Då åker skämskudden fram

Å hå hå, den här trailern alltså. Ok att programidén suger duktigt redan den, men trailern är ju helt fantastiskt pajjig. En festival av billiga datoranimationer, Snygg-Erik och landets meste musikförstörare Robert Wells. Snygg-Erik kisar lite och bär bandana, Wells är skitförbannad, publiken röjer som ett gruppboende på speed och över portarna in till Collosseum står småstäders namn. Uddevalla. Sundsvall.

Vem fan associerar körsång till gladiatorspel? Jag har skrivit tidigare om den felavlade gladiatorestetiken som används i konstiga sammanhang och jag förstår det kanske ännu mindre den här gången. Fy fan vad ful och ledsam den här trailern är.

Jag har nog aldrig talat ut riktigt om hur mycket jag avskyr Robert Wells konceptkonserter. Ni vet att de som går på Rhapsody in rock är de som är genuint musik-ointresserade va? Någon annan förklaring kan inte finnas. What we do in life, echoes in eternity, och om det stämmer, innebär det då att vi kommer att tvingas höra Robert Wells Beethovenboogiewoogie i evighet? Herregud.

Are you not entertained?

Årets julklapp, tack tomten

Främre korsbandslesion, sannolikt komplett. Partiell kollateralligamentsskada.

Kontusionsödem laterala femurkondylen och laterala tibiakondylen. Sannolikt funktionellt total ruptur. Ödem ner längs anserinussenor och distal del medialt kollateralligament. Medial plica. Menisker intakta.

I klarspråk:
1) artroskopi på Sophiahemmet, rehabträning 6 månader

alternativt

2) rehabträning utan operation

utfall osäkert oavsett vad jag väljer.

Ingen brådska att bestämma sig i alla fall. Det råder delade meningar om det ens lönar sig att operera. Men man bör vänta minst ett halvår innan man gör det.

Jag: - Squash, skridsko- och skidåkning?
Läkaren: - Nja, prova om du vågar.
Jag: - Fan.
Läkaren: - Har du slut på smärtstillande?
Jag: - Hämtade aldrig ut dem.
Läkaren: - Ojdå, du är en hård jävel alltså?
Jag: - Nä.

All I want for christmas

Helikoptern

Jag har inte sett det där skridskoskole-programmet, men nu blir jag ändå intresserad. Jag trodde att det var ett program för barn på bästa sändningstid.

Deprimerande konstaterande

Jaha, det blev inget dagsljus idag heller.

And it rained all night

Det tyckte jag var roligt sagt

Läste ett svar av Petter någonstans om hur livet som trebarnsfar är:

"Ungefär som att vara på en konstant efterfest
klockan fem på morgonen och vara den enda som är nykter."

When kharma strikes back

För ett par veckor sedan pajade jag mitt knä, under ganska förnedrande omständigheter. Detta hände i Berlin och jag genomled en hemresa som var sådär, för att uttrycka sig milt. Tänk 190 cm kropp, ett knä som inte gärna böjer sig, och förnedringsflyg utan platsbokning. Det var natt till måndag och klockan var halv två när jag kom hem. Jag har mått bättre än jag gjorde då.

Jag tog min milda läkarskräck i kragen häromdagen, och gick till företagsläkaren. Han sa att han inte visste vad som var fel, men hans diagnos var snäppet mindre avancerad än den jag själv gjort sedan länge. Det var ju det man visste och det är därför man inte behöver gå till läkaren. Sen fick jag en remiss till magnetröntgen, men jag fick även veta att det lär ta "minst ett par veckor, kanske ett par månader" innan jag får min dom.

Jag tänker: trasigt korsband, hejdå skidåkning, hejdå squash. Fan. Den enda anledningen till att gå till en allmänläkare är ju för att bli vidareskickad till någon som verkligen kan något. Eller när man är så inihelvete sjuk att man bara längtar efter droger med lite tryck i.

Under de här veckorna har speciellt en kollega skickat gliringar åt mitt håll dagligen. Om mitt haltande, om att jag säkert var full som ett ägg när jag pajade knät, att jag börjar bli gammal och ledbruten. Jag har försökt ta det med milda leenden och dold frustration.

Nåväl, idag var det i alla fall blixthalkan från helvetet på parkeringen utanför jobbet. Folk rasade som furor hela morgonen nedanför mitt fönster. Någon slant och slog i bakhuvudet och svimmade, någon annan kanske bröt en fotled. Och jag led med dem. Själv klarade jag mig utan missöden idag, eftersom jag nu, så att säga, gått "med värdighet, försiktighet och misstro" de senaste veckorna.

Så kom min kollega (han med gliringarna), och han slog på en sån jävla vurpa, fötterna upp i brösthöjd osv. Landade på revbenen och sträckte sig, fick kanske en spricka eller smällde av ett revben eller två. Och som han ojade sig efter det. Svettades och stånkade hela dagen och kanske stannar hemma imorgon. Fullt förståeligt.

Det är så fint när karman slår tillbaka. Och man gör ingenting, men styrkeförhållandet är nu omvänt. Jag säger inte ett ord om det. Men han vet, han vet att han pikat min skada och "klantighet" under ett par veckor. Jag kan inte säga att jag lider med honom.

Jag och mina kollegor

Jag jobbar uteslutande med män som är födda på femtiotalet. De skulle alltså kunna vara min pappa hela gänget. Ja, och sen en kvinna, hon är till och med född på fyrtiotalet.

Det är ganska intressant. Jag lär dem om saker och företeelser som de inte har någon aning om, och oftast inte förstår och därför avfärdar med en fnysning. De delar med sig av sin långa erfarenhet. Fair deal.

Det är ganska tacksamt, jag kan hela tiden anföra min relativa ungdom som ursäkt för saker jag inte vet om det vi jobbar med, och jag kan även förklara för dem att de är hopplöst omsprungna inom alla möjliga discipliner.

Det blir lite konstigt att jobba med personer ur ens föräldrageneration. Nu ska det visserligen sägas att jag jobbar på en avdelning som tydligen skall definieras som "senior executive specialists" och "kompetensnavet i organisationen" och sådana managementfloskler. De här herrarna (och kvinnan) är mycket intelligenta och erfarna och välutbildade och slagfärdiga. Men man kommer inte ifrån att de är hopplöst bortkomna i fråga om att förstå vad som händer nu och i framtiden. Så kallad uppdaterad allmänbildning.

Det är svårt att förklara hur vi förhåller oss till varandra, men jag brukar raljera och kalla mig för "traineen" och i egenskap av "trainee" ta på mig att göra något trist skitgöra som behöver göras, så skrockar de gott och tar på sig läsglasögonen. Jag är den enda på avdelningen som inte på grund av ålder behöver glasögon som ett arbetsredskap.

Allting som har med tekniska vardagsbekymmer att göra får jag förtroendet att lösa. Den som känner mig vet att jag är gravt ointresserad av att lösa tekniska problem. Mitt enda intresse är att det ska fungera. Det krävs en mycket låg kunskapsnivå om datorer och nätverk och skrivarinställningar och sådant ointressant, för att framstå som tech-wiz i det här sammanhanget. Jag gissar att de visserligen ber sina barn om att ladda ner musik och bränna ut, så att de kan lyssna på något i bilen på väg till jobbet om morgonen. Likväl fördömer de mig när jag säger att det går fortare för mig att ladda ner de nyaste bio- eller DVD-filmerna, än att ens resa mig ur soffan för att gå till en bio eller videobutik.

Under dagens lunch förklarade jag Long tail-teorin för dem. De fattade ingenting. Jo, en av dem, han har i alla fall ett intresse av att "hänga med" som de säger. Han hade visserligen aldrig hört talas om den, men han kunde i alla fall förstå relativt omgående vad det går ut på. Han har till och med en mp3-spelare.

De andra trodde hela tiden att jag pratade om de där båtarna som de åkt i Thailand om vintrarna. Sen bytte de samtalsämne och började prata om att det kommit en Lindeman-box lagom till jul, och citera gamla dammiga Lindeman-sketcher.

Finanskrisen: nu slår den mot popmusiken, med blixtens fart

Recession: "a significant decline in economic activity spread across the economy, lasting more than a few months, normally visible in real GDP growth, real personal income, employment (non-farm payrolls), industrial production, and wholesale-retail sales." A sustained recession may become a depression.

Some business & investment glossaries add to the general definition a rule of thumb that recessions are often indicated by two consecutive quarters of negative growth (or contraction) of gross domestic product(GDP).

Make me a guitar out of skin and human skull

Känner mig som en urvriden trasa efter ett par vidriga jobbveckor. Men, nu är det fredag, regnet slår mot blecken och det är på det hela taget ganska tomt på kontoret, chefen är i London. Jag har aldrig varit i London. Känn lugnet lägga sig över laptops och papper papper papper. Man kan gå hem vettig tid. Halvdagar, bah!

Middag vid Stureplan vid 19-tiden. Jag åker hem, slutat cykla due to halka kyla lövhögar, crashar någon timme, sen tar vid det därifrån. Energinivå: låg.

Ni säger Glasvegas har gjort årets skiva. Jag säger ok, men The Gaslight Anthem har gjort årets platta för oss som gillar amerikansk östkustarbetare ännu mer än vi gillar brittiska kolskyfflare som går i Manic Street Preachers avlagda dojjor. Det är en tunn linje mellan vidrig amerikarock (tänk: det mesta) och toppenamericana. The Gaslight Anthem balanserar fint på den.

Halloween har jag aldrig "firat", så inte heller i år skulle jag tro, men det här var en jäkla påkostad sak. Det har inte med The Gaslight Anthem att göra. Snyggt med blues, munspel, ruggigt med distad mikrofon. Man blir nästan rädd.

Vazaap! Funkyzeit mit Bruno!

Om ett halvår kommer alla att prata engelska med tysk brytning.

Lika bra vi börjar redan nu skratta åt det redan nu.

I'll come runnin' with a heart on fire

Det är lördag i oktober, åttahundratrettio kilometer på ett ungefär från Stockholm till Berlin. Tänker på Sandy, ja hon heter faktiskt så. The fireworks are hailing over Little Eden tonight.

Farfar begravdes och en nära vän fyllde trettio, Hagaparkens löv tumlade och brann intensivt gula och röda. Vackert var det.

Vintertid och diskmaskinen nöter och dunkar slött, i takt med malande melankoli.

Blandas med musiken nedan, sköljs ned i doser om en komma fem deciliter, dock högst fyra gånger per dygn.

THIS JUST IN!!

Åh fan

Och nu: en hyllning (link-o-rama!)

Man måste älska en man som ligger bakom:

- Fantasinyheter
- Spermaharen
- Min vän Samuel 1, Min vän Samuel 2, David & Samuel; B.F.F.

- har grundat och byggt upp ett enormt framgångsrikt företag som verkar vara världens roligaste arbetsplats
- Är ihop med en av Sveriges hetaste mediabrudar.
- Beskriver sig själv: I am 32 years old. I love hamburgers.
och sist och kanske allra mest:
- länkar till Youtube-klipp med schimpanser som åker Segway.

Ja, det är rättvist och ärligt att säga att David Sundin är en man som jag är imponerad av.

Typisk grej som jag gillar bara

På taket till ett redskapsskjul i skuggan av Handelshögskolan har någon målat:

they said sit down, I stood up.

Visst älskar man att se sådana detaljer i stan? Street art kanske det kan kallas. Det har funnits där i ganska många år nu och man ser det om man står i Observatorielunden och tittar ut över stan, förutsatt att det inte är några löv på träden.

Jag undrar om det är en takläggare som gillar Springsteen eller om det är en civilekonom som känner sig kvävd av skolan. Jag hoppas på det senare, jag vill tro att det är en passning mot skolan. Jag vill tro att det finns ett större sammanhang som gör att upphovsmannen målat på just det här taket. Det kunde varit jag.

Springsteens uppväxtskildring Growin' up har covrats av massor av olika artister. The Ark till exempel.

Men gah! Ge mig! Hit med den!

För några år sedan var jag ytterst nära att komplettera upp min Rocky-samling och köpa alla album jag saknade. Jag ångrade mig i sista stund när jag insåg att 150 spänn styck var lite i överkant ändå för att köpa 8-9 album. Eh, ja alltså jag har inte så många av de där albumen, så man kan säga att jag skulle "komplettera" genom att köpa fler än jag redan hade.

Men det var tur att jag ångrade mig! För nu fyller serien 10 år och då släpps hela shebangen i en stöt till värsta skitbra priset: 340 buck på adlibris till exempel. Enda nackdelen är att det är färglagt. Men nu gör vi det här. Mot adlibris!

Kebabskammen

Ni vet hur det är, man äter lunch med någon mindre nogräknad kollega som i ett sinnessvagt ögonblick föreslår: Sunkpizzerian! Och i ett ögonblick av förvirring tänker man: åhå, ja varför inte? Det var länge sedan.

Och så väljer man en kebabtallrik framför Vesuvio med extra ost och man väljer riset framför pommes frites och man tänker att: Ja, det här kan väl kallas för en ok lunch ändå trots allt.

Sen mular man i sig den där sorgliga ursäkten för lunchrätt, spolar ner med någon avslagen översockrad apelsinläsk istället för vatten. When in Rome. Man känner ett visst sting av obehag över sina egna val i livet.

Sen framåt eftermiddagen så sköljer skammen över en med våldsam kraft. Kebabskammen. Alla vet ju att kebab inte är något man äter nykter. Skulle faktiskt nästan kunna påstå att man (om man=jag) inte äter någon slags snabbmat vid sunda vätskor.

Åh den där eftereffekten som kebab ger! Man tappar all form av handlingskraft. Man bara sitter där och jäser på möten och det enda man kan tänka på är kebabångorna och starkellermildsåskompis? som man utstrålar och idisslar. Man missar sammanhang, man hör inte frågor, man stänger in sig på rummet och glosurfar nån timme och man tänker att hela jag utstrålar kebablunchare. Och den känslan sitter i hela vägen fram till läggdags, man vill inte vara någon nära man vill bara debriefa det här dåliga lunchbeslutet och skammen som följer på det för sig själv. Man vill inte äta middag för man är fortfarande fylld av olustkänslor. Att äta kebab i nyktert tillstånd är det närmaste baksmälla man kan komma utan att dricka. Och då väljer jag ändå alltid bort löken.

