weihnachtsgefühl

Bardisken blinkar åt mig när folk går förbi och bryter ljusstrålen från gatan. Hon ringer från någonstans i Danmark och kan inte förklara sig utan frågar bara snabbt och sen hej och inget kunde jag svara. Sthlm är som ett hjärta och det pumpar ut folk i artärer och in folk i vener nu i jul. Träffar gamla vänner från överallt i europeiska ådersystemet och saknar min älskade nånstans i aortas utkanter. Vi dricker som Stenbeck gjorde och äter på glittrande bardisken och jag känner fortfarande hur det flammar längs halsen av passet efter skrivbordstid. Vi blåser stålar som vore det dagen före undergången och planerar mer än vi orkar genomföra (oh som vanligt). Om jag hade tyckt om att röka vore detta ett bra tillfälle. Jag åker hem och saknar och lyssnar på HH innan jag somnar, känner mig som HH, önskar att jag nånsin fått hångla till Nu kan du få mig så lätt. Men mig har man alltid fått lätt, så jag behövde aldrig skriva den sången. Jag önskar jag kunde skriva så. Jag känner mig lite patetisk, som man ska när man lyssnar på HH, och Magiskt men tragiskt är absolut en av de bästa som skrivits. För Vasastan är som Chinatown.