Varannan vecka

Den gångna helgen såg vi Varannan vecka. En film som var riktigt dålig faktiskt. Jag hade fått biocheckar som blir ogiltiga strax och det var lika bra att utnyttja dem tyckte vi. Det blev enligt den genomsvenska devisen: "Är det gratis, så varför inte?", en devis som jag egentligen förkastar. Att därtill välja en lördagkväll på Filmstaden Sergel (innerstans stökigaste förortsungdomsgård) gör knappast förutsättningarna bättre.

Vi diskuterade filmvalet innan, och konstaterade att det egentligen var onödigt att gå och se filmen, för man vet exakt vad man får, och man vet att man kommer inte att bli positivt överraskad, men heller inte upprörd. Ungefär som att gå och äta på McDonalds. Det kändes på något sätt som att man sett filmen innan man satt sig på plats. Men ok, nu var det som det var med det här biobesöket. Framtvingat av en helt ologisk snålhet skulle man kunna säga.

Till filmens försvar skall dock sägas att jag tycker att Felix Herngren är ett komiskt geni, och det är han som bär upp filmen. Jag kan faktiskt inte komma på något riktigt dåligt som han har gjort (även om Papi Raul känns sådär halvfräsch idag). Att det är Felix som är den roliga av bröderna Herngren är även något som vidimeras av hans roliga svar i intervjun som finns med i Nöjesguidens februarinummer.

Ok, jag var faktiskt riktigt besviken efter filmen, precis som man kan bli besviken på att man får en kall McFeast, trots att den var billig. Mestadels för att den inte alls handlar om att vara förälder varannan vecka. Man säljer filmen med att den ska handla om det, men den gör faktiskt inte det. Den handlar inte om någonting egentligen.

Och så det här med en mainstreamkomedi på svenska, som lockar en BRED publik. Folk skrattar för att det förväntas, nu har man ju betalat biljett för att se en komedi, då ska det ju vara roligt och man ska skratta högt åt alla små detaljer. Ganska snabbt stör man sig på alla andra i salongen, om man inte har för avsikt att skratta varje gång som Felix Herngrens mobiltelefon ringer med en crazy frog-liknande signal.

Ronnie Sandahl har skrivit en något splittrad text(precis som den här texten är splittrad) om det där med att skratta åt Varannan vecka, men den är rätt konstig och jag förstår inte riktigt vart han vill komma. Jag vet bara att jag är avigt inställd till alla nya svenska filmer. Igenkänningsfaktorn gör att logiska luckor i stadsbilden stör till exempel.

Jag tror inte som Sandahl, att det är igenkänningen som gör att folk skrattar åt den här typen av humor. Snarare tvärtom. Fy fan vad tråkigt att skratta åt saker som man själv upplevt eller redan tänkt. Det är nya tankar som gör att jag skrattar i alla fall. Om man lever och bor i Stockholm under 2000-talet, så kan inte särskilt många av skämten som levereras anses vara nydanande. De som har sämre koll på hur jargongen går Stockholms-70-talister emellan kanske anser att Varannan vecka presenterar en helt fantastiskt vital relationskomedi. Personligen tycker jag att den är synnerligen trist. Jag tror inte att Varannan vecka är en film för frånskilda innerstadsbor. Jag tror att det är en film som roar de som inte är frånskilda innerstadsbor.

Fråga: Hur många gånger säger de knulla i bröderna Herngrens dialoger?