Tillvarons salt

Någonstans i den yrande blöta snön, under dessa gråa gråa februaridystra skyar med tunnelbanetåg som kämpar sig över broarna, med tjockt dammlager på körsbärsbokhyllan som blinkar av vinglande gatlyktor fastspända mellan höga pastellfasader på trånga gator.

Någonstans i allt det där går jag omkring med vintertyngda axlar och blöta byxben, och längtar någon annanstans någon annan tid. Längtar efter de blodröda kloten som vajar i mistralen i hamnrestaurangerna, yachterna som är för stora för att guppa bakom vågbrytare, i motorljudet av franska små skräpbilar uppför branta bergsvägar och italienska monster vrålande genom långa betalvägstunnlar. Man kommer ut ur berget och hela Medelhavet öppnar upp sig rakt under bilen och man känner att jag hör inte hemma här, men jag älskar det ändå och att vara på besök och för en stund känna sig hemma i det där. Och man kränger sig in på en trång bensinmack insprängd med full ocean view för att köpa vatten och fruktar för livet när man ska kränga den där hyrbilen runt sin egen axel igen, över alldeles för höga trottoarer där underredet skrapar i och man skrattar nervöst tillsammans. Längtar efter bossanova på en trång balkong och tjugofemcentilitersflaskorna med fransk öl och det mousserande vinet och kondensdropparna som rinner nerför glasfoten, bildar ringar på litet träbord i mahogny (eller körsbär även där) och den ljumma mattsvarta natten fylld av doftande blommande mimosaträd och skrikande vespor. Längtar efter värmen och saltet i luften. Tillvarons salt. För även om jag inte alls hör hemma där, så har jag lätt att känna mig välkommen på besök.