Jodå, nu är den här på riktigt - november i hela sin manodepressiva skepnad. Den här hösten har flytit på i bra tempo och lagom på något sätt, men de senaste dagarna har det bara gått rakt in i väggen. Kanske är det de första isande vindarna och slaskisbanorna längs Stockholms gator. Kanske är det det matta molniga mörkret. Kanske är det förskalven av julruschen, med montering av girlanger i Gamla Stans gränder, röda tomterobotar i NKs fönster och fladdrande blöta Toys´r´us-kataloger i rännstenen. Kanske är det ett gapande tomt lönekonto, så här dagarna innan påfyllning. Kanske är det att jag såg spridda delar av gårdagens Under cover med skjutjärnsjournalisten Charlotta Flinkenberg i ett "mansexperiment".
Just den här veckan har känts totalt ointressant än så länge på alla plan. Jag gör det jag måste om dagarna och är väl kvar så länge det behövs, åker sen hem och slår läger i soffan framför tvn och är allmänt sur i väntan på ännu en dag i samma stil.
Men, de hade lagt ner massor av energi på att hitta ett par sneakers åt mig, inte hittat några Royal Elastics någonstans, men dock ett par sjukt snygga RBK S. Carter. Och det var bra. Vi fick god mat och slapp laga söndagsmiddag själva. Det är bra. Det är fester inplanerade varenda helg fram till jul nu. Och det är bra. Hemmafester växer inte på träd. Konserten i lördags var fantastisk, och efterföljande Riche-besök var som Riche är nu för tiden, som rugbymatch utan regler och domare. Det var bra.
Jag är en sån som måste skriva ner alla + annars ser jag bara -. Jag tror jag missbrukade ordet manodepressiv här ovan. Jag är bara lite slentriangnällig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment