Att känna sig livs levande

Alltid samma tomma känsla när man kommer tillbaka efter att ha fått lite smak av något annat än vardagen. Jag kommer aldrig ifrån det, hur väl jag än trivs med mitt liv, så blir jag alltid lite nedslagen av att komma hem från en semesterresa.

Jag älskar det verkligen, livet där uppe i Jämtland. Man tittar upp mot fjället och bryr sig om väder och vindar, och man letar upp en plats där man har fri sikt till toppen, och man fantiserar lite om hur det är där uppe på toppen.

Jag hyrde ett par skidor den här gången. Lämnade instruktioner i förväg om att här önskades ett par fartstabila jävlar, inget jävla hopp och lek och jolm. 180 cm långa, tunga av extra blyinlägg, vassa som knivar och styva så in i helvete. Nästan skräckinjagande i sin trubbiga kompromisslöshet. För skidåkning är kanske det enda som jag anser mig vara något av en expert på. Kanske den enda aktivitet där jag känner att jag är vassare än cirka 99% av alla andra åkare, en sport där jag vågar sticka ut näsan och säga att; ja jag är faktiskt jävligt bra på det här och låt mig visa, den där branten skrämmer mig inte det minsta.

Och de hyrda skidorna skar som expresståg över ojämna pister, och jag råkar ibland se i ögonvrån att de som hänger upp i liften sitter och tittar på mig när jag störtar ner för branten i full kontroll och för de flesta omöjlig fart. Det är en bra arena för att visa sig på styva linan. De som sitter i liften försvinner upp, och vi ses aldrig mer. Jag gillar det, att klä in kroppen i högteknologiska plagg som stänger väder och vind ute, justera till rätt form, spänna hårdare och sen bara försvinna ner för omöjliga branter utanför de vanliga pisterna. Kanske det enda som jag vågar påstå att jag behärskar till fullo.

När dimman ligger och duggregnet strilar i dalen, ser jag molnbasen från ovan. Här uppe skiner solen igenom och snön är kall. Vi är ganska få som trotsat regnet och belönats med fantastiska förutsättningar. Pisterna ligger näst intill tomma nedanför, eftermiddagssolen ligger på från sidan och konturerna i snön blir markerade och kastar skuggor. Det blåser men Gore-Tex mot regnet, fleece mot kall snö. Det är en tydlig kamp mellan vad jag orkar och kan, och vad fjället utmanar mig med. 10-15 minuter senare står jag längst ner i systemet med adrenalinet pumpande, hjärtat bultande och benen värkande och längtar bara upp igen. Jag vill ha mer av det livet, men det blir sällan mer än några dagar per år. Det är sällan man känner sig så levande som under en riktigt bra skiddag. När man står där nere på verandan med sin öl och blickar upp emot branterna och känner att fan, jag vann idag igen. Just då känns det som att det är vad livet egentligen borde bestå av.