Blinded by the light

Just ikväll luktar det starkt av vitlök och rosmarin i hela lägenheten, den där fläkten funkar inget vidare och jag låg ovanpå sängen som en pascha i en timme när jag kommit hem, men huvudet liksom bultar inifrån och jag lyssnar på någon fantastiskt bra webradio med liveinspelningar från 70-talet. PJ rotar i köket och på det hela taget är det mitt i vecka 6 och det känns OK, sånär som den här förbannade vintern som aldrig tar slut. Jag utklassade en kollega i squash på lunchen idag och handlade vitlök, svartpeppar och sockerärter i affären på vägen hem, samt var tvingad att dra ett riktigt dåligt kallprat med en kollega som är 58 hela vägen. Hatar att behöva kallprata med folk bara för att man råkar åka samma väg, det är därför jag brukar undvika folk på stan som jag bara känner flyktigt. Orkar inte med det där spelet: hej,detvarlängesenvadjobbardumedärdetkulochvarbordu
ochhurfickdutagidet?hurmycketkostadeden? vibordetaenölnånkväll, jajajättebraidé (ljuuug) skrap med foten, nä jag måste gå nu, kul å träffas vi hörs(aldrig mer).

Snön slafsar runt fötterna igen, precis som för två veckor sen och det tar aldrig slut och nu är det Springsteen med Blinded by the light från Berkeley Community Theatre -73. Känns smått surrealistiskt, han spelade den i somras också, 32 år senare, på midsommardagen när vi var och tittade och satt där på högra läktaren med brett flin och ilningar upp och ner för ryggraden. Blinded by the light. Snart är vi där igen, i de där svala långa vårkvällarna strax efter att klockan vridits fram en timme och man går längre vägar hem för att ljuset återvänt. Det känns konstigt att lyssna på en artist som varit verksam i över trettio år spela upp samma låt nu som då, men med en annan ungdom i rösten. 70-talsrock måste vara den ultimata musiken för att gå runt hemma och vårstäda, dammsuga grus i hallen, sortera vinterns alla årsbesked och fakturor, sätta en vas med tulpaner i burspråket mot gatan, upptäcka att fönstren ska tvättas, slänga upp vinterjackan på vinden öppna fönstren och låta friska kalla vindar svepa in längs golven. Påminn mig om att jag måste lyssna på Costellos "(I don´t want to go to) Chelsea" när det är dags för sånt där. 1978 Winterland.