Friday, January 06, 2006

Adirondack


Ibland, eller faktiskt ganska ofta på senare tid, så är jag glad att vi åkte Greyhound från Montréal. Den där resan var en av de mer minnesvärda jag gjort, och jag gillar att förflytta mig via vägnätet, och den påtagliga känslan av att närma sig mål, beta av mil efter mil efter mil på väg någonstans.

Bara namnet Adirondack är något som liksom klingar mytiskt i mina öron. Jag tror det finns något gammalt GANT-plagg i min fars garderob som hade det namnet, jag brukade läsa på etiketten i nacken på jackorna och tyckte alltid att det var tuffa namn. Just Adirondack var något som dröjt sig kvar sen dess. Läs det högt för dig själv, och du förstår att det fastnar.

Vi lämnade New York efter en vecka på ett rätt sunkigt hostel på 24:e gatan, mellan Lexington och 3:rd Ave, och det hade varit en vecka fylld av New York-inhämtning, efter 4-5 månader med Atlanten mellan oss. Montréal hade jag ingen riktig uppfattning om när hon berättade det, och jag trodde väl ärligt talat att det kanse inte skulle blir så mycket mer av jag och hon när hon berättade att hon var antagen till ett år på Concordia. Det visade sig sedan att Montréal var (och är) en ganska livfull och hipp stad med obarmhärtiga vintrar, men i maj är det ömsom isande vindar, ömsom sommarvärme. Det blev till slut bara en termin i Montréal för henne, och det var nog bra för oss.


Vi stannade i Albany. Paus en halvtimme. Vidrig diner, med inplastad mat och desillusionerade tonåringar som satt och hängde, eller jobbade bakom disken. Försökte få tag i något att äta, men egentligen fanns där inget ätbart, och det luktade sådär sunkigt och unket som det nästan alltid gör i publika utrymmen i andra länder. Jag tror att Sverige är näst intill världsbäst på ventilation och luftkvalitet i publika utrymmen. Mycket märkligt folk på bussen så klart. Tandlösa massmördartyper, stereotyp tandlös amerikansk white trash, ryssar, tandlösa lunatics, 200 kilosnegrer.

I en stötig, odämpad Greyhound på vägen mellan New York och Montréal slumrade hon mot min axel och jag satt där och stirrade ut genom den skitiga rutan, vyerna av den fantastiskt storslagna naturen och oändliga rader av barrträd och höga dramatiska berg och vidsträckta dalgångar (tänk inledningen av The Shining). En skylt mot Poughkeepsie, en annan mot Syracuse. Klassiska ortsnamn som fastnat i medvetandet. Jag skulle vilja göra om det. Det slår mig nu när jag sitter här hemma i Stockholm. Jag vill vara i Adirondack. Snyggt namn. Jag skulle kunna tänka mig att sitta i en stuga i Adirondack med min gitarr och känna mig som en singer-songwriter när jag tittar ut äver den stilla skogssjön. Och jag ska läsa beat-författare (Kerouac och Cassady, Ginsberg och Burroughs) och Hemingway och dricka en Brooklyn Lager och ibland lite bourbon framför elden på kvällen. Jag vill sitta där på en veranda i Adirondack.

Vi stannade i någon liten håla. Adirondack Trailways och Greyhound Bus hade sina platskontor där, och det var en skum blandning människor som ramlade ur bussen, in på nåt slags drug store där. Längs hela infarten låg de på rad, alla junk food-kedjor. Precis som de alltid gör utanför amerikanska småstäder. KFC, Taco Bell, Pizza Hut, McD och så vidare, och parkeringsplatserna runt alla dessa enorma shoppinglador var förstås också enorma och helt tomma på bilar, förutom en väldigt mal placé limousinvariant av en Hummer, som stod där i skymningsljuset i den amerikanska New York State-ödemarken på en folktom parkering. Vi handlade något där i affären, minns inte riktigt vad. Mörkret föll snabbt och det blev kallt. Och hon somnade igen, och jag fortsatte att sitta där förtrollad av den storslagna naturen. Jag hade en utställningsplansch från Guggenheim i ett papprör i mitt knä.


Vid gränsövergången på vägen tillbaka fick PJ förklara sig, varför hon som kommit till Canada för 4 månader sedan, lämnat det och sen kommit tillbaka efter en vecka igen, och hela bussen fick vänta på henne, eller snarare tulltjänstemännen. Det var kallt och öde på gränsstationen. Bara enstaka bussar och långtradare, och på den amerikanska gränsstationen minns jag att de gick i sådana där platta skogsvaktarhattar och hade fotografier på Dubbaya, Rumsfeld och Powell upphängda mot den bakre väggen, så att de liksom vakade över gränspolisen och deras arbete med att hålla terrorn borta från USA. Det var så klart därför som araberna blev så utfrågade när vi kom till USA.

Sent på natten var vi tillbaka i Montréal och busscentralen och genom gångar med instängd luft och uteliggare som tiggde pengar genom att håla upp dörren när man skulle gå igenom. Och metron som går på bildäck och låter helvete så man knappt kan samtala under färd. Det luktar cigarettrök överallt och hon sa att: kliver du av här på helgkvällar så slår marijuanalukten mot dig när dörrarna öppnas vid Berri-Uqam. Men jag har egentligen ingen aning om hur marijuana luktar. Som gräsbrand ey?

Jag ska skriva mer om Montréal en annan gång, och kanske mer om den där veckan i New York förstås, men just nu skulle jag vilja hoppa av Greyhounden vid gränsstationen i Plattsburgh och bli hämtad där i en vit Hummerlimousine som skjutsade mig, min gitarr och mina böcker och min flaska bourbon till en liten amerikansk stuga vid sjökanten och där skulle jag skriva den bästa jävla boken som någonsin sett dagens ljus. Och ibland skulle jag ta min pickup in till den där lilla hålan, iklädd manchester och flanell och boots, och handla mat och dryck, men i övrigt ensam.

Jag vill sitta där på en veranda i Adirondack och se hösten komma i dalgången.

1 comment:

embla said...

Oj, så snyggt skrivet, hoppas du får komma av bussen någon gång :)