Veckans sub-genre

Tillbringar söndagen i soffan, lyssnandes på min absoluta favoritgenre för tillfället. Oväntade covers som får mig att tycka om låtar som tidigare förpackats på annat sätt, och då gått mig förbi.

Klassikern i sammanhanget är Travis version av Britneys "Hit me baby one more time". Nu har Marit Bergman gjort en ganska utmärkt coverversion av en annan av Disneygängets medlemmar, Justin Timberlakes "My love" (originalet är f ö kanske höstens bästa låt). Anna Ternheims version av Bowies "China girl" är ett annat utmärkt exempel på när man skalar av tjafset och litar på låten.

Jag är ganska väl medveten om att jag i det här avseendet är jävligt lättlurad, jag sänker garden så fort någon presenterar något med bara gitarr eller piano, utan effekter, trumloopar eller baklängebeats. Det är på något sätt lite fånigt att jag tar sådant för mer riktigt än låtar med mer avancerad produktion och instrumentering. Men det är därför som jag gillar den här lilla subgenren så mycket, för att den får mig att upptäcka låtar på ett annat vis än den originallåt som man hört tills öronen ramlat av. Sådant som jag i vissa fall avfärdat som värdelöst och glättigt kan bli fantastiskt bra om man rensar bort den polerade ytan.

Därför vill jag knyta ihop den här säcken med att länka till Buster, som är helt fantastisk på att välja låtar som man kan göra något nytt av. Här är Buster.