Revanschlusta

Personer i behov av en "revansch" då och då:

1. Kikki Danielsson

2. Anna Book

Är "revansch" i själva verket ett kodord för att tillfälligt få lite mer mediauppmärksamhet när man egentligen är en föredetting sedan länge?

Det går inte att tycka illa om Mats Sundin

Att se Mats Sundin och hans ledarskap och pondus gör mig helt varm inombords. Om inte min blyghet hindrade mig, skulle jag kunna prata i evigheter om anekdoter som bevisar hans storhet som människa.

A bathing ape

Alexander Bard har en exakt likadan t-shirt som jag! Jag är SÅ stolt och hedrad. Min a bathing ape-tshirt som jag blivit erbjuden 1000 spänn för, en sen natt på Berns. Köpt i Köpenhamn för tre år sen. Jag och kortbyxefetischisten delar ett gemensamt plagg i garderoben. Nu höjdes mitt självförtroende till oanade höjder! Det är priset vi betalat för att klassas som elit.

Den gemensamma nämnaren för att äga en regnbågsrandig ape shall never kill ape-tisha är ägarnas fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Thinking about you

Been thinking about you
Your records are here
Your eyes are on my wall
Your teeth are over there

But I'm still no one
And you're my star
What do you care?

Radiohead-revival senaste veckan och jag bläddrade fram My iron lung-epn på Virgin Megastore på Times Square i oktober -97. Den gick inte att köpa hemma. I augusti sa han "Det finns sånt som man måste se innan man blir vuxen. New York är en sån sak - vi åker dit, du och jag. Det är en present, jag vill dit - jag vill visa dig allt det där".

Han sa: "Ibland måste man bara åka hit, det känns". Det blåste kallt på det kilformade torget som är västvärldens epicentrum och röken från brunnslocken steg inte uppåt, stod i sneda pelare och upplöstes snabbt och jag köpte Ralph Lauren och teen angst för hela reskassan.

Dagens

Samma mäklare vrickar in samma Alfa Romeo på en trång plats i samma gathörn som vanligt, vi tangerar varandras mellantider gång på gång. Alltid först på kontoret.

Tbana fylld av BOKREA-kassar och desillusionerade kontorsslavar. Rullar sakta över S:t Eriksbron, mellan vägbana och isklädda kanalen snötäckta bangården. För första gången på ett halvår, Stadshuset i rött morgonmotljus, räls och spår glittrar in under byggnaderna. Söder Mälarstrand kastar långa skuggor i helt nytt ljus.

Perfekt soundtrack för känslan: Roísín Murphy - Ramalama (bang bang)

Ramalama bang bang
Flash bang big bang
Bing bong
Ding dong
Dum dum do dum dum

Om affektion och frustration

Journalister och försvarsadvokater brukar vanligtvis vara hyfsade på att hålla masken och att inte explicit uttrycka sina egna åsikter i rapporteringen av känslomässigt tunga fall. Rent avskyvärda brottslingar brukar det sällan rapporteras om, snarare en saklig framställan av förloppet och eventuella omständigheter som i någon mån kan förklara de brottsliga handlingar som begåtts. Utan att göra anspråk på att vara någon medievetare så gissar jag att det är en av grundstenarna i nyhetsjournalistik, att rapportera i sak och inte i affektion.

När det gäller Lars Lindströms rapportering om "Smitar-Tony", så fullkomligt osar den av affektion, frustration och Lindströms egna värderingar i fallet. Det är inte ofta man stöter på sådant i svenska media. Åtminstone inte så tydligt uttryckt. I det här specifika fallet verkar det till och med som om Lindströms tidigare texter används som argument för den åtalade att inte samarbeta i rätten. Ska det vara så här? Lindström är enligt egen utsago bekant med offret för Tonys påtända bilkörning. Är det bra och objektiv journalistik att låta honom skriva om fallet? Jag har full förståelse för hans åsikter, men mindre förståelse att han tillåts uttrycka dem i sin rapportering av rättegången.

- - -

Allt har väl redan sagts och bloggats om Bards "Elit". Nästan alla känner till det här sedan tidigare. Jag kan bara än en gång konstatera att elitism är bland det mest tabubelagda som finns i Sverige. Och det gäller oavsett om det gäller Stureplans nattklubbar eller stängda nätverk av typen Elit eller A small world. Det finns en illusion om allemansrätten som gällande för allt och alla i Sverige. Alla ska få veta allt, annars rasar man. Mustafa Can skriver som om Bards mailinglista vore den nya Da Vinci-koden. (Vilket var en jämförelse på lös grund eftersom jag inte ens läst Da Vinci-koden)

På tal om rasande kan man aldrig upphöras att förvånas över hur snabba kvällstidningarna är med att konstatera att det svenska folket rasar över så vitt skilda fenomen som OS-hockeytaktik och hemliga nätverk. Att hushålla med energin är enligt "folket" bara OK i sporter som skidsprint, definitivt inte i hockey. Och hemliga nätverk är bara OK om man själv får vara med.

Klassiker

Pandas in Satan´s service

Pandora for president

Det här är det bästa jag hittat på nätet på länge.
Pandora är lysande!

This shit is bananas

Den Stockholmska bostadsmarknaden gör mig för tillfället sjukt ofokad på mitt eget arbete. Egentligen hatar jag den här karusellen av hela mitt hjärta, men nu är det jag som står på rätt sida och då är det ju angenämt. Men förvirrande och tanketärande.

Hyra ut? Sälja? Hyra ut? Sälja? Mäklare? Inte mäklare? Sälja?

Nåja, obekvämare sits kunde man ju ha. Men jag blir helt paralyserad av alla möjliga lösningar och vilken av alla möjligheter som är att föredra.

För övrigt har jag funderingar på tre eller fyra semesterresor som jag vill göra under det närmaste halvåret.

Jag håller på att bli en dryg översittartyp i textformat. Är jag verkligen värd allt det här?

Because you´re worth it

Efter en helg av förkylningskurering parkerad i soffan framför SVTs OS-sändningar uppstod vissa frågetecken och åsikter om pågående OS.

Vad är den här grejen med att anse sig vara "värd en medalj för att man tränat och kämpat så hårt"? Ovanstående är ett påstående som yttrats i flera intervjuer, uteslutande av kvinnliga atleter, alternativt i något av de tittarmail som OS-ombudsmannen läst upp i studion. I elitidrott är man inte "värd" någon medalj om man inte är bland de tre bästa vid målgång/slutsignal. Inga utmärkelser för bästa kämpe, inga medaljer för lång och trogen tjänst. Värd en medalj är man bara om man håller hela vägen fram. Visserligen är det glädjande att många svenskor överpresterat i detta OS, men det gör dem inte värda en medalj för en bra kämpainsats. Det är givetvis något som man som elitidrottsman/kvinna inser, men varför kommer då sådana uttalanden så ofta?

(Jag är inte helt bekväm med den här särskiljningen av "idrott" och "damidrott", som inte känns helt fräsch men har å andra sidan ingen bättre lösning på det lilla semantiska problemet.)

Befriande då att se sådana som Anja Pärson få raseriutbrott av besvikelse, eller damhockeylaget som gör allt rätt för att göra hockey för kvinnor till en nationell angelägenhet.

Jan Rippe. Vilket stolpskott. Vem efterfrågar en "OS-ombudsman"? Och om man nu ska läsa upp tittar-mail med frågor kan man väl kräva en viss urskiljning i vilka frågor man väljer? Det kan inte bli pinsammare än när Rippe ställer frågor av typen: "Varför kämpar och sliter, skjuter och passar inte Tre Kronor lika bra som damlaget?" till förbundskapten B-Å Gustafsson. Man vill bara sjunka genom golvet. SVTs studiomys är ett hån mot seriös sportjournalistik. Åk hem till Göteborg och fortsätt med revy och fars.

Dagens lookalikes

Pastor Fossmo

Pastor Kolhydrat

Viktigt meddelande till allmänheten

Jag har lovebombat Benke Ohlsson minst 3-4 fyra gånger i den här bloggen, men vad annat kan man göra egentligen? Han skriver så jävla bra.

"Jag kan berätta om hur det känns att dagligen vandra mellan löpsedlar där folk heter beppe och tuppe och kishti och de hånar och de går till sexattacker och lider av den nya folksjukdomen och de är med i program som heter gör om mig och mal ner mig och damma på mig i brunögat, och allt detta förutsätts vara något du känner till, och du går och grubblar över om alla i din omgivning vet att tuppe gick till sexattack i mal ner mig i går kväll, eller om det bara är kvällstidningarna som förutsätter att det är så, och du undrar vilket som kommer först, dumhönan eller dumägget."

Klart slut.

Tillägg

Jag glömde en viktig detalj där nere. Varje kväll ska man klä sig fin, i en avslappnad kostym. Det finns ingenting som är snyggare än en avslappnad kostym. Man ska gå ner för branta bergsvägar i serpentiner ner mot vattnet och den där värmen som liksom tar emot en, och man går där hand i hand ner mot hamnen och ser cigarettglöd i mörkret på någon balkong och man hör sydländska diskussioner från öppna fönster bakom de där vinklade träpanelerna som de har utanpå fönstren. Man har dyra skor och en avslappnad kostym, kanske i linne och en pastellfärgad skjorta som är lite för uppknäppt på sig och man går på krokiga, branta trottoarer ner mot strandpromenaden. Vid rondellen porlar fontänen och man längtar inte hem en enda sekund.

Tillvarons salt

Någonstans i den yrande blöta snön, under dessa gråa gråa februaridystra skyar med tunnelbanetåg som kämpar sig över broarna, med tjockt dammlager på körsbärsbokhyllan som blinkar av vinglande gatlyktor fastspända mellan höga pastellfasader på trånga gator.

Någonstans i allt det där går jag omkring med vintertyngda axlar och blöta byxben, och längtar någon annanstans någon annan tid. Längtar efter de blodröda kloten som vajar i mistralen i hamnrestaurangerna, yachterna som är för stora för att guppa bakom vågbrytare, i motorljudet av franska små skräpbilar uppför branta bergsvägar och italienska monster vrålande genom långa betalvägstunnlar. Man kommer ut ur berget och hela Medelhavet öppnar upp sig rakt under bilen och man känner att jag hör inte hemma här, men jag älskar det ändå och att vara på besök och för en stund känna sig hemma i det där. Och man kränger sig in på en trång bensinmack insprängd med full ocean view för att köpa vatten och fruktar för livet när man ska kränga den där hyrbilen runt sin egen axel igen, över alldeles för höga trottoarer där underredet skrapar i och man skrattar nervöst tillsammans. Längtar efter bossanova på en trång balkong och tjugofemcentilitersflaskorna med fransk öl och det mousserande vinet och kondensdropparna som rinner nerför glasfoten, bildar ringar på litet träbord i mahogny (eller körsbär även där) och den ljumma mattsvarta natten fylld av doftande blommande mimosaträd och skrikande vespor. Längtar efter värmen och saltet i luften. Tillvarons salt. För även om jag inte alls hör hemma där, så har jag lätt att känna mig välkommen på besök.

Dagens kravspecifikation

Saul Williams - List of demands är dagens smäll på käften.

Very prominent guests

Kvällens Insider är mycket roligt. Som vanligt när TV3 skall göra "grävande" journalistik så blir det till slut bara komiskt. Så vitt skilda potentater som Perus ambassadör, Staffan Heimersson, Freddy Kruger, Tim Robbins och Carl Cederschiöld avhandlar ett så larvigt ämne som krogköerna vid Stureplan och dörrvaktsgorillornas fascistoida drag. Det blir helt enkelt mycket roligt när en så perifer företeelse diskuteras av vanligtvis priviligerade män. Det handlar om en ambassadör som anser sig ha företräde till allt framför andra människor, men som blir brädad av Riche-vakterna som anser att några mediakids är mer välkomna. Den sydamerikanske ambassadören verkar vara i fullkomlig avsaknad av självdistans, och att inte komma in på Riche verkar vara ett mycket hårt slag mot dennes självbild som Gudasänd, högt stående prominent ambassadör.

Som "positivt exempel" tar man upp något Folkets hus på västgötaslätten med styrdans och mogen publik, och där finns minsann inga fascistoida vakter. Det är kanske inte rakt över jämförbart med vuxendans och Stureplansdjungeln? Debattörer försöker bräcka varandra i världsvana, och hela debatten är mycket humoristisk. Hur kan ett sådan skitsak skapa så mycket debatt?

Allting ackompanjeras av en mörk, allvarlig speakerröst som hela tiden insinuerar att barer är skyldiga att servera gästerna så mycket det bara går. Visserligen ett brott mot utskänkningslagen, men skit samma, nu ska det byggas förakt mot nattklubbsetablissemangen.

Stureplan och dess nattklubbar har fått alldeles för mycket och oförtjänt mediautrymme redan och jag förstår helt enkelt inte hur det kan vara en så stor del av samhällsdebatten, den där svenniga lördagsfyllan. Hur kan det skapa så många förorätter och så ändlösa debatter? Svenskarna är ovana vid elitismen, och den är aldrig så in your face som en helgkväll utanför nattklubbarna. Jag kan bara skratta åt det, men så många verkar ta det som det värsta personliga nederlag man tänkas kan. Kom igen liksom.

Mer OS-blaj

Guld ska det va. Bra så. Kul med svenska idrottare som för en gångs skull överpresterar. Men den här grejen med att bita i medaljen, var kommer det ifrån? Är det världens alla nyhetsfotografer som kommit fram till att det är obligatoriskt vid mästerskapsvinst? Vad kan det annars vara som får alla vinnare att stoppa medaljen i munnen efter prisutdelning? Min teori är att det är någon kvarleva från tider då man inte kunde lita på att medaljen var av guld, och att man bet lite i den för att se om det var någon mjukare gulmetall. Är det någon som vet, eller är det allmänt erkänt som festligt vinnartrix? I år verkar medaljutformningen inbjuda medaljörerna till att istället använda dem som titthål. Helspexigt.

Perspektiv på livet

Ibland förvånas man över hur folk uttrycker sig. Man får en känsla av att Nina Zandnia använder sig av lite överdrivet starka uttryck. Men det där har kanske att göra med en viss skillnad i hur jag och Nina är som människor, och vad vi värdesätter här i livet.

"Nina Zandnia är tacksam för att allt stöd. – Det här har varit den värsta tiden i mitt liv, det känns som att någon har tagit mitt barn ifrån mig. Sånt hugger i hjärtat".

Allvarligt talat...det handlar alltså om en "stulen" programidé. Om stylade hundar.

Mittwoch

Tecken på att det är en dålig dag:

1. Vakna med huvudet fullt av snor och det kittlar i halsen som om någon mosat ner en lovikkavante under natten.
2. Halka i en trappa på grund av hala dojor. Vrid till knät så att det gör ont när man går uppför igen.
3. Upptäck att datorhelvetet strejkar. Man vet att det tar minst en halv dag innan IT-fragglarna hunnit få någon ordning på det.
4. Försök hitta någon annan arbetsplats att jobba på.
5. 2 ton smutsig tvätt hemma i lägenheten.

Funderar på om man ska göra de arbetsskygga gubbarna i fikarummet sällskap, och sitta där och kommentera Pejas curlande, hur Anja håller linjen på flacken, eller hur Kenny Jönsson tejpat klubban hela dagen? Blir jag sjuk nu så är det åtminstone vältajmat. Vilken skitdag.

Schnurrbart!

Jag har skrivit lite om Natanael Karlsson och hans program Faktum tidigare. Jag vet inte riktigt hur man ska ta sig an honom. Är han seriös hela tiden eller skämtar han hela tiden? Han lider av det så kallade Fredrik Lindström-syndromet. Om man inlett sin mediala karriär som komiker, så får publiken svårt att ta saker man säger på allvar, även om man skulle sadla om till den allra tyngsta samhällsjournalistiken. Och hur ska man kunna tolka Natanael Karlssons musche som något annat än ett humorstatement?

Vinnarskalle

"Jag är inte särskilt besviken" (?!)

Driver du med mig? Vad krävs för att göra dig besviken då, om inte 25% bommade skott i OS gör det? Jag skiter väl i världens mest ointressanta sport skidskytte, men jag klarar bara inte av den här svenska "Kul att få va här"-mentaliteten. Om hon inte är besviken över att ha fem bomskott i sitt livs tävling så hade hon lika gärna kunnat dra en runda i elljusspåret hemma i Sveg. Jag har ingen aning om hon underpresterat, eller ens var ett reellt medaljhopp, det enda jag kräver är lite besvikelse när man klappar igenom i OS.

Hör jag Staffan Lindeborg utbrista: "Ja! Nu blir det sämst brons!" en gång till när en svensk tävlande har säkrat medalj, så stänger jag av TVn. Det är guld som gäller. Det är så irriterande med Korpen-mentaliteten som ibland genomsyrar vissa av de svenska OS-deltagarna. Ge mig några vinnarskallar.

Helgens löpsedel

"Carolina Gynning visar vad DIN flickvän

önskar sig på alla hjärtans dag!"

(tillåt mig att tvivla)

Schlagermögel

Snart är det dags för evighetsföljetongen Schlagerfestivalen. Och ursäkta mig, men jag kan för mitt liv inte förstå denna långdragna schlagerhausse? Lagom till årets epidemi kommer ett nytillskott i tidningsställen med det fåniga namnet "Alla älskar Schlager" som marknadsförs så här:

"Äntligen kommer Sveriges första riktiga schlagermagasin ”Alla älskar Schlager”. Premiärnumret innehåller bland annat exklusiva intervjuer med ikonerna Carola, Lena Philipsson och Kikki Danielsson samt spektakulära bildreportage med Hannah Graaf, Kayo, Jessica Andersson och Magnus Bäcklund. "

Spännande. Kan någon schlagerälskare förklara för mig vad det är med schlager som lockar? Är inte det här med glitter, gala och glamour väldigt uttjatat. Eller egentligen; är det inte så att uttrycket glamour urholkats till något som är väldigt oglamouröst? Vad är bra med 40 nya låtar framförda av Anna Book, Arvingarna och Kikki Danielsson dvs. artister som aldrig gör något bra? Utbyggnaden av schlagerdeltävlingen har endast resulterat i att ännu fler mediokra skitlåtar luftas, och allt mediautrymme som spenderas på denna skit rent ut sagt. Tidigare var det kanske 12 låtar som tävlade, varav högst en eller två var hållbara och fick ett fortsatt liv i radio eller annan media. Nu tävlar 40 låtar varav högst en eller två lever vidare. Resultat: mer skitlåtar till folket. Vissa hävdar att det skulle vara något slags kultkänsla över det hela, men jag anser att det är alldeles för uttjatat med schlager och frekvent återkommande (3 månader per år) för att över huvud taget kunna bli kult. Det är bara en apparat som är rakt igenom dynga.

Det är inte glamouröst, det är inte bra musik, det är inte snygga kläder, det är inte spännande artister, det är ett uttjatat koncept, det är klämkäckt och alla har så kuuuul tillsammans. Schlagerfestivalen är något slags arbetsmarknadsåtgärd för artister med passerat bäst före-datum. Att vara artist handlar om att vara bäst på någonting, inte att vara en medelmåtta som klamrar sig fast.

Jag borde inte bry mig egentligen, men jag kan för mitt liv inte förstå hur folk inte tröttnar på att gå på schlagerbarer, läsa böcker om schlagers, sjunga schlagerkaraoke, läsa schlagermagasin och bjuda in till schlagerfester med fyra sorters dip och ett tjejgäng som samlas över en box vitt vin.

Nej Rickard Engfors och Christer Björkman, alla älskar inte schlager. Jag är så SJUKT less på schlager. Och det går inte att undvika under perioden februari-maj.

Blinded by the light

Just ikväll luktar det starkt av vitlök och rosmarin i hela lägenheten, den där fläkten funkar inget vidare och jag låg ovanpå sängen som en pascha i en timme när jag kommit hem, men huvudet liksom bultar inifrån och jag lyssnar på någon fantastiskt bra webradio med liveinspelningar från 70-talet. PJ rotar i köket och på det hela taget är det mitt i vecka 6 och det känns OK, sånär som den här förbannade vintern som aldrig tar slut. Jag utklassade en kollega i squash på lunchen idag och handlade vitlök, svartpeppar och sockerärter i affären på vägen hem, samt var tvingad att dra ett riktigt dåligt kallprat med en kollega som är 58 hela vägen. Hatar att behöva kallprata med folk bara för att man råkar åka samma väg, det är därför jag brukar undvika folk på stan som jag bara känner flyktigt. Orkar inte med det där spelet: hej,detvarlängesenvadjobbardumedärdetkulochvarbordu
ochhurfickdutagidet?hurmycketkostadeden? vibordetaenölnånkväll, jajajättebraidé (ljuuug) skrap med foten, nä jag måste gå nu, kul å träffas vi hörs(aldrig mer).

Snön slafsar runt fötterna igen, precis som för två veckor sen och det tar aldrig slut och nu är det Springsteen med Blinded by the light från Berkeley Community Theatre -73. Känns smått surrealistiskt, han spelade den i somras också, 32 år senare, på midsommardagen när vi var och tittade och satt där på högra läktaren med brett flin och ilningar upp och ner för ryggraden. Blinded by the light. Snart är vi där igen, i de där svala långa vårkvällarna strax efter att klockan vridits fram en timme och man går längre vägar hem för att ljuset återvänt. Det känns konstigt att lyssna på en artist som varit verksam i över trettio år spela upp samma låt nu som då, men med en annan ungdom i rösten. 70-talsrock måste vara den ultimata musiken för att gå runt hemma och vårstäda, dammsuga grus i hallen, sortera vinterns alla årsbesked och fakturor, sätta en vas med tulpaner i burspråket mot gatan, upptäcka att fönstren ska tvättas, slänga upp vinterjackan på vinden öppna fönstren och låta friska kalla vindar svepa in längs golven. Påminn mig om att jag måste lyssna på Costellos "(I don´t want to go to) Chelsea" när det är dags för sånt där. 1978 Winterland.

Kaikki puhu suomeks!

Nina Persson spelar finsk nattklubbssångerska i nya filmen "Om Gud vill". Att prata finska utan att kunna finska egentligen, och dessutom i officiella sammanhang är modigt. Jag såg lite av hennes framträdande på Guldbagge-galan, och det var ändå hyfsat trovärdigt, i alla fall om man inte själv kan finska. Modigt Nina.

Ett annat klassiskt ögonblick med svenskar som pratar finska i direktsänd tv utan att kunna språket, är när tv-meterologen Pererik Åberg fick vikariera på finskspråkiga Uutiset. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som när han skulle staka sig igenom den finskspråkiga väderleksrapporten genom att läsa innantill, till synes utan märkbara språkkunskaper. Lysande!

Det blir sällan särskilt bra när någon som inte kan finska ska prata finska.

2005 års minst prestigefulla utmärkelse

Galorna står som spön i backen så här års, och jag har ondgjort mig över galasäsongen mer än en gång. Det är inte spännande med firmafester som TV-sänds. Undantaget är möjligtvis den klassiska Grammisgalan som sändes för ett par år sedan, och innehöll minnesvärda inslag som ett gäng stupfulla Teddybears som härjade runt och önskade livet ur alla moderater och Fevens fenomenala tacktal.

Ikväll är det dags för Grammisgalan, som ändå får anses vara den mest angelägna galan, eftersom fokus ligger på liveframträdanden av hyfsade artister. Skönt med en gala som inte väljer Helene Sjöholm och Martin Stenmarck av bara farten, för att de brukar vara pålitliga.

I år har TeliaSonera och Nokia skapat en ny kategori kallad "Årets ringsignal". Det måste väl ändå anses vara den i artistkretsar minst prestigefyllda utmärkelse man kan få? Marie Ehrling, TeliaSoneras Sverigechef säger "-Ringsignalerna har kommit att bli en del av musiklivet, särskilt bland unga. Många tycker att det är viktigt att ha en personlig ringsignal". Nominerade är icke-creddiga artister som Darin, Magnus Uggla och Nanne Grönvall.

Jag skulle vilja se Kent ta emot en sådan utmärkelse, haha. Dessutom skulle jag gärna vilja se tacktalet från den som vinner, men gissar att detta är en utmärkelse som inte kommer att ägnas tid i TV-sändningen. "Tack alla mellanstadie- och högstadiekids! Och ett speciellt tack till Jamba som anställt studiomusiker för att skapa en kopia av min låt, fär att kunna kränga den till alla kids som tycker att det är viktigt att ha en personlig ringsignal!"

Borat gör det bättre än Preben

Alla vet att jag hyllar Sacha Baron Cohen som ett geni. I det här klippet visar han att det går utmärkt att göra lysande satir av tabubelagda religionsfrågor. Borat - In my country there is problem.

Lördag kväll i Stockholm

Hey ladies! How do you maintain your natural look?

(bilden är ett montage, och bilderna har jag snott härifrån)

New found lover

Jag har tänkt en del på det här med att ha ett kraschat förhållande med en känd människa. Om man blivit fuldumpad av Ulrika Nilsson eller Lars Adaktusson måste det svida att kolla nyheterna på TV varje dag, och påminnas om vad som varit. Detta resonemang bygger på att en bekant till mig en gång hade en kollega som var tillsammans med en person som sågs i rutan varenda kväll, och det tog senare slut med ett brak.

I fredags bläddrade jag lite i PJs Elle, och fastnade i att läsa intervjun med Tuva Novotny. Tuva är cool, snygg, sval, förlovad med någon tuff äventyrsresande världsomseglande snubbe, hänger i Köpenhamn i deras gemensamma tuffa lägenhet, Sveriges mest lovande unga skådespelerska, tar ett sabbatsår när hon känner att hon vill det, kan välja vilka roller hon vill ta, drar till Hollywood och åker runt i hyrbil med nervevade rutor och röker och lyssnar på Nina Simone och Dylan, kan peka ut Tarantinos hus på rak arm, åker till Bali för att surfa när hon har lust med det osv....

I intervjun blir man påmind om att hon ch Johan Widerberg var ett par för några år sedan. Och det är då man påminns om att olika falla ödets lotter. Sist jag såg Widerberg var när han plockade flaskor, torkade bardiskar och tappade upp stor stark till handelsresande på First Hotel Amaranten. Jag har hört något om att han ska ha haft någon statistroll i någon internationell film, men det är bevisligen inte så att han kan leva det liv som hans före detta flickvän kan. Nu har jag ju ingen aning om hur deras förhållande tog slut, men det måste kännas surt att gå hemma i Stockholm och harva, när man läser sådana intervjuer. Om man nu gör det. Det är i alla fall tydligt vem som var stjärnan i det förhållandet, och jag tror knappast vi kommer att få se Tuva Novotny servera shotsbrickor på Scandic Hotel Malmen, vad som än händer.

Riche-rapporten

Som sagt, jag skrev två inlägg igår förmiddag som på något sätt försvann, så vi tar väl om det då.

Dörrvakten på Riche är en modern klassiker, som parodierats av flera oberoende källor. Riche har som bekant upplevt en helt sjuk hausse som nattetablissemang de senaste två åren. Mycket av detta kan kanske tillskrivas Filip & Fredrik som inte gör ett enda program utan att klämma in sin längtan till Riche, Tore Wretmans gamla Stockholmska slagskepp.

På grund av att mediastockholm har omfamnat Riche som sitt egna lilla bollhav vid Stureplan, innebär det ett helt osannolikt tryck på att över huvud taget komma in. Kommer man in så är det så pass trångt att man slipper fundera själv på vart man ska ta vägen, man bara flyter med strömmen av reklamare, kändisar, projektledare och klubbalkisar.

Kommer man inte in, så tar vakten till sin numera klassiska replik: "Det är tyvärr fullt i baren, vi släpper endast in ett fåtal stamgäster i mån av plats." Faktum är att det är ett ganska trevligt sätt att uttrycka att vissa helt enkelt inte är tillräckligt sköna för att komma in på Riche. Men det är också helt godtyckligt från gång till gång huruvida man anses vara stamgäst eller inte, och det blir lite parodiskt när vakten rapar upp sin standardfras som en tränad arapapegoja. Frågan är också varför han är satt att avgöra vem som är stamgäst, eftersom det finns folk som hängt på Riche sedan han gick omkring hemma i Hedemora i kortbyxor. Inte heller verkar han någon överdriven mediakred att tala om. Jag har till och med hört talkörer som lustiggör sig över hans sätt att avvisa folk. Det hela blir ännu roligare av att den här vakten pratar det allra bredaste dalmål man kan tänka sig.

Det är något visst att bli dissad av någon som pratar som Hjalle & Heavy.

Vafalls?

Bloggen bråkar med mig. vart tog mina inlägg från lördag förmiddag vägen, de om dalmasen på Riche och Tuva Novotny? Uppslukade i något digitalt svart hål. Ska jag behöva skriva om postningarna? Det får bli imorgon då.

Hale-Bop över Cadaques

Hale-Bop över Cadaques. Knivskarp kommande halvmåne över gnistrande fält. På nattbuss/kvällsbuss hemåt efter middag hemma. -14 och blankt svart. Gnistrande diken. Vägarbete en skog av armeringsjärn. Arabisk familj luktar matos, pratar högt och mycket.

Fjällräv & Canadagås halsar öl på varenda busshållplats. Saker är som saker alltid varit. Flickor speglar sig i rutorna och mörkret där utanför. Drar i luggar klipper med ögonfransar dricker cider pratar osammanhängande målar läppar. Hale-Bop över Cadaques.

Gnistor på refuger. Vi delar lurar hör bara förlupna ord från de andra runt omkring. Hennes handske i min handske. Känns tonårigt att dela musikkälla. Musik i ena örat, lördagskvällsbrus i andra. Vi ser åt olika håll och gymnasieungdom skränar in i tunna tygskor. -14 och knivskarp halvmåne.

Rullar över krön, där borta stora staden. Blixtrande disco av flygfyrar. Nackamaster, Globen, Kaknäs glittrar ikapp. Svag rosagul underkant av natten borta över stan och orange motorväg rakt in i hjärtat. Slirar genom rondell, bakvagnen släpper, smiter ner i t-banan. Hale-Bop över Cadaques.

Tåget rullar in, luktar gammal fylla och lördag kväll i februari. Var på Ikea idag. Som att be om infarkt. Folk som rör sig oregelbundet, barn som vägrar, par som bråkar. Som epilepsi i ett bollhav. Tåget lämnar perrong, hemåt. Hale-Bop över Cadaques i viken där stormen river vattnet vitt.

Folket ska inte bestämma

Andres Lokko odlar inte bara skägg, ibland skriver han lysande krönikor.

DN på stan

DNs fredagsbilaga pendlar mellan uruselt och genialt. Ofta i samma nummer. Det geniala kommer nästan alltid från min longtime-favourite Bengt Ohlsson. Jag tycker hela bilagan har tappat i läsvärde sedan Viggo Cavling slutade. Den unga turkiska tjejen slår in de allra öppnaste dörrarna gång på gång och skriver högst mediokert, vilket också avspeglas i att minst en av insändarna i varje nummer sågar hennes skriverier.

I dagens nummer fanns denna notis, som jag får skriva av eftersom den inte verkar finnas på nätet:
"DJävulska namn
Förr i tiden hade människorna som vänder skivor på våra nattklubbar enkla namn som Clabbe och Sidney. Nu heter de konstiga saker som DJ Yxa och DJ Bernskort (som förtjänar respekt för att ha fortsatt kalla sig DJ Berns-kort även efter att Bernskorten slutade gälla). För en vecka sedan skakades Stockholms klubbvärld av det märkligaste namnet hittills: DJ Brusa högre lilla å. Bakom namnet dolde sig den skäggige kulturjournalisten Tommie Jönsson som lirade avslappningsmusik på klubben Smet. Äntligen ett dj-namn som kan tävla i onödig längd mot rockgrupperna Suburban Kids With Biblical Names och Bring Me The Fucking Riot Man"

Efter att ha läst detta ber jag er läsa min postning som jag gjorde i ämnet DJ-namn för en vecka sedan. Björn J:son Lindh! Ser ni några likheter?