Hur övervinner man det här? Hur länge sitter det i? Är det som med vanlig bakfylla, endast sömn och tid botar? Eftersom man bara äter kebab berusad så är det möjligt att det finns ett obehagssamband här. Jag tror det.

Kebabskammen. Åh den skammen. Minns den nästa gång du riskerar att falla dit på lunchen.

Ni fattar ju fan ingenting

233 länkar på knuff.se, 292 länkar på bloggportalen , och ni verkar fortfarande inte ha lärt er att våga erkänna att det kan finnas ömhet i ett blockljus över skallbenet? Man blir ju trött, glöm inte den magnifika kraften i att dänga nåt kilo stearin i hårbotten

Det ska visserligen sägas att jag inte alls är så säker i skuldfrågan som många andra verkar vara. Jag ville bara raljera lite över två halvaktuella debattämnen. Ärligt talat, jämför parternas agerande under kvällen, som det beskrivits. Vem verkar mest kapabel till att tillfoga sig själv/sin fru sådana skador?

I orkanens öga

Jag brukar inte skriva om sådant här, men nu har jag läst och hört om så många som verkar helt skräckslagna och handfallna inför de saker som händer i världen just nu.

Man kan med fog påstå att jag arbetar mitt i stormens öga, den här finansiella krisen som orsakar krigsrubriker om saker som folk inte förstår och det skapar en sådan oro bland allmänheten att höstdepressionen får sig en knuff i ryggen 2008. Det är många som läser och beklagar sig, ligger sömnlösa om nätterna och tömmer konton och fyller madrasser utan anledning nu. Som inte har kunskapen som krävs för att inte drabbas av panik av medias krigsrubriker om finanskrisen som grasserar just i detta nu.

I stormens öga är det som bekant alltid lugnast, och det är just hur jag vill kategorisera det. Det blir förvisso några fler timmar på kontoret just nu, men i det stora hela inget dramatiskt. Det känns som ett stort lugn lagt sig över mig. Jag funderar mer när marknaden rusar än när den rasar. Det finns ett stort lugn i den fatalism som man nu måste bekänna sig till. Det är bara att hålla i sig och åka med. När allt bara rasar infinner sig ett magnifikt lugn. Men det är en sådant lugn som i dessa tider bara är förunnat dem som faktiskt jobbar med krisens kärna året runt, år ut och år in.

Det är den här typen av virvelvindar som fick mig att välja bana för några år sedan. Jag såg vänner välja spekulationsekonomin, isländska banker som erbjöd 50% högre lön och abonnerade grand hotels i europeiska storstäder för trivselresor, himlen var inte en gräns för finansiella institutioner som uppstått i ett land som saknar råvaror och industrier, kanske lite fisk på sin höjd. Jag sa det då och jag påminner dem nu, finansmarknaden har världens kortaste minne och isländska banker är uppbyggda av maffiabefläckade pengar från andra länder.

Det är en tråkig filosofi, att inte hugga på de mest abnorma värdeökningarna men inte heller behöva gruva sig för de värsta källarrasen, och det är på grund av det som jag har den position jag har och det är därför som jag nu känner mig fullkomligt lugn, trots att det stormar värre än någonsin i världen.

Och det känns i alla lägen mer värt för mig, än alla möjliga uppgångar i världen.

Svenska språkets mest sorgliga ord:

Tacogratäng

En bisarr sammanfogning av ord, som ger tydliga associationer till hemslingat hår, "party-top", Xider, Singstar Schlager edition, "galet partygäng", billigt smink, mentholcigaretter, Lasse Åbergs Musse Pigg-"konst", keramikskålar i "glada färger" fyllda med riven ost och finskuren gurka.

Och drömmen om att träffa sitt livs kärlek vid bardisken just ikväll.

Ja, ni fattar.
Buhu.

En bättre värld

Vi tömde farfars lägenhet igår, på möbler och minnen från ett liv som började i mitten av första världskriget. Nu står ett par fantastiska karmstolar hemma hos mig. Märkta av en historia, tjock rosaröd sammet. Vackert hantverk nött av lång användning, med en kvalitet som man inte finner idag. Jag älskar dem, och jag gillar tanken på att de lever vidare hemma hos mig nu när farfar inte längre finns. De är vackra att se på, men kanske inte så sköna att sitta i.

Senare, när kvällen lagt sig, var jag i Uppsala och det var en mycket vacker kväll i en mycket vacker stad och löven singlade rödgula ner och flöt iväg i Fyrisån och Lundell spelade en låt som handlar om hans far och vad den generation som han och min farfar tillhörde, lämnade kvar efter sig. I det här sammanhanget fick det mig att fälla en tår. För den handlade om min farfar igår.

Även om jag tror att de hade väldigt olika bakgrund och förutsättningar, så är det en hyllning till den generation som byggde det här landet och lämnade en bättre värld efter sig.

Hej.

Låg aktivitet här på sistone, men ibland händer saker som får allt runt omkring i världen att hejda sig en stund. Händelser som får en att ta in hur vacker omgivningen är just nu. Händelser som får en att vilja mobilfotografera ögonblicken, och fundera på det här om var man kommer ifrån och vad man blev och vad man slutar som. Skriver lite om det just nu, återkommer med det. Just nu vill jag bara tänka lite på det.

Michel Gondry - genius

Jag skulle vilja bo inne i Michel Gondrys huvud.

Be kind rewind är den finaste film jag sett på länge. Så smart, så snygga detaljer, så rolig, så varm. Eternal sunshine ligger på min lista över bästa filmer någonsin. DVD:n med hans samlade verk (iallafall som musikvideoregissör) är fantastisk. Han är vår tids största geni när det gäller kommersiell videokonst. Kolla bara på den här:



Vi har fått stegräknare på jobbet. Jag siktar på 10000 steg per dag, just nu drygt 68000 steg sedan i måndags. 140000 steg på två veckor borde vara en enkel match. 8 km i Hagaparken nu på morgonen.

What we do in life, echoes in eternity

Håhå - ibland, inte ofta, skrattar man högt vid frukostbordet.

Någon spinner på lite för långt med en idé om att VD:n för konsumenternas tele- och internetbyrå skulle vara en "bredbandsriddare". Och jag har nog aldrig sett någon som passar sämre som utklädd riddare än den här Mattias Grafström. Nu ska inte han lastas för det här, han är väl någon slags övernörd vid ett skrivbord, men det måste ju kännas lite sådär att få stoltsera på framsidan i Sveriges största morgontidning på söndag morgon, utklädd till "riddare" med tafflig svärdföring. Bättre (ännu roligare) bilder finns i pappers-DN. På bilden ovan syns inte riktigt Grafströms ansiktsuttryck, tänk FC Z-Tore så ser ni typen framför er.

Ok, riddare och gladiatorer är inte riktigt samma sak, men ändå lite samma kött och blod. Något säger mig att Mattias Grafström inte hade haft så stor chans i en fight mot Maximus. Men han är säkert vassare än gladiator Maximus på att bedöma prisvärdheten i bredbandsuppkopplingar och nedladdningshastigheter.

Problemet (eller hela underhållningen) är att kopplingen mellan konsumentombudsman för bredbandstjänster och riddare är en dikeskörning som aldrig borde lämnat brainstormingstadiet.

Vapenbröder

Ja hallå!

Jag träffade A ikväll av en slump, det var mycket märkligt men ändå på något sätt elektriskt.

Jag lyssnar på Dire Straits, den här låten, kanske det snyggast ljudsatta stycket tv-serie någonsin. West Wing - säsongsavslutning S2. Herregud vilken gåshud man får. Virtanen lyssnar också på gubbstudiomusiker idag. Jag såg honom och Karolina Ramqvist på Tranan igår, mitt i mina köttbullar. Jag ville störa henne och säga att jag tyckte att More Fire var bra, men egentligen var den bara OK, fast ok den gjorde sitt jobb i det sammanhanget. När jag gick hem stod Veronica ForMaggio och rökte utanför juggepizzerian, och hennes snubbe, svennerapparen, satt och väntade på en Vesuvio. Den här stan är så sorglig, vi är värda så mycket mer.

Någon granne har fest, röker två miljarder cigaretter samtidigt som jag vädrar kebablukt och det luktar askkopp här i lägenheten, men det är ok. Linda Rosing står i fönstret mitt emot och röker. Hon gör det ibland, för det bor en bögfrisör där. Jag slog axeln ur led idag igen. Det var ungefär tvåtusende gången.

Tidigt tidigt åker vi liten skärgårdseka med aktersnurra ut på havet och så äter vi kräftor, dricker snaps, badar nakna och sjunger mot septembermånen. Det blir fint. Vi tar med en västerbottenpaj. Hej.

Barack 'n' roll

Nu ger vi oss ut på djupt vatten här. Det amerikanska presidentvalet är ordentligt bevakat i svenska media, men allt handlar om Obama mig hit Obama mig dit. Studera Aftonbladet till exempel: It's all about Obama. Vet inte om det beror på AB:s politiska färg enbart, men om inte annat är ju personkulten runt Barack Obama av helt andra mått än den runt John McCain. McCain nämns endast i bisatser, för att visa på skillnaden i ståndpunkter. Analysen börjar alltid på demokraternas sida. Handlar det om McCain, så har det uteslutande att göra med misslyckanden, hans höga ålder eller andra komprometterande uppgifter. Det känns inte objektivt.

Jag tror inte att Obama vinner. Svenska media rapporterar som om han redan vunnit, tjoho nu blir det den första färgade presidenten. Och sen riskerar vi att stå här som fån i november, med en ny amerikansk president som vi inte vet något om, men vi vet allt om han som förlorade. Så kan vi fortsätta att sitta här i den nordeuropeiska avkroken och göra oss lustiga över att amerikanerna är idioter som inte vet något om något utanför USA, när vi själva inte har en aning om hur långt det är mellan Oklahoma City och Denver, eller vilken den största staden i North Dakota är, vilket borde vara en jämförelse som är rimlig, när man jämför vår kunskap om USA med amerikanens kunskap om Europa.

just to buy you some...shoes

Jag har för länge sedan insett att jag inte orkar med Bengt Ohlssons berättelser i för långa sjok (typ Gregorius och Hennes mjukaste röst), men att han som krönikör är fullkomligt outstanding. Läs här: Heliga låtar

Sen kan ni titta här:


Ok sorry, jag gör inte annat än länkar till youtube och vad andra skriver nu för tiden, men det ordnar väl upp sig någon gång.

these expressions I never give

Helvete och satan vad jag älskar den här låten. Jag har spelat den för folk en jävla massa gånger, på badstränder, runt lägereldar, i nedsuttna soffor, på en studentfest för tio år sen ombord på en ångbåt tillsammans med två kompisar. Det är ju inte en låt som man kanske bör dra fram i en sådan situation, men vi fick en jävla massa hyllningar för det framförandet i alla fall. Och det verkar som att många inte riktigt vetat om att den finns, för jag har fått berätta för folk en jävla massa gånger vad det är för låt.

Och den här sommaren har jag hört den flera gånger på väg hem på söndagar i någon bil, kanske sportradion eller något sånt. Den passar ypperligt för söndagar längs landsvägen. Och nu verkar det vara hippt att tycka om Neil Young och hans krumryggade flanell-framtoning som inte alls korrellerar med hans röst, så jag var bara tvungen att lägga in den här Youtube-videon. Uruppförandet i BBC Studios.

Summertime blues

Matroser och kadetter från öster stryker runt i hamnen, korvetten bolmar svart rök på tomgång ut över hamnplanen. Unga ryska män med lila påsar fyllda med vodka i sina svettgula bussaronger. Inte ett stolt folk det där, det sovjetiska karga tomma ansiktsuttrycket och de stora ögonen, sneda tänderna, rykande cigaretterna överdimensionerade hattarna. De nollställda blickarna, hukade ryggar under träden för skugga.

Att komma hem är så jävla långt ifrån diggiloodiggileyallatittarpåmig. Staden är tom, jag stannar inte för rött en enda gång på sjutton minuters cykelfärd om morgonen. Jag ser inga människor, kanske är jag den enda som behöver vara på jobbet de här dagarna, klackljuden mot parketten ekar ensamma längst bort i länga korridorer. Varje gång jag kommer hem får jag ett återfall i nostalgins tecken. Det har varit många hemkomster den här sommaren. Att komma hem är en grekisk tragedi.

Jag drack drinkar för 35€ styck för en vecka sedan. Man blir i alla fall inte berusad med de priserna. När vi lämnade mötte vi en golfbil med tre norrmän som körde nerför trappan, stannade på stranden utan möjlighet att komma upp. De gick in och köpte: drinkar a´ 35€. Lyxhoror, medelhavsplayboys, fotomodeller, ryska affärsmän, svenska Stureplanskungar som i den omgivningen såg ut som borttappade småpojkar vid Kolmårdens informationskiosk. Mitt i detta, den skånska blondinen som bestämmer, och ger oss några gratisdrinkar. Vi måste ha sett mer hemtama ut än Stureplansinventarierna som tror att clubblazer är nattklubbsklädsel vid medelhavet om sommaren.

Jag cyklar genom staden, sommarklädsel på kontoret, frukost framför datorn. Svettas i värmen och öppnar fönstret. 1000 apor knattrar förbi på mopeder varje dag. Jag följer dem på nätet och ser dem varje dag köra förbi. De ryska sjömännen korsar gatan, mopedaporna tvingas bromsa för att släppa över Ivan och Slava.

Jag vill bli full för kärleks skull. Inte full för tomhetens skull. Full för kärleks skull.

Jag tänker på det ofta. Jag har blivit förkyld efter hemkomst de fem senaste gångerna jag varit vid Medelhav med klimanläggningsboende. Det spelar ingen roll hur jag gör. Jag blir alltid sjuk när jag kommer hem. Det räcker inte att ställa in värmen på 28 C. Att komma hem är ett apoteksbesök.

Jag tänker på det oftare så här års. Jag vill inte bli full för tomhetens skull. Jag vill inte höra alla dessa dumma diskussioner från grannarnas balkonger. Jag vill inte stänga dörren för någonting, men jag vill tro att jag alltid skall omge mig med de människor som kan föra en djupare diskussion än de som just nu förs där ute, studsar mellan väggarna. Människor som blir fulla för kärlekens skull. För vänskaps skull. För ringar av guld.

Korridorerna ekar tomma nu. H säger: Ju mer jag hör om folk, desto mindre tror jag på den goda människan. Hur ska man våga hoppas, efter alla trasiga historier man hör? Ja, säg det min vän. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Sommaren kan vara en mycket nedslående tid. På den punkten kan vi vara överens, hon och jag.

Vi åt medioker middag under bron igår. Den här stan är vacker, men den befolkas av idioter och inskränkta ankdammsplaskare. Man märker det när man dricker drinkar på stranden under fullmånen. Det är en annan självsäkerhet i det. Denna ängsliga lilla avkrok som spinner runt sin egen axel, där människorna behandlar varandra så illa att vi slutar tro på godheten. Båtar glider förbi, lånta fjädrar och yta är allt.

Tiden visar hur mycket tålamod du tål.
Godnatt min älskling, au revoir eller inte alls,
vartän du går.
Min vackra måne, min silvermedalj
min natt mitt på dan.
Kom snart tillbaks eller kom aldrig,
lämna för gott mitt blod,
som ett gift som en drog
som en minnesförlust i en uttorkad flod.

LCD:n blinkar till då och då, jag väljer min ensamhet. Det är den tiden på året, man samlas på verandor och tak, skålar och pratar pratar pratar. Det är en skön tid att då och då välja sin ensamhet, i tystnad under kvällarna ligga på soffan, lyssna på den där gemenskapen genom öppna fönster med en bok som enda sällskap. Total tystnad från 17 till 09. De kvällarna är ändå sköna de med. De ryska småpojkarna kryssar fulla över gatorna i hamnen under fullmånen.

Jag fick en sommarpresent när jag kom tillbaka, i form av utökat ansvar och befogenheter, men jag vet inte...det känns som en belastning just i denna sinnesstämning. Ett glatt tillrop, ett grattis, ett stort erkännande ett klartecken. "du är med de stora grabbarna nu, redan! snabbare än vi hade vågat hoppas". När jag helst ville gömma mig i tryggheten ett par veckor till. Det finns andra erkännanden eller bekräftelser jag hade värderat skyhögt högre den här sommaren, även om de hade inneburit större åtaganden. När den här bluesen stillnat, för det gör den alltid - allt blir bra, kommer jag att kunna uppskatta detta erkännande på ett annat sätt än hur jag nu känner det som en belastning.

Jag ser sex personer i sex olika sällskap som jag känner på väg till och från jobbet. Det är nästan de enda människor jag ser. Östermalm är tomt så tomt så här års. Hantverkare som lyxrenoverar under tiden familjer är på Österlen, i Frankrike, Spanien. Jag stannar till ibland, byter några ord med någon bekant, cyklar vidare extra fort oftast, med en hand i luften. Imorgon blir vi fulla för gemenskaps skull. Men jag, jag vill bli full för kärleks skull.

Talande tystnad. Vilande mörker. Tankar som vandrar och den här tiden är en trigger för vackra minnen som saknas. Min minnesbank är fullmatad. Jag är lycklig över den, men i de här perioderna kan de bli en belastning, om än självvald. I will follow you into the dark. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Tror jag. När jag tänker efter, hur skulle det sägas. Finns det något att säga? Jag vill tro det, men inte räcker väl det? Kanske finns det inte alls något jag vill säga?

Jag vill tro att det finns ögon som inte tittar rakt igenom mig. Men jag vet inte. Det kommer stunder då tanken känns tom. Det kanske inte finns något sådant mer. Det vill jag inte tro, men ju mer jag ser och hör, desto mer blir jag orolig att man aldrig hittar den där blicken. De ryska sjömännens blickar, rakt igenom dig. De vänder sig och visslar efter kvinnor i sommarkläder, uppför sig inte som vi här i uppdragna axlarnas stad. Lite mer nedsänkta axlar i det här högtrycket, men ändå, den där distansen. Man kan ju aldrig sluta tro att det finns där. Eller?

Jag tänker inte mycket på det där egentligen, det är kanske bara när jag sätter mig ner så här och låter pekfingrarna vandra, som de kommer. Det är inga vackra tankar om människan. Det är svårt att tänka vackra tankar om människan, det krävs ett specifikt undantag för att bekräfta att det faktiskt finns. En droppe vatten i en uttorkad flod. Jag vet inte hur det ska gå till, och det är nog tur det. Imorgon går vi ut och gör det här, ställer allt i ordning igen. Jag behöver tid att gå igenom detta när jag kommer hem från en resa. Det är alltid samma sak nu för tiden.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger

Wanna find one face that ain't looking through me

Nu känns det som om livet går i 200 km/h i ytterfilen och jag checkar min kalender i hjärnan och inser att jag nog är helt uppbokad varje helg fram till slutet av september, och har så varit sedan slutet av april. Jag kan inte minnas när jag senast sov hemma en hel helg. Veckorna är mer inrutade, men där går de långa dagarna ändå fort framåt, och sen blir det helg och då sticker man iväg någonstans fredag kväll och kommer hem sent söndag kväll och man lever väl lite på de minnena över veckorna.

Jag har sjunkit ner i karibiska sjön, i järnmalmsbottnade insjöar mörkare än natten, i Skageracks dävna tång, i medelhavets koncentrerade salt, i Östersjöns bräckta unkna vatten.

Jag halvlåg i en jacuzzi och vi drack Carib och lutade nackarna bakåt med den sammetslena karibiska natten rakt ovanför och de amerikanska kryssningsfartygen som ett pärlband ut över havet och en holländska smög sig ner i poolen bredvid mig och vi började prata om allt och inget, som man gör. Vi erbjuder henne öl, hon tackar nej med hänvisning till att hon är havande, tänder sen en joint och suger i sig den under tilltagande förvirring i våra huvuden. Jag frågar henne om det är så bra att röka gräs när man är gravid, hon stirrar rakt igenom mig och frågar om jag har ett problem med att hon röker, jag säger nej, men tillägger på svenska till de andra att kanske hennes kommande barn har ett problem med det.

Solen slocknar i den karibiska sjön, jag hoppar från 13-14 meter rakt ner i det lilla hålet, simmar sedan in till baren och köper drinkar, fortfarande liggande i vattnet, betalar med saltvattendränkta dollarsedlar, personalen står till midjan i vatten, hänger upp betalningsmedel med klädnypor, runt omkring landar människor i vattnet efter skrik och luftfärd. Rakt ner i baren.

Jag ser tillbaka på senaste året och inser att det varit väldigt intensivt på alla sätt och vis, men inte en enda gång har det spårat ur, och det blir väl så att ju oftare man festar, desto mer disciplinerad blir man, desto bättre kontroll på sig själv har man. Det har varit intensivt på alla plan, festandet är bara en liten del av det.

Solen har gått ner bakom Ullevis kortsida och gitarrerna och trummorna rullar ut över arenan, precis alla hoppar, skrattar, ler. Jag får en knuff i ryggen och plastmuggen med avslagen folköl välts ut över kvinnan framför mig, rinner ner över hennes bara rygg och blöter ner klänningen. Förbereder mig på att få en utskällning eller en smäll på käften och smäller av ett URSÄKTA! i hennes öra bakifrån, men hon bara ler, vänder ansiktet åt mitt håll, så att hennes blonda hår rinner över de bara axlarna, ser mig rakt i ögonen, inte igenom mig, svarar:
Det gör inget, ni är så söta.
Kysser mig sen rakt på munnen. Timingen är i det närmaste perfekt, och nästa sekund kommer det:

For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive.
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin till its understood
And these badlands start treating us good

Åker strax söderut igen, varje sommar kräver en medelhavssemester för oss förtappade själar i den kalla Nord och imorgon sitter jag på terassen, glor på det där karaktäristiska medelhavsdiset där solen strax går ner som en fullmogen rödrosa persika och sen middag när värmen lagt sig och allt det där. Det blir fint.

Good luck, goodbye Bobby Jean

Well I came by your house the other day,

your mother said you went away

She said there was nothing that I could have done

There was nothing nobody could say

Me and you weve known each other

ever since we were sixteen

I wished I would have known

I wished I could have called you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now you hung with me

when all the others turned away

turned up their noise

We liked the same music

we liked the same bands

we liked the same clothes

We told each other

that we were the wildest,

the wildest things we'd ever seen

Now I wished you would have told me

I wished I could have talked to you

Just to say goodbye Bobby Jean



Now we went walking in the rain

talking about the pain

from the world we hid

Now there aint nobody nowhere nohow

gonna ever understand me the way you did



Maybe you'll be out there

on that road somewhere

In some bus or train traveling along

In some motel room there'll be a radio playing

And you'll hear me sing this song

Well if you do you'll know

I'm thinking of you

and all the miles in between

And I'm just calling one last time

not to change your mind

But just to say I miss you baby,

good luck goodbye Bobby Jean

We learned more from a three-minute record baby, than we ever learned in school

Jag försöker skriva något om helgens konserter i Göteborg, men allt blir bara fattigt och urvattnat. Vissa upplevelser ges helt enkelt inte rättvisa av att beskrivas endast i ord, och alla är väl vid det här laget ganska mätta på Springsteen-rapporter i media. Och här kommer redan nu en disclaimer om att det kommer att radas sopiga klyschor och plattityder i texten nedan.

Jag kan inte skriva något som känns rättvist. Jag har sett Springsteen ett tiotal gånger, och inte en enda gång har jag kunnat uttrycka det på ett bra sätt efteråt. Man måste vara på plats. Första timmen av första konserten är den mest massiva överkörningen jag varit med om, och jag förstår inte hur något skulle kunna bräcka det någonsin. Vi sa till varandra när vi låg där i hettan på Smithska udden på lördagen, att: Nej, man har svårt att se att det skulle kunna bli lika bra eller bättre ikväll, ändå vet man redan nu att det är just vad det kommer att bli. Varenda en jag pratat med har ifrågasatt varför vi valt att se båda konserterna. Då har man inte förstått vad en Springsteen-konsert är för något och hur många olika skepnader som ryms i den. Att sedan 17 låtar byts ut mellan de olika kvällarna, visar på vilken bredd som finns, och förresten är det ganska idiotiskt att säga att två konserter är onödigt att gå på. I sådana fall borde man aldrig köpa några skivor heller, och eftersom musik alltid är bäst live, så faller ifrågasättandet platt till marken.

För ännu bättre andra kvällen var så klart också just vad det blev. Jag kan inte rada upp låtar, jag kan inte välja de bästa ögonblicken, jag kan inte säga vad som var starkast. Jo det kan jag. Under andra kvällen när de inom loppet av trettio minuter spelar knivskarpa versioner av fyra av de låtar som jag rankar som världens oöverträffade musikaliska underverk i rad, det vill säga Badlands, Thunder road, Born to run och Bobby Jean, bildas tårar i ögonvrån och man inser att de där texterna innehåller själva essensen av hela livet och jag kan inte värja mig för det.

Bobby Jean. Återkommer till den låten, och kanske varför det är världens vackraste, mest vemodiga avskedsbrev och varför den berör mig så in i jävla helvete varje gång. Jag kan inte önska något mer. Jag vet liksom inte om det behövs några fler konserter för min del nu. Och det är klart att det är en lögn, det är aldrig bortkastat att gå på konsert, men jag förstår inte hur det någon gång ska kunna beröra mig så starkt.

Jag har försökt hitta Youtube-klipp som kanske kanske kanske kan ge en liten hint om vad jag menar, men jag inser att det inte går att fånga på film heller, och de officiella filmklipp som finns känns märkligt tama och platta jämförda med känslan av att stå där på plats och känna trumslagen banka mot bröstkorgen. Men, det här kan ändå vara en liten förklaring till varför jag anser att Springsteen är vår tids mest karismatiska artist och showman. Det är en människa som påverkar 60000 andra människor till en enda stor massa av glädje, sång och dans. Folk står runt omkring mig och skrattar och gråter om vartannat.

Paradoxalt nog är det ett klipp från en av konserternas plattaste låtar, men i alla fall jag får gåshud av att se det igen.

The

heart-stoppin'

pants-droppin'

hard-rockin'

brain-shockin'

educatin'

liberatin'

earth-quakin'

Viagra-takin'

history-makin'

Legendary - E STREET BAND

och jag gör vad som helst för sällskaps skull

Ibland kan man stanna upp och reflektera över vad man håller på med.

Om 2 timmar spelar Markus Krunegård live och gratis, 300 m hemifrån mig och jag kommer med all sannolikhet inte att orka gå dit.

I helgen spelar Bruce Springsteen 60 mil härifrån, biljetterna kostar typ 800 per kväll, hotellet kostar 2500 och hyrbilen kostar väl nåt liknande. Och jag kommer definitivt att vara där och det ser jag fram emot något helt fantastiskt mycket.

Ja, man kan undra hur man prioriterar, och kalla mig slö och dum, men även om de här två evenemangen inte på något sätt konkurrerar med varandra, men det är väl så att sällskapet gör den stora skillnaden i det här fallet och för hur sugen man är.

Wow.

Jag får gåshud när jag läser den här krönikan. Fantastisk.

Känn pepp

Ok hörrni, bloggar från jobbet for once, men väntar på möte med någon som sitter i bilkö och helgpeppen är skyhög så these days call for an undantag. Det är sommarvärme, folk till och med ler mot varandra i den här stan och på vägen till jobbet höll jag på att cykla rakt in i en Lincoln Continental cabriolet som svängde av Karlavägen utan att blinka. I förrgår köpte någon firmafestande bilhandlare in 25 GT på ett bräde på Riche. Såna grejer som tyder på att sommaren är här.

Ikväll: La vida locash på Trädgården. Aldrig varit där förut. Det är ett sånt där ställe där kidsen är nere med den senaste skiten, ja ni vet....öh ja typ manliga modebloggare och sånt, och jag kommer känna mig som en gubbe, men skit i det. La vida locash kan det där med beats och grejer. Kanske att till och med jag tar ett danssteg (!).

Imorgon: Skärgården. Sola och bada. En bag in box och en flaska whisky på bryggan. Titta på solnedgången. Kanske spela lite gitarr (har börjat igen). Såna grejer.

5 pepplåtar:
Do you still want me - Kocky (föraning av kvällen)
John the Revelator - Depeche Mode
Stand Up! - Ludacris
Timbuktu - Känn pepp (duh!)
Salem al Fakir vs Angello/Ingrosso - It's true (rmx)

ps. Låter inte Coldplays nya låt (Violet hill? Violent hill?) väldigt mycket som klassiska grungedängan Them bones med Alice in chains? Jag kan minnas fel, har nog inte hört den på denna sida millennieskiftet. Coldplay är kanske världens mest onödiga och ointressanta band. ds

Ja, pepplåtar är alltså mer beatbaserade än min vanliga musiksmak. Nu kom VD, mötet börjar. Tjarrå.

Det här är vad jag gillar mest med Fredrik&Filips program

Man tycker ju om saker som får en att känna sig smart, och det är just vad man gör när man tittar på deras program och förstår deras referenshumor. Jag vill tro att den interna referenshumorn om gubbrocken och Stureplans medieprofiler är något som skjuter över huvudet på de allra flesta, men det kan vara kul ändå, även om mycket av värdet försvinner. Som ett sånt här exempel, där de träffar någon ultraparanoid rättshaverist och efter 3:25 i det här klippet gör en referens till Bob Dylan och den grymma videon för Subterranean Homesick Blues. Jag tror att det är många som inte förstår att deras program är packat av sådana populärkulturreferenser.

HA HA HA

Stjärnfallet - det är jag

Det är många som känner sig manade att

visa upp sina hjärtan på allmän plats

men alla mår dåligt och alla mår skit

håll det där för dig själv och ditt usla liv

Rocken spelar ingen roll längre

Jag har en ny kostym jag har ett par nya skor (som är lite för små) jag har Mats Sundins frisyr jag har till och med nya strumpor, polacker gräver utanför mitt fönster och jag tar en sån där Alvedoncykel och jag ska åka och sjösätta en båt (inte iförd kostym och nya skor) och det regnar och är kallt och jag läser fantastiska fåordiga välavvägda Torgny Lindgren och min iPod får ibland värsta rycket och slumpar fram låtar i en fantastisk ordningsföljd och en sådan liten tillfällighet kan nu för tiden räcka för att göra mig på gott humör och sen åker jag tillbaks till stan igen och vi går på debaser och sjunger att ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det. Det är någon form av "jubileum" just idag, det är den vackraste tiden på året, men också den allra allra fulaste tiden på året, jag visslar och behöver inte ens låtsas som att det regnar. Men jag lever med det. Så.

La vie laissez faire

Har alltid alltid varit en person som tänker mycket på hur jag själv och andra fungerar och agerar i förhållande till varandra, alltså inte vad vi säger utan hur vi faktiskt gör, och jag skulle väl knappast med fog kunna påstå att det avtagit med åren. Vad jag inser när jag tänker på det senaste året är att mitt liv tagit en rätt ordentlig laissez faire-gir och någonstans är det nog bara bra för mig. Jag vill verkligen tro det. Folk i min närhet har till och med påpekat den här förändringen.

Men jag är noga med att särskilja privatliv och arbetsliv, eftersom jag lever på min förmåga till analys och att se samband och det är vad som gjort mig framgångsrik i mitt yrke så kan jag inte anta någon slö roll där, då jag trivs och inte vill åka ut, men i det privata tror jag att det är en viktig lärdom jag lärt mig, att inte analysera sönder tillvaron och låta de saker som sker ske.

Det är ett tveeggat svärd. Framgång i mitt yrke kräver precision och förmåga att se sambanden, men i det privata framstår man ganska ofta som ointressant och jobbig om man tror sig ha förstått sambanden i det sociala redan innan någon för det på tal. Därför får man försöka vara lite annorlunda på jobbet än den man är när man träffar nya personer. De som jag umgås med uppskattar givetvis min förmåga att sätta spiken i huvet, men nya bekantskaper tenderar att uppfatta mig som ointressanta Mr. Knowitall alternativt dryga Mr. Besserwisser. Nu när jag jobbar långa dagar med att besluta utifrån den där förståelsen, så har det mattats av privat. Saker som hänt i livet har också fått den där kontrollviljan att mattas. Man kan inte bestämma och det ordnar sig ändå´.

Och det är därför jag har så svårt att skriva just nu, jag tonar ned det som jag grundat mina inlägg på tidigare, samband och samberoenden. Ja, det finns en del andra orsaker också, men först och främst har jag inte intuitivt någon lust att se de där sambanden, och ännu mindre att mästra om dem om jag nu ser dem. Kryptiskt och tråkigt va? Icke desto mindre en viktig lärdom för mig själv.

En låttext som säger det smart för mig: Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Kunde kanske önska att hans texter inte tilltalade mig så mycket som de faktiskt gör. Och när man ser det här inlägget med facit i hand inser man ju snabbt att det här analyserande perspektivet fortfarande slår igenom ibland. Men det är inget jag bryr mitt sorgliga lilla huvud med så jag slutat här.

Meet the eh...Fockers

När jag går in på expressen.se kan jag bara tänka:

Åh shit, George Costanzas pappa aka Ben Stillers pappa är österrikiska incestgubben med en hel familj i källaren!

Fridhemsplan - fulast i stan

Ja hallå hörrni, min bloggfrekvens är väl inte mycket att skryta med det senaste året, men ni är ett gäng tappra själar som tittar in då och då i alla fall. Jag tycker att det är sådär halvkul med bloggar för tillfället och blir mest trött på hur mycket skräp som skrivs, så då avstår jag själv.

Här var det konsert igen och Alf är faktiskt den bäst bevarade hemligheten i musikSverige (eller så lider han av att skriva för smart och att vissa kanske inte gillar skånskan). Konserten bestod uteslutande av låtar som är kanske de vackraste smartaste svenska texterna av alla just nu. Kolla här då!

Nu kör vi en tävling här: Vem är det som filmar Alf med sin mobilkamera på bilden här ovan?

Ledtråd 1: Hon luktade väldigt starkt av Narciso Rodriguez for her.
Ledtråd 2: Hon frågade efter cigaretter, jag hade inte.
Ledtråd 3: Hon gillar tydligen Alf väldigt mycket.

Två år för sent, men ändå: grattis

För två år skrev jag i den här postningen bland annat så här:

"Elin Sandström, som chefar över På Stan verkar vara en riktig matnörd,
vilket självklart präglar hela tidningen, och har gjort den till DN i Köket.
Ge henne en egen matbilaga så får hon göra en tidning om ett ämne som hon är
intresserad av. Just nu säger DN på Stan mycket lite om någon annan del av
Stockholms nöjesliv."

Igår meddelade via Dagens Media att DN På stan görs om och att:

"DN På Stan har fått kritik för att ha varit sovande under en period.
- Jag vill inte kommentera det som varit, säger Thorbjörn Larsson.

Nuvarande På Stan-chefen Elin Peters (tidigare Sandström), blir istället
krogredaktör.
- Det är en ny satsning som DN gör på mat.

Hon ska ansvara för Krogkommissionen och även spegla mat på andra håll i
DN, säger Thorbjörn Larsson"

"Det stänker ofelbart på er"

Tänker på det här Dagens Media-"scoopet" om en Hästens-chef vars son bloggar från Sydafrika som vore han kolonalist, plantageägare och rätt ordentligt osympatisk. Och det får mig att se likheter med något vi redan sett.

