Hang the DJ

Vi mötte Morrissey på en trottoar idag. Han kollade på oss och våra blickar möttes. Men jag brukar alltid titta bort när jag ser kändisar, det känns på något sätt schysst att låta dem slippa ännu en som stirrar när de rör sig på gatorna. Han såg aristokratisk ut i dyr brun rock, med händerna i fickorna i lojt samspråk med någon med sydländskt utseende. Det kändes något surrealistiskt, eftersom dagen började med att jag läste Expressens nätrecension av hans Göteborgskonsert och aprilNöjesguidens långintervju. Och sen möts våra blickar på Kungsträdgårdsgatan.

Jag har nästan ingen uppfattning om Morrissey, förutom att han verkar rätt skärpt och ganska rolig på ett cyniskt vis. Däremot har jag svår allergi mot alla sorters små självömkande Moz-fans med påskliljor i kavajslaget. De som inte kan acceptera att människor utan minst 3 misslyckade självmordsförsök tycker att Morrissey är en bra snubbe. De som inte kan acceptera att han gått från introvert indiegud till listklättrande gubbrockfarbror. De som skulle ge sina högra händer för att få möta Morrissey på en gata i Stockholm.

Sen gick vi till Moderna och åt lamm och tittade på grådassiga utsikten, och alla sorters kulturgroupies och rödhåriga pretentiösa kvinnor. Morrissey var dock inte med.