En oktobermorgon i Skåne

Varför känns det som om alla bara dör i år?

Min farmors syster dog imorse, ensam i sitt stora Skånehus. Inget konstigt i det, hon hade legat på sjukhus i en månad med dubbelsidig lunginflammation, men fick komma hem i förra veckan, hon hade inga barn och ingen i släkten bor i närheten.

Vi stod aldrig varandra särskilt nära, hon var lite speciell om än väldigt vital och tidvis ganska bitsk. Så där inskränkt och lite förmer, som gamla ingifta överklasstanter ofta blev på den tiden.
Men hon var lite cool ändå, tog bilen upp till Stockholm ibland, över 80 år gammal. Körde runt med golfbilen och slog en runda på golfbanan och spelade bridge med väninnorna varje vecka.

Hon var en krutgumma som aldrig tappade skärpan innan kroppen gav upp, precis som mormor tidigare i år. Det är ju så man vill att det ska gå till. Att slippa förtvinandet när det är slut, måste vara en gammal människas högsta önskan.

Min morfar och min farmor gick båda bort strax innan jag föddes, sen gick det dryga 25 år innan någon nära släkt dog. Det var alltid en sak som jag funderade mycket på under min uppväxt, hur gammal man ska vara när någon nära dör, och hur gammal man ska vara för att inte bli jätteledsen av ett dödsfall. Nu har jag ju så klart insett att det inte har något med ålder att göra, snarare tvärtom. Småbarn klarar döden bra, när den filtreras genom föräldrar och släkt och när personen inte har en så lång historia i ens medvetande.

Nu känns det som om alla dör, när det är uppehåll i 25 år och sen två stycken gamla inom relativt kort tid.

Och jag bävar för kampen om arvet. Det kommer bli ett gamarnas bråk. Vidrigt.