Wednesday, November 30, 2005

Köttberg

Ibland har jag på fullaste allvar långtgående funderingar om huruvida en del av mina kollegor är smått utvecklingsstörda, har våldsamt taskig inlärningsförmåga, eller bara är allmänt lite lagom efterblivna.

Det handlar om att inte lära sig rutinmässiga arbetsuppgifter trots att man jobbat på samma avdelning i fem år. Det handlar om att inte kunna förstå enkla ekonomiska samband. Det handlar om att inte kunna memorera hur affärsmodellen tillämpas i specifika fall. Det handlar om att helt enkelt gå till jobbet med huvudet under armen och engagera sig så lite som möjligt i att lära sig, förstå och utveckla. Det handlar om att i alla lägen se jobbet som skit, lönen som låg och arbetsveckor som förstörd tid. Det handlar om att se en kväll med kollegialt umgänge som en förstörd kväll. För de personer som jag syftar på, handlar jobbet enbart om något slags dagcenter som även ger viss lön, oavsett prestation eller inställning.

Det är lite deprimerande med det här köttberget, när man vet att det finns tusentals och åter tusentals människor som skulle göra de här uppgifterna så mycket bättre än den som bara vill vänta in de sista 20-15-10-5 åren till pension och Nirvana (pensionen kan liknas vid Nirvana enligt deras sätt att se på arbete). Varje helg är en reinkarnation på vägen mot det eviga välbefinnandet, men varje arbetsvecka är ännu en hård prövning av tron.

Samtidigt anställer företagen inte en människa i dagens Sverige, och de som sitter i sina insuttna kontorsstolar med död blick sitter tryggt och de som bultar på porten släpps inte in. Det är en nedslående tanke.

Ja, jag har försökt utbilda en äldre kollega idag, därav de inneboende agressionerna. Dessutom har jag svarat på samma frågor från samma man som jag fått regelbundet sedan jag började. Som jag har lärt mig, men han helt enkelt struntat i att lära sig. Det är ta mig fan helt otroligt. När jag är som mest förbannad brukar jag tänka på att det kanske inte är någon tillfällighet att de på 30 år i arbetslivet kommit kortare än jag gjort på ett år. Kanske är det däri förklaringen ligger, men det gör inte irritationen mindre när de här yxskaftsfrågorna kommer upp.

4 comments:

jo said...

Härom dagen fick jag lära en 25 år äldre kollega vad "expedierat" betyder.

Carreca said...

Det är en rätt sjuk situation på många av dagens företag, där den yngre delen av medarbetarna har pluggat skitlänge för att få underkvalificerade jobb, och är man född på 40-50-talen så räcker det med att man fick sitt jobb för 30 år sen för att anses duglig.

Anonymous said...

Ja fy fan alltså, med risk för att använda en 40-talists vokabulär, det här kan jag prata om oavbrutet i en vecka.

Jag är extremt oimponerad av t ex sist-in-först-ut-principen. Dessutom rätt deprimerad över det faktum att vi som generation har det så mycket sämre än generationerna innan oss. Vi har ju knappt ens flyttat hemifrån! Och så sitter de äldre generationerna (de med guldklocka för lång och trogen tjänst, villa, sommarstuga och två volvos) och bara tycker att "vi" (ja, jag måste generalisera även om jag har det bra själv) är needy, otacksamma och blir curlade.

matsomalm said...

Lite sent kanske, men bra rutet! Du jobbar inte på ett stort, halvstatligt telekombolag måhända? I vilket fall som helst ringde det klockor till både höger och vänster.