Schlagermögel

Snart är det dags för evighetsföljetongen Schlagerfestivalen. Och ursäkta mig, men jag kan för mitt liv inte förstå denna långdragna schlagerhausse? Lagom till årets epidemi kommer ett nytillskott i tidningsställen med det fåniga namnet "Alla älskar Schlager" som marknadsförs så här:

"Äntligen kommer Sveriges första riktiga schlagermagasin ”Alla älskar Schlager”. Premiärnumret innehåller bland annat exklusiva intervjuer med ikonerna Carola, Lena Philipsson och Kikki Danielsson samt spektakulära bildreportage med Hannah Graaf, Kayo, Jessica Andersson och Magnus Bäcklund. "

Spännande. Kan någon schlagerälskare förklara för mig vad det är med schlager som lockar? Är inte det här med glitter, gala och glamour väldigt uttjatat. Eller egentligen; är det inte så att uttrycket glamour urholkats till något som är väldigt oglamouröst? Vad är bra med 40 nya låtar framförda av Anna Book, Arvingarna och Kikki Danielsson dvs. artister som aldrig gör något bra? Utbyggnaden av schlagerdeltävlingen har endast resulterat i att ännu fler mediokra skitlåtar luftas, och allt mediautrymme som spenderas på denna skit rent ut sagt. Tidigare var det kanske 12 låtar som tävlade, varav högst en eller två var hållbara och fick ett fortsatt liv i radio eller annan media. Nu tävlar 40 låtar varav högst en eller två lever vidare. Resultat: mer skitlåtar till folket. Vissa hävdar att det skulle vara något slags kultkänsla över det hela, men jag anser att det är alldeles för uttjatat med schlager och frekvent återkommande (3 månader per år) för att över huvud taget kunna bli kult. Det är bara en apparat som är rakt igenom dynga.

Det är inte glamouröst, det är inte bra musik, det är inte snygga kläder, det är inte spännande artister, det är ett uttjatat koncept, det är klämkäckt och alla har så kuuuul tillsammans. Schlagerfestivalen är något slags arbetsmarknadsåtgärd för artister med passerat bäst före-datum. Att vara artist handlar om att vara bäst på någonting, inte att vara en medelmåtta som klamrar sig fast.

Jag borde inte bry mig egentligen, men jag kan för mitt liv inte förstå hur folk inte tröttnar på att gå på schlagerbarer, läsa böcker om schlagers, sjunga schlagerkaraoke, läsa schlagermagasin och bjuda in till schlagerfester med fyra sorters dip och ett tjejgäng som samlas över en box vitt vin.

Nej Rickard Engfors och Christer Björkman, alla älskar inte schlager. Jag är så SJUKT less på schlager. Och det går inte att undvika under perioden februari-maj.