Varannan vecka

Den gångna helgen såg vi Varannan vecka. En film som var riktigt dålig faktiskt. Jag hade fått biocheckar som blir ogiltiga strax och det var lika bra att utnyttja dem tyckte vi. Det blev enligt den genomsvenska devisen: "Är det gratis, så varför inte?", en devis som jag egentligen förkastar. Att därtill välja en lördagkväll på Filmstaden Sergel (innerstans stökigaste förortsungdomsgård) gör knappast förutsättningarna bättre.

Vi diskuterade filmvalet innan, och konstaterade att det egentligen var onödigt att gå och se filmen, för man vet exakt vad man får, och man vet att man kommer inte att bli positivt överraskad, men heller inte upprörd. Ungefär som att gå och äta på McDonalds. Det kändes på något sätt som att man sett filmen innan man satt sig på plats. Men ok, nu var det som det var med det här biobesöket. Framtvingat av en helt ologisk snålhet skulle man kunna säga.

Till filmens försvar skall dock sägas att jag tycker att Felix Herngren är ett komiskt geni, och det är han som bär upp filmen. Jag kan faktiskt inte komma på något riktigt dåligt som han har gjort (även om Papi Raul känns sådär halvfräsch idag). Att det är Felix som är den roliga av bröderna Herngren är även något som vidimeras av hans roliga svar i intervjun som finns med i Nöjesguidens februarinummer.

Ok, jag var faktiskt riktigt besviken efter filmen, precis som man kan bli besviken på att man får en kall McFeast, trots att den var billig. Mestadels för att den inte alls handlar om att vara förälder varannan vecka. Man säljer filmen med att den ska handla om det, men den gör faktiskt inte det. Den handlar inte om någonting egentligen.

Och så det här med en mainstreamkomedi på svenska, som lockar en BRED publik. Folk skrattar för att det förväntas, nu har man ju betalat biljett för att se en komedi, då ska det ju vara roligt och man ska skratta högt åt alla små detaljer. Ganska snabbt stör man sig på alla andra i salongen, om man inte har för avsikt att skratta varje gång som Felix Herngrens mobiltelefon ringer med en crazy frog-liknande signal.

Ronnie Sandahl har skrivit en något splittrad text(precis som den här texten är splittrad) om det där med att skratta åt Varannan vecka, men den är rätt konstig och jag förstår inte riktigt vart han vill komma. Jag vet bara att jag är avigt inställd till alla nya svenska filmer. Igenkänningsfaktorn gör att logiska luckor i stadsbilden stör till exempel.

Jag tror inte som Sandahl, att det är igenkänningen som gör att folk skrattar åt den här typen av humor. Snarare tvärtom. Fy fan vad tråkigt att skratta åt saker som man själv upplevt eller redan tänkt. Det är nya tankar som gör att jag skrattar i alla fall. Om man lever och bor i Stockholm under 2000-talet, så kan inte särskilt många av skämten som levereras anses vara nydanande. De som har sämre koll på hur jargongen går Stockholms-70-talister emellan kanske anser att Varannan vecka presenterar en helt fantastiskt vital relationskomedi. Personligen tycker jag att den är synnerligen trist. Jag tror inte att Varannan vecka är en film för frånskilda innerstadsbor. Jag tror att det är en film som roar de som inte är frånskilda innerstadsbor.

Fråga: Hur många gånger säger de knulla i bröderna Herngrens dialoger?

Dagens låt

Dagens låt är Blott en dag i Freddie Wadlings tolkning. Söndagen den 30 januari 2005 lyssnade jag på den säkert femton gånger.

Den är fullständigt fantastisk.

20050130

Hon stod alltid på trappan när vi kom. Med huckle runt håret och oftast ett förkläde knutet runt midjan. Precis som gamla tanter i Finland ser ut, och alltid har sett ut. Huset var gigantiskt och blekgult med grönmålat plåttak och låg kanske 50 meter från den stora sjöns kant. Samma sjö som morfar tydligen gick ut på, på nyårsaftnar då han fortfarande levde, och sprängde hemmagjorda bomber. Mamma har berättat att de aldrig var säkra på om han skulle komma tillbaka efter att ha sprängt bomben. Årets bomb liksom. När han kom tillbaka satte han sig på vedspisen och värmde sig med kaffe.

Knackkorv med potatis och finsk senap och grönsaker från trädgården. Varenda gång när vi kommit fram. Man gick 6 steg uppför den orangea trappan som pappa byggt, kramade om henne, in på glasverandan fylld av röda pelargoner och fiskespön, slängde skorna bland miljoner andra par, genom ytterdörren som klickade så skönt när man drog igen den, sen draperiet som skulle hålla flugorna ute, genom den lilla hallen och in till vänster in i det stora köket med både vedspis, elspis och värmepanna och trasmattor flätade av plastremsor. Jag minns exakt hur gardinerna såg ut. Vita med stora röda stiliserade äpplen. Marimekko måste det ha varit.Maten stod rykande på bordet och kusinerna som var så mycket äldre men ändå unga satt där och väntade. Det var kul att träffa dem. Trots att de inte pratade samma språk som vi. Men vi pratade ändå på vårt vis. Min bror och jag klarade oss utmärkt, vi pratade nästan flytande finska. När inte finskan räckte till så skapade vi egna uttryck. Som bara vi fyra förstod, och som var en blandning av svenska och finska.

Köksfönstret var stort och här och där fanns defekter, kanske sandkorn som inte smält ordentligt, och gjorde att utsikten liksom blev lite lustigahuset-förvrängd. Det var tydligen fint med buckliga fönster när det huset byggdes.Man såg sjön mellan björkarna, och om fönstret var öppet hörde man skriken från måsarna och barnen som lekte på traktens absolut finaste badstrand. Mummu satte sig i gungstolen och bara tittade på oss. Hennes lugna ögon log. Den ena handen låg tryggt i den andra, placerade i hennes knä och hon log lite, men sa inte så mycket. Hon betraktade sina barnbarn och vaggade långsamt och förnöjt. Jag minns att hon liksom tog igen ett halvårs tid utan att träffa oss, bara genom att iaktta oss.

Vi hade redan planer om att åka ut på sjön och fiska, spela badminton eller fotboll eller krocket, eller bara gå och bada. Mamma och pappa lät packningen stå kvar i bilen. Det var ändå semester. I köket surrade alltid stora grönskimrande flugor.Vi brukade stanna i tre eller fyra veckor. Pappa hade inte alltid tid att stanna så länge, så vi fick ta tåget till båten ibland när vi skulle hem till Sverige. Mormors hus var paradiset för fyra sommarlovsbarn. Jag var alltid yngst. De andra var allt från 6 till 11 år äldre. Jag var mest med Jouni. Han var äldst och jag var yngst. Det var på något sätt därför vi kom så nära varandra. Min bror var jämngammal med hans lillebror. Och därför blev de två kompisar.Vi hade de bästa av sommarlov. Världens bästa sandstrand fanns 100 meter från huset. Jag lärde mig simma där. Och dyka mellan första och andra stenen. På andra sidan udden hittade vi en rävsax en gång.

