Insinuant länk-o-rama

Jag hade hoppats på att "TV-profilen" skulle skriva något om Marie Antoinette i samband med den här dubbel-kommentaren, eftersom han såg den samtidigt som vi gjorde, och verkade sitta och anteckna konstant. Men jag har inte sett till något och nu blir det väl kanske time-out om man ska tro på Flashbacks skvallerforum, och det ska man oftast i de här frågorna.

Däremot aldrig när det gäller ekonomiska resonemang. Ekonomitips-forum måste vara de mest dåraktiga källor till information som finns. Men det är en historia som vi tar en annan gång.

One simple question

Vad är grejen med att vara så här trött och håglös hela november?

När jag blir stor ska jag försöka åka söderut i mitten av oktober och inte komma tillbaks förrän slutet av mars. Varje år. Det här är ju vidrigt. Ljusterapi eller ett och annat helrör är vad som gäller, här i den hårda kalla Norden, när hösten rullar in som sen stridsvagn i din trädgård och står där och svänger med sitt rostiga eldrör under äppelträden.

Fullkomligt vidrig årstid just nu. Skulle åkt på ett jobb-event after office-hours, men avstod med hänvisning till att mitt huvud känns som att det skall implodera. Istället började jag maniskt baka kakor att ta med mig till jobbet imorgon. Fullständigt oväntat beteende av mig. Att försöka baka kaka i gasugn, för att bjuda sina kollegor på. Skyller på att jag snart troligen kommer att lämna avdelningen för nya utmaningar, samt allmän sinnesförvirring.

Snyggaste tv-programmet just nu är "Kustbevakarna". Är sucker för båtar som i hög fart skär över nattblanka fjärdar. Tröttnar tydligen aldrig på sådana bilder. Önskar mig fotoböcker i julklapp, men vill helst inte ha något alls. Gillar inte saker längre.

Vet inte vad jag ska göra med den här bloggen. Det är något med tempot och formatet som jag inte riktigt gillar. Det blir aldrig att jag skriver saker som är genomtänkta längre. Tar den enkla vägen istället, när det går. Och det gör egentligen ingen människa glad. Leder till att man inte ens reflekterar över hur man skriver, tempus osv. Jag vet inte om jag kan göra något åt det.

Kejsarens nya kläder

Att Urban Outfitters öppnat sin Stockholmsbutik är en av de största nyheterna i bloggosfären just nu. Kolla! Självklart tycker nästan alla att det är det bästa sedan skivat bröd.

Jag har ju tidigare uttalat min något skeptiska inställning till etableringen, av rent elitistiska skäl. Och jag var inne och kollade i den visserligen ganska vackra butiken i fredags, men känslan som jag skrev om ovan sitter kvar. En viktig del i Urban Outfitters attraktionskraft (för mig) sitter i att det inte funnits i Stockholm.

Därför var det extra roligt idag när vi diskuterade UO på jobbet, och en kollega ansåg att: "nja, jag kunde inte hitta något som var särskilt fint eller spännande - det kändes väl ungefär som ett 2000-talets Butterick´s, med allt kitschigt skräp". HA HA HA.

Jag kan tycka det är så skönt med folk som gör sådana sköna analyser, när alla andra är hänförda av att lilla Sverige får vara med i matchen.

En dubbel

Idag blir det en kanske inte helt klockren dubbel-lookalike:

Hiphop-magnat och Bond vs. nattklubbscheferna för Café Opera och The Plaza Club.

Två bra krönikor

Här är den jag skrev om förra fredagen, som av någon märklig anledning inte ligger uppe på aftonbladets punkt.se-site.
Alex Schulman: Jag vill skrämma gubben så han svimmar

Och så en av min favorit Bengt Ohlsson, som visserligen handlar om sådana som jag. Skeptikerna som vägrar ryckas med, och alltid hävdar avmätt att det finns annat att bry sig om. Jag skäms lite för det, men sån är jag:
Bengt Ohlsson: Skeptikerna räddare än hysterikerna

Publika matvanor

Jag har något av en hang-up på vad folk äter när de är ute på stan. Godis och glass är ok, chips och andra snacks är på fel sida gränsen, och matvaror är helt fel, och till och med lite äcklande. Jag vet inte vad det här grundar sig på, men jag mår fysiskt illa av att sitta mitt emot någon på tunnelbanan, som sitter och snaskar på en bit salami. Snickers är väl ok, en påse ostbågar är inte ok.

Folk som äter upp halva förpackningen av något de köpt redan i affären, och liksom tvingas slänga upp en öppnad och halväten förpackning russin på bandet, vad är grejen med det? Jag får avsmak. Nyss på t-banan satt en tant mitt emot mig och åt knäckebröd direkt ur förpackningen. Det vore väl fel att säga att jag får kväljningar, men det får mig att fundera på vad det är för människor som gör sånt här.

Mitt klart värsta exempel är från tiden då jag jobbade extra på Systembolaget. Varje fredag kom det in en kulturtant, något alkad, med sin ICA-kundvagn fulladdad, ätande på något hon köpt inför helgen. Hon står alltså och säger till mig vad hon hade tänkt sig, samtidigt som hon står och snaskar på en stor bit Grevé-ost, som hon brytit loss direkt ur förpackningen. Alltså, jag pallar inte med sånt.

Mat tar man med sig hem och äter hemma. Godis och glass går bra, inget annat. Är du en sån som äter halva falukorven innan du hunnit till kassan på Konsum? Hur tänker du? Förklara dig!

Sluta dalta

På tal om denna postning, har jag hört rykten om att Birgitta Ohlsson (Fp) idag ska ha hävdat att orsaken till att fler pojkar/män lyckas sämre i skolan och inte går vidare till högre utbildning, är att det daltas för mycket med pojkarna.

Ja men då så, I rest my case. Är det någon som kan bekräfta eller dementera det uttalandet?

(min åsikt i frågan om betygssystem är att man ska anpassa sig till rådande system och inte skylla sina dåliga resultat på systemfel. Att man, om man anpassar sig men ser fel i systemet, har en möjlighet att påpeka dessa fel. Jag har aldrig haft några problem med betygen, trots att jag tycker att systemet är felaktigt i vissa delar.)

En dålig människa

Det känns som att jag inte gör annat än att sitta i möten hela dagarna. Möten är så överskattade. Imorgon lär jag få veta lite mer om framtiden, men det lär inte bli klart förrän i slutet av nästa vecka, vad jag verkligen bestämmer mig för. Idag satt jag i 4 entimmesmöten, och är helt slut i huvudet.

Jag är en dålig människa. Ety, jag skrattade högt i natt när jag fick ett sms från en kompis som är i NYC som sa: "bra start! Väskorna hamnade i Östersund, vi är på Manhattan, kanske kommer de imorgon..." Obeskrivligt komiskt. Kul också att de förmodligen inte tänkt på att det är Thanksgiving nu, dvs allt är väl bommat kan tänka?

Imorse vaknade jag av att Moneybrother sjöng den här låten och Marianne Rundström verkade enligt PJ lite tänd på Anders Wendin i den efterföljande intervjun. Jag älskar låten. Låter väldigt Springsteen -75 och jag gillar hans lite slöa mörka röst. Vi slog till på biljetter till hans traditionsenliga julshow på Debaser, som vi inte lyckats komma iväg på tidigare år. Det ska bli kul. Namnet Pengabrorsan är dock sopigt och öken, sånt där som man hört fyndiga nördar replikera med, om man nämnt Moneybrother. Jag hyser lite agg för de som byter språk för saker. Typ Fredhäll blir Peacehill osv. Så fånigt.

Wish me luck for tomorrow. Jag tar eftermiddagen fri imorgon och kanske försöker blåsa lite av lönen, trots mitt ointresse för shopping. Urban Outfitters lär ha öppnat, men man vet ju att man blir besviken i en jämförelse med amerikanska varianten. Det ska om inte annat bli fantastiskt skönt att vara ledig på en vardag. Sen är det helg igen. Det är helt sjukt. Och sen är det jul och sen sommar och sen är man 37 år och nån stans längs vägen blev man den man blev.

Alltså, väskorna i Östersund. Det är SÅ roligt. Jag är en dålig människa.

Fett håller fötterna på jorden

Ibland, ganska ofta faktiskt, tänker jag så här:

Det är tur att jag är varken särskilt snygg eller vältränad, jag hade varit så sjukt osympatisk för min omgivning. Fett och komplex håller ett uppblåst ego i schack.

Flitiga flickor och stökiga pojkar

För att fortsätta på något slags jämställdhetstema så funderar jag ganska mycket på de här undersökningarna som då och då fastslår att pojkars betyg är lägre i alla ämnen förutom idrott. Man kan applicera traditionell jamställdhetsargumentation på det här problemet, det är ett av få områden där pojkar/män missgynnas, och det pratas ganska lågt om det.

Det måste ju vara en väldigt enkelt sätt att se att något är fel på skolans betygsystem? Men det pratas väldigt lite om det faktum att kraven för betygssättning gynnar flickor/missgynnar pojkar.

Hur påverkar detta exempelvis vägen in i högre utbildning? Och vad ger det för effekter i framtiden? Debatten handlar sällan om detta, snarare om att det skulle tyda på flitiga flickor och stökiga pojkar, flickornas "revansch" eller pojkarnas svårigheter att foga sig.

Men allvarligt talat, är det inte fel sätt att se på betygssättning i sådana fall, om halva befolkningen automatiskt missgynnas. Det märkliga är att man ser ett skevt betygssystem som något objektivt, definitivt och hugget i sten. DET tycker jag är märkligt.

Till detta kommer undersökningar som säger att pojkar ges lägre betyg än vad deras prestationer på nationella prov visar på. Det beror ju på att många lärare har en lite naiv syn på inlärning, där upprepning är inlärningens moder och den som gjort sin läxa bäst får bäst betyg, inte den som knäckt koden. Det är också märkligt.

Några länkar:
Länk 1
Länk 2
Länk 3

Kvinnoparkering

Artikel i Ab idag om att någon kommunpolitiker vill inskaffa speciella parkeringshus för kvinnor kvälls- och nattetid för att öka kvinnors känsla av trygghet.

Det här får mig att tänka på ett parkeringshus i Luxemburg, där min kompis nämnde att, du - de där extrabreda, rödmarkerade parkeringsplatserna bredvid handikapplatsen är till för kvinnor. Kvinnoparkering! Med extra breda rutor!

Det finns alltså parkeringsplatser för kvinnor, som instiftats för att underlätta för kvinnor att parkera, underförstått: kvinnor kör så mycket sämre än män, låt oss underlätta för dem! Det här är alltså helt sant, och skulle någon föreslå detta i Sverige skulle vederbörande schavotteras offentligt och omedelbart. Jag tror inte att jag missförståt detta, då parkeringshuset inte på något sätt var avdelat för kvinnor respektive män, som förslaget ovan anger, eller som i Schweiz. Jag uppfattade det alltså som att man från något slags myndighetshåll beslutat att det är obestridligt att kvinnor behöver mer plats att parkera på, och därför gett dem den möjligheten. Fantastiskt komiskt.

Jag tycker sådana detaljer är så intressanta. Saker och regler som i Sverige skulle vara fantastiskt politiskt inkorrekta, fullkomligt hårresande, men som i andra länder i vår direkta närhet är fullständigt självklara.

Betänk hur ovanstående artikel skulle bemötas om argumentet vore att minska antalet lackskador på männens bilar. Det finns massor av sådana där små detaljer som förvånar och intresserar mig, och hur man accepterar olika icke politiskt korrekta beslut på olika vis i olika länder. Och märkliga regler och lagar och sedvanor som får mig att fnissa utifrån mitt svenska perspektiv. Nu kanske jag lät som någon 19-årig backpacker som bara ääälskar att möta nya kulturer genom att resa med ryggsäck, men det är inte det jag menar. Bara sådana små absurditeter i andra länder som i stort sett är lika i övrigt.

