januarifebruariklagosång

Jag hatar numer bussarna i rusningstid. Har alltid föredragit bussar framför banor, åtminstone i innerstan. Det finns så mycket mer att se, och dagdrömma om under en bussfärd längs med gatorna än under en banfärd när man liksom kollar spegelbilden av medpassagerarna och hoppas att ingen kommer på en med att göra det. Men bussarna är olidliga och brunslafsiga rakt igenom så här års och trängselförsöket har slagit väl ut, trångt som satan i bussarna med ståplats eller svettig sittplats med märkligt snålt benutrymme.

Fasaderna är vackrast i stan där vi bor nu, och gatlyktorna svajar i isande januarivindar (rakt in i märgen). Klafs klafs längs trottoarerna och jag oroar mig nästan konstant över faktumet att jag ska hyra ut min lägenhet och hyra en annan under tiden. Jag gillar inte oklarheter och svävande tillstånd. Det är en skillnad att bo här, men jag tror det tar ett tag innan man liksom kommer på plats. Så funkar jag; längtar, planerar, bygger drömmar, fantiserar och suktar. Sen när man förverkligar så faller det lite platt ett par dagar efteråt. Det gäller det här med boendet, men också alla, alltså precis alla saker jag köper. Jag tror att jag är en FÖR behärskad människa, som hinner älta alla mina beslut i huvudet ett par hundra gånger innan jag faktiskt gör slag i saken. Och då har man nästan hunnit tröttna. Ok, allt är toppen och grymt och flyttandet gick ju utmärkt. Men ändå. Jag har liksom sett mig själv i den här lägenheten sedan flera månader tillbaka. Och verkligheten innebär så mycket mer disk och dammiga taklampor än vad dikten gör. Man tror att en Ipod fylld med musik ska göra en okrossbar och oantastlig och liksom pansarskeppslik när man äntrar gatorna. Man tror att ett par RM Williams får en att ta längre och stoltare steg till ett liv som per automatik höjs ett par snäpp bara av själva konsumtionsriten. Jag får sällan några kickar av konsumtion. Jag tycker inte ens det är kul när man får lön längre. Nu har jag funderat så länge på att skaffa en digitalkamera att det inte ens kommer kännas kul när jag väl gör det. Har redan gått igenom pros and cons för många gånger för att kicka på det. Men man måste ju ha en. Jag har nästan alltid planerat för länge för att känna kicken. Fick dock en kick idag av att boka en påsk i Åre, lite på infall. Definitivt något att se fram emot i den här gråa sörjan som kallas januari och februari.

Jag längtar efter att se vårkvällarna lägga sig mjukt över taken, höra koltrastens sång leta sig in genom öppna fönster, en cykel som skramlar och rasslar eller en studsande boll på väg hem från en fotbollsträning, när vindarna inte vänder lika ilskna som nu runt gathörnen. Den här januari-backlashen är lika svårplacerad varje år, när vintern inte riktigt har något slut inom räckhåll, man vet att takrasen kommer och går 2-3 gånger till och isfläckarna och den bländvita lätta nysnön ska hinna övergå i gråbrun sörja några gånger till innan kvällsljuset orkar hålla i sig tills man kommit hem från sitt jobb. Och man kan ställa sig i det där kvällsljuset och fotografera den rosa blomningen i Kungsträdgården. Och man går långsamt hemåt när kylan redan lagt sig bland allt grus som inte sopats bort än. Kanske är det först då som jag kommer på plats här.