Första advent

Pressbyrån var stängd. Det var söndag kväll i adventstider och mitt huvud fylldes av småputtrande ångest över att helgen brunnit upp, mängder av alkohol och allmän dekadens och dans på ett vardagsrumsdansgolv och nattmangling i alkoholångorna efter hemkomst, inte mycket produktivt hade blivit gjort. I den långa långa gången ut på fel sida av tunnelbanan stod det en man och spelade och sjöng i den fantastiska akustiken som blir till där i tunneln. Det var söndag och det var sent och inte många människor går där på en söndag kväll i advent.

Han spelade någon rätt smetig gammal låt och han gjorde det underbart bra och han sjöng med samma stolthet som om han skrivit den själv. Jag kunde inte placera vad låten heter eller vem som gjort den känd, men han gjorde det verkligen bra. Fantastiskt bra. Jag ville ge honom pengar och PJ sa samma sak när jag påpekade hur fantastiskt det lät just där och då. Funderade på att vända tillbaks och lägga en hundralapp i hans fodral, men det kändes lite för givmilt, även i väntan på jul. Vi hade faktiskt köpt några stjärnor att sätta i fönstren på dagen och de var mycket vackra turkosa saker utan särskild julkitschkänsla, som lystes upp av värmeljus inuti och vi hade fått panikstäda men det blev mycket fint och juletiden är så mycket mer rogivande och tilltalande i gemenskap med en annan och vi hade varit på lekplatsen med mina föräldrar och deras två förstfödda barnbarn och frusit lite, men druckit glögg och de brottades och tuggade pepparkakor om vartannat.

Det var hennes förslag, att ta en promenad i det kalla klara vädret, för att få lite mer luft och en känsla av att komma hem och tända upp. När man kommit upp för backen där en mack ligger i bottenvåningen på ett bostadshus, ser man ut över de östra delarna av Stockholm, och allt var mycket vackert och stillsamt en söndag kväll. En buss som stånkar sig upp för backen, Nackamasternas blixtrande och ljusslingan längs taket på tornet på Skansen och Kaknästornet svepande strålkastare och så rödskimrande höghusgytter ute i skärgården, Nacka Orminge Boo Skuru. Fönstren fyllda med adventsljus nu, röda stjärnor och de där fula sjuljusstakarna i varje hem. Allt det där ser bra ut på håll och det är vackert och varmt i en kall och klar kväll med folktomma gator. Vi passerade stugan där röda lyktor fladdrade utanför och längre fram gick ett annat par tätt omslingrade. Han skrek högt i den tysta kvällen: "Jag älskar Maria!". Som om det var någon vadslagning om något som hon inte trodde att han skulle våga göra. Hon skrattade och kysste hans kind, ståendes på tå.

Vi vände om nere i allén, köpte godis och vände hemåt genom parken igen. Hand i hand pratade vi om hur parken var konstruerad och att jag läst en artikel om det och hon hade ju redan fattat allt det där, hon fattar ofta saker innan jag har gjort det, åtminstone säger hon ofta så. Och ljuskransen däruppe i funkishusen och kollegorna som så gärna ville bo där och alla man pratade med ville numera bo där och när det byggdes var detta mycket kontroversiellt och snudd på helgerån och värmeverkets skorsten ångade på som den gör så här års och de röda lamporna där i toppen och hela höjden glimrade av ljusstjärnor och varmt gyllenljus. Det hela var mycket vackert och mycket fridfullt och det gjorde mig glad och det kändes som att det nog gjorde henne glad. Det var söndag i advent och det var mycket fridfullt och lugnt i människoland. Det kändes att det skulle komma att falla snö under natten.