Jag vågade knappt vara på övervåningen själv. Det var läskigt däruppe när alla var utomhus eller nere. Men i frysboxen fanns alltid glass och i det andra lilla köket där uppe fanns vårt lekrum. Där satt jag och Jouni och ritade på regniga dagar. Regnet smattrade mot plåttaket. Ibland spelade vi kort. Men oftast ritade vi bilar eller båtar. Ibland byggde vi småbåtar att segla i sjön. Jag lyssnade på åttiotalshårdrock. För det gjorde han. Genom fönstret såg man ner mot trädgården där ett femtiotal bärbuskar dignade av sommarens skörd. Det åskade ofta om kvällarna och det var så skönt att ligga och lyssna på regnet mot taket och pappa som snarkade.

Mummu klarade allt själv då. Frukosten stod alltid framdukad när jag vaknade. Rice krispies och sämpyllät varje morgon. Hon bodde i det enorma huset med en gigantisk trädgård. Vedspisen användes varje dag, trots att det fanns elspis också. Veden fanns i vedboden. Morfars gamla snickarverkstad. Där Jouni och jag ibland byggde båtar och kastade vedträn på getingbon. Ibland blev alla beordrade att plocka alla bär i trädgården, för det var dags för att koka saft och sylt. Vi fick en tablettask och en tiomarkssedel som tack för besväret. Och sådana där kakor med rosa glasyr på. Jag minns inte vad de heter. I jordkällaren stod alltid syltburkar, potatissäckar, öl och läsk. Jag kunde ganska mycket finska då. Men inte så pass att jag kunde prata helt obehindrat med mummu. Det var alltid lite jobbigt tyckte jag. Kimmo var den ende av oss som fyllde år på sommaren, förutom hon själv. Han fick alltid chokladkaka på födelsedagen, eftersom han inte tyckte om jordgubbar och grädde. När mummu fyllde år åt vi jordgubbstårta. Med finska soliga ljumna jordgubbar. På min födelsedag kom alltid ett kuvert med ett kort med nytt motiv för varje ålder. Och finska pengar inuti. Hon ringde alltid och kontrollerade med mamma att det kommit fram.

På onsdagar och lördagar badade alla bastu i den stora bastun som var vedeldad och utan rinnande vatten. När man var klar schamponerade man håret och sprang ner till sjön för att svalka sig och skölja ur schampot. Jag minns ljudet av oss fyra killar som sprang i kapp ner till stranden i badtofflor. Jag kom alltid sist. För jag var minst. Efter bastun satt vi i trädgården och grillade korv. Alltid. Och man fick bara äta korv med senap. Inget bröd, bara smörpapper runt. Jag minns speciellt en av alla gånger, vi satt i hammocken - hon satt med min hand i sin, och höll den ömt. Utan att säga ett ord. Jag drack Jaffa och åt korv.

Andra hade alltid närmare relationer med sina far- och morföräldrar. Språket satte vissa käppar i våra hjul. Och oftast gick pratet via mamma, för att få hjälp med vissa ord. Men man kunde se på mummu att hon älskade oss, även om vårt prat inte alltid flöt obehindrat. Hon var lycklig över att ha levt ett långt liv och fått en frisk familj där alla mådde bra. På senare år sa mamma ofta att mummu var så glad att det gått så bra för oss, även om hon var skeptisk till att mamma gifte sig med en svensk.

Vi sålde huset till slut. Mormor fick en lägenhet, fortfarande med sjöutsikt. Och hon var glad att slippa pulsa i snön för att hämta ved. Eller klippa gräs i tre timmar. Men hon klagade aldrig. Det gör man inte om man levt ett liv som hon. Hon jobbade i timmerfabriken som ung. Morfar jobbade också där, innan dess blev han skottskadad i vinterkriget. Morfar dog i cancer när jag var liten. För liten för att minnas. Mamma skulle haft en äldre bror. Han dog vid födseln. Det är så tydligt för mig att det finska folket haft ett nittonhundratal som skiljer sig väldigt mycket från det svenska folkets nittonhundratal.

Mamma grät tyst varje sommar när vi skulle åka hem. Vi åkte alltid i gryningsljuset. Dimman dansade in från sjön, och när mummu stod där på trappan och huset försvann i gryningsdiset bakom bilen, så sa hon att det var kanske sista gången vi träffade mummu. Men det blev inte så, och det vissta man ju när man satt där och halvslumrade i baksätet. Mummu var en gumma med krut i. Hon fyllde nittio i somras. Och hon var så vacker i blomsterkransen som hennes barnbarnsbarn bundit som present. Hennes varma leende och skrynkliga, åldrade men ändå sköra rosaskimrande hud. Och hennes påtagliga stolthet över att vara modern till en stor och levande familj. Hon var trött men aldrig sjuk. Trött men ändå med oss. Med en hjärna klarare än kristall. Klarare än fönstret i köket.

Hon var unik, hon var nästan den enda som var kvar i hennes generation. Generationen som begränsats av krigsåren och vad som följde efter dem. Generationen som byggde det där landet och de gamla villorna med sina bara händer. Hon räknade vännernas dödsannonser och konstaterade att det borde vara hennes tur nästa gång. Men det var inte hennes tur. Hon var för stark. Men till slut orkar kroppen inte längre. Jag är glad att hon slapp sjukdom och smärta. Det är mer än ett år sedan jag träffade henne. Det känns jobbigt att hon bodde så långt bort. Hon gjorde världens godaste pizza. Och ugnspannkaka.

Man hoppas ju att det aldrig ska hända. Men det måste det göra. Ett barn kan inte få en bättre start än få vaggas i din trygga farm och höra dig sjunga. Trots att det måste hända, och få människor får ha sina mormödrar kvar tills de är över 90, så tåras mina ögon när jag skriver. Jag är så glad att hon slapp hamna på ett hem och tyna bort i vårdapparaten, nu somnade hon in stilla med flaggan hissad.

Mummu, du somnade med flaggan i topp. Precis som det anstod dig, efter det liv du levat. Men jag saknar dig redan. Jag saknar att känna din hand i min. Det kommer inga fler födelsedagskort nu. Men fotot från din nittioårsdag finns kvar och vi tänder ett ljus för dig ikväll. Ingen ser snällare ut än du. Det var din tur nu mummu. Hoppas du fått det lika bra som du förtjänar. Idag är det ett år sedan du somnade.

Face of a loser

Det är klart uppiggande med fylleskandaler i politiken, som när SSU-ordföranden går på sjukt svettiga Galna Kusen och dyngar ner sig fullständigt för att vakna morgonen efter, blåslagen i en fyllecell. Oh den ångesten som måste rulla inne i hennes huvud. Kanske hade hon fått ett "piller i drinken"? Spännande drag också att hon hävdar att hon var i princip nykter, när polisen i ett uttalande gör bedömningen att "det inte var möjligt att hålla förhör med henne" varför hon fick tillbringa natten i fyllecell. En annan klassiker i genren är annars moderaten Per Bill som slirade fram längs Stadsgårdskajen en eftermiddag med barnvagn, blev övermannad av en kvinnlig vakt, som sedan fälldes för övervåld eller liknande i tingsrätten. Inte heller han var berusad...

Det absolut konstigaste i Crazy Horse-historien är dock att den ordningsvakt som slängde ut SSU-ordföranden till vardags jobbar som läkare. Högst udda kombo att vara läkare och extraknäcka på ett sunkhak. Att det över huvud taget nämns är väl för att stärka hans trovärdighet, enligt devisen att läkare är redbara människor. Jag är inte säker på att jag skulle vara helt bekväm med att veta att jag stött på min läkare som dörrvakt på en restaurang, och att han jobbar nätter när han inte gör läkartjänst? Jag vill veta mer om Babak Jemai. Är det så dåligt betalt för läkare, att de behöver extraknäcka på ledig tid? Vad gör han med pengarna? Är det så trevligt att umgås med folket som hänger på Crazy Horse, att han gör det för sitt eget höga nöjes skull? Vill man följa hela värdekedjan, från ax till limpa så att säga? Man välkomnar nyktra sällskap i början av kvällen, håller koll på dem när de fyllnar till, och avslutar med att sy ihop dem när de blivit för fulla och behöver läkarvård? Jag fattar verkligen inte varför en läkare knäcker extra som dörrvakt.

Björn J:son Lindh!

Man ser dem i fredagsbilagorna och tapetserade på elskåp över hela staden, men man vet aldrig vem det är. Jag går aldrig på "klubb", jag dansar aldrig och jag hatar house - men jag gillar DJ-pseudonymer. Jag gillar sköna pseudonymer över huvud taget föresten.

Jag har ingen aning om vad de spelar, hur de spelar, vilka det är eller ens om de är särskilt bra, men här kommer vecka 4:s högst ovetenskapliga lista.

Roligaste DJ-namnen just nu:

1. DJ Brusa högre lilla å
2. DJ Yxa
3. DJ Bernskort

`Til things are brighter, I´m the Man in black

Dagens låt är Johnny Cashs övergrymma version av Stings (!) "I hung my head". Cash-hypen har väl knappt ens kommit igång (förutom Popjunkiens smarta drag att bjucka de största brudbloggarna på förhandsvisningen, för att skapa buzz i en målgrupp som sällan är särskilt intresserade av vårtiga gamla gubbar med gitarr annars), men det lär bli mycket av the Man in black i största allmänhet i vår, i och med Walk the line som går upp på biograferna nästa helg.

I felt the power

Of death over life

I orphaned his children

I widowed his wife

I begged their forgiveness

I wish I was dead

I hung my head

I hung my head

Kuddkrig på internet

Det absolut enklaste sättet att åskådliggöra hur mycket idioti och dårskap som sitter bakom svenska tangentbord på dagtid, är att lägga till en kommentarsfunktion till artiklar som publiceras i nättidningar. Tonen är densamma oavsett vilken typ av artiklar det handlar om. DI, SvD, Resumé, Dagens Media, Stureplan.se. Oavsett ämne så hamnar "diskussionerna" alltid i samma trötta flåsiga gnälljargong.

Det finns så oerhört många som älskar att sitta och gnälla bakom tangentbordets anonymitet och jag kan faktiskt inte se några positiva effekter av att ha en kommentarsfunktion till redaktionella artiklar. Det är bevisat så många gånger nu att det blir kuddkrig och idioti på nolltid.

Ibland blir jag bara så trött på folk.

Guns´n´Roses

Slötittade lite på nya programmet "Hårdrock" på tvåan. Programledarna har ingen vidare kred måste sägas. Man säger inte "rockar fett". Eller ja, kanske om man är typ Mona Sahlin på besök på en ungdomsgård och vill "prata ungdomarnas språk".

Nåväl, det är någonting med hårdrock som är synnerligen töntigt. Jag vet inte om det är hela estetiken med mörka krafter, monster och skelett som känns så nutidsfrämmande, eller om det helt enkelt är att det mest är nördiga snubbar som samlas runt baskaggarna, på samma sätt som andra nördar samlas kring rollspel, tvspel eller studentspex. Hårdrocken och dess fans är mycket nära besläktad med nördkulturen. Kanske är det de människorna som har störst behov av att dyrka det mörka och "farliga", låta håret växa och skaffa skinnpaj med ryggmärke. Programledarna pratar med varandra på samma sätt som medlemmarna i högstadiets rollspelsförening gjorde. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känner igen det närhelst jag hör det.

Men så plötsligt kommer de in på något riktigt intressant. Världens bästa skiva, hårdaste knytnäve i ett nioårigt mellangärde, spegelväggskallrande i småpojkars pojkrum, folkhemsomskakande upplevelse för svensk medelklassungdom i slutet av 80-talet. Guns´n´Roses debutalbum "Appetite for destruction" och historien bakom dess omslag. En historia jag inte hört förut. Jag, som hade timtals av inspelade VHS-band sprängda med LA-sleaze och spräckliga sjalar, Gibson Les Paul i Sunburst-lackering och Jack Daniels-halsande. Jag var SÅ nere i det bandet mellan kanske 88 och 93. Och på samma sätt som jag hamstrade information om NHL-spelare så hade jag ett närmast sjukligt intag av OKEJ, Kerrang! och Rolling Stone på den tiden. Internet fanns inte, och tidningsurklipp var grejen och jag kan varenda solo på den där skivan. Jag minns tv-rummet på undervåningen, där den nyköpta cd-spelaren stod ("en cdskiva kan man lägga i en lerpöl i flera år, och sen borsta av den och kunna lyssna på den i perfekt ljud!") och speciellt minns jag tapetens evighetsmönster i vinrött och hudfärg och den randiga nersuttna tvåsitssoffan och de där svavelosande riffen som gnistrade ut genom högtalarna när min bror spelade upp the shit. Knockout Strike Vinst på fall Touchdown Golden Goal och Homerun på samma gång. Attityd och slåpåkäften direkt från LA till ett tvåvåningshus i en förort till Stockholm.

Jag har nog inte lyssnat igenom den där skivan på säkert fem år, men mitt ansikte spricker upp och 1993 var jag 14 år gammal och jag och en kompis var själva på Stadion för konserten som vi laddat för i månader. Det regnade och vi ställde oss vid rullstolsrampen för att kunna klättra upp på den och se ordentligt och den tvsända konserten från travbanan utanför Paris är troligtvis det videoband jag sett flest gånger.

Ok, jag har varit en hårdrockskille jag med, men det slutade runt -94 någon gång, när grungen dragit in över Sverige. Och mörkret och monstren tilltalade mig aldrig. Guns´n´Roses handlade aldrig om mörker och monster. Det handlade mer om en slåpåkäften-attityd som var fantastiskt farlig och spännande för en mellanklassunge i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Guns´n´Roses var inte masker och mörker. Och hårdrockens estetik och väsen passar en viss tid i livet, de som fastnar för länge i det riskerar att bli lätt parodiska människor. Mörkret och monstren och rollspels-drakar och demoner är den nördiga delen av rocken. Guns´n´Roses handlade om sleaze-livet, sex drugs´n´rock´n´roll med två gitarrer, en bas och ett jätteset trummor. Och de gjorde det bättre än någon annan. Och som alltid i sådana sammanhang är det better to burn out than to fade away.

fotnot: hur töntigt är namnet Guns´n´Roses egentligen? Skulle ett band kunna ha ett sådant namn idag och erövra världen?

januarifebruariklagosång

Jag hatar numer bussarna i rusningstid. Har alltid föredragit bussar framför banor, åtminstone i innerstan. Det finns så mycket mer att se, och dagdrömma om under en bussfärd längs med gatorna än under en banfärd när man liksom kollar spegelbilden av medpassagerarna och hoppas att ingen kommer på en med att göra det. Men bussarna är olidliga och brunslafsiga rakt igenom så här års och trängselförsöket har slagit väl ut, trångt som satan i bussarna med ståplats eller svettig sittplats med märkligt snålt benutrymme.

Fasaderna är vackrast i stan där vi bor nu, och gatlyktorna svajar i isande januarivindar (rakt in i märgen). Klafs klafs längs trottoarerna och jag oroar mig nästan konstant över faktumet att jag ska hyra ut min lägenhet och hyra en annan under tiden. Jag gillar inte oklarheter och svävande tillstånd. Det är en skillnad att bo här, men jag tror det tar ett tag innan man liksom kommer på plats. Så funkar jag; längtar, planerar, bygger drömmar, fantiserar och suktar. Sen när man förverkligar så faller det lite platt ett par dagar efteråt. Det gäller det här med boendet, men också alla, alltså precis alla saker jag köper. Jag tror att jag är en FÖR behärskad människa, som hinner älta alla mina beslut i huvudet ett par hundra gånger innan jag faktiskt gör slag i saken. Och då har man nästan hunnit tröttna. Ok, allt är toppen och grymt och flyttandet gick ju utmärkt. Men ändå. Jag har liksom sett mig själv i den här lägenheten sedan flera månader tillbaka. Och verkligheten innebär så mycket mer disk och dammiga taklampor än vad dikten gör. Man tror att en Ipod fylld med musik ska göra en okrossbar och oantastlig och liksom pansarskeppslik när man äntrar gatorna. Man tror att ett par RM Williams får en att ta längre och stoltare steg till ett liv som per automatik höjs ett par snäpp bara av själva konsumtionsriten. Jag får sällan några kickar av konsumtion. Jag tycker inte ens det är kul när man får lön längre. Nu har jag funderat så länge på att skaffa en digitalkamera att det inte ens kommer kännas kul när jag väl gör det. Har redan gått igenom pros and cons för många gånger för att kicka på det. Men man måste ju ha en. Jag har nästan alltid planerat för länge för att känna kicken. Fick dock en kick idag av att boka en påsk i Åre, lite på infall. Definitivt något att se fram emot i den här gråa sörjan som kallas januari och februari.

Jag längtar efter att se vårkvällarna lägga sig mjukt över taken, höra koltrastens sång leta sig in genom öppna fönster, en cykel som skramlar och rasslar eller en studsande boll på väg hem från en fotbollsträning, när vindarna inte vänder lika ilskna som nu runt gathörnen. Den här januari-backlashen är lika svårplacerad varje år, när vintern inte riktigt har något slut inom räckhåll, man vet att takrasen kommer och går 2-3 gånger till och isfläckarna och den bländvita lätta nysnön ska hinna övergå i gråbrun sörja några gånger till innan kvällsljuset orkar hålla i sig tills man kommit hem från sitt jobb. Och man kan ställa sig i det där kvällsljuset och fotografera den rosa blomningen i Kungsträdgården. Och man går långsamt hemåt när kylan redan lagt sig bland allt grus som inte sopats bort än. Kanske är det först då som jag kommer på plats här.

Tråkig mat?

Sedan återinvigningen av NKs Saluhall för några år sedan har jag stört mig på deras reklam där de fastslår att saluhallen är "En helt vanlig mataffär, bortsett från allt det goda."

Jag kan inte läsa det på något annat sätt än att man i NKs Saluhall hittar allt utom de goda saker som finns i helt vanliga mataffärer. Det vill säga, i NKs Saluhall finns bara tråkiga produkter.
Jag fattar ju att det inte är så texten skall tolkas, Men ärligt talat, kan man tolka den på något annat sätt? Att tvivlet uppstår är väl om inte annat ett tecken på att reklambyrån misslyckats.

Britons never will be slaves

Slaves kan vara ett av de mest hypade banden på senare tid. Caesars-trummisen Nino Keller och hans skådespelande bror spås bli 2006 års hetaste nykomlingar. Men ärligt; den extrema svenska brytningen är INTE ok. Jag har bara hört singeln "Suicide", men kom på mig själv med att tycka att det låter ganska likt plojbandet Heman Hunters i Bert-serien. Och det är kanske inte det bästa betyget. Folk säger att Anna Ternheim sjunger på svengelska, men i det fallet stör det mig inte alls. I Slaves fall får det mig att byta radiokanal.

För övrigt tycker jag att projektet "Jävla kritiker" är mer än lovligt krystat, och ännu ett tecken på att idéerna i musikbranschen börjar ta slut. Kan inte tänka mig att det finns en enda bra låt på en sådan skiva. Lite roligt förstås att Andres Lokko återanvänt en recension han skrev till Lundells fantastiskt underskattade "En eld ikväll", för att istället ligga till grund för en sång av Sophie Rimheden. Öh, skruvat?

Rysk SUV

På tal om bilar och Stockholmstrafik så var vi nyss ute och snurrade runt på Kungsholmen i min kollegas ryska jeep från -86. Onekligen en bil med viss.....charm och kultfaktor. Jag läste någonstans att man skulle räkna med att den skulle komma att bli populär i en snar framtid.

Komfort som en traktor ungefär. Men den har ju onekligen en viss charm. Rysk bilbyggarkonst med anor sedan planekonomins tider.

Civil olydnad

Trängselskatten måste väl ändå vara -06 mest omtalade fenomen so far, åtminstone i sådan mening att det är ett diskussionsämne som sträcker sig över alla åldrar och samhällsgrupper. Fikarumssnackisen nummer ett just nu helt enkelt.

Eftersom jag inte äger någon bil, så har jag personligen ingen särskild åsikt om trängselskatten. Förutom att jag tycker att det är märkligt att utpassage ur trängselområdet beskattas, vilket är ganska obegripligt för mig i alla fall. Visst, trafiken vid utfarterna ökar, men trafiken i stadskärnan minskar om bilar från innerstaden lämnar stan. Jag tycker för övrigt att det bara är bra med färre bilar i stadskärnan.

Det mest intressanta är dock de olika civila olydnadsaktioner vid dylika demokratiövergrepp (alla vet att Billström gick till val med löftet om inte införa trängselskatt, vann valet, blev halshuggen av Persson på grund av Miljöpartiets ultimatum osv...). För även om jag kan tycka att det är lite fånigt att göra sådana saker, protestera på gräsrotsnivå, och aldrig skulle göra mig besväret själv, så är det ofta humoristiska mothugg mot de folkvaldas beslut. I grunden är det viktiga ställningstaganden i en demokrati, som tar sig uttryck i oskyldiga men ofta kreativa och småhumoristiska uppfinningar. Tre exempel som uppstått:

1. Någon tar fram en så kallad tullkepa, som godkänns av trafikpolisen, men omöjliggör manuell okulär avläsning av registreringsskyltarna på de foton som tas vid genompassage. Skylten signalerar ju extrem nördighet alternativt surgubbe, men är ändå relativt vanlig.

2. Snöspray på registreringsskylten skapar samma problem. Omöjligt att avläsa. Och omöjligt att motbevisa eventuellt uppsåt.

3. Den absolut bästa/roligaste. Någon har tagit reda på Mp-Peter Erikssons registreringsnummer på hans bil (som antagligen står uppe i lapphelvetet någonstans), och därefter tryckt dekaler med Peter Erikssons registreringsnummer för applicering ovanpå den egna registreringsskylten. Vilket innebär att Peter Eriksson kommer att registreras för genompassage av de som sitter och kontrollerar fotografierna. Till saken hör att den som debiterats skatt måste inbetala skatten även om det handlar om en felregistrering, för att sedan få den återbetalad. Man kan säga att Peter Eriksson får smaka på egen medicin. Helt klart humoristiskt.

Det finns mycket att säga om trängselavgifterna, men jag måste säga att man blir lite glad av att det fortfarande finns folk som gör sådana här protesthandlingar när de anser något vara fel. Själv är jag alldeles för snäll/lat/ointresserad för att protestera på gräsrotsnivå. På tal om det så kallade Stockholmsförsöket; kom gärna ihåg att momsen också var ett "tillfälligt experiment" en gång i tiden. Klassiskt knep för att införa obekväma förändringar i samhället är att kalla det för ett "försök".

Jag undrar föresten hur kul det är att jobba med att kolla på bilfoton för att avläsa registreringsnumret?

Borat eller Alexandra?

Borat och mannen som misstänks för massor sexuella övergrepp mot unga tjejer är märkligt lika. Åtminstone utseendemässigt.

Flugfiske i Örebro

Flera bloggare har skrivit om kända människor som de skulle vilja vara kompisar med, och jag funderar också på sånt ibland. Folk som man tycker har en skön framtoning och som man (kanske ogrundat) tror att man skulle kunna ha kul ihop med. Kanske skulle man försöka sig på att göra en lista över de fem kändisar man helst skulle vilja hänga med? Vid närmare eftertanke skulle det nog kunna utgöra en ganska bra grund för att analysera hur man som person ser på sig själv.

Jag menar att det pekar på en viss skillnad i vad man värdesätter och kanske framför allt vem man tror att man är, om man hellre tror sig vilja vara kompis med Agneta Sjödin än med Fredrik Wikingsson. Peppe Eng eller Fredrik Virtanen? Quetzala Blanco eller Natacha Peyre? Hans Shimoda?

Det här är ju ganska komplicerat egentligen, och man ger sig in på saker som att bedöma folk utifrån hur de framställs i media, vilket förstås är vanskligt och inte så tillförlitligt. Skit samma, jag har ändå funderat lite på det och man kommer ju fram till att visst vore det kul att hänga med spännande människor men vissa som är spännande skulle man väl också känna sig lite underlägsen i sällskap med. Min slutsats är att man kan beundra människor eller tycka att de är skärpta eller roliga, men det behöver inte betyda att man vill umgås med dem.

Jag har i alla fall kommit fram till en på min lista: Morgonpassets nya programledare Olle Garp. Han har tidigare figurerat i ZTV och "Hela Köret" som är SVTs halvnya bilmagasin. Han verkar vara en skön kille helt enkelt. Liten intervju om en ledig dag med Olle Garp finns här.

These boots are made for walking

Jag har köpt nya skor. Jag gillar att köpa nya skor eller andra plagg som man vet kommer att bli långvariga kompisar. Det är något speciellt med handsydda skor. Det känns som att de här kan bli åretruntkompisar de närmaste åren, eftersom de passar både till kostym och jeans. De är inte revolutionerande modernt designade eller utstickande, men fantastiskt gedigna och välsydda. Jag gillar att vårda mina skor. Jag gillar känslan av hållbar kvalitet. Jag gillar inte slitochsläng-modet som kommer och går 6 gånger om året. Jag gillar inte impulsshopping. Jag gillar inte att vissa trender uppstår enbart på grund av att det är slut på nya idéer. Kvalitet är bättre, och flest HM-plagg i garderoben vinner inte.

Thom Yorke´s big band

Jag fattar inte grejen med storbandsversioner av klassiska pop-/rocklåtar.

Storband är smetigt, osexigt och värdelöst. Högskolemusiker som sitter och gnider sina instrument utifrån schema istället för känsla. Varje gång som jag varit på Obaren det senaste halvåret, så har Radioheads "Creep" samt Oasis "Wonderwall" spelats i ostiga storbandsversioner (Mike Flowers Pops?). Och nu undrar jag varför.
Besökarna hade med största sannolikhet gått bananas även om originalversionerna spelats. Och de hade åtminstone varit musikaliskt försvarbara. Jag är väldigt nöjd med att ha sett radiohead på Sjöhistoriska för 10 år sedan och sen igen på Hovet några år senare och jag tänker att min Ipod behöver mer Thom Yorke än den har nu. Snälla förstör inte genialitet genom coverversioner med cello, glockenspiel och oboe!

Mindre högskolemuzak i Stockholms nattliv!

Nattens låt är: It´s hard to be a saint in the city - Springsteen. Så långt ifrån storbandsnördar man kan komma. Ren och skär energi och känsla.

Slumpvisa steg

Det finns en hel del med TV4-programmet "Let´s Dance" som är konstigt.

• Man kan få höra Thåström i rhumba-takt, eller Gwen Stefani i valstakt. Varför gör man så? Tror man att fler kids ska bli intresserade då? (ok, jag ser nu att Quetzala Blanco redan kommenterat just detta fenomen)
• Kishti Tomita tror att hon har fans, som hon "vill bjuda av sig själv till". Genom att dansa vals.
• Båda männen i juryn är engelsmän som kan svenska. Är det vanligt bland engelska manliga tävlingsdansare att flytta till Sverige, och i så fall varför?
• Agneta Sjödin. Hon är ju erkänt märklig. Jag hoppas att hon snart startar en bröllopsblogg, eftersom hon tydligen ska gifta sig. Sökaren har tydligen hittat hem. Eller?
• Signaturmelodin är Bowies gamla 80-talsstänkare i storbandstappning.
• De tävlande tävlar mot varandra, men i olika danser.
• Männen har skjortor som är urringade ner till byxlinningen.
• Ett stort brett påklistrat leende är en accessoar som man som dansare måste inneha för att bli godkänd. Det tycker jag är väldigt konstigt.

Dagens låt

Dagens låt är: The KKK took my baby away - The Ramones.

Gårdagens dokumentär The end of the century var ju fullkomligt lysande.
Det är tack vare Ramones som man letar upp CBGB när man är i New York, och fortfarande hoppas att det ska vara en klassisk rock´n´roll-sylta. Så är inte fallet, jag tror till och med att det har stängt nu. När vi tittade in i maj 2003, så var det synnerligen livlöst. Röster höjdes för att försöka rädda stället. Urban Outfitters snodde loggan och sålde CBGB-t-shirts till varenda ovetande svennerocker. DeeDee Ramone och Joey Ramone har dött i förtid till följd av hårt leverne. Jag läser Dylans Chronicles nu och kommer på mig själv med att fundera på hur fantastiskt det måste ha varit att hänga i New York mellan säg 1965 och 1980. Från folksångerna via elektrifieringen av Dylan, över Springsteens Jersey Shore-soulrock till motreaktionen och Ramones punksmällare. Det måste ha varit en fantastisk tid.

Vid ett vägskäl

Jag funderar på att dela på mig själv. Det blir så splittrat här, och av olika anledningar vill jag särskilja de olika saker jag skriver. Min högst personliga gissning är att läsarna läser av olika anledningar.

Jag kommer att behålla mina mer allmängiltiga och amatörmässiga analyser, fördomar, "svepande generaliseringar", ytlighetsgnäll, botoxignorerande, samtidskommentarer, musik-/bok-/film-/tidning-/lågkultur-rekommendationer HÄR.

Jag kommer att skaffa en annan blogg där jag kan skriva mer dagboksliknande alster eller längre texter. Fläka ut min person och mina tankar. Jag vill inte ha det här. Sådant som jag skriver för att bearbeta tankeflödet i huvudet, för att minnas mig själv.

Den som är intresserad av att läsa båda delarna kommer att ges möjlighet till det, den som bara vill läsa en av de här två splittrade beståndsdelarna kan få göra det. Förhoppningsvis kan det leda till att jag inte känner mig så trängd i att skriva de saker som faller in i den nya bloggen.
Jag kommer alltså inte att skylta med adressen till den nya bloggen. Den som absolut vill läsa de inlägg som den ska bestå av får kontakta mig via en tillfällig mail som jag meddelar här, eller så småningom hitta dit på något annat sätt. Om ingen är intresserad av den typen av inlägg? Fine by me, jag kommer att skriva dem ändå.

Det kommer alltså inga fler inlägg av typen "längre sammanhängade text om mina innersta tankar och känslor" i denna blogg. De hamnar hädanefter i en annan blogg så får vi se hur det går.

Detta är inget högdraget farväl eller effektsökeri. Allt kommer att vara som det varit hittills, men på olika platser. Men det dröjer ett tag innan jag sätter detta i verket, eftersom det är en del annat som kräver energi just nu.

Jag ser på TV

Nu har jag sett spridda delar av de tre avsnitt som sänts av Studio Virtanen på TV8.

Intryck so far:

• Fredrik Virtanen vet inte var kameror är, snubblar på ord, förtydligar frågor, vill mest småprata lite inte intervjua och är lite allmänt småcharmigt osynkad.
• Man får flashbacks från den sköna amatörmässigheten som präglade Öppna dagar* som sändes i Öppna Kanalen för några år sedan.
• Vinjetten är lätt något av det mest absurda jag sett.
• Första intervjun är rätt stiff, och andra intervjun består av att någon Riche-polare kommer förbi och de får utrymme för lite internt Stockholmsmedia-snack. Det är i den andra delen av programmet som det blir lite underhållande.
• Två Lundell-referenser på tre visade program. Ett Lundell-ratio på 2/3 är knappast hållbart i längden. Eller är det det?
• När Virtanen rodnar för att det blir pinsamt (typ han fumlar med programledarkorten, något åker i golvet, han kollar i fel kamera eller stammar för att det blir allmänt fel) så blir hela halsen röd och det pudrade ansiktet behåller sin lätt gula färg.
• I dagens Metro stod det att 1000 personer sett premiären, men redaktören hävdade att det bör vara fler, eftersom han kunde rabbla tusen namn som sett premiären.
• Fredrik Wikingssons ironiska passning av Hans Rosenfeldt var i världsklass.

Sammanfattningsvis kan man inte säga att det är särskilt bra TV, men jag gillar Virtanen ändå och kommer nog att fortsätta titta. Åtminstone fram tills vi troligtvis packar våra väskor och flyttar till en lägenhet utan TV8.

* Öppna Dagar som DVD-box är en av två boxar som jag skulle vara intresserad av att köpa om de fanns, den andra skulle vara Borats samlade verk. Om de fanns alltså.

Why don´t your blue jeans fit on me?

På MTV visas top 10 Kent-videos.

HUR KUNDE NÅGON NÅGONSIN TRO ATT DE SKULLE SLÅ I DEN ENGELSKSPRÅKIGA VÄRLDEN? UNBELIEVABLE.
Radiohead hade redan slagit stort och en billig kopia med svensk brytning behövdes inte, och definitivt inte med ordagranna översättningar av de svenska texterna. "So why don´t you däääääns, to dö mjooosick, it´s dö saoundtrack to dö end". Heh.

För övrigt borde någon lära James Blunt att avsluta orden som han påbörjar. Han sjunger som om han vore döv. Som den där tjejen som sjöng Anastacia i Idol-uttagningarna, som fick samma omdöme. Blunts röst låter ganska komisk om man bara lyssnar på rösten.

Nu ska jag ladda ner de portugisiska Bowie-tolkningarna från "Life Aquatic with Steve Zissou", apropå musik på annat språk än de ursprungligen skrevs på.

Adirondack

Ibland, eller faktiskt ganska ofta på senare tid, så är jag glad att vi åkte Greyhound från Montréal. Den där resan var en av de mer minnesvärda jag gjort, och jag gillar att förflytta mig via vägnätet, och den påtagliga känslan av att närma sig mål, beta av mil efter mil efter mil på väg någonstans.

Bara namnet Adirondack är något som liksom klingar mytiskt i mina öron. Jag tror det finns något gammalt GANT-plagg i min fars garderob som hade det namnet, jag brukade läsa på etiketten i nacken på jackorna och tyckte alltid att det var tuffa namn. Just Adirondack var något som dröjt sig kvar sen dess. Läs det högt för dig själv, och du förstår att det fastnar.

Vi lämnade New York efter en vecka på ett rätt sunkigt hostel på 24:e gatan, mellan Lexington och 3:rd Ave, och det hade varit en vecka fylld av New York-inhämtning, efter 4-5 månader med Atlanten mellan oss. Montréal hade jag ingen riktig uppfattning om när hon berättade det, och jag trodde väl ärligt talat att det kanse inte skulle blir så mycket mer av jag och hon när hon berättade att hon var antagen till ett år på Concordia. Det visade sig sedan att Montréal var (och är) en ganska livfull och hipp stad med obarmhärtiga vintrar, men i maj är det ömsom isande vindar, ömsom sommarvärme. Det blev till slut bara en termin i Montréal för henne, och det var nog bra för oss.

Vi stannade i Albany. Paus en halvtimme. Vidrig diner, med inplastad mat och desillusionerade tonåringar som satt och hängde, eller jobbade bakom disken. Försökte få tag i något att äta, men egentligen fanns där inget ätbart, och det luktade sådär sunkigt och unket som det nästan alltid gör i publika utrymmen i andra länder. Jag tror att Sverige är näst intill världsbäst på ventilation och luftkvalitet i publika utrymmen. Mycket märkligt folk på bussen så klart. Tandlösa massmördartyper, stereotyp tandlös amerikansk white trash, ryssar, tandlösa lunatics, 200 kilosnegrer.

I en stötig, odämpad Greyhound på vägen mellan New York och Montréal slumrade hon mot min axel och jag satt där och stirrade ut genom den skitiga rutan, vyerna av den fantastiskt storslagna naturen och oändliga rader av barrträd och höga dramatiska berg och vidsträckta dalgångar (tänk inledningen av The Shining). En skylt mot Poughkeepsie, en annan mot Syracuse. Klassiska ortsnamn som fastnat i medvetandet. Jag skulle vilja göra om det. Det slår mig nu när jag sitter här hemma i Stockholm. Jag vill vara i Adirondack. Snyggt namn. Jag skulle kunna tänka mig att sitta i en stuga i Adirondack med min gitarr och känna mig som en singer-songwriter när jag tittar ut äver den stilla skogssjön. Och jag ska läsa beat-författare (Kerouac och Cassady, Ginsberg och Burroughs) och Hemingway och dricka en Brooklyn Lager och ibland lite bourbon framför elden på kvällen. Jag vill sitta där på en veranda i Adirondack.

Vi stannade i någon liten håla. Adirondack Trailways och Greyhound Bus hade sina platskontor där, och det var en skum blandning människor som ramlade ur bussen, in på nåt slags drug store där. Längs hela infarten låg de på rad, alla junk food-kedjor. Precis som de alltid gör utanför amerikanska småstäder. KFC, Taco Bell, Pizza Hut, McD och så vidare, och parkeringsplatserna runt alla dessa enorma shoppinglador var förstås också enorma och helt tomma på bilar, förutom en väldigt mal placé limousinvariant av en Hummer, som stod där i skymningsljuset i den amerikanska New York State-ödemarken på en folktom parkering. Vi handlade något där i affären, minns inte riktigt vad. Mörkret föll snabbt och det blev kallt. Och hon somnade igen, och jag fortsatte att sitta där förtrollad av den storslagna naturen. Jag hade en utställningsplansch från Guggenheim i ett papprör i mitt knä.

Vid gränsövergången på vägen tillbaka fick PJ förklara sig, varför hon som kommit till Canada för 4 månader sedan, lämnat det och sen kommit tillbaka efter en vecka igen, och hela bussen fick vänta på henne, eller snarare tulltjänstemännen. Det var kallt och öde på gränsstationen. Bara enstaka bussar och långtradare, och på den amerikanska gränsstationen minns jag att de gick i sådana där platta skogsvaktarhattar och hade fotografier på Dubbaya, Rumsfeld och Powell upphängda mot den bakre väggen, så att de liksom vakade över gränspolisen och deras arbete med att hålla terrorn borta från USA. Det var så klart därför som araberna blev så utfrågade när vi kom till USA.

Sent på natten var vi tillbaka i Montréal och busscentralen och genom gångar med instängd luft och uteliggare som tiggde pengar genom att håla upp dörren när man skulle gå igenom. Och metron som går på bildäck och låter helvete så man knappt kan samtala under färd. Det luktar cigarettrök överallt och hon sa att: kliver du av här på helgkvällar så slår marijuanalukten mot dig när dörrarna öppnas vid Berri-Uqam. Men jag har egentligen ingen aning om hur marijuana luktar. Som gräsbrand ey?

Jag ska skriva mer om Montréal en annan gång, och kanske mer om den där veckan i New York förstås, men just nu skulle jag vilja hoppa av Greyhounden vid gränsstationen i Plattsburgh och bli hämtad där i en vit Hummerlimousine som skjutsade mig, min gitarr och mina böcker och min flaska bourbon till en liten amerikansk stuga vid sjökanten och där skulle jag skriva den bästa jävla boken som någonsin sett dagens ljus. Och ibland skulle jag ta min pickup in till den där lilla hålan, iklädd manchester och flanell och boots, och handla mat och dryck, men i övrigt ensam.

Jag vill sitta där på en veranda i Adirondack och se hösten komma i dalgången.

At ease

Fitter
Happier
More productive
Comfortable
Not drinking too much
Regular exercise at the gym (3 days a week)
Getting on better with your associate employee contemporaries
At ease

Eating well (no more microwave dinners and saturated fats)
A patient better driver
A safer car (baby smiling in back seat)
Sleeping well (no bad dreams)
No paranoia
Careful to all animals (never washing spiders down the plughole)
Keep in contact with old friends (enjoy a drink now and then)
Will frequently check credit at (moral) bank (hole in wall)

Favors for favors
Fond but not in love
Charity standing orders
On sundays ring road supermarket(No killing moths or putting boiling water on the ants)
Car wash (also on sundays)

No longer afraid of the dark
Or midday shadows
Nothing so ridiculously teenage and desperate
Nothing so childish
At a better pace

Slower and more calculated
No chance of escape
Now self-employed
Concerned (but powerless)
An empowered and informed member of society (pragmatism not idealism)

Will not cry in public
Less chance of illness
Tires that grip in the wet (shot of baby strapped in back seat)
A good memory
Still cries at a good film
Still kisses with saliva
No longer empty and frantic

Like a cat
Tied to a stick
That's driven into frozen winter shit (the ability to laugh at weakness)
Calm
Fitter, healthier and more productive
A pig
In a cage
On antibiotics

/ Thom Yorke

Capitalism stole my virginity

Ha! Sanningen är ju den att jag borde glädjas mer åt det emotionella läge jag är i just nu. Läget då allt är så under kontroll (så kontrollerat låter tråkigt) att endast lyxkonsumtion kan öka mitt välbefinnande. Då går vi upp på pryltrappsteget.