Van Morrisson-vibbar

Det-här-är-sånt-jag-behöver-en-måndag-i-november-med-mörker-från-morgon-till-kväll-och-missad-tvättid-på-grund-av-att-vi-båda-tvingades-jobba-ikväll-så-att-jag-bara-hann-hem-för-att-paniktvätta-underkläderna-som-nu-hänger-överallt-i-hela-lägenheten-och-försöker-torka-och-jag-skulle-behöva-klippa-mig-innan-veckan-är-över-men-jag-tycker-det-är-en-ganska-jobbig-ångestgrej-att-boka-frisörstid-men-skönt-när-det-väl-är-gjort. Då är det fint att hitta sån här fin musik på Fredrik Virtanens blogg.

Ensam är roligast

TV4 säger: Time Out - den roligaste TV-frågesporten om sport!
Jag säger: Finns det någon annan TV-frågesport om sport?

Music

Igår förmiddag: Suede - Animal Nitrate. 90-talets snyggaste novembergitarrer.

I bussen genom stockholmsinfarkten: Radiohead - Where I end and you begin.

Igår kväll: Anna Ternheim - I Say No (naked version) genom ösregnet över Nybroplan, Strandvägen fram mot trafiken rött gult vitt blänkande i vattendropparna.

I natt: Fedde le Grand - Put your hands up for Detroit. Bästa idiotdiscon för 2006. Hela havet stormar i 200 db genom hotellets källare.

Idag: Lasse Winnerbäck & Anna Ternheim - Elegi

Jonny var Evas hjärtas låga

Where do I sign?

Jag vet att jag tidigare skrivit något dumt om bröderna Schulmans existensberättigande, men är inte mer principfast än att jag kan ändra mig. Alexander Schulmans blogg är den bästa just nu, och hans krönika i dagens punkt.se är något som jag skulle kunnat skriva under på (och på sätt och vis redan gjort på annan plats), om att alla har ett visst mått av sjukhet i hjärnan, men att vi alla dämpar det för att funka normalt . Den finns inte på nätet än, men jag lägger väl upp en länk när den finns där. Jag älskar hans provokationer och hyfsat ocensurerat sjuka hjärna, och det är ofta sånt som jag själv gärna har lust att skriva ibland, men stoppar mig själv från att göra. (ex. hade länge planer på att lägga upp en top 10-lista "De sämsta bloggarna jag ändå fortsätter läsa", men insåg att det skulle bli så många sårade bloggerskor där ute, och kommentarsfältet skulle bli översvämmat av motattacker. Jag är rätt snäll egentligen.)

I övrigt sitter jag i ett moment 22 för tillfället. Har två olika saker på gång samtidigt, och skulle vilja lämna den ena uppdragsgivaren som referens för det andra jobbet, men denna uppdragsgivare som jag ligger i förhandling med är inte medveten om att jag samtidigt har annat på gång, och jag är mest intresserad av det första alternativet. Det är nästan i ett sådant skede att det handlar om vem jag skriver under för. Men allt hänger i luften och jag kan inte förklara detta moment 22 mer konkret än så just nu. Det är lite påfrestande för en kontrollfreak att inte veta vad det blir av detta. Men om några veckor vet jag förhoppningsvis mer. Förhoppningsvis får jag det nya uppdraget, och kan tacka nej till det andra, men då vet jag att den andra uppdragsgivaren kommer att bli besviken för att jag inte nämnt att jag har annat på gång. Nåja, i karriären är man bara sig själv närmast. Det här löser sig nog bra till slut. Where do I sign?

Snart: Andra gräsänklingshelgen i rad. De tär på hälsan.

En tant som är både kul och skarp

"Landshövdingen först. Hon hade inbjudits och deltog i en älgjakt ordnad av skogsföretaget SCA. Samma företag fick sin älgkvot utökad med fem djur efter beslut av länsstyrelsen.

