Dagens idioti

Alltså, är det någon som driver med mig?? Detta var det mest idiotiska jag hört på länge. Texten kommer från SVT text. Har inget bra grepp om det här med apati, men jag tycker det verkar vara en väldigt poppis åkomma för tillfället. Läste en artikel tidigare i veckan om östeuropeiska "resebyråer" som ordnade dessa apatiska tillstånd, genom försäljning dels av biljetter och dessutom av olika kemiska preparat som skall ges till barnet för att uppnå det apatiska tillståndet. Det låter som goda föräldrar som gör sådant.
Om det nu är så att denna apati utnyttjas för att få skäl till asyl i Sverige, och att familjen skulle få hemhjälp av "kulturella skäl" skulle det alltså bli ett sällan tidigare skådat systemutnyttjande. Men sånt får man kanske inte insinuera?

Köttberg

Ibland har jag på fullaste allvar långtgående funderingar om huruvida en del av mina kollegor är smått utvecklingsstörda, har våldsamt taskig inlärningsförmåga, eller bara är allmänt lite lagom efterblivna.

Det handlar om att inte lära sig rutinmässiga arbetsuppgifter trots att man jobbat på samma avdelning i fem år. Det handlar om att inte kunna förstå enkla ekonomiska samband. Det handlar om att inte kunna memorera hur affärsmodellen tillämpas i specifika fall. Det handlar om att helt enkelt gå till jobbet med huvudet under armen och engagera sig så lite som möjligt i att lära sig, förstå och utveckla. Det handlar om att i alla lägen se jobbet som skit, lönen som låg och arbetsveckor som förstörd tid. Det handlar om att se en kväll med kollegialt umgänge som en förstörd kväll. För de personer som jag syftar på, handlar jobbet enbart om något slags dagcenter som även ger viss lön, oavsett prestation eller inställning.

Det är lite deprimerande med det här köttberget, när man vet att det finns tusentals och åter tusentals människor som skulle göra de här uppgifterna så mycket bättre än den som bara vill vänta in de sista 20-15-10-5 åren till pension och Nirvana (pensionen kan liknas vid Nirvana enligt deras sätt att se på arbete). Varje helg är en reinkarnation på vägen mot det eviga välbefinnandet, men varje arbetsvecka är ännu en hård prövning av tron.

Samtidigt anställer företagen inte en människa i dagens Sverige, och de som sitter i sina insuttna kontorsstolar med död blick sitter tryggt och de som bultar på porten släpps inte in. Det är en nedslående tanke.

Ja, jag har försökt utbilda en äldre kollega idag, därav de inneboende agressionerna. Dessutom har jag svarat på samma frågor från samma man som jag fått regelbundet sedan jag började. Som jag har lärt mig, men han helt enkelt struntat i att lära sig. Det är ta mig fan helt otroligt. När jag är som mest förbannad brukar jag tänka på att det kanske inte är någon tillfällighet att de på 30 år i arbetslivet kommit kortare än jag gjort på ett år. Kanske är det däri förklaringen ligger, men det gör inte irritationen mindre när de här yxskaftsfrågorna kommer upp.

Burn motherfucker...

Burn!

Hepatitglass på semestern?

Alla som fått en släng av gulsot av att ha ätit frukt på utlandssemestern räcker upp en hand?
Alla som tror att GlaxoSmithKline vill öka vaccinförsäljningen genom att plantera överdriven hypokondri genom TV-reklam, håller upp en hand?

Nu är jag ingen virolog, men är jag ensam om att tycka att den reklamen med varning för gulsot i glassar och frukt i andra länder är våldsamt överdriven?

GlaxoSmithKline verkar ha varit i blåsväder ett antal gånger tidigare (1, 2, 3) för tveksamma marknadsföringsmetoder. Är det centralt utformade kampanjer som går an i andra länder men inte i Sverige, eller ett företag som rutinmässigt spelar på folks rädsla för att bli sjuka?

Primus sub Stella Polaris

Det känns på något sätt lite märkligt att läsa nyheten i dagens tidningar, att den tidigare hemlige SSGoperatör som dog i Mazar-e-Sharif var ett av mina befäl under min värnplikt. Det var han som ledde oss under evighetslånga nattmarscher i smällkalla februari och mars, han som höll tempot som gjorde att jag för första gången orkade springa längre än en mil, han som jagade på oss genom den där vidriga hinderbanan i de gamla forten därute i vintermörkret på helvetesön. Han som lärde oss hantera handgranater och skarp ammunition. Han som uppmanade oss att springa mer om vi frös i tjugofem minusgrader. Han som skrek era förbannade rymdvarelser! när någon slarvade på skjutbanan.

Allt sammantaget var de första månaderna i militären den största chock och nyfödelse jag någonsin genomgått. Men jag flyttade mina gränser många mil tack vare honom och många andra. Han gjorde det hårt, men ändå med något slags värme och passion.

Glitter, glamour & poker

Jag har så svårt att se det naturliga sambandet mellan storläppade silikonbabes och pokerspel. Jag misstänker att det är samma samband som mellan motorsport och bunnies eller kampsport och bikinibrudar. Ganska ofta känner jag mig lite idiotförklarad för att silikonbröst i underbar symbios med traditionella grabbiga intressen uppenbarligen funkar på ett stort antal män.

Å andra sidan har jag aldrig förstått vad det är som är glamour i de så kallade glamourmodellernas yrke? Att fläka upp sig i Slitz, Moore och FHM för en tusenlapp, och sen åka ut i landet med Brinkenstjärna och trippa runt, promota någon alkoläsk och få det att hetta till i landsbygdens söners små sextrånande reptilhjärnor. Åh så glamouröst!

Första advent

Pressbyrån var stängd. Det var söndag kväll i adventstider och mitt huvud fylldes av småputtrande ångest över att helgen brunnit upp, mängder av alkohol och allmän dekadens och dans på ett vardagsrumsdansgolv och nattmangling i alkoholångorna efter hemkomst, inte mycket produktivt hade blivit gjort. I den långa långa gången ut på fel sida av tunnelbanan stod det en man och spelade och sjöng i den fantastiska akustiken som blir till där i tunneln. Det var söndag och det var sent och inte många människor går där på en söndag kväll i advent.

Han spelade någon rätt smetig gammal låt och han gjorde det underbart bra och han sjöng med samma stolthet som om han skrivit den själv. Jag kunde inte placera vad låten heter eller vem som gjort den känd, men han gjorde det verkligen bra. Fantastiskt bra. Jag ville ge honom pengar och PJ sa samma sak när jag påpekade hur fantastiskt det lät just där och då. Funderade på att vända tillbaks och lägga en hundralapp i hans fodral, men det kändes lite för givmilt, även i väntan på jul. Vi hade faktiskt köpt några stjärnor att sätta i fönstren på dagen och de var mycket vackra turkosa saker utan särskild julkitschkänsla, som lystes upp av värmeljus inuti och vi hade fått panikstäda men det blev mycket fint och juletiden är så mycket mer rogivande och tilltalande i gemenskap med en annan och vi hade varit på lekplatsen med mina föräldrar och deras två förstfödda barnbarn och frusit lite, men druckit glögg och de brottades och tuggade pepparkakor om vartannat.

Det var hennes förslag, att ta en promenad i det kalla klara vädret, för att få lite mer luft och en känsla av att komma hem och tända upp. När man kommit upp för backen där en mack ligger i bottenvåningen på ett bostadshus, ser man ut över de östra delarna av Stockholm, och allt var mycket vackert och stillsamt en söndag kväll. En buss som stånkar sig upp för backen, Nackamasternas blixtrande och ljusslingan längs taket på tornet på Skansen och Kaknästornet svepande strålkastare och så rödskimrande höghusgytter ute i skärgården, Nacka Orminge Boo Skuru. Fönstren fyllda med adventsljus nu, röda stjärnor och de där fula sjuljusstakarna i varje hem. Allt det där ser bra ut på håll och det är vackert och varmt i en kall och klar kväll med folktomma gator. Vi passerade stugan där röda lyktor fladdrade utanför och längre fram gick ett annat par tätt omslingrade. Han skrek högt i den tysta kvällen: "Jag älskar Maria!". Som om det var någon vadslagning om något som hon inte trodde att han skulle våga göra. Hon skrattade och kysste hans kind, ståendes på tå.

Vi vände om nere i allén, köpte godis och vände hemåt genom parken igen. Hand i hand pratade vi om hur parken var konstruerad och att jag läst en artikel om det och hon hade ju redan fattat allt det där, hon fattar ofta saker innan jag har gjort det, åtminstone säger hon ofta så. Och ljuskransen däruppe i funkishusen och kollegorna som så gärna ville bo där och alla man pratade med ville numera bo där och när det byggdes var detta mycket kontroversiellt och snudd på helgerån och värmeverkets skorsten ångade på som den gör så här års och de röda lamporna där i toppen och hela höjden glimrade av ljusstjärnor och varmt gyllenljus. Det hela var mycket vackert och mycket fridfullt och det gjorde mig glad och det kändes som att det nog gjorde henne glad. Det var söndag i advent och det var mycket fridfullt och lugnt i människoland. Det kändes att det skulle komma att falla snö under natten.

I love Benke

På motsvarande sätt som jag fylls av illamående av måndagmorgonens Metro-skrivelser av min hackkyckling Charlotta Flinkenberg, så fylls jag av välmående av att läsa förra årets Augustprisvinnare Bengt Ohlssons fredagskrönikor i DN på stan. Lite gnälligt, lite vardagsbetraktelser, lite urtvättade t-shirts, mycket bra.

Så jävla bra. Läs och njut.

till imorgon

Yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free, silhouetted by the sea, circled by the circus sands. With all memory and fate driven deep beneath the waves, let me forget about today until tomorrow.

Han får till det ibland, den där Dylan.

Dagens ord

Dagens avtalsrättsliga ord: Spermaklausul

Sign o´ the times

Tecken på att bloggen har en viktig, närmast masspsykosliknande inverkan på (främst kvinnors) konsumtionsmönster och omdöme:

1. Stella McCartneys rätt fula H&M-budgetkläder tar slut som en FN-sändning basmatiris till Darfur. Men bara i de svenska butikerna.
2. Juleskums (?) tillverkare upplever en 1000% försäljningsökning till följd av idogt hypande i diverse bloggar. Skumgodis är väl avkok på klövar och sånt som blev över i slakteriet? Varenda bloggare med självaktning frossar juleskum.
3. Frye-boots anses vara snygga skor.

Mr Grötrim

Per Gessle släpper ännu en ointressant skiva. Och det mina vänner, får mig att tänka på att han är en rörmokarson som knappast lyder min uppmaning och struntar i Botox. Läskigare kinder och panna än så här blir det knappast.

Minnesvärda textrader av Gessle:
"ta på din jacka och gamla jeans, för Västkustens tjejer är de bästa som....finns" (eh?)

"She has a train going downtown. She's got a club on the moon. And she's telling all her secrets. In a wonderful balloon!"

"How do you do,do you do,the things that you do? No one I know could ever keep up with you.How do you do!Did it ever make sense to you to say Bye ByeBye?"

"Walking like a man,hitting like a hammer,she's a juvenile scam. Never was a quitter,tasty like a raindrop,she's got the look. Heavenly bound cause heaven's got a number when she's spinning me around, Kissing is a colour, her loving is a wild dog, she's got the look."

"Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset Tycker om när jag betyder nåt för dig, det kan aldrig kännas bättre än så här"

OK, pop handlar inte om textinnehåll, men ibland undrar man hur Roxette kunde bli stora på en engelskspråkig marknad? Kuriosa i fallet Gessle är att Carreca varit på Roxettekonsert med familjen i Globens ungdom. Kan eventuellt ha varit 1992. Jag hade en sån där självlysande neonstav som rejvande Vägverksanställda numera gjort till sin accessoar.

Onsdag lunch

Det som håller en flytande sådana här sega, rutinspäckade dödgrävarhöstveckor är att veta att om man liknar arbetsveckan vid en bergstopp att övervinna, så kan man man med samma logik hävda att man vid lunch på onsdagen hunnit upp över toppen och bara har nerförsbacken kvar till helgen. Och nu är det onsdag och nu är det lunch.

Ett annat mer nedslående faktum är att det är först någon gång på torsdag förmiddag som man börjar tjäna pengar ner i sin egen ficka, utslaget på en normal arbetsvecka. Runt 70% av företagets lönekostnad går åt i skatter och arbetsgivaravgifter. Det känns lite surt att tänka på det viset.

