27.XII.2005.

Neon åker julklappssnowboard på Historiska Museets trappa. Sprutar gnistor och knäpper blixtar. Följer Strandvägen längs fasaderna. Minkpäls, en och annan silverräv under vitsprayade figurklippta alléträd, Borsalino och tweed mot nytt vitt rent täcke över brungrå stadssnö. Fryser under randig tröja och skaljacka. Vågar inte titta in på Svenskt Tenn, men de får det mesta att se sådär högborgerligt småtrevligt ut. Skulle vilja bränna cash där, inreda en stor lägenhet med högt och fritt läge, över vitsprayade träd. Cinderella I Cinderella II slumrar i viken med uppfälld bog och ångfartyg på andra sidan lyser varmt som i svunna tider. Överallt minkpäls och jag fryser i skalet. Tänker högre än musiken i huvudet, hör inte bilar och brunt slask skvätta mot skorna. Slickar Birger Jarlsgatans fasader och vänder bort ansiktet från kända människor. Folk kors och folk tvärs och jag sneddar över Stureplan mellan minkpäls och Borsalino reakasse och julklappsjackor. Pausande par i Sturehofs fönster och det blåa mörkret som lägger sig över stan igen. Behöver detta, behöver intryck och syner och rörelse. Känner mig alltid som någon annan hemma i föräldrahemmet och svävar igenom de här helgerna i någon slags bubbla, inte för att jag känner mig främmande, det är bara annorlunda mot vardagen. Man har sin roll i familjen och man har väl en roll som fristående människa i samhället. Inte alltid sammanfaller de olika rollerna. Känns alltså annorlunda när jag är själv än när jag är där. Kan inte förklara det bättre än så. Men jag tror det är så alla har det. Man är olika slags människor i olika umgängen. Så funkar naturen, men jag kan inte riktigt komma överens med den. I alla sociala sammanhang glider man in i roller, oavsett man vill eller inte. Och det där glidandet kan irritera och cementera, men det är inget jag reflekterar över i vanliga fall.

Det bekommer mig inte så mycket längre det där. Jag kan framkalla ensamhetskänslan jag hade förr, och att den gjorde mig inbunden och ensam. Men jag har något nu. Vi har något som får mig att känna mig väl till mods ändå, trots det där upplevda utanförskapet.

Neon och julklappspulkor ilar nerför Floras kulle och jag sparkar nyfallen snö i Karlavägens allé. Vitt täcke över stadsgrå bas i allt blåare kvällsljus. Knähundar tumlar fram ambulanser vispar blåljus i träden och Karla Frukt har den allra vackraste neonskylten i staden. Snöänglar har landat mellan körfälten, under vitsprayade alléträd.

Kommer hem och allt står still som jag lämnade det. Påminns att delandet gör glädjen dubbel och påminns att jag inte vill att allt ska ligga på samma plats när jag kommer hem som när jag gick. Kom och dela det med mig. Glöm allt jag gjort av stingslighet och elakhet. Doftar starkt av hyacint. Det hade jag aldig kommit på själv, jag tackar dig för att det finns där. Jag tackar dig för den här värmen i mig.