Det är därför jag just nu är glad att det bara tar 48 timmar från beställning, tills TNT hälsar på ikväll och levererar Ipod:en som jag köpt. Och det är också på grund av utrymmet för fokusering på materiell välfärd som jag är peppad över att vi kanske ska hyra i andrahand och hyra ut i andrahand ett tag framöver. Uppköp i ren bekvämlighet. Återstår i princip bara att hitta en bra hyresgäst till min lägenhet.

Det finns nog ganska många som börjar i andra änden. Materialistiskt välbefinnande är lättare att uppnå än känslomässigt.

Om ni bara visste hur mycket jag tänker på pengar. Cash rules everything around me, och jag mår illa när jag känner mig fattig och jag blir glad av att köpa värdepapper och bygga buffertar och sånt där som alla andra tycker är tråkigast i världen. Det är också därför som jag känner mig så tillfredställd med faktumet att min anställning numera är på riktigt och man kan liksom bli vuxen på riktigt med långsiktighet och trygghet. Men GUUUD så trist sånt är att läsa.

I själva verket är det rätt ointressant att läsa om välbefinnande och perfektion, men jag tror ändå att det finns ett värde i att nedteckna det, om det här nu ska fungera som något slags dagbok. Folk vill nog helst läsa trasighet och tvivel, grubbel och existensialism. Det är ju då det blir på RIKTIGT. Det får bli en utmaning, att skriva läsvärt trots välbefinnande som bubblar över. Ingen anledning att spela över och söka med ljus och lykta efter grubbel som damm i hörnen. Text har en tendens att brinna starkt när syre, i form av problematiska levnadsförhållanden eller kraschade relationer, tillförs. Det är en utmaning att hålla pennan glödande även när sådant syre stryps genom välbefinnande på de områdena.

Nyårsfirandet var för övrigt fullkomligt perfekt och pappa och jag stod ute i kylan och skålade in det nya året medan ett tjugotal UFOBALLONGER seglade förbi i rät linje över våra huvuden. Vi skulle egentligen åkt till fjällen med några vänner, men tackade nej till det och mina föräldrar förbarmade sig över oss och allt var mycket trevligt och skönt. Citronrisotto och pilgrimsmusslor och oxfilé och champagne och rött vin och ja, där var det igen, själva ingredienserna i välbefinnandegrytan som bubblar och puttrar i mig för tillfället. Kanske kan det vara ett löfte till sig själv för det nya året, att vårda det här känsloläget och motivera sig själv att skriva ändå.

- - -

Ge mig tips på passande musik att fylla Ipod med. Mitt musikintresse har somnat sedan ljudutgången på min laptop krashade för några månader sedan.

- - -

Förutom materiell nonsens är det väldigt vackert landskap ute just idag, med nakna lövträd som dignar av rimfrost och tallarna som slokar av snöns tyngd och vindstilla vintersömn i naturen. Spegelblanka isar under broarna där vinterns första skridskoåkare virvlar fram över sjungande isar under bullrande broar och till och med isrännorna fryser igen och rökpelarna liksom hänger kvar i kylan innan de smälter ihop med snöhimlens jämngrå tjocka. Dämpade ljud och natursömn. Den här sortens vinter tycker jag om.

- - -

Nu ska jag nog försöka att svamla mindre i fortsättningen. Så omständigt det blev att skriva att jag ska leka med min nya leksak ikväll.

Past bedtime

"Natt, jag gömmer mig i ord - jag är en annan än den du tror"

Åh aldrig har jag väl fastnat så hårt på en enda så kort och ganska generisk textrad. Det låter så snyggt, orden ligger i vackraste melodi efter varandra. Och ganska ofta upplever jag mig själv vilja vara något som låter snyggt som låter tufft som låter värsta genomtänkt.

Och lika ofta inser jag att jag gömmer mig i ord. Jag är en annan än den ni tror. Och det är inte åt det bra hållet. Jag är inte svårmod och Thåströms röda sammetskavaj med hög hatt. Ibland när jag läser mig själv så stämmer inte text med verklighetens sång. Och då känner jag mig så fejkad och då undrar jag, vem fejkar jag för. Men jag kommer aldrig fram till svaret. Kanske vill jag bara att alla som läser ska tro att jag är någon annan än den jag är.

Nästa sekund tänker jag att jag är på något sätt glad över att behöva slå knut på mig själv för att ha skrivstoff. Var platta på sin plats och få och små skakningar på undre däck. Bara någon fåfäng idé om att försöka skriva intressant som om jag hade deadline att leverera. Hålla staplarna på jämn nivå.

Kall vinter där utanför fönstret i natt. Halvmetrar snö på jullovsbilar och röken från underjordiska gallret snett upp mot trädet i åtta minusgrader. I parken stora snöborgar och i natten glimra midvinterstjärnor.

Got milk?

Arla slår ett slag för mjölkens förträfflighet, med hjälp av den kvinnliga mjölkbonden som kelar med sina kossor. I början kändes det ok, men nu börjar det gå till överdrift. Elin med en kalv runt halsen, Elin liggandes på en ko, Elin kysser en av sina kor. Allt med en drömsk blick som får mjölkbondelivet att framstå som rätt väg att gå om man söker sinnesfrid och svaren på livets gåta.

Arla har fått tag i den troligtvis enda kvinnliga mjölkbonden under 50 år och vinner väl en hel massa på att använda henne i marknadsföringen av något så enkelt som mjölk. Men nu får det vara nog med ko-kelandet. Varför hänger man en kalv runt halsen? Finns det någon praktisk förklaring, eller ser det bara gemytligt och småskaligt ut? Just det säljargumentet verkar vara viktigt i Sverige och det passar väl Arla bra, det är någonting med småskalighet och närhet till producenterna som får oss att slanta extra för samma produkter. Kolla bara på Bondens egen marknad som lockar innerstadsbor att handla svindyra otvättade och förkrympta grönsaker från Mälardalen. Självklart kan man läsa mer om Elins gemytlighet på Arlas hemsida. Observera gärna att kalven är en annan och dessutom hänger åt ett annat håll i tv-reklamen.

Jag har aldrig riktigt trott på det här att svenskt kött är bäst i världen, svensk djurhållning bäst i världen, alla andra länder har salmonella och Sverige är nog faktiskt bäst på allt, inklusive skola, sjukvård, äldrevård, levnadsstandard och källsortering. Och godast och mest gemytlig mjölk. Med kalv runt halsen.