Sunday, November 20, 2005

Alive n kickin

Den första snön är alltid vitast och den allra vitaste snön singlade fridfullt ner längs vår väg över bron ut på Djurgården för den sista av Lundellkonserterna igår. Den la sig på rockar jackor och huvuden i blöta drivor och folk halkade sådär som man gör i början av vintern när man inte vant sig vid det hala väglaget.

Jag har lagt 1500 spänn i Ulf Lundells ficka den här hösten och alla jag berättat det för har tittat på mig med nåt slags "vad håller du på med, är du riktigt klok?"-blick. Men, för mig har det varit fantastiskt starka upplevelser, som adrenalininjektioner i novembernattens gråa mörker.

För att stå där några meter från scenkanten när det börjar blixtra bakom sammetsdraperiet och en ensam akustisk Takamine gungar igång FOXF med raderna:
"Jag vaknade i morse med en swastika i pannan, stod där framför spegeln och såg ut som någon helt annan. Jag gnuggade och gned, men kunde inte få bort den. Jag hade aldrig velat ha den, men nu hade jag fått den..."
- en solklar smörpassning till feministdrevet. Det är något med den kombinationen av intryck, som får mig att spricka upp i ett leende och känna något slags svältfödd estetisk ådra i mig bulta. Det smäller i pukornas skinn, basen lägger grunden för allt, den akustiska gitarren fyller upp ljudet som toppas av skarpt elgitarrgnissel. Som ett lokomotiv i rullning, obevekligt tungt och omöjligt att stoppa. Det är livemusik som är livet i dess allra mest överskådliga hopkok. Jag vet att Lundell är fantastiskt mossig och patetisk i mångas ögon, och den typiska bilden av Lundellpubliken är väl kanske ingen som jag identifierar mig själv i, men ändå; jag står där och jag älskar det.

När det sen går över i en låt som Stockholm city, med dess grymma beskrivningar av Stockholms alla ansikten, och Lundell spottar fram den som om det flyger svetsloppor om bandet och ögonen blixtrar i isblått som hos en 20-åring.
"Säg har du nånsin vart i Bullshit city, och stapplat spritstinn och lekt med tjack? Har du sprungit som besatt på tricken, och slagit nån på käften, som tack, som tack?".
Jag skulle kunna stanna i det hur länge som helst, och beskrivningar av hur JAG känner i allt det här, men det går inte att beskriva. Jag vet inte vad det är.

Men allt finns där under dryga tre timmar. Piskande slåpåkäftenrock, episka ballader med Sveriges mest fantastiska texter, blues med extra allt och ståbas, ett ensamt piano och en blyg artist, gnistrande spanskt nylonsträngat, ångande elriff som skär hål i öron och bröstben, ett munspel och steelguitar i knät och sist men inte minst Hammondorgeln som är fundamentet i ett rockband värt namnet.

När Lundell beordrar sina yngre kollegor att gå av scenen, för att ensam framföra Natt tillsammans med pianisten, får jag gåshud över hela armarna och det där stökiga ölschappet tystnar till knappnålsvolym.
"Natt, det brinner en eld i din svartaste skog - och stigarna dit har jag följt en bit, men den här gången tänker jag inte låta mej hindras av dom drömmar som dog"

Det är alla de här bitarna av det hela som faller samman till ett stort, allomfattande pussel som på något sätt påverkar min världsbild faktiskt och får mig att tänka och se saker på ett annorlunda vis. Jag kräver inte att någon annan ska förstå, men det är det som får mig att tro att man kan klara av det genom att gå fort och le genom shoppingcentrat, som får mig att reflektera och betrakta och sätta in saker i ett annat sammanhang än jag annars hade haft. Som får mig att tycka att 1500:- är billigt för energiterapi som går rakt ut i blodet, rakt in i hjärnan och faktiskt ruskar om min trygga, platta vardag till att bli något som jag kan distansera mig ifrån och lära känna mig själv och min roll i det hela på ett bättre sätt.

Jag vet att Ulf Lundell gjort mig till en intelligentare människa. En stor inspiratör och konstnär. Jag tror att det är kontinuiteten och uthålligheten och produktionstakten som får gemene man att rygga för det. Det är FÖR mycket av allt. För starka åsikter i det här landet, för många skivor, för långa böcker, för stora tavlor, för lång tid för långa låtar. För den som orkar finns en gigantisk källa att ösa ur. Och många dimensioner att utforska. Framför allt är det livemusik som är på riktigt och livemusiken är ett slags reinkarnation av livets alla beståndsdelar. Ett liv med allt för tillrättalagda åsikter och känsloyttringar är ett blodfattigt och intetsägande liv. Det ska gnissla lite i rundgången, det ska sväras här och där, det ska vara kontrovers, det ska vara på riktigt, det ska bulta och smälla, det ska inte vara till lags. Framför allt ska man stå upp för det man tror på och våga stå för det. Det är så man förblir chef för ett hungerdepartement i över 30 år.

2 comments:

Vimsan said...

Jag tycker du är väldigt klok och vad är 1500 för den kick som du fått? Nada! Har själv stått många gånger och njutit av Lundell och vet vad han kan åstadkomma med ens inre. Och även om du skriver "men det går inte att beskriva" så tar du ändå andan ur en med den energi du har i ditt skrivande och om inte DETTA är just att beskriva, så vet jag inte vad det betyder. Du är tamejfan (ursäkta min grabbiga jargong) ett geni när det gäller att skriva!

Carreca said...

hej. tack.