gäller så korta flygturer.

Den sunkiga komforten är ett resultat av det låga priset vilket i sin tur ger mig en helt annan möjlighet att resa, än om jag skulle vara tvingad att flyga Lufthansa och betala 12´ för en tvåtimmars flygtur till Tyskland. Om en vecka förnedrar jag mig igen.

Samma ämne, men bättre

Aftonbladets Lena Sundström skriver idag om samma sak som jag var inne på i tidigare inlägg om LO:s sunkiga Val2006-kampanj.

Wednesday, April 19, 2006

Tungsnubbling

Jobbiga ord att läsa högt och få till rätt uttal utan att behöva tänka till en extra gång:
  • plåttermos
  • fläskhare
  • påste
  • interneteran

Förnämt elegant med prägel av stora världen

Jag stör mig lite på de allra flesta krögares teknikfrånvändhet. Det är ytterst sällan man kan hitta en snygg, uppdaterad, funktionell och smidig site om en restaurang. Varför är det så? Det behöver ju liksom inte vara IT-bubblans Grodan Sergel-ambitioner, med bredbandsuttag i bardiskarna och borden(minns ni dom? haha), men lite info, menyer och kanske möjligheten att boka bord åtminstone? Istället för grundläggande info direkt från krögaren förpassas man till någon såsig alltomstockholm-site, där diverse rättshaverister använder kommentarsfunktionen till att ta ut eventuella oförrätter (se tidigare inlägg om sådana här) istället.

I internet-erans och anglofieringens tidevarv kan jag därför tycka att det är lite smådumt att döpa sin nya restaurang till Mondän. Det blir ju lite kaos i skallen. För det är inte helt självklart att www.mondan.se är rätt siteadress att välja, och ok nu har de valt den, men det känns ju feeeel. Och det finns inget som känns rätt.

Eller så är det bara jag som helt och hållet omfamnar anglifieringen och anser att även restauranger ur ett varumärkesperspektiv bör välja namn som är möjliga att konvertera till internet, som rimligen bör vara en hyggligt viktig kanal för marknadsföringen? Restaurangen Mondän verkar dock vara toppen, med eller utan logisk webadress, men det känns inte mondänt att ha en ologisk webadress.

Onsdag fm

Vem har sagt att det är degigt att sitta på ett kontor hela dagarna? För att sammanfatta den här dagen i några korta punkter har jag bland annat:

- Undertecknat ett brev på slovenska, av vilket jag förstås inte förstod ett ord (?)

- Lyssnat på en halv, osläppt proggcoverskiva med Springsteen. Komplett med zigenarorkester-feeling, bastuba och tvättbräda. Gav ett tveksamt leende på läpparna.

- Läst den här Witt-Brattströmska debattartikeln, vilken jag tyckte var en höjdare.

- Köpt ~ € 6 000 000 och skickat till Schweiz (ja, i tjänsten då.)

- Kollat på en halvtimmes PP som inkluderade både "We are the world"och Barry McGuires"Eve of destruction", Zlatanbilder och hajktrick i en stor filmsal.

- Ätit överbliven Ragusa-bar som en kollega gav mig.

- Diskuterat japanska påsar med en värmlänning.

- Fått inbjudan till en konferens i juni.

- Kollat upp vad det kostar att hyra en bil på den gamla militärflygplatsen utanför Frankfurt.

Och jag har inte ens ätit lunch än.

Monday, April 17, 2006

Att känna sig livs levande

Alltid samma tomma känsla när man kommer tillbaka efter att ha fått lite smak av något annat än vardagen. Jag kommer aldrig ifrån det, hur väl jag än trivs med mitt liv, så blir jag alltid lite nedslagen av att komma hem från en semesterresa.

Jag älskar det verkligen, livet där uppe i Jämtland. Man tittar upp mot fjället och bryr sig om väder och vindar, och man letar upp en plats där man har fri sikt till toppen, och man fantiserar lite om hur det är där uppe på toppen.

Jag hyrde ett par skidor den här gången. Lämnade instruktioner i förväg om att här önskades ett par fartstabila jävlar, inget jävla hopp och lek och jolm. 180 cm långa, tunga av extra blyinlägg, vassa som knivar och styva så in i helvete. Nästan skräckinjagande i sin trubbiga kompromisslöshet. För skidåkning är kanske det enda som jag anser mig vara något av en expert på. Kanske den enda aktivitet där jag känner att jag är vassare än cirka 99% av alla andra åkare, en sport där jag vågar sticka ut näsan och säga att; ja jag är faktiskt jävligt bra på det här och låt mig visa, den där branten skrämmer mig inte det minsta.

Och de hyrda skidorna skar som expresståg över ojämna pister, och jag råkar ibland se i ögonvrån att de som hänger upp i liften sitter och tittar på mig när jag störtar ner för branten i full kontroll och för de flesta omöjlig fart. Det är en bra arena för att visa sig på styva linan. De som sitter i liften försvinner upp, och vi ses aldrig mer. Jag gillar det, att klä in kroppen i högteknologiska plagg som stänger väder och vind ute, justera till rätt form, spänna hårdare och sen bara försvinna ner för omöjliga branter utanför de vanliga pisterna. Kanske det enda som jag vågar påstå att jag behärskar till fullo.

När dimman ligger och duggregnet strilar i dalen, ser jag molnbasen från ovan. Här uppe skiner solen igenom och snön är kall. Vi är ganska få som trotsat regnet och belönats med fantastiska förutsättningar. Pisterna ligger näst intill tomma nedanför, eftermiddagssolen ligger på från sidan och konturerna i snön blir markerade och kastar skuggor. Det blåser men Gore-Tex mot regnet, fleece mot kall snö. Det är en tydlig kamp mellan vad jag orkar och kan, och vad fjället utmanar mig med. 10-15 minuter senare står jag längst ner i systemet med adrenalinet pumpande, hjärtat bultande och benen värkande och längtar bara upp igen. Jag vill ha mer av det livet, men det blir sällan mer än några dagar per år. Det är sällan man känner sig så levande som under en riktigt bra skiddag. När man står där nere på verandan med sin öl och blickar upp emot branterna och känner att fan, jag vann idag igen. Just då känns det som att det är vad livet egentligen borde bestå av.

Välbefinnande

Jag tror jag skulle kunna trivas ganska länge med att ligga i soffan innanför nytvättade fönster (visserligen regnstänkta) med solen kvällsspelande över smutsvita dockhusfasaden på andra sidan med några få tjocka bitar av den godaste choklad jag någonsin ätit (Åre chokladfabriks mörka med hela hasselnötter) och till det ett glas portugisiskt eldigt rött med tydlig russineftersmak och med hjälp av min laptop leta efter passande lägenheter i exempelvis Cannes/Juan les Pins/Antibes with magnificent full ocean view at the old harbour for hire v. 29.

Någon pratade om så kallad "svenskvecka" på Rivieran v. 29. Ett fantastiskt fånigt påfund förstås, och det gör mig lite orolig att semestern skulle förstöras av svenska brats flockmentalitet, men den veckan får det bli.

Wednesday, April 12, 2006

Gone skiing

Tjena på ett tag

I Ryssland dricker alla vodka hela tiden

Öh fördomsfärgad journalistik?
En bandyspelare från Sandviken med uttalad alkoholism får proffsanbud från Ryssland, journalisten ifrågasätter hur klokt det är att flytta till Ryssland. Underförstått: I Ryssland är ju alla alkoholister.

Personligen tror jag att det är minst lika stor risk, troligen större, att falla in i alkoholism om man går och drar i Sandviken.

Tuesday, April 11, 2006

Konformitet

Sneddar tvärs Johannes kyrka, spöklik tegelhög på åsens högsta punkt, belyst underifrån. Vinterblöta grusgångar vårdammiga trottoarer och härifrån är alla vägar nerförsbacke. Våren hänger i kyliga luften runt kl 23. Vårens första fotboll avklarad och tungan smakar sött och plast. Öronen bullrar med Knife och ångestvrålande technopop för fullt reglage, blandat med It´s alright ma (I´m only bleeding), slipper man höra när någon smyger upp bakom. Läskiga ödekvarter och takvåningar som glöder i nattmörkret, sånt man aldrig ser i dagsljus. Ecole Française etablerad 1862 låter ju vackert och speciellt, men därinne bakom avgasfläckiga fönster är det precis som vanligt fanerdörrar och kantstötta hörn, svampmålade väggar med grupparbetskollage. Jag undrar mycket hur det är att stöpas i en sån homogen form, alla har välbärgad bakgrund och framtid och socialklassöverensstämmelse och hela sommarmånader på Côte d´Azur, och det måste vara en lite torftig uppväxt att bara stötas och blötas med sådana klasskamrater, och förstås fiiinare att prata franska eller engelska utan stakningar och torftiga meningsbyggnader. Jag tackar vettiga föräldrar för att aldrig ha behövt homogeniseras så ända från småskolan till vuxenlivet. Vem vet vad man blivit i en sådan omgivning, om man hade tröttnat på allt tillrättalagt en dag och bara kastat sina saker i buskarna. Jag träffar hyfsat ofta jämnåriga som vallats fram den bomullsvadderade vägen och det märks nästan alltid att de saknar dimensioner och perspektiv. Platta människor.

Från Johannes är det nerför åt alla håll, man kan sträcka ut stegen i sluttningen från Brunkebergsåsen och taxibilarna radar upp sig utanför strippklubbarna och nere i t-banan sitter LO:s Val2006-reklam upp. Riktigt idiotisk och störig. Bygger på något koncept om "intervjuer" med ett tiotal olika "arbetare". I samtliga intervjuer ska man inbillas att tro att de intervjuade använt sig av LO:s slagord i denna kampanj, vilket förstås faller på eget grepp. På varje affisch är texten: "Vi har det bra i Sverige, men det måste komma alla till del!" understruken, och varje intervju slutar med en variant på temat: "Jag har inte råd med en borgerlig regering, det har ingen vanlig människa". Allt faller på att man ska inbillas att tro att alla de intervjuade ska ha sagt samma saker. En annan form av indoktrinering för att skapa platta människor än vad Ecole Française åstadkommer, men resultatet blir det samma. Platt och homogeniserat. It´s alright Ma (I´m only bleeding)

Dagens lookalikes

DIF:s brassenyförvärv Thiago Quirino
Dave Lettermans studioman Biff Henderson

Sunday, April 09, 2006

Viktiga frågor

Hur kommer det sig att Sveriges samlade pizzabagare inte har något gemensamt namn för en pizza med skinka, räkor och champinjoner? Den varianten har olika namn på varenda liten juggepizzeria. Det är märkligt att det inte finns något vedertaget namn för just en sådan pizza, när nästan alla andra pizzors namn är etablerade. För övrigt är det rätt vanligt att det inte ens finns en sådan pizza på listan. Pizzan med skinka, räkor och champinjoner är märkligt mobbad i Sverige.

Friday, April 07, 2006

Speltrenden: Lyx, glamour och klass!

Alltså alla dessa onlinebetting-bolag, de lockar med så glassiga grejer! Man vill ju bara spela bort hela sin lön på en gång, om det ger chansen till en smak av la dolce vita på riktigt. En bisarr blandning av bikinibrudar("glamourmodeller"), sannolikhetsteori, svenniga snubbar med bardisk i vardagsrummet, och stora pengar i rullning. Jag skrev lite om detta tidigare. Om man skulle kunna få se ett helt tv-program på TV3 eller Kanal 5 utan att få veta att programmet presenteras av någon nätpokerklient, skulle man känna sig lycklig.

Hur stilfullt och elegant verkar inte gårdagens evenemang "Bränn en miljon på 6 timmar!"? Komplett med live-rapportering på Expressens hemsida. Det här är inte längre i gränslandet mellan reklam och redaktionellt, detta är reklam rakt igenom. Och oj så glamoröst sen!

Spridda utdrag ur den glammiga kvällen:

"Spendalotfastashell har alltid drömt om att dansa live till Dr Albans "Hello Africa". Idag blir saken biff! Kl 22:00 kommer Doktorn till Sturecompagniet och framträder i VIP-rummet för laget och utvalda gäster"

"Det ryktas även att Victoria Silverstedt kommer möta upp på Sturecompagniet. Det hemlighetsfulla teamet vill inte avslöja vad Victoria kommer att göra i sitt välbetalda uppträdande…"

"20:30 Nu ska pengarna brännas i luften Laget sitter nu och vräker i sig gåslever och vin på Edsbacka. Notan ligger just nu på 50 000 kronor och rullar fortfarande. Laget ska lämna Edsbacka i ilfart tillsammans med stuntmännen. 21:30 kommer det att brinna av ett sällan skådat fyrverkeri från Drottningholm. Efter fyrverkeriet blir det färd mot Sturecompagniet för mingel med DIF:s hockeyteam. Laget hoppas nu också på att boka upp Systrarna Graaf för ännu ett framträdande på Sturecompagniet."

"Just nu sitter de och dricker vin till ett värde av 5 000 kronor per glas./.../Hummer-limousinen kommer strax att transportera laget till Drottningholm. Om ni har möjlighet att kolla in spektaklet så ta er ner till Drottningholm och kolla in laget och det heltokiga fyrverkeriet. "

"Doktorns framträdande är genomfört under bejublade former. Med tanke på vilka resurser laget hade har det nog varit en bra kväll även för Dr Alban. Laget trivs alldeles ypperligt i Djurgårdens sällskap och barpersonalen har fullt upp med att servera de, vid det här laget, väldigt förfriskade gänget."

"Dr alban har rockat alla gamla godingar, spriten flödar. Jumboflaskorna står som spön i backen och det bjuds på furstligt mycket dricka. Just nu serveras det ytterligare hundra drinkar på silverfat. En av lagmedlemmarna har hyrt big brother Elita för att servera honom Don Perignon hela kvällen. Deltagarna njuter helt enkelt av kvällen och sin ekonomiska situation. De har enligt egen utsago ”the night of a lifetime!

"Efter 6 hektiska och glamorösa timmar har tiden nu gått ut. Laget har njutit av gåslever, årgångsviner, oerhörda mängder champagne och fantastiska framträdanden"

Jag har inte korrigerat alla stavfel i utdraget från Expressens spännande liverapportering av tidernas fest för lag Spendalotfastashell. Och i morse vaknade de upp igen i verkligheten, troligtvis med en ganska bitter eftersmak av denna ultravulgära variant av la dolce vita.

Thursday, April 06, 2006

Hästjazz!

Jag fick till slut tag i biljetter till Springsteen i maj. Det var lite uppstressat där ett tag, efter att jag suttit i möte när försäljningen startade, och sen när jag loggade in vid 9:30 var allt tvärslut enligt Ticnet. Enligt uppgifter på nätet fanns det dock olika kvoter för olika försäljningskanaler, och jag fick tag i läktarbiljetter till slut.

Så nu blir det hästjazz, bluegrass, Michelob och tvättbräda söndag 21 maj. Maj ser ut att bli en månad att se fram emot. För även om musikstilen på kommande skiva kanske inte är mitt prior choice, så vet man att Springsteen live är en showman i en helt egen klass. Aftonbladets förhandsrapport och videoklipp från nätet bådar i alla fall gott för en rejäl fest live. Eftersom Stockholmsspelningen är den sista på Europasvängen, kommer eventuella trötta progglåtar att ha fått lämna plats för träskstorbandsversioner av Springsteens klassiker.

Dagens låt är därför Bobby Jean.

Skattefuskare

Fler och fler valårsskandaler poppar upp. Gunilla Carlssons resväskor försvann på väg till Washington DC och hon blev tvungen att gå på GAP och kita upp sig på nya trasor. Sen försöker hon då dra av det på skatten istället för att ta det med försäkringsbolaget. Allt enligt intervju i morgonens SVT-sändningar.

Självklart skyller hon på att hon haft mycket att göra, att hon inte haft tid att göra det ordentligt. Det är ett argument som kommer upp i princip varje gång som någon offentlig person försökt sig på en liten skattebluff (Mona Sahlin, Gudrun Schyman...). Och det är sånt skitsnack. Alla vet att om man är stressad, har ont om tid eller ens inte vet hur man deklarerar, så gör man inte avdragen över huvud taget. Då lämnar man in skiten UTAN avdrag, inte med för många, för tveksamma avdrag. Det är så självklart att det inte ens behöver nämnas, och alla bortförklaringar till skattefuskförsök faller platt. Att göra avdrag tar mer tid än att bara kryssa i och skicka in, om man nu är så överbelamrad så kanske man inte ger sig in i kvittotrixande och traktamenten. Förutsatt att man inte sitter i skiten helt och hållet, rent ekonomiskt. Och det gör man väl knappast som riksdagsman? Kanske läge att hyra in någon som sköter ens privata deklaration så att den blir rätt? Jag är bara trött på folk som ljuger på ett taffligt vis.

Tuesday, April 04, 2006

Akayism

Akay har under lång tid förgyllt den Stockholmska stadsbilden med skön street art. Hemsidan är klassisk och bjuder på en hel del sköna projekt.
Jag gillar Akay.

Min all time-favourite är den lilla röda stugan mellan motorvägarna vid Norrtull.

"High in a rocky tree-covered area between two busy highways, a miniature Swedish summer cottage painted traditional red with white trim suddenly appeared. Of course, it didn’t actually appear, klisterpete and akay carried it up there. They built the red picket fence to surround the tiny grassy area. They hung the clothes line across the yard. They brought the promise of the swedish countryside everyone wants to escape to, right into the middle of the city. They took an unused, unappreciated space and made it a charming and peaceful place of wonder despite the traffic below, the train passing on its tracks behind, buildings stretching out farther behind those..."

Sunday, April 02, 2006

Hang the DJ

Vi mötte Morrissey på en trottoar idag. Han kollade på oss och våra blickar möttes. Men jag brukar alltid titta bort när jag ser kändisar, det känns på något sätt schysst att låta dem slippa ännu en som stirrar när de rör sig på gatorna. Han såg aristokratisk ut i dyr brun rock, med händerna i fickorna i lojt samspråk med någon med sydländskt utseende. Det kändes något surrealistiskt, eftersom dagen började med att jag läste Expressens nätrecension av hans Göteborgskonsert och aprilNöjesguidens långintervju. Och sen möts våra blickar på Kungsträdgårdsgatan.

Jag har nästan ingen uppfattning om Morrissey, förutom att han verkar rätt skärpt och ganska rolig på ett cyniskt vis. Däremot har jag svår allergi mot alla sorters små självömkande Moz-fans med påskliljor i kavajslaget. De som inte kan acceptera att människor utan minst 3 misslyckade självmordsförsök tycker att Morrissey är en bra snubbe. De som inte kan acceptera att han gått från introvert indiegud till listklättrande gubbrockfarbror. De som skulle ge sina högra händer för att få möta Morrissey på en gata i Stockholm.

Sen gick vi till Moderna och åt lamm och tittade på grådassiga utsikten, och alla sorters kulturgroupies och rödhåriga pretentiösa kvinnor. Morrissey var dock inte med.

Hjältar del 1 - 3



Saturday, April 01, 2006

Nu måste ändå våren vara på väg

WAAAAAAAAAAHHUU

Smäll upp dubbelfönstren mot solen, se värmen stiga från bläcken, avteckna sig som hägringsslingor mot furuplanksgolven, svävandes uppåt framåt högre snabbare längre. Slå volymen i botten och känn våren stiga in genom vidöppna fönster.

Gud, den här resan har varit så lång
Fyll mitt hjärta med koltrastsång!
Allt det här känns så slitet och nött
Det måste finnas NÅNTING att tro på här
nånting att leva för! Ge mej en uppgift igen!
Vad är det jag inte fattat än?

Adrenalinvargarna sitter och tjuter
på en räls av guld och månen är full
hela världen går omkull.