Miss Behavin

Mitt dåliga självförtroende kan förta mycket av nöjet ibland. Vi satt på Sturehof och allt var fullkomligt och i den osannolika folkblandningen där så stod bland annat 10 Stureplansinventarier och lutade sig mot halvväggen ut mot lokalen och med oss liksom i vägen för den där catwalken som går rakt igenom rummet. Vi pratade alla 4 om att man börjar känna sig lite gammal på helgnätterna, och sanningen är väl egentligen den att de här tjejerna är de som är unga, inte vi som är gamla.

I alla fall, jag såg att ledaren bland dem, en tjej som jag vet vem det är, som jag känner igen, men absolut inte känner. Thanks to vimmelfoton that is alltså. Hon samlade sina tjejer och blixtrade med sina läppar, och jag såg att hon sa nåt och liksom pekade mot mig, och sen ett unisont skratt och jag tolkar ju alltid in hån- som prefix till sådana där skratt. Sen hände det någon gång till. Ungefär som att hon sa något mycket förnedrande om mig till sina väninnor. Sånt får mig att bli ledsen, arg, you name it. Jag spände hårda blickar i henne, och då märktes det att hon kanske inte är mycket mer än 19 år, för hon flackade som ett barn med ögonen och märkte att hon var bortgjord. Och uppstår det där tidsvakuumet så håller jag blicken lite för länge för att liksom markera att om du ska säga något hånfullt till dina polare om nån annan så ska du göra det snyggt och det ska inte märkas, annars får du stå där och stappla som ett litet föl och klippa med ögonen och känna dig bortgjord. Och det var det jag försökte vinna tillbaks där. Observera hur mina associationsbanor jobbar efter en enda liten svårtolkad händelse.

Vi gick vidare sen, men min kväll var vänd till något dåligt. En känsla av att inte duga och bli pekad på, och den känslan sitter djupt rotad i mig, och väcks så lätt av en sådan förlupen gest från en nittonårig läppglänsande adelsdotter. Det är så jävla begränsande att se allt som sker. Jag önskar jag slapp lägga märke till så många intryck, och leva mer fullt ut i mitt eget. Inte gå omkring och inte duga. Jag spänner mina ögon och ställer en fråga med dem som säger: "Jaha, vill du delge mig vad det är ni skrattar åt, eller ska ni sluta vara oförskämda innan ni gör bort er ännu mer bland vuxna människor" och hon och de flackar med blicken som små barn med fingrarna i kakburken.

När vi kom hem var jag på förbannat dåligt humör. På henne. På mig själv som låter mig påverkas så. På mig själv som ens bryr mig om det. På mitt urkassa självförtroende. Och jag vet inte ens vad hon sa till sina kompisar, eller vad de skrattade åt. Men jag tolkade det som att det var jag som stack ut, som inte dög. Och det räckte för att lägga sordin över en i övrigt mycket bra kväll. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter att sånt sker.