Slötittade lite på nya programmet "Hårdrock" på tvåan. Programledarna har ingen vidare kred måste sägas. Man säger inte "rockar fett". Eller ja, kanske om man är typ Mona Sahlin på besök på en ungdomsgård och vill "prata ungdomarnas språk".Nåväl, det är någonting med hårdrock som är synnerligen töntigt. Jag vet inte om det är hela estetiken med mörka krafter, monster och skelett som känns så nutidsfrämmande, eller om det helt enkelt är att det mest är nördiga snubbar som samlas runt baskaggarna, på samma sätt som andra nördar samlas kring rollspel, tvspel eller studentspex. Hårdrocken och dess fans är mycket nära besläktad med nördkulturen. Kanske är det de människorna som har störst behov av att dyrka det mörka och "farliga", låta håret växa och skaffa skinnpaj med ryggmärke. Programledarna pratar med varandra på samma sätt som medlemmarna i högstadiets rollspelsförening gjorde. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känner igen det närhelst jag hör det.
Men så plötsligt kommer de in på något riktigt intressant. Världens bästa skiva, hårdaste knytnäve i ett nioårigt mellangärde, spegelväggskallrande i småpojkars pojkrum, folkhemsomskakande upplevelse för svensk medelklassungdom i slutet av 80-talet. Guns´n´Roses debutalbum "Appetite for destruction" och historien bakom dess omslag. En historia jag inte hört förut. Jag, som hade timtals av inspelade VHS-band sprängda med LA-sleaze och spräckliga sjalar, Gibson Les Paul i Sunburst-lackering och Jack Daniels-halsande. Jag var SÅ nere i det bandet mellan kanske 88 och 93. Och på samma sätt som jag hamstrade information om NHL-spelare så hade jag ett närmast sjukligt intag av OKEJ, Kerrang! och Rolling Stone på den tiden. Internet fanns inte, och tidningsurklipp var grejen och jag kan varenda solo på den där skivan. Jag minns tv-rummet på undervåningen, där den nyköpta cd-spelaren stod ("en cdskiva kan man lägga i en lerpöl i flera år, och sen borsta av den och kunna lyssna på den i perfekt ljud!") och speciellt minns jag tapetens evighetsmönster i vinrött och hudfärg och den randiga nersuttna tvåsitssoffan och de där svavelosande riffen som gnistrade ut genom högtalarna när min bror spelade upp the shit. Knockout Strike Vinst på fall Touchdown Golden Goal och Homerun på samma gång. Attityd och slåpåkäften direkt från LA till ett tvåvåningshus i en förort till Stockholm.
Jag har nog inte lyssnat igenom den där skivan på säkert fem år, men mitt ansikte spricker upp och 1993 var jag 14 år gammal och jag och en kompis var själva på Stadion för konserten som vi laddat för i månader. Det regnade och vi ställde oss vid rullstolsrampen för att kunna klättra upp på den och se ordentligt och den tvsända konserten från travbanan utanför Paris är troligtvis det videoband jag sett flest gånger.
Ok, jag har varit en hårdrockskille jag med, men det slutade runt -94 någon gång, när grungen dragit in över Sverige. Och mörkret och monstren tilltalade mig aldrig. Guns´n´Roses handlade aldrig om mörker och monster. Det handlade mer om en slåpåkäften-attityd som var fantastiskt farlig och spännande för en mellanklassunge i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Guns´n´Roses var inte masker och mörker. Och hårdrockens estetik och väsen passar en viss tid i livet, de som fastnar för länge i det riskerar att bli lätt parodiska människor. Mörkret och monstren och rollspels-drakar och demoner är den nördiga delen av rocken. Guns´n´Roses handlade om sleaze-livet, sex drugs´n´rock´n´roll med två gitarrer, en bas och ett jätteset trummor. Och de gjorde det bättre än någon annan. Och som alltid i sådana sammanhang är det better to burn out than to fade away.
fotnot: hur töntigt är namnet Guns´n´Roses egentligen? Skulle ett band kunna ha ett sådant namn idag och erövra världen?
10 comments:
Sett ur töntighetssynpunkt kan man väl tycka att även ett bandnamn som Black Eyed Peas är ganska fånigt när man tänker efter. Nästan ännu värre, för både Guns och Roses finns ju faktiskt på rätt många ställen, men hur många har sett en Black Eyed Pea gå förbi på gatan nån gång?
En tjej i klassen skulle läsa upp texten till Think about you.
"Ai sink about jo (...) Ai sink about jo". Jag har svårt för att lyssna på just den bara pga av hennes konstiga uttal.
Annars är ju Nightrain en given partylåt.
Talkback: Black Eyed Peas är ju de facto kanske världens just nu nördigaste band, så bandnamn och musik går hand i hand i det fallet vill jag ändå påstå.
Buster: Nighttrain är fin med cow bell-intro. När jag var liten sjöng jag glatt med i One in a million, utan att fatta att det var värsta kontroversiella låten.
Vilka minnen! Appetite-skivan var ju det grymmaste som fanns på den tiden. Min favvo var Mr Brownstone och jag var väl precis så gammal att jag kunde ana knarkkopplingen, men det var precis. :)
Kom inte Metallicas Black Album ungefär samtidigt som G´n R "Use your illusion"-skivorna? Minns att det på något sätt var det sista dödsrycket från hårdrock/metal-scenen när det gäller mainstreampublikens uppmärksamhet.
"Metallica" släpptes augusti 1991 och det var inget dödsryck, det var starten på många års total dominans.
Ja, det var där mellan 87 och 92 som hårdrock var mainstream. Sen kom grungen och efter grunge rasade väl den hårda rocken i popularitet, för att inget intressant kom efter grungen. Jag skrev något liknande om Nirvana på annan plats till tioårsdagen av Kurts död, kanske skulle slänga upp det här också så småningom.
Föresten vill jag säga till Talkback att "black eyed pea" i den engelskspråkiga delen av världen faktiskt är en benämning på en böna/ärta som är vanlig i mexikansk mat.
Q:What is a black-eyed pea?
A: The black-eyed pea, also known as the cow pea, is believed to have originated in North Africa. It may have been introduced into India as long as 3,000 years ago. According to history, it was also a staple of Greek and Roman diets. It is also thought that the peas were introduced to the New World by Spanish explorers and African slaves, and with time, have become a common food in the southern United States where they are available dried, fresh, canned, and frozen. The flavorful peas are used to make soups, salads, salsas, fritters and casseroles; they can also be puréed; or sprouted.
Rocka fett är det världsbästa uttrycket" ;) Och all hårdrock skall inte dömas som hej-vi-gillar-skelett-och-blod-musik. Icke!
Till din vetskap ska tilläggas att appetite inte var debutalbumet
Post a Comment