Vem sa att ekonomer är torra och trista töntar som tror att allt här i världen kan tolkas i siffror?

Turister vs. New York-bor

November på riktigt

Jodå, nu är den här på riktigt - november i hela sin manodepressiva skepnad. Den här hösten har flytit på i bra tempo och lagom på något sätt, men de senaste dagarna har det bara gått rakt in i väggen. Kanske är det de första isande vindarna och slaskisbanorna längs Stockholms gator. Kanske är det det matta molniga mörkret. Kanske är det förskalven av julruschen, med montering av girlanger i Gamla Stans gränder, röda tomterobotar i NKs fönster och fladdrande blöta Toys´r´us-kataloger i rännstenen. Kanske är det ett gapande tomt lönekonto, så här dagarna innan påfyllning. Kanske är det att jag såg spridda delar av gårdagens Under cover med skjutjärnsjournalisten Charlotta Flinkenberg i ett "mansexperiment".

Just den här veckan har känts totalt ointressant än så länge på alla plan. Jag gör det jag måste om dagarna och är väl kvar så länge det behövs, åker sen hem och slår läger i soffan framför tvn och är allmänt sur i väntan på ännu en dag i samma stil.

Men, de hade lagt ner massor av energi på att hitta ett par sneakers åt mig, inte hittat några Royal Elastics någonstans, men dock ett par sjukt snygga RBK S. Carter. Och det var bra. Vi fick god mat och slapp laga söndagsmiddag själva. Det är bra. Det är fester inplanerade varenda helg fram till jul nu. Och det är bra. Hemmafester växer inte på träd. Konserten i lördags var fantastisk, och efterföljande Riche-besök var som Riche är nu för tiden, som rugbymatch utan regler och domare. Det var bra.

Jag är en sån som måste skriva ner alla + annars ser jag bara -. Jag tror jag missbrukade ordet manodepressiv här ovan. Jag är bara lite slentriangnällig.

KLART I NATT!

Inatt kom beskedet att dokusåpan Gay Army är den mest absurda och idiotiska dokusåpa som hittills sänts i svensk TV, enligt enväldige domare Carreca. Aldrig tidigare har syftet med en dokusåpa varit så tvivelaktigt. Jag såg spridda delar igår och förstår verkligen inte. Ska man skratta åt kulturkrocken mellan fjollighet och extremmacho? Ska man ha medlidande med bögrekryterna för att ha satts i en sådan miljö? Ska man glädjas åt de (förmodade) framsteg som de kommer att göra under seriens gång? Oavsett vilket så känns det inte som att ett sådant program gör någon nytta för någon.

På en hedrande andraplats finner vi MTV:s I want a famous face - där man kan vinna en helrenovering för att så gott det går, anta en känd människas utseende medelst plastikkirurgi.

Ibland undrar man vart allt det här är på väg någonstans och hur dumma och mätta vi ska bli innan något stoppar allt skräp som sköljer över oss, eller fortsätter vi bara att äta tills vi kräks?

Ny singel?

Sean Pauls låt Everblazin´ presenteras i radio som "nya singeln från Sean Paul". Det är märkligt, eftersom jag haft den låten liggandes på min hårddisk hemma i nästan tre år. Jag minns att jag hörde den ute och var tvungen att gå hem och ladda ner den direkt. Nu dyker den alltså upp igen, långt senare. Nu har jag för länge sedan hunnit tröttna på Sean Paul och hans mycket märkliga Jamaicapop. Det är något med hitlistepop från Jamaica, med något slags dancehallinslag som gör att man kräks på den efter en ganska kort tid. Tänk bara hur trötta både Shaggy och Sean Paul känns. Reggae for the white man.

För övrigt kan jag inte övervinna tron att SAABs reklam för nya 9-3 Linear har Snoops & Pharrells "Drop it like it´s hot" som soundtrack. Men när man tror att Snoop ska börja med "When the pimp´s in the crib ma, drop it like it´s hot" får man istället se ett lodjur irra runt i skogen. Ett riktigt plagiat i stil med Stiltskins Levi´s-reklamlåt "Inside" som de fick göra när Smashing Pumpkins inte ville sälja sin "Today" till reklam. Vad hände med Stiltskin sen då?

Alive n kickin

Den första snön är alltid vitast och den allra vitaste snön singlade fridfullt ner längs vår väg över bron ut på Djurgården för den sista av Lundellkonserterna igår. Den la sig på rockar jackor och huvuden i blöta drivor och folk halkade sådär som man gör i början av vintern när man inte vant sig vid det hala väglaget.

Jag har lagt 1500 spänn i Ulf Lundells ficka den här hösten och alla jag berättat det för har tittat på mig med nåt slags "vad håller du på med, är du riktigt klok?"-blick. Men, för mig har det varit fantastiskt starka upplevelser, som adrenalininjektioner i novembernattens gråa mörker.

För att stå där några meter från scenkanten när det börjar blixtra bakom sammetsdraperiet och en ensam akustisk Takamine gungar igång FOXF med raderna:
"Jag vaknade i morse med en swastika i pannan, stod där framför spegeln och såg ut som någon helt annan. Jag gnuggade och gned, men kunde inte få bort den. Jag hade aldrig velat ha den, men nu hade jag fått den..."
- en solklar smörpassning till feministdrevet. Det är något med den kombinationen av intryck, som får mig att spricka upp i ett leende och känna något slags svältfödd estetisk ådra i mig bulta. Det smäller i pukornas skinn, basen lägger grunden för allt, den akustiska gitarren fyller upp ljudet som toppas av skarpt elgitarrgnissel. Som ett lokomotiv i rullning, obevekligt tungt och omöjligt att stoppa. Det är livemusik som är livet i dess allra mest överskådliga hopkok. Jag vet att Lundell är fantastiskt mossig och patetisk i mångas ögon, och den typiska bilden av Lundellpubliken är väl kanske ingen som jag identifierar mig själv i, men ändå; jag står där och jag älskar det.

När det sen går över i en låt som Stockholm city, med dess grymma beskrivningar av Stockholms alla ansikten, och Lundell spottar fram den som om det flyger svetsloppor om bandet och ögonen blixtrar i isblått som hos en 20-åring.
"Säg har du nånsin vart i Bullshit city, och stapplat spritstinn och lekt med tjack? Har du sprungit som besatt på tricken, och slagit nån på käften, som tack, som tack?".
Jag skulle kunna stanna i det hur länge som helst, och beskrivningar av hur JAG känner i allt det här, men det går inte att beskriva. Jag vet inte vad det är.

Men allt finns där under dryga tre timmar. Piskande slåpåkäftenrock, episka ballader med Sveriges mest fantastiska texter, blues med extra allt och ståbas, ett ensamt piano och en blyg artist, gnistrande spanskt nylonsträngat, ångande elriff som skär hål i öron och bröstben, ett munspel och steelguitar i knät och sist men inte minst Hammondorgeln som är fundamentet i ett rockband värt namnet.

När Lundell beordrar sina yngre kollegor att gå av scenen, för att ensam framföra Natt tillsammans med pianisten, får jag gåshud över hela armarna och det där stökiga ölschappet tystnar till knappnålsvolym.
"Natt, det brinner en eld i din svartaste skog - och stigarna dit har jag följt en bit, men den här gången tänker jag inte låta mej hindras av dom drömmar som dog"

Det är alla de här bitarna av det hela som faller samman till ett stort, allomfattande pussel som på något sätt påverkar min världsbild faktiskt och får mig att tänka och se saker på ett annorlunda vis. Jag kräver inte att någon annan ska förstå, men det är det som får mig att tro att man kan klara av det genom att gå fort och le genom shoppingcentrat, som får mig att reflektera och betrakta och sätta in saker i ett annat sammanhang än jag annars hade haft. Som får mig att tycka att 1500:- är billigt för energiterapi som går rakt ut i blodet, rakt in i hjärnan och faktiskt ruskar om min trygga, platta vardag till att bli något som jag kan distansera mig ifrån och lära känna mig själv och min roll i det hela på ett bättre sätt.

Jag vet att Ulf Lundell gjort mig till en intelligentare människa. En stor inspiratör och konstnär. Jag tror att det är kontinuiteten och uthålligheten och produktionstakten som får gemene man att rygga för det. Det är FÖR mycket av allt. För starka åsikter i det här landet, för många skivor, för långa böcker, för stora tavlor, för lång tid för långa låtar. För den som orkar finns en gigantisk källa att ösa ur. Och många dimensioner att utforska. Framför allt är det livemusik som är på riktigt och livemusiken är ett slags reinkarnation av livets alla beståndsdelar. Ett liv med allt för tillrättalagda åsikter och känsloyttringar är ett blodfattigt och intetsägande liv. Det ska gnissla lite i rundgången, det ska sväras här och där, det ska vara kontrovers, det ska vara på riktigt, det ska bulta och smälla, det ska inte vara till lags. Framför allt ska man stå upp för det man tror på och våga stå för det. Det är så man förblir chef för ett hungerdepartement i över 30 år.

Veckans mediaprofil

Att utnämna Linda Rosing till veckans mediaprofil känns lite som att slå in en öppen dörr och motiveringen är förstås överflödig, men jag kan bara inte låta bli idag när vi nås av beskedet att Linda och Fadde går skilda vägar.En hel värld undrar nu hur det blir med tatueringen?

I likhet med tidigare pristagare tvekar hon inte att kontakta media i de mest absurda situationer, och en sökning på Expressens artikelsök ger 137 träffar på Linda Rosing. Om jag får välja en favoritrubrik så väljer jag helt klart:
"Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar"

Om udda och jämnt

Det började som vanligt men vi tassade runt gröten som katter gör och vi har aldrig pratat om det innerligaste och om känslor och soul och allt det där. Och just det faktumet var det som gjorde att det för en gångs skull kändes konstigt att vara där. Den mest okomplicerade vän jag har. Men vi visste ju båda varför han bett om att få ta en middag ihop just ikväll och han tassade också runt det där och jag tassade runt det och det var jävligt kallt om ryggen att sitta lutad mot hans fönsterbräda nu när minusgraderna lagt sig över Vasastan.

Så jag lät det bara komma: Hur gick det igår? Har du sovit nåt i natt? Som väntat var han inte någon mästare på att måla upp sina tankevindlingar. När vi någon timme senare satt till bords på den där mörka, murriga puben med engelsk personal så la han upp sina inälvor och vitala organ på bordet. Sågade upp skalpen, stjälpte ut hjärnan, tog ut den vred och vände och bad mig titta. Vi har aldrig varit så ärliga mot varandra och jag sa väl mina tyck och tänk och han bad mig verkligen om en diagnos. Jag sa väl ibland sådant som man kan be en människa dra åt helvete för. Om det kommer vid fel tillfälle. Och han hade inte sovit mer än kanske 2 timmar men var inte trött. Hjärnans rovdjur jagade honom så pass att ingen ro fanns att uppbringa. Vi skålade i öl och det var ingen tung diskussion samtidigt som det var den tyngsta diskussion vi någonsin haft han och jag. Han är en oljad gås av naturen och gräver inte för djupt. Vi blandade högt och lågt och satt till slut där med fyrtal på hand och han berättade skämtsamt men med allvarlig botten om sina hämndidéer och någonstans virvlade det förbi i min hjärna att det är en mycket lömsk människa som sitter där. Vi konspirerade ihop, planerade en kupp. Men slutsatsen var att kuppen förhoppningsvis fryser inne, slätas över, låter udda vara jämnt.

Vi bytte restaurang och satte oss i hörnet (tvångstanke: sitt aldrig med ryggen mot rummet) mot spegeln och samtalet liksom vinglade fram på slak lina mellan hämnd, lust, lättsamhet och förlåtande. För en utomstående hade det varit svårt att följa dansen med slumpvisa steg. Vi satt och iakttog en trevande date i andra änden av rummet och liksom slätade över dissikerandet av vitala organ och jag kollade kvaliteten på vinet genom att genomlysa det mot värmeljuset. Knutet, tunt, strävt och i behov av något års lagring och ordentlig luftning. Nästan lite åt det sura och en ljust röd och ofärdig färg. Men det är vad som säljs som husets på glas och man får ta det.

Vi skildes åt igen vid porten och jag klappade honom på axeln och sa att ring när du vill, och inte för att det verkade som att han behövde det men jag tror att det är sådana små gester som gör att de lägger upp sitt innersta på ett litet bord för två i en mörk och inrökt bar. Jag har blivit någon att haka fast vid när det blåser. Den gången jag höll på att blåsa omkull gjorde jag hela den där processen själv, FÖR hög integritet. Skadligt rentav och självdestruktivt att inte vilja blotta det. Ta ut det i skrift och inte lägga upp det för en nära vän istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det bästa och mest effektiva, men OK det födde någon ådra i mig åtminstone.

Det är ett kriterium för att kunna komma överens med mig: Att låta udda vara jämnt.

Kitsch!

I novembers mitt

Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.

Jag släppte tidningen med blicken när tåget rullade över bron mellan Gamla Stan och Slussen. Jag gör så varje morgon på samma plats, för att känna av vilken slags dag det blir. De senaste dagarna har det varit blågrått och tjockt och vindpinat där bortom Slussen, ut över Stadsgårdskajen bort mot Nacka och vidare utåt havet. Idag var det blekt blekt blått och köldångande och ett kallt ljus och klart som det bara kan bli innan åtta på morgonen i november. Det skulle bli en klar dag, till skillnad från de första två sega ointressanta degiga stormande dagarna den här veckan.

Ett ångfartyg klöv den isliknande ytan under bron, med bäring Drottningholm eller kanske Strängnäs eller Sigtuna eller vad fan vet jag egentligen? Jag älskar bilden av ett fartyg som skär genom en blank fjärd. Det var årets första rock-dag. Det går liksom ett litet lämmeltåg av varmluftspustande anställda över parkeringarna, uppför trapporna in genom grinden upp för ännu några trappor och sen på plats, hämta kaffe, köp en frukostmacka kolla kvällens nattens morgonens mail och kanske de senaste nyheterna internt och Börsen förstås och kronan den fortsätter rasa och Systembolaget festar upp dina jävla skattepengar - 14 MSEK i fetstil och kaffet är inte gott men man vänjer sig och Dagens Industri är oftast ganska ointressant men det är liksom någon allomfattande rutin att man SKA åtminstone kolla lite i den och sen kanske några läsvärda bloggar hit några forum dit. Sen kan man börja. Skickade en kort text till säljchefen, som skulle användas som vårt bidrag till ett större dokument och han tackade senare för snabbt svar.

Idag var det kurs hela dagen igen och kommunikationsteori och managementbullshit men på en väldigt basic nivå och det känns som jag hört det många gånger förr på universitetet och jag satt och ritade nästan hela tiden under föreläsandet och kursledaren kanske stördes lite men det är ett sätt för mig att orka fokusera på vad som sägs och en ganska spännande och surrealistisk skiss över all möjlig bråte som växte samman tecknades ner under dagen och det ska alltid vara överflöd av godis kakor och frukt när det ska kursas och jag fattar inte varför men sitter där och bara käkar tills det står mig upp i halsen och kursen var bra men kanske något för mycket upprepande och hjärntvättande av konsultens åsikt och budskap och ignorerande av pragmatiskt förankrade mothugg från oss.

När vi gick från jobbet var mörkret så kallt som det hittills aldrig varit i höst och den höga himlen var så mörk som den kan bli innan midnattsblå övergår i dött svart och små stjärnor gnistrade redan och novembermånen vandrar uppåt redan runt 16 och lägger silverstänk i vatten- och ispölar. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mina föräldrar kom hem igen igår och det lät inte som om de köpt något speciellt att rapportera från the city that never sleeps. Fan.

Vi gick och handlade som ett gammalt strävsamt och matplanerande samboende par och affären var tom på folk men julmusten var frontad och kostade bara 4:90 och jag hävdade att julmust dricks från Lucia och två veckor framåt eller så, mer än så är inte nödvändigt men det blev ändå en flaska och en del annat och det kostade knappa 600 kronor och när jag packade kassarna ringde min telefon och det följdes av de sedvanliga fraserna och jargongen men jag hörde att något annat fanns i rösten på andra sidan. Han ville prata och kunde han ringa om 10? Javisst sa jag med ett frågetecken efter.

Och vi gick hem genom parken, PJ pratade om molnen som vandrade ensamma och rosafärgade, snabbt över en i övrigt molnfri himmel men jag sa:
- Det är inte moln det är rök från skorstenen på värmeverket och hon protesterade lite sådär som hon gör och sa att hon menade främst att de var rosa och sen lät vi den diskussionen ligga kvar där.

Han ringde sedan och berättade för mig och endast mig den mest intrikata relationssoppan som någonsin serverats och han försäkrade sig om att jag skulle hålla jävligt käft om det här till alla, men att jag ju kunde berätta för PJ eftersom hon måsta fatta och jag vet att jag fick veta det för att han vet att jag håller jävligt käft när det behövs hållas jävligt käft. Och jag sa bara att jag visste verkligen ingen lösning eller ens vad jag skulle säga men att han alltid kunde ringa om han behövde och jag vet att det är något hos mig som gör mig till mottagare av de här bikterna från mina vänner och när vi lagt på så förklarade jag för PJ och om tystnadslöftet och sen blev jag ganska tom över den absurda situationen och samtidigt glad att jag bara är fader i biktbåset och inte part i målet och jag lagade något slags vegetarisk och fantastisk pastasås och sen låg vi på soffan och kommenterade supermodell-wannabes och huruvida de röda och vita strimmorna som gnistrar i fönstret när bilarnas bakljus reflekteras i de nerrullade men ej vinklade persiennerna ser ut som cirkusljus eller discolampor. Jag tyckte disco, PJ tyckte cirkus.

Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.

* Bilden tog jag för drygt sex år sedan under min militärtjänst. En mycket tidig oktobermorgon i norra Furusundsleden.

Things that make me go MMM...

Sonys Bravia-reklam är inte helt ny men det spelar ingen roll när den är så snygg att jag får kalla kårar längs ryggraden. Av reklam! Jag har kollat på den på nätet sedan slutet av sommaren och den är lika jävla snygg fortfarande, när den nu börjat sändas på TV. Så snyggt att man vill gråta och ihop med José Gonzales Heartbeats-cover så är det bara absolut perfektion. Jag kan kolla på den hur många gånger som helst. Kolla själv

Update: DN skriver idag 16/11 om gerilla-/viral-marknadsföring och nämner Sonys film.

Paola & Leila

Alltså, är Paola & Leila tvillingsystrar? Jag har aldrig hört något om att det ska vara så, men det måste väl ändå vara så?
Paola: konstnär som gjorde en skitbra popplatta med sin före detta man Klas Åhlund of Teddybears. Det känns som att hon hänger mycket på Söder.
Leila: tv-kock som ler jättemycket när hon rör runt i sina afrikanska maträtter på stora fat. Tydligen har hon jobbat på Aquavit i NYC och vunnit "Årets kvinnliga kock" 1999. Det känns som att hon hänger mycket på Söder.

Tvillingsystrar? Samma person? Håll med om att om de inte är släkt, så är de märkligt lika varandra.

Lekman + Lundell = Carrecas kärlek

Ingen trogen läsare kan ha undgått mitt eviga ältande om Ulf Lundell. Vissa kanske har förstått att jag tycker att Jens Lekman är det klart intressantaste nytillskottet på svenska artisthimlen de senaste tre åren. När Jens Lekman samplar och loopar Ulf Lundell på troligtvis ganska nya låten så blir det så klart dubbel tårta på laxen.

Jens Lekman - How much you mean to me: Lyssna

Angående mina åsikter om Tyrolkonserterna så finns det massor att säga, och det återstår en till konsert för min del (hur sjukt är det att lägga 1500 spänn på en månad för att se samma artist, och se samma artist live 6 gånger på ett år?). Jag kanske skriver nåt sammanfattande efter lördagens avslutning. Men det här är ingen Ulf Lundell-blog, och jag tror inte att så många är särskilt intresserade av mina Lundellutläggningar egentligen. Kanske skriver jag om det, kanske inte. Den som lever får se.

På TV

Alltså jag har ju redan ondgjort mig över Charlotta Flinkenberg, men; hur många redan öppna dörrar kan man slå in i en programserie? Det jag sett av hennes "Under cover" har varit direkt undermåligt och pinsamt blodfattigt.

Ikväll ska det handla om "lyxiga märkeskläder och hejdlöst champagnefestande - som pappa betalar". Japp Sverige är redo för ännu en fräsch, revolutionerande "dokumentär" om helgnätterna runt Stureplan. Verkligen ett nytt och fräscht ämne. Jag undrar hur Flinkenberg lyckats sälja in den här programserien till TV3? Det har hittills varit riktigt chockerande fakta som framkommit. Riktig grävande journalistik. Varje program ackompanjeras även av en krönika i Metro på måndag morgon, där Flinkenbergs undermåliga ordförråd och uttryckssätt framstår med pinsam tydlighet.

Jag måste dock tillstå att det låter lockande med en studiodebatt mellan Jan Guillou och Peder Fogstrand (begåvningsreservens minst verbala företrädare). Jan Guillou kommer göra dillkött av den feta dvärgen. I trailern kan man även se Flinkenberg intervjuandes skämtet som fått epitetet "Sveriges Paris Hilton" - Louise Edman (dotter till Sveriges mest tvivelaktiga fastighetsägare). Det är onekligen lite freakshow över de här brats-dokumentärerna.

Detta till trots så ser jag som vanligt hellre Grattis Världen! och Fredrik & Filip som åker discobuss i Baltikum.

Mycket konstigt på TV ikväll över huvud taget, det är ju dags för det mycket märkliga evenemanget Fotbollsgalan. Sport och galor går inte ihop, det blir bara så tydligt varför idrottare blev just idrottare och inte scenunderhållare. Jag förstår inte vad galor har för existensberättigande i idrottssammanhang, jag tycker att de sportsliga framgångarna borde vara nog för utövarna. Det är för de idrottsliga framgångarna som de håller på, inte för att kränga på sig en kostym, äta pilgrimsmusslor med Victoria och dricka shots på efterfesten på Undici. Inte så att jag bryr mig om att de gör det, men jag förstår inte riktigt sambandet mellan idrott och gala. Mina åsikter om galainflationen i allmänhet kanske kommer under galornas högsäsong i februari.

Jag ska strax åka iväg och dricka vin innan den tredje Lundellkonserten för mig den här Tyrolvändan.

Tysk hälsokost?

Språkförbistringar kan vara ganska kul. När man går in på Aftonbladet.se poppar det upp reklam för idiotrockarna Rammsteins nya skiva. Eller?

Kvällstidningsretorik

Det har skrivits massor av texter om klyschiga kvällstidningsuttryck, men jag har ännu inte sett någon skriva om kvällstidningarnas försök att mystifiera informationen som de skriver. Jag tänker främst på alla texter som börjar med: "Klart i natt -..." följt av i princip vilken nyhet som helst. Jag tror att det väldig sällan handlar om förhandlingar som verkligen skett nattetid, snarare att artikeln skrevs på natten, och att tidningen vill plantera en känsla hos gemene man (köparen) att man missat något viktigt medan man sov. Ok, sent på kvällen men sällan mitt i natten, om det inte handlar om politiska budgetförhandlingar eller amerikanska nyheter. I vilket fall som helst är det nog så att natten används som något som gör beslut mer mystiska och något som man måste köpa tidningen för att få reda på.

Ett annat ord som kvällstidningarna (och till viss del veckotidningar som Amelia och liknande) använder sig av är: "Hemliga listan", när det är nyhetstorka och man presenterar "hemliga listor" på vilka frukostflingor som är mest sockrade, vilka villor som sålts till högst pris eller kändisars resultat på högskoleprovet. Dessa hemliga listor består nästan uteslutande av offentlig information, men kvällstidningarna har väl genom säljstatistik kartlagt att mystifierande uttryck som "Besked i natt - Springsteen planerar komma till Ullevi 2006" eller "Största dolda sockerfällorna - vi har den hemliga listan" är mystik som säljer lösnummer.

Att folk köper sånt är ett mysterium för mig.

Pål Hollender

Jag har en ganska komplex inställning till konstnären Pål Hollender. Å ena sidan hatar jag honom för att han knullar horor i Baltikum för mina skattepengar. Å andra sidan tycker jag att det är roligt. Att han dessutom är ganska opretentiös och söker nya vägar för att genomföra sina projekt är förstås ganska tilltalande. Att han försöker applicera något slags konstnärligt perspektiv på Fredrik & Filips Grattis Världen! är ju kul, och han är troligtvis den roligaste Robinsonkaraktären som skådats. Enfant terrible brukar det väl kallas.

Popjunkien har skrivit ett antal gånger om korrekturfelen i Stureplan.se:s vimmelreportage. Jag tycker att det är inte så mycket att hetsa upp sig över egentligen, eftersom jag vet hur pass bra koll fotograferna har utanför den lilla bubbla som kalla Stureplan ( det vill säga ingen som helst koll om du inte varit med i senaste Paradise Hotel), och även hur informationsinsamlingen om namnen går till. (skriv i en liten anteckningsbok vem du är, om du inte är en tillräckligt stor profil runt Stureplan, för då vet de sen tidigare).

När Pål Hollender går på Spy Bar en onsdag i november och hamnar på bild kramandes mörk skönhet som inte är hans sambo/fru/flickvän (om han nu är ihop med Jessika Gedin fortfarande), väljer han att agera under pseudonym som Sven Lindqvist. Det är humor för mig! Tilltaget med hororna i Estland stinker ordentligt, men det är tydligt att gubben har en humor helt i min smak i övrigt.

Jag har sedan länge gjort klart för mig själv vilken pseudonym jag ska ange om jag tvingas bli fotograferad av Stureplan.se:s fotografer. De gånger jag varit i riskzonen har jag dock avböjt eller helt enkelt avvikit, och jag kommer inte att röja min pseudonym här.

Gratis är kass!

Jag åkte ner till Kulturhuset för att slinka in på Anna Ternheims gratisspelning under musikeventet Access all areas. Trodde jag. 150 pers i kö utanför, fullt inne och ingen som helst tillstymmelse till rörelse framåt. Jag vände direkt och åkte hem igen.

Gratiskonserter med relativt kända artister i små lokaler är förvisso ett trevligt initiativ, men det har hänt flera gånger nu att en så stor publik attraheras av ordet GRATIS i gratiskonsert, att man inte har en chans att komma in. Över huvud taget är gratis sorgligt överskattat i Sverige.

- "Varför läser du den där dåliga tidningen? Den var gratis!"
- "Varför tog du en yoghurt du inte tyckte om utanför tunnelbaneuppgången vid Universitetet? Den var gratis!"
- "Varför gick du på en konsert med Ron Sexsmith på Lydmar? Den var gratis!"

Gratis betyder "varför inte?" i svensk översättning. Och den som verkligen vill se artisten oavsett om det är gratis eller kostar 250 kr, får se till att vara på plats tre timmar innan start eller stanna hemma. Ska det va så?

Dagens låt: 112 - Ulf Lundell. Spelades tydligen på Tyrol ikväll. En skräll som slår det mesta.

Lilla London?

Jag lyssnar tidvis på P3 när jag jobbar, och något som blivit uppenbart är att de olika programledarna för CHRISTER, som sänds på eftermiddagarna, är fantastiskt dåliga på att uttala amerikanska och engelska ord och artister. Jag tror det har med Göteborg att göra.

Det mest frekventa exemplet är nog Kanye West, som blir något slags Kejjniji West. Nyss skulle de avannonsera en låt av Mariah Carey & Jermaine Dupri. Jermaine uttalas INTE Germany.

Programledarna för CHRISTER är från Göteborg. Jag har aldrig stött på en göteborgare som har bra uttal när det gäller engelska språket. Jag vet inte om det är västkustdialekten som är inkompatibel med det engelska språket, men jag tror att jag är något på spåren med det påståendet. Det är något med att liksom uttala vokaler med långa ljud tror jag, utan att vara särskilt lingvistiskt bevandrad.

Jag har två kollegor från Sveriges baksida. Båda har pluggat utomlands under minst ett år. Båda är totalt urusla på engelska. En av dem har bott i USA en termin och i England en termin. Hon är hopplöst dålig, framför allt när det gäller uttal. En tidigare flickvän var från Bohuslän, och fullkomligt hopplöst dålig på engelska. Jag har vaga minnen av att Ingvar Oldsberg har dragit till med många sämre exempel på uttal av städer och samhällens namn i På spåret.

Slutsats: Göteborgs epitet "Lilla London" måste vara ett ironiskt statement.

Just nu

Just nu undrar jag lite om mina föräldrar landat på JFK - New York fuckin´ City ännu. Och när jag funderar på det, så vill jag inget hellre än att vara där. Doften. Ljuden. Tempot. Rymden. Den egna litenheten och stadens oöverskådliga storhet på alla områden. Det går nog inte en dag utan att jag längtar dit, och även om det finns massor av ställen som jag inte sett än så vill jag återvända till NYC så fort det bara går. Vilken tur då att vi kom överens om att köpa oss ett litet lagom townhouse i East Village och slå oss ner där.

Varför blev vi inte medbjudna? GRRRR.

"Brudar" med grabbig jargong

Två exempel på kvinnor som pratar med en grabbig jargong. Den grabbiga jargongen sätter igång en lång associationskedja i min hjärna. Jag har väldigt svårt för typisk grabbig jargong, framför allt när den kommer från kvinnor mellan 30-40, som fortfarande tycker att Cosmopolitans är världens mest glamorösa drink, "älskar att festa", färgar håret i någon rödbrun nyans som är sådär lite sprayad och stripig, har kläder som är några säsonger för sena när de ska "gå på krogen med partybrudarna" (gärna djurmönstrade och lätt omoderna eftersom de inte går ut särskilt ofta) och gärna frekventerar typ Karlsson & Co. eller Golden Hits. Kanske går de på Chippendales shower och trånar efter män i uniform eller blåställ. Ett sånt gäng toppat med en jargong värdig ett korpinnebandylag är kanske det ocharmigaste jag kan komma på.


Ja, jag är smått uttråkad och sysslolös på jobbet idag. Vilken ful layout det blev i det här inlägget.

Stavfel?

Hur stavar man förresten till hoummos? Jag brukar nästan alltid kunna avgöra stavning enbart genom att titta på orden, men här går jag bet. Troligtvis för att hoummos säljs av araber som av tradition stavar lite hur som helst, åtminstone när de ska förändra ett utländskt ord till "svenska".

Hoummos?
Hoummus?
Hummus?
Hommus?
Hommos?
Hummos?
Huommos?
Huommus?

Nu blir jag sådär förvirrad igen (se kräm-debatten)

Mera mat

Kikärtor måste vara 2000-talets hittills absolut mest överskattade råvara. Kikärtor smakar gammalt damm.

Falafel är obehagligt, hoummus är direkt äckligt. Kikärtor smakar damm, och det finns inga trender i världen som kan ändra på det. Hur kan folk LÄNGTA efter falafel och hoummos? Nä, vissa trender är verkligen grundlösa.

Mattipset

Thank God for ICAs middagstips!

Crappy Shitty Idiots

Jag har ikväll sett CSI:NY för andra gången (populärt med kolon i programtitlar these days). Jag pallar inte med det. Jag förstår inte hur CSI-serien kunnat bli en sådan succé?

Det går ut på att pollen från en blomma som bara finns i en rabatt i hela Nordamerika, utanför ett sjukhus (och denna blomma blommar varje vecka som det är två torsdagar i), har fastnat på ett mordvapen(som man alltid hittar i en kloak), och dessutom har mordoffrets saliv hamnat i skägget på mördaren, som han därför tvingats raka av sig, och eftersom det var fullmåne den tredje torsdagen i oktober så är det sjuksköterskan som gjorde det.

Nu kanske jag generaliserade, men om det är så det känns efter att ha sett programmet två gånger, så är chansen liten att jag ska bli intresserad av att följa det. Jag är för övrigt rätt usel på att följa serier.

Jag har en teori om att de som avgudar såna här serier, som det bästa som någonsin gjorts, är en viss sorts människor. Ungefär samma sorts människor som är helsålda på poker, och eventuellt byggde en bardisk som specialarbete på gymnasiet.

Kungliga och elastiska

Mor & Far åker till NYC i veckan som kommer, och jag skulle ju kunna skicka med dem en kilometerlång shoppinglista, men det känns inte riktigt hyggligt mot dem (eftersom jag vet hur det kan vara med gåvoshopping på en semester, det blir ett ok som man får dåligt samvete om man inte uppfyller) och även om de kommer vara borta en hel vecka så känns det som att jag inte vill binda upp dem FÖR mycket med shopping till mig.

Men, jag måste bara ha ett par nya Royal Elastics - de bästa sneakers jag någonsin haft. Jag köpte dem när vi var där i maj förra året, och de har varit mina bästa vänner sedan dess. Och jag har aldrig sett dem i Sverige. De har inga snören, utan hålls ihop av elastiska band, som ger grym passform, kombinerat med att man slipper knyta skor. Dessutom är de rätt snygga enligt min mening.

Ja, sen beställde jag en Ipod Nano och lite andra småsaker som CK-kalsonger, mest på grund av att det är så mycket billigare där. Men mest av allt vill jag ju ha ett par nya Royal Elastics! Jag har till och med instruerat dem om att de bör finnas i Triple Five Souls-concept store på Lafayette Street, så nu är det bara att hålla tummarna för att de ska hitta ett par. Annars får väl vi om inte annat, ännu ett incitament till att besöka NYC igen.

Kräm?

Vilken slags kräm syftar man på när något betecknas som krämfärgat? I mitt huvud är krämfärgat typ svagt rosa, men jag vet inte vilken kräm eller möjligtvis "creme" eller kanske till och med "cream" som man menar. Alltså: vad har kräm för färg?

Ljuuuuuvligt

LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt
LjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligtLjuvligt

Sådär, kan vi enas om att ordet är uttjatat och klyschigt så det stinker om det?

Captain Carreca 2005/11/04

Jag vill se stadens ljus ikväll, jag vill bryta ett ben
på ett dansgolv, jag kyssa en kvinna i en gatlyktas sken

Jag vill sjunga mig hes ikväll, på någon rökig krog, i en bar
jag vill vakna med en sömnig kvinna på min arm och höra
henne säga: "Stanna några dar, stanna kvar här några dar"

Ulf Lundell - Kapten Kidd

I trotsåldern

Jag är på ett helt fantastiskt bra humör, trots att det är november, det är fläskdimma vareviga dag, det mörknar tidigt märkligt tidigt och så vidare i all oändlighet.

Trots alla tecken på deprimerande grådask är det just nu är en sån jävla smultronidyll på alla håll och kanter och världsdelsplattorna inom mig glider på plats utan jordbävningar. Det får mig att känna mig upprymd och varm, oavsett årstid. Allt känns bara så bra just nu, och de här helgerna utan större planer är så sköna. Delarna sitter där de ska, får mig att slappna av och må bra.

• PJ har redan fått ett bra bra bra jobb, vilket gick förvånansvärt snabbt och smärtfritt. Det känns som en stor sak.
• Jag har gjort en del framsteg på mitt eget jobb den gångna veckan.
• Jag ska till Tyrol med vänner ikväll, för att se Lundell bända skiten ur den vita viskningen, sen blir det väl kanske Riche eller liknande.
• Imorgon ska jag instruera mina föräldrar vad de bör shoppa åt mig när de är i NYC kommande vecka, därefter kommer de att bjuda oss på middag, vin och tillbehör.
• Pumpaslöjdande med brorsönerna (som självklart är Halloweenfirare, men det är ok)
• Fikande med medhavd bok på något skönt café, följt av en bra film på söndag.

Det är gott att leva, gott att finnas till. Trots allt. Ibland är allt så enkelt.

Dagens låt: Eurythmics - I saved the world today.

Smid medan järnet är varmt

För att återanknyta till mitt tidigare inlägg vill jag bara uppmärksamma er om det här. I rest my case.

Borat!

Borat är grym. Sasha Baron Cohen är den grymmaste komikern just nu, och hans känsla för timing och hur avgörande den är för komik är oöverträffad.

"I have a good shit. My wife is dead, but it OK, I have a new wife". Klassisk replik från Borat vid middagsbordet på etikettskurs.

MTV pluggar just nu "Borat & Bruno show" i väntan på att Borat snart ska vara värd för någon trött MTV-gala. Men med tanke på hur kul det var när Ali G var värd, så kan det för en gångs skull bli sevärt. Den tyska technobögen Bruno är en annan helt fantastisk karaktär i Sasha Baron Cohens persongalleri.

Läs mer om Borat på fina hemsidan Borat Online

Om piller i drinken, igen

Malin Siwe är inne på samma spår som jag var igår, i ledar-notisen i dagens DN.

Carreca = