Gäsp. Lider av en sömnskuld till mig själv motsvarande kanske en natts sömn. Fullt ös i helgen och slutet av förra veckan, vilket leder till att jag är jobbigt trött just nu. Flyter dock på tanken av att ha 5 lediga dagar på hemmaplan runt jul. Jag slipper flytta på mig, mer än någon timme hit eller dit och 5 dagar bör räcka för att liksom flåsa ikapp den här höstens slit. Jag behöver lite ledigt. Sammanhängande nervarvande avkopplande ledigt.
Dop igår och jag känner mig inte särskilt bekväm i kyrkan men PJ säger att man måste sjunga med och man måste läsa böner. Men nä, det känns inte bekvämt att stå upp och påstå "Herre vi tackar dig, herre vi prisar dig" och en lögn är väl värre än att avstå bekännelsen?
Jag fick i uppgift att fotografera åt föräldrarna under dopet, men insåg snabbt att jag var den minst engagerade fotografen i församlingen. Jag förstår inte vad man ska med 50 kort ur olika vinklar på en präst och en familj och ett litet barn till. Ok ok, minnen och artefakter och allt sånt där, men när koncentrationen på att dokumentera tar över själva upplevelsen för stunden så siktar man lite fel tycker jag. Och det gäller inte bara dop och sånt.
Jag är så trött på HR-personalen i företaget. De agerar nonchalant och lite von oben och min anställning går ut vid årsskiftet, men beslut verkar finnas på att låta den (äntligen) övergå i en "riktigt" fast anställning tills vidare, men processen är segjobbad och de verkar allmänt ointresserade och att bryta sig in i det här företaget verkar svårare än att knäcka Fort Knox. HR-chefen är en lady som snarast får mig att tänka på Margaret Thatcher och ibland känner jag att jag skulle vilja spetta upp henne som en julskinka, griljerad med senap och ströbröd och alla tillbehör, för att få ner henne på jorden. Det är SÅ ocharmigt att försöka övervinna något slags mindervärdeskomplex genom att påstå att företaget är till för de anställda och inte tvärtom. Men det är en inställning man kan ha i tider av massarbetslöshet. Man kan knappast räkna med att vara särskilt populär när vindarna vänder och det finns företag som faktiskt är tillmötesgående och genuint intresserade av välutbildad ung arbetskraft med nya idéer.
Som ni förstå är detta inget man kan tala högt om, för då åker man väl ut med badvattnet. Men här i bloggen kan jag ventilera mina griljeringstankar om henne. Mrs Iron Lady.
Annars går mina tankar mest runt omkring faktumet att vi kanske kan hyra en kompis lägenhet ett tag framöver, hyra ut min lägenhet och få en massa bonusfeatures i ett för mig mer önskvärt område för bara någon tusenlapp i månaden. I minuspåsen ligger att det är drygt att flytta och troligtvis drygt att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Den som lever får se.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag håller med dig när det gäller sång och böner i kyrkan. Om det inte känns rätt skall man inte göra det. Jag gör det oftast inte, möjligen undantaget att jag då och då sjunger med i någon psalm som jag råkar tycka om och känna igen.
Jag är så sällan i kyrkan att jag direkt störs av det, men det känns så frostigt när man är där och så är det bara prästen som sjunger och sånt. "Låtom oss be" och så struntar man i det liksom. Man kan ju se det som lite hövlighet också att ta seden dit man kommer istället för att stå där som ett fån. Sjunga med och sånt kan man väl göra, men när det gäller sådana saker som det jag citerade så känns det fel.
Post a Comment