Tanja + Abby = sant 4-ever!

Visst var väl Tanja och Abby ett par i klassiska Tre Kronor, eller minns jag helt galet? Hur som helst är det på något sätt roligt att de återförenas som programledare för Idol till hösten. Mogge Sseruwagi är kanske nummer ett på min "sköna snubbar som är grymt duktiga och coola"-lista.

Sanna Bråding sa någonstans att de är de första Idolprogramledarna som är "into music". I Mogges fall är jag böjd att hålla med, då allt han gjort som Masayah håller sjukt hög kvalitet. Vad gäller Sanna Bråding så är jag inte lika säker på att hon verkligen är that "into music". Jag förknippar henne fortfarande mest med Rooster på Regeringsgatan, och hennes osannolikt jobbiga fjortisröst förstås.

På tal om helgkvällsunderhållning på TV, så verkar lördagkvällarna vara riktig öken för tillfället. Vi såg lite förra lördagen, och hur spännande känns det med Timell som försöker hotta upp Lotto åt Svenska Spel, medelst ett femtiotal pageants med aluminumportföljer och en "mystisk" bank som sitter i en plexiglasbur och räknar sannolikheter, och en "larmknapp" som skyddas av ett okrossbart hölje för att undvika att den tävlande ska okynnestrycka på den röda knappen? Jag har länge tänkt skriva ett längre hatiskt inlägg om hur osköna Svenska Spel känns, men eftersom spel är så ointressant har det inte blivit av. För övrigt kan den som tror att det någonsin kommer att delas ut mer än 2,5 MSEK i det där programmet (där maximala vinstsumman är 5 MSEK) kontakta mig för en vadslagning.

Visserligen verkar lördagskonkurrensen inte vara direkt mördande från SVTs sida, med Högsta Domstolen, som är något slags blandning av "Här är ditt liv" och "Hej Domstol", kryddat med de mest folkkära Parlamentet-deltagarna och världens tröttaste nikotintrasa Lennie Norman. Oh så fräscht och engagerande. Nästan lika fräscht som "Veckans President" som går i veckorna. Världens fulaste dekor, världens tråkigaste programledare, världens tröttaste musik, domare och upplägg över huvud taget.

Det finns verkligen ingen anledning att titta på TV på helgerna.

Men OK då, det finns saker som är förbannat bra också förstås. PJ får sitt vikariat omvandlat till fast anställning, jag får tillbaks motsvarande en månadslön i skatteåterbäring (vilket egentligen är lite pinsamt slött av mig, att låna ut så mycket pengar till Göran, men ändå glatt att få tillbaka på ett bräde förstås), min lägenhet är uthyrd och bebodd igen och man kan ligga på furugolvet med huvet mot fönstret och titta på den blå kvällshimlen och lyssna på Odyssevs Park Avenue om och om igen.

Jag blir så trött på mitt eget gnäll ibland.

Självömkande vardagsrapport

Det är tredje och förhoppningsvis sista dagen jag är hemma. Febern börjar lägga sig och jag har inte sovit mer än 12 timmar det senaste dygnet. Jag blir på så sjukt dåligt humör när jag tvingas häcka hemma i horisontalläge. Låter persiennerna stänga omvärlden ute, oavsett om det innebär grått blött vinterslask eller finfint solsken. Jag orkar liksom inte bry mig om någonting. Orkar bara gnälla över allt som man kan tänkas störa sig på.

Vaknade igår natt med 132 slag per minut, mitt i natten. Magnifik febertopp och jag nojade över saker jag inte längre minns. Man blir så ångestjagad av sömnlöshet mitt i natten. Man får ont i kroppen av att ligga i sängen i princip hela tiden, men jag orkar inget annat heller. Har inte ens orkat gå till Apoteket. Ibland känns det så ofantligt långt från liggsår i sängen till att svänga sig nerför baksidan i Åre om några veckor. Som att man aldrig någonsin ska återfå kraften, bli sjukpensionär och vårdpaket av en liten förkylning. Jag är världsmästare på att vara ynklig när det gäller feber och sjukdom. Kanske för att jag aldrig själv råkat ut för något allvarligt. I ett sådant perspektiv blir tre dagars sängliggande oändligt långa. Kommunicerar med jobbet via sms och mail. Ganska skönt att slippa prata med någon ändå. Ändå jobbigt att bara umgås med sina egna feberyriga tankar hela dagarna och P3-rösterna som man snabbt tröttnar på. Orkar inte lyssna på skivor, men skulle behöva smälla igång något som får tapeterna att fladdra här inne. Alltså jag verkligen HATAR P3:s "humorprogram" mellan 16 och 18, de är så dåliga att man börjar gråta.

Jag hatar verkligen att vara sjuk, jag blir bara apatisk, bitter, oinspirerad och ointresserad. Fönstren i burspråket är så smutsiga att man knappt ser ut genom dem nu när solen lyser på dem. Blommorna torkar, kläderna ligger överallt och dammet bara yr. Jag orkar inte göra något åt det. Jag fastade 24 h igår. Kände mig ännu sämre av det, men ORKADE bara inte äta. Läpparna torkar, tungan svullnar och jag orkar bara ligga i sängen och kolla efter sprickor i taket. Nu ska jag gå och lägga mig, kanske orkar jag gå och jobba imorgon. Det är en magic rule, alla som varit sjuka i veckan jobbar alltid fredagar, för att på något sätt rättfärdiga för sig själva att det är helg sen. Tidigare har jag gnällt över det, nu är jag där själv. Jag borde inte skriva någonting när jag är så här gnällig. Jag har inte varit utomhus sedan i måndags.

I must get out once in a while
Everything is starting to die
The dust settles, the worms dig
Spiders crawl over the bed
I must get out once in a while
I eat all day and now I'm fat
Yesterday's meal is hugging the plate
You never wash up after yourself
(Radiohead - You never wash up after yourself)

Pretto-parad!

Den som vill se Stockholms mest pretentiösa stiff upper lips i klunga bör parkera på Norrmalmstorg ikväll. Ikväll är det nämligen dags för vårens två svåååraste evenemang(1,2). Först The Knife på Berns, varefter uppemot 90% av publiken kommer att paradera från Berzelii park via Biblioteksgatan iklädda burlesquekläder och uppskjutna hakor, för att förnedra sig vid repen utanför Spy Bar. Och alla när en dröm om att få bo i ett skyttevärn i gamla Östberlin och sätta upp videoinstallationer dagarna i ända. Hur förutsägbart är det att The Knife ska spela i Berlin föresten? Får Leif GW Persson tillbörlig credd av The Knife för att ha varit först med pestmask-estetiken?

Tvåa på bollen

Sturegallerians reklam för ljusterapi i ljusgården är väl ändå inget vidare? Om jag fick välja ett utseende av de 14 ansikten som visas upp, så är det i alla fall inte slutresultatet. Max 5-6 dagar i ljusterapi för min del. Någonstans på mitten längs skalan hemlös heroinist --- Runars lärjunge. Det sista ansiktet är ju bara komiskt, och definitivt inget argument FÖR ljusterapi.

WTF?

HAHAHA. Vid närmare eftertanke hade jag nog velat se mer av Melodifestivalen. Roger Pontare är det bisarraste vi har.

Det bästa

Det är fredag och det är lön och det är sol och den värmer och bländar och Goodmorning Joan-introt är så förbannat snyggt och passande för näst sista fredagen i mars, bra till att gå soldränkta trottoarer med svagt motlut, och koltrastens (ljuuuug, vad vet jag om fågelsång egentligen?) sång bryter igenom den där väggen av fina gitarrer i korsningen vid Konsum. Lägger fina fågelsångsmelodislingor över Goodmorning Joan, now pick up the phone och imorgon ska vi lära PJ åka skidor, måste skynda iväg och hämta en bil och senare ikväll ska jag träffa en massa kompisar och det kommer bli så bra så bra efter att jag hittat en parkeringsplats. Blommorna i stora höga burspråksfönstret slokar och bränns i kanterna och bildar bra silhuett mot terrakottadockhuset i skugga mitt emot.

Dagens signalfel i dimma

Med anledning av att Lundell ikväll drar igång vårklubbsvängen (3 gig i Malmö/6 gig i Göteborg) är dagens låt:

Om det här är vintern
Gatorna är täckta av ett bittert damm
Men upp mellan stenarna sipprar sångerna fram
som kan bära mig uppåt, bära mig fram
Om det här är vintern måste våren va på väg

Passar fint till ett signalfel på Tranebergsbron i soldränkt vårmorgondimma, ljust men grumligt över stan, broar, balkonger och kyrktorn som försvinner i vit dimma, isrännor som vidgas för varje dag som går, på väg till ett frukostmöte.

(Dagens managementfloskel: "Du anses vara för junior för den här rollen".)

Mera Metrognäll

Jag tycker att det är bra att Nöjesguiden fått en daglig halvsida i Metro för lite nöjes-update som inte innebär annonser om mogendans i någon föreningslokal, eller 99:- för planka + stöl på någon svettig kvarterssylta.

Men de gör gång på gång samma sak; tipsar om att "idag spelar xxxxx på xxxxx kl. 21, men tyvärr är biljetterna redan slut sedan länge". Ah fan, tack för upplysningen. De borde rimligen tipsa om vilka biljettsläpp som är aktuella idag, så att man har en möjlighet att vara ute i tid för att kunna gå på någon konsert som man inte hade koll på att den skulle vara.

Äntligen dags igen

Jag har gått runt hela vintern och längtat sedan sist det begav sig. Harmoniexpo går av stapeln nästa helg. Kolla deras SNYGGA hemsida.

Själva ordkonstruktionen harmoniexpo är ett helt ok exempel på ett motsägelsefullt uttryck, ungefär som sötsur sås. Inre harmoni och exponering går liksom inte ihop, de jobbar snarare emot varandra. Om man inte är tant i långklänning med förkärlek för schamaner, tarotkort, kristallterapi och annat bogus, som man dessutom ser sin chans att tjäna pengar på andra indianlovers längtan efter "inre harmoni" medelst hokuspokus.

(Faktum är att många som hamnar på denna blogg söker på ord som ingår i min förra postning om den där dravelmässan, osäker på om den som söker inser ironin i det tidigare inlägget)

Du som läser detta och letar efter info om stenar, drömfångare, schamantrummor eller ambientmusik med keltiska inslag: Skärp dig.

Ett trött land

Ganska ofta känner jag att jag vill flytta till ett land där inte 4 av 6 insändare i Metro handlar om Schlagerfestivalen, vilket var fallet idag. Ett land där en snubbe som Bosse Ringholm aldrig skulle komma i närheten av en post som finansminister, vice statsminister eller vikarierande utrikesminister. Jag inbillar mig att det bara är möjligt i Sverige.

Om årsmedeltemperaturen dessutom är över 15 grader så är jag bara ännu mer lockad.

Dagens låt

Dagens låt är Anna Ternheims Tom Waits-cover - Anywhere I lay my head.

Jag fick Montecore och lite andra grejer av PJ och somnade ikväll på Capote, PJ älskade den, men jag tappade sammanhanget av att somna.

Det är skönt att åka S:t Eriksbron och se skuggorna av folk som går uppe på bron kastas mot de rosa fasaderna av kvällssolens strålar.

Monstercyklonen Larry

Ännu ett kapitel i boken "Kvällstidningssvenska". På tal om monstercyklonen Larry i Australien: hur kommer det sig att när Australien drabbas av naturkatastrofer så är det ALLTID den värsta på flera decennier? Varje vinter kommer larmrapporter från down under om "värsta skogsbränderna på flera decennier". Kort närminne hos brandkåren eller förstärkande ordval av media?

Akustisk eld, digital aska

Våren känns som höst idag. Tycker om att gå Kungsgatan ner lite långsammare än alla andra, ensam med musik dånandes i huvudet ovanpå bromsande bussar, tickande övergångsställen rykande köer och turistspråksdiskussioner. Ner mot Stureplan i höstregn. Jag fyller snart 27, kanske får nytt jobb i födelsedagspresent. Organisk rock med elektroniska inslag. Precis rätt musik för att gå själv en lördag i vattentät jacka, gå fort med hakan högt, genom folksamlingar S:t Patricks på Stureplan, orange skägg och gröna flaggor. Gillar tajmingkänslan av att slippa stanna upp vid övergångsställen för man får grön gubbe i precis rätt tid. Det känns liksom som att det klickar till, när man slipper stanna upp och vänta på rykande köer som segar förbi. Skönt att slippa höra folk prata, känner mig osårbar i Goretex-skal med mp3 i huvudet. Tajming vid övergångsställen är viktig för att känna sig untouchable.

Provar byxor, kavaj, hänger undan, dricker stor mugg kaffe vid Ö-malmstorg, går ner för sköna Nybrogatan nästan folktom vid stängning, ner mot sörjig Nybrovik, Riche-folk sitter i fönstret som i skyltfönster, med stolarna vända mot gatan, inte mot varandra, köper kostym, går Hamngatan upp, fortfarande rock med elektroniska inslag. Handlar på schlagerladdande kaosHemköp, åker hem, högar av is på trottoarerna, jeansen brunstänkta från knäna och ner. Intervju på födelsedagen, nytt jobb i present?

Perfekta soundtrack:
TV on the radio - TV on the radio
Bright Eyes - Digital ash in a digital urn
Radiohead - Hail to the thief
Jens Lekman - When I said I wanted to be your dog
Neil Young - From Hank to Hendrix
Bob Dylan - If you see her, say Hello.
Andreas Mattsson - You´re never lonely when the band plays

Kom till mig älskling,
vän och kumpan.
Kom gör mig modig,
kom gör mig matt.
Vi ger oss iväg
under månen inatt.

I-landsproblem

"Dagens/veckans/årets I-landsproblem" har på kort tid blivit ett sånt där flåsigt tråkuttryck som man kommit att tröttna på. Studentikosa spexsketcher tenderar att bli too much ganska fort, och jag hatar verkligen uttrycket, ska vi komma överens om att vi skrotar det uttrycket här och nu?

Jag läste nyss Therese Bohmans dagbok och hon skrev något om just det här som jag tänkt skriva om en längre tid. Man får inte längre klaga över saker och ting, om man inte bor i ett u-land och riskerar att dö i svält? En nutida motsvarighet till 80-talets "tänk på barnen i Afrika!"

Flera uttryck som är redo att förpassas i glömska:
- rocka fett
- ruggigt (se exempel på överanvändning här "Och jag vill ju jobba med tv i framtiden så jag är ruggigt lycklig över allt snällt som sägs.")
- klockers (istället för klockrent, används primärt att teknologer och lumpare)

För övrigt är jag väldigt nöjd över att ha fått igång DC++ igen efter vår flytt, och nu kan jag fylla på ipoden med nytillskott igen. Man skulle kunna säga att det är veckans övervunna I-landsproblem.

Karriärsångest kapitel 53

Reminder: Det handlar inte om att få chansen, det handlar om att ta den.

Karriärsångest kapitel 52

Ungefär en gång per månad (give a few, take a few) infaller min karriärsångest med ett brak. Det är då jag för en stund känner mig tämligen medelmåttig. Oftast brukar jag vara ganska bra på att uppskatta min situation och att jag egentligen inte bör beklaga mig, allra minst inför mig själv, eftersom det knappast ger något tillbaka, snarare tvärtom.

Oftast uppstår det tillståndet när jag pratat med någon gammal gymnasie- eller universitetskompis och vi har tagit en snabb raincheck på vad de andra sysslar med. Det är bankers i New York, London, Frankfurt eller Luxemburg, det är playboys i Miami, Monaco eller Schweiz. Jag har kort sagt många bekanta som på kort tid blivit väldigt framgångsrika, vilket tagit dem till synbart glamorösa befattningar över hela västvärlden. Och då känner jag bara att det där är något som ligger nära mig, men ändå ganska fjärran från vad jag känner att jag sysslar med om dagarna, och vilka framtidsutsikter jag ser för mig själv. Och en gnagande stressfaktor över vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra med mig själv. En stor skillnad mot de som redan tagit steget, är att jag nog är mer riskavert än den som får chansen och tar den. Lite för feg, lite för bekväm, lite för orolig.

Sen kommer jag fram till att de flesta av mina vänner haft en vansinnig tur som de förvaltat väl, kombinerat med ett vassa hjärnor och kanske framför allt en framåtanda som jag i viss mån saknar. Men egentligen saknas det nog bara ett bananskal. Det finns ingen uttalad karriärshets bland mina gamla vänner egentligen, men ibland känner jag bara att jag önskar mig den där chansen jag med. Och så blir jag lite nedstämd för en tid. Även om jag inte riktigt vet om är så sugen på att leva för att arbeta. Hellre arbeta för att leva i sådana fall. Jag har ett helt acceptabelt arbete men efter sommaren är det nog dags att göra insatser för att hitta den där chansen att gå vidare. Det konstiga är att mina gamla kompisar sett mig som den klarast lysande stjärnan, och nu känns det som att jag hamnat på efterkälken, men karriären än väl inte över när man bara jobbat i ett år? Vi slöt en pakt om att starta något tillsammans så småningom. Det vore intressant att se om det någon gång blir av.

Dagdrömmar

Nu är jag så jävla trött på den här gråa sega senvintern att jag nödgades boka flygbiljetter ner mot kontinenten i slutet april.

Solen skiner genom dalgångens dis. Där kan man åka runt i en liten bil och Moseldalens träd blommar och man hittar en avtagsväg till någon liten vingård och man tittar runt lite där och det ligger vita kalkstensplattor på parkeringen och utsikten mellan bergen är disig och vindarna doftar av vårblommor och avgaser. Man köper några flaskor för att ta med sig hem. Temperaturen når nästan 20 om dagarna men kvällarna är råare och fuktigare och man kan ändå sitta på en takterass i den gamla staden och dricka crémant i den mörka europeiska vårnatten.

Utanför fönstret går allt fortfarande i blyertsgrått och april och maj känns så långt borta, bara för att jag vet att de månaderna kommer att bestå av en hel del mer intressanta veckor än de senaste sega dagarna på kontoret.

Dagens låt är Springsteens livecover av Suicides gamla punksynthdröm Dream baby dream.

Gratis är sämst

Lydmar stängde idag. Folk rasar åt höger, folk rasar åt vänster. 6000 pers skriver på en protestlista. Bland annat Darin! Hej och hå, allt ska va som det alltid varit.

Jag hatar frågor som bara har ett möjligt svar. "Tycker du att Lydmar ska stängas och bli kontor för slipsnissar och att en stor svensk bank ska tjäna ännu mer pengar på ett hus?" Öh.

Jag har förfasat mig över den svenska inställningen till allt som är gratis. Och det är på grund av att konserter arrangerats där GRATIS, som Lydmar är den heliga kon. Det är gratis som får 6000 pers (varav 5500 inte har satt sin fot på Lydmar sedan 2002) att skriva upp sig på en lista, och byta bank i förekommande fall. Gratis är alltid bäst. Och är det gratis så gör det inget om det inte är bäst, för det är ändå gratis.

Jag kan på rak arm räkna upp åtminstone tre tillfällen och sådana gratiskonserter (med artister jag hade kunnat betala för att se) på Lydmar då jag med sällskap fått vända om på grund av att folk överbefolkat stället långt innan spelningens början. "För vad gör det? Det är ju gratis att stå här och lyssna på Ron Sexsmith, så varför inte, jag skiter väl i om han är bra. Han är först och främst gratis." Konserter med hyfsat kända artister ska kosta inträde, annars blir det bara en publik med gratis som främsta motiv.

Den där protestlistan är komisk läsning. Carreca hatar gratis, men kanske framför allt vad det gör med folks girighet. Allt som är gratis blir nämligen en mänsklig rättighet, och därför talas det om skandal, kapitalismens sviniga ansikte och Wallenbergs girighet när gratiskonserterna får ett slut.

Jag tycker det är bra med dynamik. Det kommer nya ställen och mötesplatser som ersätter Lydmar. Det vore mycket mer illavarslande om det inte stängdes klassiska ställen och öppnades nya ställen.

Måndag kväll är TV-kväll

Jag har lyckats följa både Prison break och Kronprinsessan den senaste tiden, men jag vore inte jag om jag helt okritiskt bara kunde njuta av lite lagom underhållning så där på måndagkvällarna.

Kronprinsessan med Alexandra Rapaport är så förbannat ÖVERTYYYDLIG i alla blickar och minspel, så förutsägbar i alla sina beståndsdelar och känns helt enkelt förenklad och inte särskilt trovärdig. Antar att manusförfattarna slagit knut på sig själva för att "med subtila medel försöka förmedla det som utspelar sig utan att folk uttryckligen säger det till varandra". Och det faller platt när det ska göras så övertydligt så att ingen ska riskera att missa dessa "nyanser".

Prison break började väl hyfsat spännande, men har ballat ur till att bli skrattretande. Wentworth Miller är värsta Hajk-scouten with a masterplan, 2000-talets MacGyver. Peter Stormare är lysande. Luckorna i logiken är helt fantastiska.

Sådär, då har jag lyckats yxa ner två serier som jag egentligen har ett visst utbyte av att slökolla på.

Blast from the past

Nu du Göran, nu ska du få äta upp dina gamla slagord. Ditt gamla fina tafatta försök att skapa ett avtryck som en snusförnuftig landsfader.

Den som är satt i skuld är inte fri.

Nä just det, och det är väl därför du gnäller på Riksbankens räntehöjningar och vill påverka den politiskt obundna Riksbankens räntepolitik, när 0,25 procentenheter motsvarar 65000 kr/år i ökade levnadsomkostnader för dig och Anitra?

DN i köket

När ska DNs fredagsbilagas redaktion ta steget fullt ut och stå för att de bara skriver om mat numer? Byt bilagans namn från DN på stan till DN i köket. Kolla in dagens exemplar, mat mat mat överallt ZzZzZzZz...

Det är så fantastiskt ointressant att läsa om mat. Var det i Rocky som att läsa restaurangrecensioner liknades vid att rita en ostmacka när man är hungrig? Mat och restauranger är en viktig del av det Stockholmska helglivet, men nu börjar maten ta överhanden av det redaktionella utrymmet och det måste finnas annat att skriva om. Inse att mat är sjukt tråkigt att läsa om vecka efter vecka!

Elin Sandström, som chefar över På Stan verkar vara en riktig matnörd, vilket självklart präglar hela tidningen, och har gjort den till DN i Köket. Ge henne en egen matbilaga så får hon göra en tidning om ett ämne som hon är intresserad av. Just nu säger Dn på Stan mycket lite om någon annan del av Stockholms nöjesliv.

Neal & Jack

(c) UL

Last summer in Sicily

Om man vill ha en känsla av vad jag var ute efter för känsla i den här postningen, så kan man gå in på Massimo Duttis hemsida för sommaren 2006 och kolla in de mycket snygga bilderna. Jag måste nog försöka ta mig till MD i helgen och få tag i skjorta/kavaj/byxor/rubbet i skönt slö Rivierastil.

Goin´ down South

Trots att jag här om dagen sågade förekomsten av så kallade popkollektiv, så blir jag helt varm inombords när jag ser den här snygga pressbilden som tagits inför Springsteens nya skivsläpp. Det är något med Springsteens framtoning och bandmedlemmarna samlade runt omkring som får mig att känna att det finns hopp för mänskligheten ändå. Jag vet inte vad det är, men den här bilden är fantastisk.

Banjo. Dragspel. Ståbas. Akustiska gitarrer och blås. Förhandsrapporter talar om "equal parts street corner, parlor, church, and gutter." Känslan av att ha ett 2000-talets The Band jammande på den vitmålade pation i den heta Mississippinatten låter som den perfekta skivan även för varma svenska sommarkvällar 2006. Åtminstone för mig - 26 år gammal halvgubbig Americanajunkie. Mint Juleps och Michelob. Hästjazz från New Orleans och hetta genom öppna verandadörrar. Jag måste lära mig att laga jambalaya.

Rockrebeller

I dagens pappers-DI kan man läsa att fem svenska band tilldelats € 20 000 vardera från EU i "turnébidrag". Snacka om rock´n´roll att åka på bidragsfinansierad turné! Hur gick det till när de sökte bidragen? Hur motiverade de sig? "Öh, eftersom vi inte är tillräckligt populära för att kunna finansiera en egen turné behöver vi nu EU-bidrag så att vi kan turnera och överleva". Tänk vad pinsamt i cred-kretsar att det nu blir offentligt att Christian Kjellvander, José Gonzales, Laakso, Sabaton och Tiger Lou sökt och fått bidrag för att kunna turnera. Snacka om rock´n´roll.

Nu undrar jag bara huruvida dessa bidrag innebär återbetalningsskyldighet om de säljer ut varenda gig? CSN har ju varit på mig de senaste tre åren om att jag tjänat för mycket pengar på att arbeta under de år som jag fick studiebidrag?

För övrigt undrar jag varför näringslivstidningar som DI envisas med att skriva så här: "Fem svenska band får vardera 20 000 euro (200 000 svenska kronor)....." Jag tror att en övervägande majoritet av de som läser DI vet att en euro kostar någonstans mellan 9 och 10 kronor för tillfället, det behöver liksom inte förklaras för att man ska få en uppfattning om vilka summor det handlar om?

