Friday, November 18, 2005

Om udda och jämnt

Det började som vanligt men vi tassade runt gröten som katter gör och vi har aldrig pratat om det innerligaste och om känslor och soul och allt det där. Och just det faktumet var det som gjorde att det för en gångs skull kändes konstigt att vara där. Den mest okomplicerade vän jag har. Men vi visste ju båda varför han bett om att få ta en middag ihop just ikväll och han tassade också runt det där och jag tassade runt det och det var jävligt kallt om ryggen att sitta lutad mot hans fönsterbräda nu när minusgraderna lagt sig över Vasastan.

Så jag lät det bara komma: Hur gick det igår? Har du sovit nåt i natt? Som väntat var han inte någon mästare på att måla upp sina tankevindlingar. När vi någon timme senare satt till bords på den där mörka, murriga puben med engelsk personal så la han upp sina inälvor och vitala organ på bordet. Sågade upp skalpen, stjälpte ut hjärnan, tog ut den vred och vände och bad mig titta. Vi har aldrig varit så ärliga mot varandra och jag sa väl mina tyck och tänk och han bad mig verkligen om en diagnos. Jag sa väl ibland sådant som man kan be en människa dra åt helvete för. Om det kommer vid fel tillfälle. Och han hade inte sovit mer än kanske 2 timmar men var inte trött. Hjärnans rovdjur jagade honom så pass att ingen ro fanns att uppbringa. Vi skålade i öl och det var ingen tung diskussion samtidigt som det var den tyngsta diskussion vi någonsin haft han och jag. Han är en oljad gås av naturen och gräver inte för djupt. Vi blandade högt och lågt och satt till slut där med fyrtal på hand och han berättade skämtsamt men med allvarlig botten om sina hämndidéer och någonstans virvlade det förbi i min hjärna att det är en mycket lömsk människa som sitter där. Vi konspirerade ihop, planerade en kupp. Men slutsatsen var att kuppen förhoppningsvis fryser inne, slätas över, låter udda vara jämnt.

Vi bytte restaurang och satte oss i hörnet (tvångstanke: sitt aldrig med ryggen mot rummet) mot spegeln och samtalet liksom vinglade fram på slak lina mellan hämnd, lust, lättsamhet och förlåtande. För en utomstående hade det varit svårt att följa dansen med slumpvisa steg. Vi satt och iakttog en trevande date i andra änden av rummet och liksom slätade över dissikerandet av vitala organ och jag kollade kvaliteten på vinet genom att genomlysa det mot värmeljuset. Knutet, tunt, strävt och i behov av något års lagring och ordentlig luftning. Nästan lite åt det sura och en ljust röd och ofärdig färg. Men det är vad som säljs som husets på glas och man får ta det.

Vi skildes åt igen vid porten och jag klappade honom på axeln och sa att ring när du vill, och inte för att det verkade som att han behövde det men jag tror att det är sådana små gester som gör att de lägger upp sitt innersta på ett litet bord för två i en mörk och inrökt bar. Jag har blivit någon att haka fast vid när det blåser. Den gången jag höll på att blåsa omkull gjorde jag hela den där processen själv, FÖR hög integritet. Skadligt rentav och självdestruktivt att inte vilja blotta det. Ta ut det i skrift och inte lägga upp det för en nära vän istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det bästa och mest effektiva, men OK det födde någon ådra i mig åtminstone.

Det är ett kriterium för att kunna komma överens med mig: Att låta udda vara jämnt.

4 comments:

hooct said...

jag märker att jag saknat dina dagböcker som är dagböcker. Som November härnere som jag gillade jättemycket. Även om du är grymt bra på sånt du oftast skriver här.

Carreca said...

Jag var inne i noja och såg smygläsande som jag är rädd är mig riktigt bekanta, och då är det lättare/bättre/fegare att skriva tjenalattjohejsan. Det är en av anledningarna, en annan är att det behövs lite storm och oreda för att få något intressant att anteckna för framtiden om min vardag. Och det är ganska så mycket lugn nu egentligen. Då finns inte så mycket att skriva. Det är extremt skönt och samtidigt lite frustrerande. Jag är lite splittrad mellan gubbenilådan-dravel och annat mer personligt.

hooct said...

Det blir egentligen mer intressant med en blandning. Alla de där Iakttagelserna, sånt skulle jag aldrig kunna göra, jag är imponerad och det är kul att läsa. Men det är i dagböckerna det märks att du kan skriva skiten ur oss allihop (oj. nu blev du nog odräglig).

Carreca said...

Skriva skiten ur er. Äsch.