Café Opera har funnits i 25 år, och även om födelsedagen var i augusti egentligen, så är det först nu som det firas, med Bindefeld-fest och hela stora menyn + 5. Jag antar att sommar-Stockholm inte är rätt för ett sånt firande, när den här lilla ankdammen är ute och umgås på andra ställen än runt Stureplan.
Jag vet inte hur många artiklar jag läst om Café Opera den senaste veckan, men det är ju tydligt att Bindefeld har media i sina nypor. Nästan samtliga artiklar har kompletterats av kändisekäter om deras bästa minnen från Café Opera. Jag såg lite bilder här och var från "födelsedagsfesten" och att stammisarna från storhetstiden tilldelats svenniga t-shirts med fåniga texter på. Jag avskyr sådana Knallemarknads-tshirts, oavsett budskapet. Det är sånt som känns så obotligt svenskt och stureplanskt. Blandningen av ytligheter, "glamour", världsvana och Knallemarknads-tshirts. Höhö champagne höhö. Ja, tänk Dolce Vita med en sån som Ken Lennard. Pokersvenne som vill ge sken av att vara en internationell playboy. Få saker är mer skrattretande än låtsas-världsvana.
Café Opera är ett ställe som jag aldrig riktigt har förstått att uppskatta, och för mig känns det fortfarande som att storhetstiden är förbi, och jag har aldrig förstått storheten med detta ställe. Vacker lokal förvisso, och "blandad" publik. Café Opera är ingen favorit i min nattklubbshistoria.
Men jag kan bjuppa på ett av mina få minnesvärda stunder på Café Opera:
Det var en januarikväll för kanske tre år sen, och jag satt inne på en av toaletterna och trodde jag skulle dö, efter att ha överdoserat på Fernet Branca, irrade så småningom ut till mitt sällskap. Beställde 6 Caipiriñha och där slår en liten lucka i historian in, tills jag vaknar upp av att jag snubblar in i den ovala baren, gör en knäglidning över gummigolvet och finner mig själv ståendes på knä mitt i baren. Bartendrarna kollar på mig och schasar iväg mig, folk på andra sidan pekar, men jag hinner be om en flaska sockerlag att sockra upp våra alltför sura drinkar med. Får den kladdiga flaskan, reser mig och går ut till den andra sidan bardisken, där mina vänner står dubbelvikta av skrattkramper, dunkar i för mycket sockerlag i drinkarna, som därmed blir odrickbara. Lämnar drinkarna, går hem.
Ett annat minne från Café Opera är att mina föräldrars generation alltid refererade till Café Opera som "Fiket", under de mest dekadenta representationsutsvävningarna under 80-talets glansperiod.
Café Opera är något slags institution i det svennigt glamourösa svenska nattlivet. Ett sånt ställe som drar till sig kåta konferensknullare, handelsresande och kursdeltagare enbart på ryktet. Och sådana ställen går bort för mig.
Efter Monaco-resan har mitt behov av att besöka några som helst Stockholmska barer eller nattklubbar varit i det närmaste obefintligt. Jag vet inte vad det beror på riktigt, men det blir inget Café Opera för min del den här helgen i alla fall. Jag har för tillfället tröttnat på Stockholm efter midnatt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
kanske inte just den här texten egentligen, men när du beskriver sthlm så låter det alltid så fint. fast jag bara tycker det är jobbigt när jag är där.
Jag antar att det handlar om det är hemma för mig, och inget farligt. Man ser snabbt igenom vilka som är något att bry sig om, och vilka som är lycksökare. Men jag har ungefär samma känslor för Malmö. Det känns fruktansvärt ocharmigt och hårt för mig, men det märker man ju på andra att det inte är om man lär sig staden.
Post a Comment