För en stockholmare som jag verkar det inte precis som en förmån att ta sig ut i skogen i blöta och kyla för att vänta på en älg som kanske aldrig kommer. Men så kan förstås inte en landshövding resonera, hon ska hålla sig väl med länets invånare, främja deras intressen. Och i Jämtland hör definitivt skogen till dem."

/ Barbro Hedvall, DN 15/11

Som bröder

Jag såg Sigge Eklund på Virtanens talkshow igår, och han är ju något av en favorit (sedan han började länka till min blogg - haha), och då slog det mig hur väldigt lika han och Daniel Collert är. Det handlar inte bara om det där snygga dandy-utseendet, det finns massor att gräva i där, men det känns inte riktigt hyggligt att göra sådana spekulationer så här offentligt. Men ju mer jag tänker på det, desto fler gemensamma nämnare ser jag.

Jag utmanar DIG!

Nu är det dags för en sån här spännande BLOGGUTMANING från mig till er.

Jag utmanar er att sluta skriva trötta och trista egotrippade listningar av era känslor, kläder, parfymer, könssjukdomar och husdjur just idag, ni vet de här halvfabricerade egotrippslistorna som grasserar genom bloggosfären som australiensiska eller kaliforniska markbränder. Slöseri med kilobytes i cyberspace.

Ok här är varför: Ingen bryr sig förutom den som får göra listan om sig själv. Digitaliserade egotrippar. Det är helt enkelt astråkigt för andra. Och min fråga är: är det ens kul för den som gör det? Egolistor=boring.

Utmanade: Alla som känner sig träffade. Överallt. Hela tiden. OK?

Veckans sub-genre

Tillbringar söndagen i soffan, lyssnandes på min absoluta favoritgenre för tillfället. Oväntade covers som får mig att tycka om låtar som tidigare förpackats på annat sätt, och då gått mig förbi.

Klassikern i sammanhanget är Travis version av Britneys "Hit me baby one more time". Nu har Marit Bergman gjort en ganska utmärkt coverversion av en annan av Disneygängets medlemmar, Justin Timberlakes "My love" (originalet är f ö kanske höstens bästa låt). Anna Ternheims version av Bowies "China girl" är ett annat utmärkt exempel på när man skalar av tjafset och litar på låten.

Jag är ganska väl medveten om att jag i det här avseendet är jävligt lättlurad, jag sänker garden så fort någon presenterar något med bara gitarr eller piano, utan effekter, trumloopar eller baklängebeats. Det är på något sätt lite fånigt att jag tar sådant för mer riktigt än låtar med mer avancerad produktion och instrumentering. Men det är därför som jag gillar den här lilla subgenren så mycket, för att den får mig att upptäcka låtar på ett annat vis än den originallåt som man hört tills öronen ramlat av. Sådant som jag i vissa fall avfärdat som värdelöst och glättigt kan bli fantastiskt bra om man rensar bort den polerade ytan.

Därför vill jag knyta ihop den här säcken med att länka till Buster, som är helt fantastisk på att välja låtar som man kan göra något nytt av. Här är Buster.

Går Jocke i täten, då följer man

Först kände jag mig knäckt och nedstämd över det här med klimathotet. Sen såg jag att Joakim Geigert skrivit på uppropet. Och då fylldes jag av tillförsikt och framtidstro. Det här kommer ordna sig.

Herr Svår ryter till

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att Lasse Winnerbäck är ganska mesig. Idag skriver han en debattartikel i DN, där han tar kraftfull ställning. Han kommer inte att tillåta TV4 att göra reklam för hans gamla greatest hits, som behöver en försäljningsboost lagom till jul. Wow. Det gäller att ta verkligen stäma i bäcken mot orättvisorna i samhället!

OK, en kort jämförelse med de artister som han anses efterträda: Springsteen hjälpte John Kerry i valrörelsen och kritiserar Bush utrikes- och inrikespolitik i snart sagt varje intervju, Lundell tog ställning mot Balkankriget genom att vara en av initiativtagarna till Ship to Bosnia. Lasse går i våldsam klinch med Idol-Kishti och Clabbe. See the difference?

Det är inget konstigt med att ha olika perspektiv på tillvaron och existensen och samhället. Eftersom Lasse lever på de 22-åriga högskoletjejerna så är det naturligt att han också engagerar sig i något som berör dem. Men är det inte typ...2 år för sent? Jag gillar inte folk som slår in redan inslagna dörrar. Är det inte ett rätt fånigt statement: "Ni får inte göra reklam för min skiva, men hörrni förresten min skiva finns att köpa, greatest hits är det, bästa julklappen ever, jag lovar."

Jag tror inte det blev mer än så här för Lasse. Jag hade hoppats, men det finns inget mer att säga där. Inget mer att brinna för. Och han har redan formulerat det själv:

Jag glider ifrån allt

Vad var jag en gång?

Jag förlorar mitt fokus

Vad drömde jag om?

Jag har lånat av banken

Jag har säkerhetsdörr

Jag skulle aldrig få säga

Att det var enklare förr

Jag ser mig i spegeln

Det är en dålig dag

Är det honom jag känner?

Är det han som är jag?

Alltså, det är inget fel i att inte ha så mycket att säga, men det finns INGET som är mer patetiskt än att försöka krysta fram något slags samhällsengagemang som inte finns egentligen. Ett påhittat socialt patos är sämre än avsaknad av socialt patos. Och, hej jag är inte bättre, som helt och hållet anser att Idol-juryn fyller en rätt bra funktion i en nation där allemansrätt råder på alla plan.

Lasse verkar inte ha förstått att artister med något slags egna visioner inte behöver Idol. Idol behöver konsulter som kan kränga låtar, inte musiker och konstnärer. Och därför är det också naturligt att han relaterar till sin eget förmodade misslyckande framför en Idoljury. Han är ju också en artist utan något att säga.

Värsta sortens förnedringsTV

Att vara med i nya programmet Lyxfällan på TV3, skulle för mig vara den värsta sortens offentliga förnedring som jag kan komma på.

Folk som inte har koll på sin ekonomi, jag fattar det inte. Det finns inget charmigt med att shoppa upp hela lönen innan månaden börjat, det finns inget charmigt med "att räddas av sitt kreditkort", det finns inget charmigt med att fylla sitt hem med prylar som man aldrig nyttjar. Det är för mig idioti.

Nu för tiden (när jag jobbar) så får jag den största tillfredställelsen av att se pengar växa på ett konto. Att lägga på hög för större inköp. Att inte köpa saker bara för att jag har möjligheten. Jag tror att det kanske är på grund av den här inställningen som jag läser shoppingbloggar som fan läser Bibeln, när man ser hur min generation konsumerar ihjäl sig bara för att få visa upp en uppdaterad yta. Den som man får presenterad varje helgkväll, mattpudrad, parfymerad och fönad vid en Stureplansk bardisk. Med helgmasken på syns inte hur många kvällar man måste jobba svart för att få ihop till en flaska champagne för att köpa imagen för att komma in på stället nästa helg, för att få uppmärksamhet... Åh. Trött blir man.

Så förnedrande att vara med i TV och tvingas erkänna att man inte riktigt har råd med den yta som man vill visa upp, att allt bara är ett luftslott. Det är den ultimata förnedringen för mig.

Jagshemasch!

Dagens skiva är Lundells "På andra sidan drömmarna" disc 2. Ypperlig en dag som denna då vidrigt snöfall droppar över Norrmalmstorg. Jag klarar inte av högstadievibbarna som jag får av alla rutiga skjortor i affärerna. Provade några idag, och flyttades snabbt tillbaka till tiden då Nirvanas Unplugged var världens bästa skiva osv. Did not wanna go there yet.

Ikväll ska jag äntligen se Borat-filmen med några glada vänner. Den verkar helt fantastisk, och jag har längtat länge efter den här dagen, så mycket som jag skrivit om Borat. Det ska bli kul.

Därefter sen middag på ett bättre etablissemang, där det lär bli en så kallad "direktörsfylla". Dvs man sitter till bords på en klassisk restaurang, äter och dricker gott, plockar in en massa olika sorters drickbart under en lång sittning, märker först när man ställer sig upp att man är påverkad, då man går rakt ut till en taxi som tar en hem. Viktigt är alltså att bara umgås med sitt sällskap, inget mingel. Den här kvällen kan bli hur bra som helst.

We´ll have fun fun fun ´til the daddy takes the T-bird away.

Enlighten me! Remoisturize me!

Ett ord som jag inte pegriper mig på: Återfukta.

Skillnad mellan fukt och återfukt?

Allt jag begär

En veranda mot havet i ett otillgängligt hus längs bergen ovan Theoule sur Mer, är allt jag begär. Ska det va så jävla svårt?

19th nervous breakdown

Alltså vad gör man i det här landet? Jag är redan trött på vintern. Pratade med en kompis igår. Han bor i södra Frankrike och satt med fönstren öppna. Hade badat i havet i söndags. Vad gör vi i det här landet?

Känner mig nervig inför framtiden. Lite nya utmaningar på gång, men allt hänger i luften och sånt kan göra mig tokig och framför allt ofokuserad på vad jag håller på med. Ska på en intervju imorgon i alla fall, och jag tror det verkar som att jag letar efter nya jobb hela tiden, men aldrig får några. Så är dock inte fallet, men äh jag orkar inte förklara. Hur som helst kommer jag att byta arbetsuppgifter efter nyår, på ett eller annat sätt. Det ger bra förhandlingsläge, att spela ut två intresserade arbetsgivare mot varandra. Måste röra på mig, kan inte växa fast här understimulerad och överhopad av jobb. Mycket jobb ger inte automatiskt stimulans. Det vet snöröjarna i Stockholms Stad, och det vet jag. Därför känns det bra att bryta lite ny mark och vakna ur dvalan. Men som sagt, inte klart än. Jobbigt läge dock att jag inte informerat min chef om hur läget är, och nu är han på resande fot, och jag hinner inte informera honom innan jag kanske måste ange honom som referens. Inte bra läge.

Nu har de flesta plockat bort sina rosa band från kragen. Det är ganska komiskt vilket konstigt genomslag sådana jippon har. Halloween, Kanelbullens dag, Rosa Bandet bla bla bla varför är det alltid samma typ av människor som är mottagliga för lobby-aktviteter. Det är samma typ av personer som har rosa band, som firar Halloween, som går ut och äter årets enda restaurangmiddag på Alla hjärtans dag, som köper alla de här sakerna. Jag föraktar sånt lite grann. Men det låter bara bittert. En ungjävel ringde på igår och körde Trick or treat. Vi hade inget godis hemma sa jag (hatar tiggande småungar, inte gulligt), ungjäveln hämtar en massa reklam och mular ner genom brevinkastet, springer fram och tillbaka och ringer på dörren i ett par minuter. Hade stor lust att slänga ut honom i snödrivorna på innergården.

En sak till. Tidningen Connoisseur har genomfört en "miljonärsenkät". "Så lever miljonärerna". Alla som gjort en anonym enkät i sådana här sammanhang, vet att folk brer på, speciellt när det gäller att skryta. Tänk drogvane-enkäter i högstadiet där det framkommer att 3/10 röker crack på håltimmarna. Tiltat utfall, skulle man kunna säga. 800 miljonärer har tydligen svarat. Vilka tror ni har svarat? Är det ett representativt urval? Varför bryr jag mig? Kanske för att sådana här nonsensundersökningar får sånt genomslag. Jag hatar det. Och jag ta gärna en titt bland kommentarerna till artikeln, och slås av hur många idioter det sitter bakom tangentborden i Sverige. Alltid lika nedslående att de som hörs mest är de som har minst att säga.

Nåväl, jag ser mycket fram emot helgen. Jag är inte så här bitter egentligen. Bitterheten slutar NU.

PS. Vet inte om det framgick, men Fråga SolBrith här nedan är alltså autentiska klipp från Aftonbladets Söndagsbilaga. I shit you not. Det finns så gott om dårar i fårskocken. DS.