Efter en helg av förkylningskurering parkerad i soffan framför SVTs OS-sändningar uppstod vissa frågetecken och åsikter om pågående OS.
Vad är den här grejen med att anse sig vara "värd en medalj för att man tränat och kämpat så hårt"? Ovanstående är ett påstående som yttrats i flera intervjuer, uteslutande av kvinnliga atleter, alternativt i något av de tittarmail som OS-ombudsmannen läst upp i studion. I elitidrott är man inte "värd" någon medalj om man inte är bland de tre bästa vid målgång/slutsignal. Inga utmärkelser för bästa kämpe, inga medaljer för lång och trogen tjänst. Värd en medalj är man bara om man håller hela vägen fram. Visserligen är det glädjande att många svenskor överpresterat i detta OS, men det gör dem inte värda en medalj för en bra kämpainsats. Det är givetvis något som man som elitidrottsman/kvinna inser, men varför kommer då sådana uttalanden så ofta?
(Jag är inte helt bekväm med den här särskiljningen av "idrott" och "damidrott", som inte känns helt fräsch men har å andra sidan ingen bättre lösning på det lilla semantiska problemet.)
Befriande då att se sådana som Anja Pärson få raseriutbrott av besvikelse, eller damhockeylaget som gör allt rätt för att göra hockey för kvinnor till en nationell angelägenhet.
Jan Rippe. Vilket stolpskott. Vem efterfrågar en "OS-ombudsman"? Och om man nu ska läsa upp tittar-mail med frågor kan man väl kräva en viss urskiljning i vilka frågor man väljer? Det kan inte bli pinsammare än när Rippe ställer frågor av typen: "Varför kämpar och sliter, skjuter och passar inte Tre Kronor lika bra som damlaget?" till förbundskapten B-Å Gustafsson. Man vill bara sjunka genom golvet. SVTs studiomys är ett hån mot seriös sportjournalistik. Åk hem till Göteborg och fortsätt med revy och fars.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment