Det känns på något sätt lite märkligt att läsa nyheten i dagens tidningar, att den tidigare hemlige SSGoperatör som dog i Mazar-e-Sharif var ett av mina befäl under min värnplikt. Det var han som ledde oss under evighetslånga nattmarscher i smällkalla februari och mars, han som höll tempot som gjorde att jag för första gången orkade springa längre än en mil, han som jagade på oss genom den där vidriga hinderbanan i de gamla forten därute i vintermörkret på helvetesön. Han som lärde oss hantera handgranater och skarp ammunition. Han som uppmanade oss att springa mer om vi frös i tjugofem minusgrader. Han som skrek era förbannade rymdvarelser! när någon slarvade på skjutbanan.
Allt sammantaget var de första månaderna i militären den största chock och nyfödelse jag någonsin genomgått. Men jag flyttade mina gränser många mil tack vare honom och många andra. Han gjorde det hårt, men ändå med något slags värme och passion.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment