Veckans mediaprofil

Det prestigefyllda priset går denna vecka till…*fanfar*…Denise Dede Lopez!

Motiveringen lyder:
"För hennes gråtvals i media i samband med mordet av hennes ”nära väns” mördare. Enligt egen utsago var hon mycket uppsliten över beskedet, och tankarna om den nära vännen kom tillbaka. Allt enligt artikeln i Expressen i söndags. Hon har även tidigare vid upprepade tillfällen visat prov på en obeveklig vilja att få mediautrymme när någon annan drabbats av en tragedi."

Om man kollar in Stureplan.se och deras vimmelbilder från White room i lördags så kan man riktigt se hur plågad hon måste ha blivit av beskedet att hennes "nära väns" mördare nyss mördats. Eller var det så att hon firade att han mördats? Man kan ju trots allt skönja spår av en viss tillfredställelse över avrättningen.

Vidare har juryn vägt in tidigare "nyheter" i media om Denise Lopez såsom:
Denise Lopez ger Posh Beckham äktenskapsrådgivning
Denise Lopez förlorade sin gravida vän i tsunamin
Denise Lopez kapitaliserar på Göteborgsbranden
Denise Lopez våldtogs när hon var 15
Denise Lopez pratar om sin relation till Fredrik Ljungberg
Denise Lopez hade ingen känsel i skinkorna
Denise Lopez tvingades sjunga fel låt i schlagerfestivalen
Denise Lopez är pokerns nya stjärnskott
Denise Lopez drogades på Madison i Båstad

Grattis Dede!

Yuck

Det smakar blå curacao i munnen och min hjärna känns svullen. Det var ju jävligt oväntat. Jag är så förutsägbar. Somebody please shoot me. Söndagarnas söndag. Jag har ont i vänster hjärnhalva, kan således inte tänka logiskt idag.

Det enda roliga hittills idag är den där engelska städfreaken på TV4:s Äntligen hemma, hennes brytning är fantastisk.

Natt

Natt
jag gömmer mej i ord
jag är en annan än den du tror
jag dömer mej för missdåd och för mord
och ser på sommarn
som genom flor
/.../
Natt
det brinner en eld i din svartaste skog
och stigarna dit
har jag följt en bit
men den här gången tänker jag inte
låta mej hindras av dom drömmar som dog

Ulf Lundell - Natt

Empiriskt bevisat

Någon vis person sa att när man fyllt 26 är baksmälla omöjligt att undvika, även om man dricker på ett vuxet och sofistikerat vis (tänk: max 3 drinkar och under en lång tidsperiod).

Jag kan härmed bekräfta att ingen teori har bevisat sig vara mer sann än denna. Mina empiriska test visar på ett hundraprocentigt förväntat utfall.

-
Och; min kompis exexflickvän är tydligen ihop med Cheap Monday-Örjan. Jag kan inte komma på två män som är mer olika än de är. HAHAHAHAAA.

Yatta!

Jag kom nyss på en grej som framkallade minnen från sommaren 2004, och sommaren 2004 framkallar i sin tur minnen av Yatta!.

Lätt det roligaste jag sett på nätet. Jag kan se det här klippet 100 gånger och skratta lika mycket varje gång. Det är även en viktig del i min uppfattning om att japaner är mycket märkliga.

Fler bevis i media på japaner är galna:

1. Beckham-beundraren som intervjuades på svensk TV under fotbollsVM 2002.
Reporter: "So what do you think about David Beckham?"
Galen japan: "AAAAAAHH BECKAHAM!! BECKAHAM LOOOOVE!!! BECKAHAM LOOOOOVE!!!!!" (skriker med uppspärrade ögon rakt in i kameran)

2. Tjejen i Grattis Världen-avsnittet
- som var prostituerad och lånade ut sin Kermit-mössa/mask till Filip Hammar och svarade "Yees" enligt blyg japansk sed på alla frågor.

Jag har hört att det i den delen av Asien anses förödmjukande att inte ha svar på en fråga, och att svara nekande på frågor, varför man aldrig kan få ur dem något vettigt. Exempelvis är det omöjligt att fråga om de vet var en speciell plats ligger, för de kommer alltid att svara "Yees" och fnittra lite, även när de inte förstår, eller inte har en aning. Det kan vara en av delarna i varför de är så konstiga.

Kolla på Yatta!-klippet och skratta tills du tappar tänderna. Garanterat. Du som sett det förr vet att det håller för att se igen.

Nu ska jag åka och dricka drinkar. Häpp.

Programförklaring

Jag tycker bättre om folk som verkar utan att synas, än om de som syns utan att verka.

Det är egentligen det som allt det här gnället handlar om.

Att bli uppmärksammad för att man förtjänat det, snarare än att bli uppmärksammad för att man skrikit högst eller sminkat sig hårdast.

Det är därför jag har så svårt för:
- Trettioåringar som medverkar i Paradise Hotel
- Lönnfula brudar som sminkar sönder sig för att komma in på Köket 3 gånger i veckan och tror att Bingo ska göra dem till den nya Gisele Bündchen, men slutar som "klubbvärdinna" eller något liknande förnedrande
- Nyvräkigheten
- Att det ovannämnda attraherar så många människor i Sverige

Hej Kent!

Jag hörde nyss Kents nya singel, "Dom som försvann" kanske den hette?

Riktigt dålig var den. Barnkörer är aldrig bra, bara bisarrt. Inte ens bra om de sjunger "Jag blir trött på ditt jävla sätt", eller vad det nu var.

Jag vet inte om det är en del av någon Kent-strategi, att hoppa ner från de skitnödigas piedestal och göra lite kitschiga och ironiskt enkla grejer? Bara tanken att döpa en skiva till det töntiga "The hjärta & smärta EP" tyder ju om inte annat på att man försöker vara lite banal och kitschig.

Let´s state the obvious: Barnkörer suger dynga.

Pink Floyd har bevisat det.
R Kelly har bevisat det.
Kent har bevisat det.

Blogglänkning is the new Cold War

Allt länkande hit och dit mellan bloggare blir som nåt slags gruppbildning, liknande det som förekommer i alla skolor, dagis, hockeylag eller scoutföreningar och det ligger många känslor i vilka man väljer att länka till och vilka man inte väljer och framför allt vilka som väljer att INTE länka trots att de läser.

Terrorbalansen måste upprätthållas!

Jag kan bli besatt av sådana detaljer.

Chefen för Hungerdepartementet

"Spelar ingen roll längre vad bytet är,
vad som spelar roll är att man jagar.

Trettio år på barrikaderna,
trettio år på Fåfängans marknad,
trettio år av stickor och sten
och stereomassakrer
Jag är en man av min väg,
jag kan mina saker

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känt det:
Det är jag som är chef på Hungerdepartementet"

Gårdagens konsert var HELT fantastisk så klart. 5 getingar av Expressen-Quetzala explains it all. Quetzala Blanco har länge varit en av mina favoritrecensenter. Full pott är liksom så odiskutabelt, som jag försökte förklara för PJ; högsta betyg innebär att även en person som inte tycker om artisten skulle uppskattat konserten. På vägen hem, i snålblåsten yrde löven och fukten virvlade omkring, men det kändes varmt ändå, värmen kom inifrån. Så många oväntade låtval i så nerviga, vibrerande versioner. Såsom en naken, innerlig "Skyll på stjärnorna" med Lundell själv på scen, endast ackompanjerad av ett svidande vackert pianospel. Eller aldrig spelade mästerverk som "Connemara" eller vafan som helst egentligen.

Den överlägset bästa konsert jag sett. Något mer behöver jag inte säga här. Misstänker att jag skriver dessa hyllningar för blinda ögon, och vissa som kanske till och med vill sluta läsa på grund av att jag ältar Lundell, så jag ska försöka hålla mig. Den som undrar får väl fråga helt enkelt.

Men hörrni, 5 getingar är svårt att ge som recensent, och 4 av 6 av pinnen-i-röven-Dan Backman är i paritet med 7 plus i Aftonbladet.

1 down, 2 to go. Genast blev den här veckan så mycket mer spännande än vad den var innan gårdagens konsert.

*** Att vara "chef för Hungerdepartementet" är en jävligt cool beskrivning av drivkraften och hungern i det konstnärliga arbetet.

Oinspirerat

Idag tog det dubbelt så lång tid mot vad det ska ta, att komma hem från jobbet. Så lägligt då att även det berömda horisontella höstregnet anlände idag. Kanske finns det en korrelation mellan de där båda fenomenen. Ska man vänta på utomhusperronger så kan man lika gärna bli genomblöt under tiden.

Ok, det är trist att läsa kollektivtrafiks-gnäll, så jag lämnar detaljerna. Men jag har alltid undrat varför det i tunnelbanan fortfarande kallas 8 vagnar respektive 6 vagnar, när det oftast handlar om 3 eller 2 (förvisso väldigt stora) vagnar? Tror man att Stockholmarna inte skulle klara en sådan omställning och att anarki skulle bryta ut? Finns det något bra svar? Har jag inget bättre att bry mig om?

Jag ska sluta skriva om kollektivtrafiken. Men det är ju trots allt så att världens mest kända kollektivtrafikant Rosa Parks gick bort idag.

Bästa tunnelbanelåten: Gröna linjen - Alf
Bästa Rosa Parks-låten: Rosa Parks - OutKast

- - -

OBS: PJ vickar på rumpan till saxofonerna i Lundells "FOXF", och kör den där lite fåniga pekfingerdansen med en morot i ena handen till "Utanför byggnaden", men det skulle hon aldrig erkänna.

Språkgnäll

Ett ord som jag stört mig ett tag på: übercool. Se här ett exempel där det ger helt motsatt effekt, i en Aftonbladet-artikel om höstens herrmode:

"– Den perfekta förebilden är Jude Laws übercoola klädstil i brittiska filmen ”Alfie”, säger Aftonbladets stylist Hulda Stenwall."

Över huvud taget känns prefixet über- sådär fräscht.

Dagens fråga

Nick Lowe - (What´s so funny ´bout) Peace, love and understanding?

En av mina kandidater till den definitiva listan över världens 10 bästa låtar.

- - -

Det blev ingen löpning. det var mörkt när jag kom hem, jag har huvudvärk och diverse andra dåliga ursäkter för att fortsätta vegetera istället. Nu räcker det med måndag för den här veckan.

I brytpunkten

Idag lider jag av svåra existensiella kval, vilka inte kan härledas till överdrivet alkoholintag i helgen. (Det är vad jag annars brukar kunna skylla min eventuella måndagsångest på.)

Det känns bara trist trist trist idag. Helgen var väl inget att klaga över egentligen, möjligtvis att den var lite överdrivet apatisk. Man ser fram emot sådana helger, men när de är över kommer tankarna om hur jävla trist det egentligen är i ekorrhjulet. Ekorrhjulet som innebär heltidsarbete, studieskulder, bostadslån, 9tilljävla17-5dagariveckan-47veckoromåret-39årtill.
Ibland känns det bara överväldigande tröttsamt att tänka på. Speciellt en måndag i oktober.

Den här hösten, mer än någonsin tidigare, känns det verkligen som den kritiska punkten mellan gammal ungdom och ung vuxen. Och sånt ger mig existensiella parterrläges-tankar.

Ok, allt är inte nattsvart. Långt ifrån faktiskt. Läget känns väldigt kontrollerat och tillfredställt. Ett sånt läge som lätt får mig att börja vegetera. Slöa till, sjunka längre ner bland brödsmulor och hårstrån mellan soffdynorna. Jag gillar det inte, men är väl medveten om min lathet. Jag har helt enkelt inte tillräckligt het blåslampa mot mitt eget arsle.

Ett tecken på ung vuxen är att man inte längtar ut i nattdjungeln. Till helgen är vi bjudna på "Coctailparty". Varenda cocktailbjudning som jag bjudits till har varit felstavad. Jag tror det beror på att cock betyder kuk, och det gör att oerfarna unga vuxna cocktailfest-arrangörer, håller sig på säkra sidan och åtminstone undviker att skriva kuk i inbjudan. Men det heter ju cocktail, som i kuk. Eller tupp. Ännu ett tecken på att man är ung vuxen, att man anser det vara så treeeevligt att klä upp sig till tänderna för att sen bli knallfull ändå. En cocktailfest med 24-28-åringar är en utmärkt beskrivning av den där övergången från gammal ungdom till ung vuxen. Man kommer dit, nyrakad och behärskad och mingelsocial (man kan i alla fall låtsas), man dricker för många för starka drinkar och sen kommer grannarna och klagar och man blir lite fullare än vad som är sofistiskerat och så går man hem med yviga gester och krokiga steg. Som en gammal ungdom. För man har ännu inte fullt ut axlat vuxenlivsmanteln.

I övermorgon är det konsert på Tyrol, och det ser jag så klart mycket fram emot. Jag har vänner som jag numera bara träffar i samband med Lundellkonsert. Det blir nog kul att träffa dem där i Tyrols mörka grottliknande lokal. Och öl mitt i arbetsveckan. Åtminstone ett tecken på att man fortfarande är gammal ungdom. Eller förresten, Lundellkonsert - det är väl själva definitionen på gubbe? Som sagt, mittemellan var det ja. Och det går bara utför.

Ikväll: löpning i lövhögarna längs Djurgårdskanalen. Rensa hjärnan från vegeteringsmögel och andas lite frisk luft. Vacker solnedgång ikväll. Det gäller att pressa sig ut.

Newsflash

Nähe? Vaffan dog den då för?

Mediabevakningen av Eskilstunas gräsandskoloni har fått absurda proportioner den här helgen.

Pandemi hit och pandemi dit, hur många asiater har egentligen dött i den där hemska influensan? Procentuellt sett ganska få gissar jag.

Eternal sunshine of the spotless mind

Satan vad jag tycker om den filmen. Vi såg den för andra gången idag. Den är så snygg och så smart och tar upp en tanke som väl alla hjärtekrossade tänkt, och aldrig skulle man kunna tro att det gick att göra så intelligent. Det är ytterst sällan som jag tycker att filmer ger bestående men. Eternal sunshine of the spotless mind har jag kommit ihåg sedan vi såg den i den lilla biografen i Lund för ett år sen. Eftersom jag sällan tycker om filmer så är det ett mycket gott betyg. Michel Gondrys verk är helt fantastiska rakt igenom.

Café Opera 25

Café Opera har funnits i 25 år, och även om födelsedagen var i augusti egentligen, så är det först nu som det firas, med Bindefeld-fest och hela stora menyn + 5. Jag antar att sommar-Stockholm inte är rätt för ett sånt firande, när den här lilla ankdammen är ute och umgås på andra ställen än runt Stureplan.

Jag vet inte hur många artiklar jag läst om Café Opera den senaste veckan, men det är ju tydligt att Bindefeld har media i sina nypor. Nästan samtliga artiklar har kompletterats av kändisekäter om deras bästa minnen från Café Opera. Jag såg lite bilder här och var från "födelsedagsfesten" och att stammisarna från storhetstiden tilldelats svenniga t-shirts med fåniga texter på. Jag avskyr sådana Knallemarknads-tshirts, oavsett budskapet. Det är sånt som känns så obotligt svenskt och stureplanskt. Blandningen av ytligheter, "glamour", världsvana och Knallemarknads-tshirts. Höhö champagne höhö. Ja, tänk Dolce Vita med en sån som Ken Lennard. Pokersvenne som vill ge sken av att vara en internationell playboy. Få saker är mer skrattretande än låtsas-världsvana.

Café Opera är ett ställe som jag aldrig riktigt har förstått att uppskatta, och för mig känns det fortfarande som att storhetstiden är förbi, och jag har aldrig förstått storheten med detta ställe. Vacker lokal förvisso, och "blandad" publik. Café Opera är ingen favorit i min nattklubbshistoria.

Men jag kan bjuppa på ett av mina få minnesvärda stunder på Café Opera:

Det var en januarikväll för kanske tre år sen, och jag satt inne på en av toaletterna och trodde jag skulle dö, efter att ha överdoserat på Fernet Branca, irrade så småningom ut till mitt sällskap. Beställde 6 Caipiriñha och där slår en liten lucka i historian in, tills jag vaknar upp av att jag snubblar in i den ovala baren, gör en knäglidning över gummigolvet och finner mig själv ståendes på knä mitt i baren. Bartendrarna kollar på mig och schasar iväg mig, folk på andra sidan pekar, men jag hinner be om en flaska sockerlag att sockra upp våra alltför sura drinkar med. Får den kladdiga flaskan, reser mig och går ut till den andra sidan bardisken, där mina vänner står dubbelvikta av skrattkramper, dunkar i för mycket sockerlag i drinkarna, som därmed blir odrickbara. Lämnar drinkarna, går hem.

Ett annat minne från Café Opera är att mina föräldrars generation alltid refererade till Café Opera som "Fiket", under de mest dekadenta representationsutsvävningarna under 80-talets glansperiod.

Café Opera är något slags institution i det svennigt glamourösa svenska nattlivet. Ett sånt ställe som drar till sig kåta konferensknullare, handelsresande och kursdeltagare enbart på ryktet. Och sådana ställen går bort för mig.

Efter Monaco-resan har mitt behov av att besöka några som helst Stockholmska barer eller nattklubbar varit i det närmaste obefintligt. Jag vet inte vad det beror på riktigt, men det blir inget Café Opera för min del den här helgen i alla fall. Jag har för tillfället tröttnat på Stockholm efter midnatt.

Oktobersmet

Jag vaknade som vanligt på lördagar av att Östermalmsnytt slamrade ner på hallmattan, och som vanligt tänkte jag stackars jävlar som tvingas ila omkring tidigt en lördagsmorgon för slavlöner.

Regndroppar landade på blecken i otakt och det kändes redan innan jag gått upp att ångesthösten är här nu. Bara grått från himlen ner till marken, som ett lock som bromsar tankar och energi. Inga fler ljusblåa, klara dagar med högt i tak. Inga fler dagar av djupa rena andetag av hög höstluft. Inga fler torra löv som tumlar längs gatorna. Bara en brun sörja av ruttnande smet. Man ser det på folk också. Ingen som strålar i röd höstsol idag, böjda nackar uppdragna axlar nu i Bullshit city.

Skidåkning på TV, både på längden och tvären nu på förmiddagen. För två veckor sen kände jag sandstranden bränna under fötterna. Vintern kom fort i år. Crazy Janey snarkar till ibland, och klockan är efter 12. Har försökt väcka henne tre gånger nu. Händer ingenting. Jag tror jag börjar bli gammal som tänker: "Ledigheten ska man inte sova bort".

Men det är ju precis så, man har cirka 60 lediga timmar en helg, varav man ska sova 3 nätters sömn. Jag blir mer stressad av att vara ledig än av att jobba. Imorse när jag kokade kaffe kom jag på att jag egentligen borde åka till kontoret och försöka reda ut en del sura case som bara gnager och irriterar mitt avslappningscentrum. Jag blir mer stressad av att vara ledig utan agenda, än av fullplanerade dagar. Crazy Janey har den skönt flegmatiska mañana-attityden. Det är oftast den skillnaden som gör att vi hamnar i polemik med varandra. Jag behöver hennes hjälp att slappna av.

Inte en människa på gatan idag. Kaffet har svalnat och termometern visar 6 grader idag. Det blir en dag i kokongen, kanske ett par filmer och allmänt kvav luft. Ingen plats för rena tankar idag. Allt är bara lagt att småsjuda under lock. Inget stormkok av idéer idag. Jag borde kanske åka till jobbet. Nej, det finns ingen som tackar mig för det. Möjligtvis min egna lilla påjagande jävel som sällan lämnar mig ifred. Jag orkar inte. Känner mig som en val, ligger i horisontalläge, orkar knappt ställa mig upp idag. Allt känns trångt och lågt i tak idag.

CJ vaknade nu av mina nysningar. Klockan är halv ett. Jag tror jag börjar bli förkyld. Min hjärna känns svullen och jag känner mig....ofräsch.

Dagens vykort från värmen: Rom i regnet - Ulf Lundell
"I oktobernattens grav, i Stockholms svarta skog,
värms jag än av det du gav och det du tog.
På hyllan under spegeln, där står din läppglans kvar.
Buteljen ligger tom i regnet, där våta löven far."

Äntligen!

Har man längtat eller har man LÄNGTAT?

Nästa helg är det äntligen dags för Harmoniexpo igen! För bara 100 kr i inträde får man bland mycket annat:

- Aurafotografering
- Tarot
- Energibalansering
- Kristallterapi
- Spädbarnsmassage
- Tankefältsterapi

Har man riktig tur kan det nog vara en del indianhantverk, schamantrummor, drömfångare och annan mystik också för pengen.

See what I mean?

Musikteoremet

Carrecas första musikteorem:
"Ju mer lättillgänlig, hookig melodi och text, desto snabbare gillar man låten. Ju snabbare man fastnar för låten, desto snabbare ruttnar man på den. När man väl tröttnat så hatar man den istället". Lätt fånget, lätt förgånget om man så vill.

Det är därför som jag kommer att hata Madonnas "Hung up" om max tre veckor. Enligt omvänt synsätt är det också därför som jag fortfarande älskar exempelvis Tiger Lous "Oh Horatio".

Idag ser himlen över Stockholm ut som i "Independence day", ett lock över stan som övergår från solsken och ljusgrått dis i öster, till duvblått, blyertsgrått hotfullt i väster. Och i helgen kanske det snöar.

Dagens rödgula lönnlöv är: "Mr. Bojangles" med Kristofer Åström.

Skolios-fashionistas?

Alltså, en till grej om den här dvärgparaden; varför poserar ALLA amatörEbbafashionistatrendguruwannabeH&Mexhibitionister med handen på den putande höften, som liksom står rakt ut som om de har skolios? Jag kan inte se några kläder när någon står så konstigt, ser bara den väldigt konstiga hållningen.

Är det sånt man lär sig när man följer Top Model? Var kommer det här med utspännandet av höftkammen och sen armen i en snygg vinkel mot skolioshöften ifrån?

Av rädsla för reprimander vågar jag inte lägga ut några bilder på vad jag menar.

Bättre färdmedel idag

Jobbade i Gamla Stan idag, kändes lite som att komma tillbaka till universitetet igen och det var en bra och lärorik kurs. Jag, som är en sucker för storslagna utsikter, hade dock lite svårt att koncentrera mig på jobbet när Nationalmuseums fasad gnistrade i lätt dimma.

Efter jobbet tog jag Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund, och det är definitivt ett bättre kommunalt färdmedel än tunnelbanan (vars nackdelar jag skrev om igår). Det är något lite hemligt med Djurgårdsfärjan på en vardag i oktober. En snabb vardagsflykt. Man kan stå i fören och bara titta och andas lite havsluft för en stund. Definitivt bästa resan man kan göra för sitt SL-kort.

På onsdag i nästa vecka är det premiärkväll för Lundells 12 Tyrol-spelningar, och jag kom på att de nog måste repa för fullt på Tyrol nu. Gick förbi och såg att dörrarna stod öppna. Ingen aktivitet direkt, men strålkastare i blått och rött blinkade långsamt inne i mörkret. En gitarrtekniker strängade om en 12-strängad Takamine. Scenen och de tre främre mickstativen badade i ljus och just där och då kom värsta Lundellpeppen igång, eftersom jag vet hur det ryser i kroppen när musiken ylar igång genom Marshallstackarna, basen mullrar i bröstkorgen och trumslagen fladdrar i byxbenen. Jag kommer att se 3 av spelningarna och vissa kanske tycker att jag är en idiot, men det känns som att det kommer att bli klassiska kvällar i svettig klubbmiljö. Om inte annat klassiska för mig.

Dagens låt är Utanför byggnaden - Ulf Lundell

Och nu: en favorit

En mörk och smällkall januarikväll med sexton minusgrader och gnistrande stjärnhimmel. Packad snö knarrar under kängorna och man liksom vaggar fram försiktigt för att inte blotta någon varm kroppsdel och släppa ut den lilla värme man arbetat upp. Man går med raka ben för att in i det längsta undvika att med kroppen nudda det iskalla denimtyget inifrån. Från höghusens hundratals fönster strålar varma levande ljus och midvinterfrid och från en rörmynning i gatunivå står en bolmande, tjock rökpelare. När man passerar genom den byts den rena kalla luften i lungorna mot varm sköljmedelsdoftande luft från nytvättade handdukar. Det är bland det bästa jag vet. Varmluft med sköljmedelsdoft som avbryter en annars mycket kall och gnistrande klar vinterkväll.

Sköljmedel gör sig bäst i små och mycket flyktiga doser.

Saker och folk jag hatar i tunnelbanan

1. Att det luktar bajs och avlopp när man stannar vid Slussen.
2. Rumänska zigenare med dragspel, maraccas och balalajkor eller lappar om cancer. Efterföljt av en kollektinsamling med Pressbyrå-muggen.
3. Kulturtanter i vinröd poncho som hostar och snörvlar rakt i ansiktet på mig och bjussar på en förkylning.
4. Finska uteliggartanten som alltid säger att hon inte ätit på en vecka men önskar "Er alla god fortsättning och undrar om ni har några slantar". God fortsättning på vaddå?
5. Gubbar i banlonkostym som osar kiss, svett och Rosita, har jättetjocka glasögon och stripig gubbfrilla.
6. Humörlabila kvinnor som diskuterar sina vårdnadstvister med exmaken så det hörs i hela vagnen.

Update:

På Tomas Andersson Wijs hemsida kan man läsa om vad han ser när han åker tunnelbana och hur det inspirerat honom:

"Jag tog tunnelbanan ut, genom den snitslade banan av 50-talsförorter. Hammarby, Björkhagen. Dofterna därute är dofterna från min barndom, en speciell blandning av grönska och asfalt antar jag, bland parkvägar, gångtunnlar och pizzerior. Jag skrev "Solen går upp", "Jag fick aldrig dig", en ny typ av låtar för mig, ivrigt påhejad av Peter. Det kändes som att jag hade hittat en lönndörr i mitt eget sovrum."

Så känner aldrig jag i tunnelbanan. Ingen lönndörr till mitt eget sovrum.

Relationsexpert Carreca

När min kollega idag avslöjade att hon ska fimpa sitt typ 2månadersförhållande med någon kille föreslog jag att hon:

1. Skulle skicka sms med texten: "Det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag gör slut, kram / XXXXX"
2. Skulle faxa till hotellet som han ska bo på till helgen och göra slut medelst fax. Jag tyckte det verkade lite old-school-coolt.

Jag vet inte om hon förstod att jag skämtade. Solen sken och skogarna brann och luften var hög och klar och svetslågeblå och hon rökte en cigarett och sa att hon nog inte passar ihop med någon annan. Sen såg jag nästan en tår i hennes ögonvrå.

Dagens stilikoner

Dagens stilikoner är Bruce Springsteen & the E Street Band , för 30 år sedan! När han var lika gammal som jag är nu med andra ord.

Och med det här vill jag även uppmärksamma er på att det nu går att se hur grymma de var på den tiden, eftersom det snart släpps en liveDVD från 1975 och Springsteens första Europaspelning, på Hammersmith Odeon. Man kan se Born to run här

Holy madre! Jag måste ha den.

Prestationsångest/Rampfeber

Efter att Popjunkien outat mig i sin blogg har det ju fullkomligt rasat in folk och fä från alla håll och kanter. Och det är ju skoj.

Men, jag är något av en inverterad bekräftelsetorsk, och nu när jag ser att så många läser (japp jag är en Statcounter-pundare också) så får jag lite rampfeber och prestationsångest. Jag blir peppad av att så många läser, men får samtidigt lite ångest för att inte vara tillräckligt läsvärd. And let me tell you, jag vet vad prestationskramp är.

Men jag hoppas ändå att ni stannar ett tag. Jag kan glädja den som stannar med att jag skaaaa lägga in* den här bloggen på nyligen.se, så slipper ni sitta och ladda om hela dagarna när jag mycket att göra på jobbet eller bara kramp. Jag hade tänkt vänta lite, för att liksom "finna formen", men nu kan jag lika gärna göra det.

Och nu lät det här som att jag surar över Popjunkiens hedersomnämnande.

- - -
- verbet "att pinga" är så fult att jag får ont i ögonen.

Gregorianska munkar

ÅÅÅH. Som jag har väntat på en gregoriansk munkkörversion av "Kung av sand"!
Munkarna: 1:a kapitlet

Jag såg Åhlénsreklam i tunnelbanan och kom på att jag funderat lite på det här med munksångarna tidigare, så jag var tvungen att kolla upp detta nu.

Är det någon som driver med mig? Vem har lärt de gregorianska munkarna svenska klassiker? Vem har dragit slutsatsen att det här behövs? Framför allt; vem fan köper det??
Det måste finnas någon Brinkenstjärna-typ som sitter med en synth och några effektfilter någonstans och berikar världen med dessa alster. När kommer landsortsturnén med gregorianska munkar?

Andra sånger jag är nyfiken på, som enligt Ginza finns i gregorianska versioner är t.ex.:
- Brothers in arms
- Fade to grey
- In the shadows (The Rasmus!)
- When you say nothing at all
- Lady in red (Chris de Burgh!)
- I want to know what love is (Foreigner!)

Personer utan självdistans

En egenskap som jag anser vara rätt viktig för att fungera normalt är att ha förmågan att kunna distansera sig från sig själv och sin egen uppfattning om saker och ting.

Jag presenterar härmed två av de mest flagranta exemplen på dylika människor, i det här fallet relativt kända mediapersonligheter:

Agneta Sjödin
Patrik Ekwall

Bara själva faktumet att man som tv-personlighet känner behovet av att skapa en egen kanal för kommunikation med sina "fans" tyder väl på vissa brister i självdistans? De sköna feelgood-porträttfotografierna förstärker på ett bra sätt känslan av att huvudpersonen är lite ute och cyklar när det gäller självdistans och uppfattning om sin egen person.

Ljus och kärlek
Carreca

En oktobermorgon i Skåne

Varför känns det som om alla bara dör i år?

Min farmors syster dog imorse, ensam i sitt stora Skånehus. Inget konstigt i det, hon hade legat på sjukhus i en månad med dubbelsidig lunginflammation, men fick komma hem i förra veckan, hon hade inga barn och ingen i släkten bor i närheten.

Vi stod aldrig varandra särskilt nära, hon var lite speciell om än väldigt vital och tidvis ganska bitsk. Så där inskränkt och lite förmer, som gamla ingifta överklasstanter ofta blev på den tiden.
Men hon var lite cool ändå, tog bilen upp till Stockholm ibland, över 80 år gammal. Körde runt med golfbilen och slog en runda på golfbanan och spelade bridge med väninnorna varje vecka.

Hon var en krutgumma som aldrig tappade skärpan innan kroppen gav upp, precis som mormor tidigare i år. Det är ju så man vill att det ska gå till. Att slippa förtvinandet när det är slut, måste vara en gammal människas högsta önskan.

Min morfar och min farmor gick båda bort strax innan jag föddes, sen gick det dryga 25 år innan någon nära släkt dog. Det var alltid en sak som jag funderade mycket på under min uppväxt, hur gammal man ska vara när någon nära dör, och hur gammal man ska vara för att inte bli jätteledsen av ett dödsfall. Nu har jag ju så klart insett att det inte har något med ålder att göra, snarare tvärtom. Småbarn klarar döden bra, när den filtreras genom föräldrar och släkt och när personen inte har en så lång historia i ens medvetande.

Nu känns det som om alla dör, när det är uppehåll i 25 år och sen två stycken gamla inom relativt kort tid.

Och jag bävar för kampen om arvet. Det kommer bli ett gamarnas bråk. Vidrigt.

Glenn for Diskrimineringsombudsman!

Jag såg nyss reprisen av Faktum på SVT2, och reportaget om bögar och fotboll. Jag vet inte vad det är som gör att intellekt och sport är omöjliga att förena? Som gammal hockeysvenne är jag mycket väl medveten om det omöjliga i den ekvationen, och vilken total avsaknad av intellekt och vidsynthet som krävs för att uppskatta den där unkna mansklubbsstämningen som råder i ett fuktigt omklädningsrum fullt ut.

Intervjun med Glenn Hysén och hans uppfattning om bögar som fotbollsspelare var mycket rolig. Spridda, och ungefärliga citat:

"- Äh vaddå, man e la inte bög ba för man kramar en kille när man gjort mål liksom? Mööh"

Natanael Karlsson: "- Tror du att bögar skulle ha något nytt att berika fotbollen med?"
Glenn "har lena ben"Hysén: "- Nja bara på grund av att de är bögar? Vad skulle det va? En speciell bögfint elle? Höhö"

"-Det är en hård jargong i omklädningsrummet, och det är nog änte bara bögar som skulle ta illa upp av den. Det skämtas ju rått om såväl halta, sjuka och dvärgar som om homosexuella"

I avdelningen Glenn Hysén och bögtoleransen drar jag mig snabbt till minnes den här nyheten från 2001, som jag hittade efter lite google-konsultation. Och jag antar att det är därför som Faktum-redaktionen valde att intervjua just Glenn i den här frågan.

Anger management

Just nu vill jag gå upp en våning till idioten ovanpå som har en riktig schizo-dag, slita upp dörren och skrika:

"Håll käften nu ditt förkrympta lilla jävla arkeologmiffo innan jag buntar ihop dig och skickar dig i ett paket, enkel biljett till Nicaragua, så får du gräva efter dina jävla knotor så länge du vill. Om du så mycket som yppar en enda liten jävla flämtning som väcker mig, håller mig vaken om nätterna eller på annat sättstör mig, ska jag personligen se till att du får ditt eget huvud uppstoppat så jävla långt upp där solen aldrig skiner att du kommer få titta ut genom munnen på dig själv! En enda gång till och jag freakar din lilla jävla Notre Dame-vaktmästare. Det ska inte vara mitt problem att du är en asocial dåre som är vaken när friska människor försöker sova. IDIOT! Ta dina gröna piller och den naturvita tröjan med långa ärmar och spännen på."

Men jag vågar inte. Ska föra lite psykbryts-statistik innan jag går upp. Vad bör man ha för tillhygge? Vitlök och en påle att slå genom hjärtat? Äh, det är säkert synd om honom, och jag vill inte ha en brödkniv i halsen.

Dagens bleka höstsolblänk

Dagens låt är Söttsalt - Alf.
Fanimej det bästa jag hört.

Nu ska vi ut och åka bil, sen hälsa på ett födelsedagsbarn som fyller 89.

Striking Viking

Jag har fått ett namn på hjärnan denna fredagskväll, när jag sitter här ensam, tragisk, fryser om fötterna och äter Geisha och kadaveravkok i form av gröna grodor.

Biljardspelerskan Eva Mataya. Varför har jag fått hennes namn på hjärnan? Jag har inte hört någon säga hennes namn på säkert 10 år. Undrar om det går över om jag skriver ett inlägg om henne och går och diskar.

Läs mer på http://www.strikingviking.com

Dwarfs on parade

Jag har tidigare ondgjort mig över alla brudiga bloggare som känner det som sin livsuppgift att kontaminera nätet med sina amatörmässiga trendrapporter och Ebba von Sydow-komplex. Men jag kan inte sluta läsa dem!

Jag vet inte vad det är, men har kommit fram till att det är ungefär som om en dvärgparad skulle komma marscherande utanför fönstret. Inte fan är det bra, men nog fan måste man kolla ändå.

Jag vs. alla andra

Jag känner:

- en som bor i Milano och går på designskola

- en som lever guldgosseliv på Franska Rivieran

- en som säljer yachts i Miami

- en som går designskola i Barcelona

- en som är privat båtchaufför åt en italiensk diamanthandlare och tjänar 40 lax i månaden svart

- en som är rockstjärna

- en som jobbar på reklambyrå i London

- en som jobbar med storfinanser i Luxemburg

- två som flyttade till Thailand och startade hotell

Själv sitter jag här, äter en gelegroda på fredagkväll och kollar på Hej Baberiba. God I´m such an exciting man.

Centre of attention

En pråm har rammat Essingeleden, typ 200 m från där jag sitter. Det kommer bli generalknas i trafiken och jag hoppas att vi får komma hem över helgen i alla fall :-P

Vem har sagt att det inte händer något spännande när man jobbar? Måste nog gå ner på bryggan och kolla vad som händer.

Fredag - runt lunch

- Darling Daniel B var på P3 för någon timme sen. Damn han är den grymmaste jag svär.

- Det bubblar surt i min mage, och har så gjort hela veckan. Överdoserat på champagne förra veckan I guess

- Mina föräldrar åker till NYC om några veckor, jag är svårt avundsjuk.

- Fläskfilé med kantarellsås till fredagslunch. Stabilt och stabbigt.

- Ikväll ska jag till mina föräldrar, äta fisksoppa och lattja med småkids.

Höstens smash

När jag var nere i Monaco stod det klart att sommarens hetaste club-anthem på Côte d´ Azur och Ibiza var Bob Sinclar - Love Generation. Det känns ganska troligt att den kommer snurra här hemma också i höst, även om det brukar behövas mer beats för att skapa klubbhits i Sverige. Grym låt hur som helst.

Dolce Vita de Lux

Hemma från roadtrip Monaco de Lux. Jag vet inte om jag orkar eller ens vill skriva ner allt som hänt och allt som jag skulle kunna skriva, känner mig ganska tom och liksom urblåst för tillfället. Det är alltid samma sak när jag är ute och reser, hemkomsten är som en sån jävla baksmälla att det till en början nästan känns som att det där miljöombytet bara var av ondo.