Näringslivschef med barn, förvisso myndiga, som förolämpar folk på rullande band (visserligen med en finess och stilistik som är många ljusår från kolonialist-braten). Borde inte Dagens Media i konsekvensens namn ha rotat och rasat i det också, typ kontaktat arbetsgivaren och så?

Vad betydde det ur PR-synpunkt? Inte ett jävla dugg så klart.

Robyns nästa skiva

Jag hoppas på en skiva med tre producenter som får göra en tredjedel var:
Klas Åhlund - ok lite till flippade saker kan han få göra.
Timbaland - stating the obvious
Kocky - ärligt talat, har ni hört hur satans bra Kocky/La vida locash är??? Så in i helvete, till och med så att jag (jag!) vill dansa tills solen stiger över Västerbron. Kocky kan lätt få ersätta någon av de andra producenternas tredjedel, typ Timbalands.

Allt med Kocky är annars nattens nedladdningstips.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav

Hörrni! Vad är det med de där Caesars-handklappen som gör att man di-jävla-rekt älskar låten? Så jävla lättköpt, och trots detta har jag älskat Håkan Hellströms nya singel sedan första lyssningen. Vet ni att Caesars är det band i hela världen som är mest lättlyssnat och catchy men samtidigt känns tillräckligt coolt för att tycka om på riktigt?

Avd: Tankar som jag också tänkt

Ur Tomas Andersson Wijs intervju med Henrik Schyffert. Precis vad jag tänker när jag läser "En dag med...", att det egentligen handlar om "En dag där xxxxxx visar upp hur han/hon vill uppfattas av Dn:s läsare.

Motljuset över Skeppsholmen

Marssolen som blixtrar stenhårt i Nybroviken och det känns som att våren är här vilken sekund som helst nu och ljuset är här och med ljuset livet och med livet det enda som spelar någon roll och man kan lägga allt det andra åt sidan ett tag och sluta bry sig om små små inredningsdetaljer eller hemelektronik som man köper och köper men inte för att de ger ro i själen kanske bara ett kort rus av konsumtion och en känsla av att ha hittat hem. Och först när man hittat hem kan man gå ut i det där ljuset och leta efter nya vägar, nya äventyr och senvintersolen skjuter vitt ljus över hela staden, folk vinterklädda som Milano i januari, Paris i februari, Stockholm i mars.

Dagens motljus i mitten av mars är Those dancing days och låten med samma namn.

Berlin and the big easy

Jag sitter i Berlins tunnelbana. Det är måndag förmiddag, timmen efter morgonrusningen. Jag har kostym och väska och det är måndag morgon och efter lunch kommer jag att vara tillbaka på kontoret och jag är nästan helt själv i tunnelbanevagnen som rullar över mark mellan graffitibombade väggar i gamla Östberlin. Det är närmare trettio grader varmt och smogdiset vibrerar över den enorma staden.

Det är vackert och smutsigt och opolerat och hundar och knarkare och svetten rinner längs tinningarna och just där har jag mitt kanske mest religiösa tillfälle när "Där får jag andas ut" spelas upp, och jag är inte den religiösa typen men jag fylls av ett djupt djupt lugn, ett lugn som jag inte känt på ett halvår nästan, kanske inte någonsin, och det känns som om jag väger 200 kg där i tunnelbanesätet och att mina ben inte bär och tåget dunkar på i långsam takt genom ytterkanterna av staden och jag lämnar propagandatornet vid Alexanderplatz med blicken för första gången sedan jag kom hit och den här sakrala, svala texten i kombination med synnesintrycken av den här smutsiga heta vibrerande staden och känslan av att vara helt utlämnad och själv på resa och känna att det är ganska skönt ändå för första gången att vara utlämnad. Det är inget möte med någon Gud, det är bara ett lugn, ett stort lugn. Och det är så in i helvete skönt att sitta där och svettas.

När sen TAW avslutar sin konsert med just den låten, a capella vid scenkanten, så blir jag lite knäsvag och tänker på Berlin och det stora lugnet som föll över mig där.

Åhå...ehee...HEJ...?

Det föll snö på gravens kransar och över morfars åkrar

På tal om heta män (som i detta fall dessutom ser ut som en mer kulturell och finlemmad version av Mats Sundin). Jag intensivlyssnar på Tomas Andersson Wijs nya skiva En sommar på speed, och den är ärligt talat inte så värst bra, men det finns en del fint där, som alltid. So long och Jag har simmat långt ut från land är bra grejer, men i det stora hela börjar barndomsnostalgin bli lite uttjatad, trots att det är så många bilder i den nostalgin som jag relaterar till och nästan formulerat själv. Och på tal om uttjatade teman ska vi inte tala om hans faiblesse för att sjunga om tåg. Tåg är tråkiga metaforer. Hornsgatans dag är inget annat än ett fläskigt pekoral, och texterna håller överlag sämre kvalitet än man är van vid. Och när jag, som nostalgijunkie av stora mått tröttnat, ja då vet man att det verkligen är överexponerat.


Men! Det låter stort och dyrt och lyxigt, och det är alltid fint i rätt sammanhang, men jag har insett att jag nog alltid kommer att vara den som föredrar ensamma män och kvinnor med fina gitarrer, framför en fullbelamrad ljudbild med congas, tvättbräda och Bösendorfers. Ett annat exempel är Ulf Lundells mastodontsamling av heminspelade demos och alternativversioner från köksbordet. Råa nakna och energifyllda. Blir förbannad att man sedan släppt studioversioner som överbelamrats med glockenspiel och Beach Boys-körer. Energin tonas ned med alltför rik utsmyckning.


Hur som helst, imorgon är det dags att se TAW med band, och jag går trots att jag inte gillar den nya skivan nämnvärt, och framför allt inte suffixet "med band". Vill gärna se honom själv med gitarren. Vilket är vad publiken i landet får, bara till de större städerna följer bandet med, av ekonomiska skäl I suppose. Det är väl troligt att Anna Ternheim dyker upp i ett oslagbart gästspel, eftersom hennes pojkvän är TAWs trumslagare och producent. Det blir fint det här.


Jag kan också se mig själv liggande på en soffa med en fotobok och ett Dylanporträtt i fönstret. Och på tal om Dylan tycker jag att ni ska kolla in I'm not there, den är mästerlig och skruvad. Kolla upp Tom Alandhs Vi som överlevde Rågsved också när ni ändå håller på. Tom Alandh är mästerlig.

Tell me lies tell me sweet little lies

Nu har två, av varandra oberoende, personer hävdat att Mats Sundin på bilderna i Cafe´s marsnummer, ser ut som jag gör (eller egentligen vice versa, eftersom han är den kända av oss två), åtminstone lite grann. Jag kan inte komma på en ytlig komplimang som gör mig gladare än en sådan, om än omedveten. För det går ju inte att tycka illa om Mats Sundin. Dessutom tycker jag att han ser för jävla het ut på de där bilderna. Jag vill ha den där Burberrykostymen.

"Döh! Ta mitt nömmer om dä skulle va nåt!"

Så här i På spåret-tider, mitt märkligaste nummer i mobilen:

Ingvar Oldsbergs mobilnummer

---

Dagens februarisol: Lundell - I'll take you to heaven with my AK47