And the world´s got me dizzy again

Mats Gellerfelts översättning av Bob Dylans Chronicles är riktigt riktigt dålig. Och jag håller nästan på att ge upp den på grund av den taffliga översättningen. Dessutom hatar jag böcker där namn eller annat rabblas upp i aldrig sinande ström. Tidigare exempel på liknande fall är Moment 22 och American Psycho. Men som vanligt brukar jag hålla ut, mest för att kunna säga att jag trots allt har läst den.

Det är den enda slutsatsen jag kunnat dra efter den gångna helgen som mest bestått av att ligga på sängen alternativt soffan och kurera feber och värk i kroppen. Idogt horisontalläge leder till ännu mer värk i kroppen. Meterlånga istappsprojektiler längs rännorna på andra sidan gatan och ymnigt snöfall övergick i takdropp och soldis framåt söndagen. Långsammare helg har jag sällan varit med om. Jag hatar verkligen att vara sjuk.

Helgen ackompanjerades av Bright Eyes fantastiska "Landlocked Blues". Passar utmärkt till en söndag på sängen i senvinterljusdränkt rum tre våningar ovan översnöade bilar och oplogade trottoarer av brungrått slask.

"And the moon’s laying low in the sky
Forcing everything metal to shine
And the sidewalk holds diamonds like the jewelry store case
They argue walk this way, no, walk this way"

Popkollektiv och febersömn

Senaste årets mest uttjatade ord: Popkollektiv. Alla popkollektiv bli recensentdarlings. Jag fattar det inte. Allt det här med att ha en medlem som spelar triangel och fyra som spelar gitarr av olika slag och tre körsångare och en tvättbräda och två didgeridoos. Jag blir förvirrad av att se videos där kameran snurrar runt/svävar omkring och nya personer dyker upp hela tiden, alla med någon speciell funktion i popkollektivet. Det blir för många ljud med 15-30 bandmedlemmar. Det ultimata bandet har max 5 medlemmar. Trummor bas klaviatur gitarr och gitarr. Nog så. Fattar inte grejen med kollektiv.

Architecture in Helsinki, I´m from Barcelona, The Polyphonic Spree, The Concretes osv osv osv. Jag börjar bli trött på kollektivismen i popmusiken.

Är vaken sent eftersom jag varit hemma sjuk idag. Influensa eller något liknande. Sovit mest hela dagen. Första gången på ett år som jag varit hemma från jobbet. Jag hatar att vara hemma från jobbet. Man känner att man inte hinner med det man borde ha gjort den här veckan, och att det bara blir värre att komma tillbaka. Får slängar av ångest av synerna man ser när man är hemma på gatan när alla vanliga människor jobbar. Tomma stadsgator är färdtjänst, rullstolar i nysnö, arbetslöshet, pensionärer eller studenter. Jag gillar det inte. Och jag gillar inte snön som oavbrutet glider förbi från vänster till höger. Jag får ångest av att gå hemma, utanför det vanliga 9-5-systemet.

Mer affektionsjournalistik

Lars Lindströms personliga vendetta mot den man som sannolikt körde ihjäl hans vän fortsätter. Ursäkta, men jag tycker fortfarande att Lindströms "Smitar-Tony"-rapportering stinker riktigt illa.

Pimp das Auto - jaaa

Peter Stormare har hamnat i ett mycket märkligt Hollywoodfack. Jag tror att Hollywood har svårt att tro att han är polare med Bergman, och har varit anställd vid Dramaten, med tanke på vilka typer av roller han får.

Är det en karaktär som skall vara ordentligt rubbad eller åtminstone lite obehaglig toppat med skön brytning, så får Stormare den birollen. Ofta blir det bara taffligt komiskt, som den alkade ryssen med syrebrist på rymdstationen i världens kanske sämsta film "Armageddon". I Prison Break är det däremot Stormares skönt stripiga och plufsiga gangsterledare Abruzzi som är själva behållningen.

I VW:s hyfsat nya reklamfilmer lever han än en gång upp till myten om sig själv. Brytning? Check! Sinnessjuk? Check!

Det allra mest bisarra med Peter Stormare är dock hans rockband, Blonde from Fargo (där Stormare går under artistnamnet STURMER haha!) som bland annat har uppträtt på Allsång på Skansen.