Kanske är det jag som börjar få storhetsvansinne av att knarka Statcounter-loggar och att flera professionella skribenter länkar till min blogg? Jag vill nog ändå hävda att min en vecka gamla postning kan ha inspirerat till en notis i DN På stan, främst med tanke på att de tre DJs som nämns är exakt de samma som i min lista. Jag har vissa tendenser till storhetsvansinne ibland.

Stormufti!

Man lär sig något nytt varje dag. Som att muslimernas högste ledare har titeln Stormufti. Det är ju en skitkul titel. Själva titeln påminner lite om att vara Stormästare i Jeopardy. Och, ja jag är PK angående Muhammedkonflikten, åtminstone i det jag skriver här. Jag känner inte att jag har kunskaperna eller intresset för att ta den debatt som uppstår om jag skulle utropa fundamentalister till distanslösa överreagerare, eller danskarna till rasistiska muslimhatare. Jag avstår.

Dagens låt är Ed Harcourts Apple of my eye. Så fantastiskt bra, och om jag någon gång gifter mig skulle jag lätt kunna tänka mig att tåga ur kyrkan till tonerna av den. En feelgoodlåt i samma klass som U2s Angel of Harlem. De två låtarna är för övrigt kanske de allra bästa i min Ipod just nu. För övrigt har jag numera hört den här låten, som jag skrev om för 4 månader sedan, så många gånger på radio den senaste månaden att jag börjar kunna den nu. Är det sant att den blivit den officiella fotbollsVM-låten? Det verkar väl lite tidigt att spela sönder en sådan låt, de brukar väl dessutom skrivas och utses på uppdrag? OK, den är bättre än de flesta sportlåtar, tänk Ciao Ciao Italia, Campione eller 1,2 Explodera. Jag skulle förresten vilja ta tillfället i akt att få presentera ett textutdrag ur Hellstrands Explodera-låt.

På vita sträck och gröna fält
Springer vi hur långt som helst
Och alla grässtrån böjer sig (haha!)
För alla som vill offra sig
En, Två, Explodera!
Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula, Go Go Blåa
Whoa Whoa Whoa Whoaoaoa Go Gula och Blå

Jag hatar Staffan Hellstrand. Jag tror att sportlåtar är ett ämne i sig att skriva ett långt hatiskt inlägg om. Alla vet att idrott och musik inte går ihop.

Clash of Civilizations?

Det känns lite obehagligt nu. Hela den här Muhammed-avbildningsgrejen som håller på att bli en riktig Molotovcocktail för att explodera och utlösa det som Samuel P Huntington något kontroversiellt benämnde "the Clash of Civilizations" i en avhandling som publicerades 1993, och senare utvecklades till den kontroversiella boken "The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order".

Jag läste internationella relationer under en termin på universitetet, mest på skoj, eller för att vidga min civilekonomiska hjärna något. Huntingtons bok ingick som litteratur i en av delkurserna. Jag minns egentligen inte särskilt mycket av Huntingtons teser, men jag anser det stå helt klart att denna konflikt håller på att eskalera i något som kan bli klart jobbigt. De fundamentalistiska muslimerna har fått en anledning att klumpa ihop övriga västvärlden med den redan utbredda uppfattningen om USA och Bush varande en fiende mot den muslimska civilisationen.

Att västvärldens medier inte "respekterar" islams förbud mot avbildning av profeten, och i nuläget till och med trotsigt ökar spridningen av dessa bilder kan i fundamentalisters ögon lätt tolkas som en del av en större offensiv mot islam som religion och de muslimska värderingarna. En offensiv där USA går först med sin krigsmaskin, efter kommer övriga stater med förnedring av islams profet. I länder där media och stat är tätt sammankopplade är det lätt att göra den kopplingen, om man vill. Om man dessutom är ovan vid begrepp som tryckfrihet och sekularisering är konflikten i det närmaste ett faktum. Det kan komma att leda till en offensiv av "svar" från fundamentalister, mot det hot mot islam som vädras av västerländska media. Samtidigt som västerländska media och stater hävdar motsatsen. Vilken jävla läskig soppa det här kan bli.

Jag utger mig inte för att vara varken religions-, internationella relationer- eller freds-och-konflikt-expert. Min enda slutsats är att det här kan bli riktigt obehagligt om man inte kommer till en lösning. Frågan är bara om västvärlden ska lägga sig platt i fråga om demokratiuttryck som tryckfrihet och medias oberoende av staten, eller om den muslimska världen skall tvingas inse och acceptera att den västerländska civilisationen anammat begrepp som sekularisering och tryckfrihet?

Det finns ingen enkel lösning på konflikten, och det gör mig illa till mods. Finns det ens någon lösning eller är det det här som är gnistan som flammar upp till Huntingtons scenario Clash of Civilizations? Jag ska inte göra några försök till djupare analyser av sådana här frågor, men jag kan ju alltid tipsa folk om att ta och bläddra lite i Huntingtons bok.