Naturligtvis beror det på någon slags besvikelse över att inte alltid kunna frysa tiden när man sitter och sippar drinkar i en glassig bar på 22:a gatan i NYC, ligger på plagen i Monaco och solar i mitten av oktober eller snirklar sig fram på lummiga serpentinvägar i Moseldalen. Sen kommer vardagen som en klubba i nacken och man blir besviken.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om Frankfurt-Luxemburg-Monaco-Luxemburg-Frankfurt. Men;

- vad säger man om 225 mil franska betalvägar i bil på en långhelg?
- vad säger man om de mest avancerade och interna slanguttrycken som används?
- vad säger man om att steka hela kön på Monacos halaste nattklubb på en fullsatt lördagkväll?
- vad säger man om att en Porsche i Monaco har samma status som en Saab har i Sthlm?
- vad säger man om att beställa in sex liter champagne på
Karé(ment)?
- vad säger man om sova i snitt 4 timmar per natt i 5-6 dagar?
- vad säger man om 200 digitala bilder fyllda av skratt, solbrända leenden och storslagna vyer?
- vad säger man om en nattklubb som Jimmy´z?
- vad säger man om att irra runt full i Luxemburgs mer tveksamma horkvarter?
- vad säger man om att se den här båten ligga och guppa i Monacos hamn?
- vad säger man om allt kapital som rullar och tvättas i Monaco?
- vad säger man om ett sådant land som enbart består av polerad yta utan substans?
- vad säger man om känslan av att stora delar av allt bekostas av knark och horor?
- vad säger man om att sitta där på strandpiren i badbyxor, solen kastar långa oktoberskuggor och 5kilosfiskar simmar runt dina fötter i azurskimrande vatten?
- vad säger man om min vänskap med resesällskapet?

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska säga det för att det ska kännas som att det blir en bra reseberättelse. Det var en fantastisk, intensiv och minnesvärd snabbsemester som jag kommer att leva länge på helt enkelt, även om det är svårt att komma ifrån baksmällekänslan som infinner sig efter att en emotsedd resa är avslutad.

I love you Daniel!

Såg i Metro i morse att min favvoestradör (precis som om jag hade nån koll på estradörer) Daniel Boyacioglü ska vara förband på en annan älsklings (Robyn) turné. Jag älskar Daniel, han är nog den coolaste snubbe jag vet. En sån otrolig språkkänsla och skön känsla för rytm.
Jag har sett honom ett par gånger på berns, stega upp på ett tomt dansgolv, lite korpulent och klädd i fula höga gubbjeans och gubbskjorta och gubbhatt och bara köra sina sköna danser utan att bry sig om andra. Han är grym på alla sätt och vis. Som en försvenskad syriangubbe med ett helt otroligt fängslande sätt att uttrycka sig.

Dagens tips: Köp något som Daniel Boyacioglü skrivit. Jag skulle vilja gå på Nalen ikväll, för att se både honom och Robyn.

Beteendevetenskap = Bullshit?

Jag förstår mig inte på hur man kan vilja bli beteendevetare eller psykolog. Beteendevetare give me the creeps.

Idag hade vi beteendevetare på jobbet, som gick runt och förhörde sig om saker och ting, smilade upp sig och nickade förstående (och som alla beteendevetare: övertolkade allt som sägs). Att vara konsult och beteendevetare är väl ungefär den värsta tänkbara kombinationen jag kan tänka mig, vad gäller inställsamma människor. Får mig att vilja säga: Cut the crap och övertolka inte allt jag säger eller gör eller blickar jag kastar som att det kan hänföras till saker i min personlighet yadayada.

Varje gång som jag har gjort personlighetstest så har jag kunnat manipulera delar av resultatet för att det ska passa den som utvärderar testet. "Du hade rätt profil på vårt test, välkommen på intervju". Det finns i allmänhet en alltför stor tilltro till så kallade personlighetstest. Och de som utvärderar resultaten är självklart så pass indoktrinerade i hela industrin runt personlighetstester och vad de visar om testpersonerna, att resultaten och slutsatserna inte ifrågasätts nämnvärt. Alla personlighetstest tar fram förvånansvärt detaljerad fakta om den svarande, ofta utifrån enkla frågor om val mellan två hötappar. Och jag tycker helt enkelt att stora delar av beteendevetenskapen är något slags självgod industri som lever på myten om sig själv. Jag vet inte om det är jag som är enormt självmedveten och grubblande, vilket gör att beteendevetenskapen inte kan ge mig något om mig själv som jag inte redan vet. Jag föraktar folk som utbrister: "Jag fick veta saker om mig själv som jag inte hade en aning om i det där personlighetstestet", det innebär bara att man har svag självinsikt och saknar förmåga att genomskåda komplexa strukturer. Visst, beteendevetenskapen har säkert vissa förtjänster, men jag har ännu aldrig träffat en beteendevetare som haft något att komma med.

Jag blir nästan lite förolämpad och skeptisk om någon presenterar sig som "beteendevetare". I mina öron låter det så här: "hej, öppna dig för mig. Jag kommer att väga alla dina ord på silvervåg och sen kommer jag att kunna säga hurdan du är, för jag har läst kurser om sånt här ser du. Lilla gubben, jag vet mycket väl hur du är och mår inuti den där skallen. Och jag kommer att analysera dig utifrån varenda ord du säger från och med nu, till och med tonläge, blick och hållning kommer jag att analysera, för jag vet hur du tänker och vad det betyder". Smile.

Och hur kan man leva ett normalt liv om man går och tror sig veta vad folks beteende säger om deras identitet? Man måste ju bli förstörd som social varelse, om man hela tiden tror sig veta vad folk tänker och menar utan att säga det. Suck vilken tröttsam vetenskap. Jag är skeptisk.

Gone fishing

OK folks, imorgon drar jag på en minisemester. Frankfurt -> Luxemburg -> Monaco -> Luxemburg -> Frankfurt. Åter tisdag 11/10. Hoppas att jag kommer in i matchen med skriveri och bloggeri efter hemkomsten. Förhoppningsvis kan man få lite nya impulser. Boh.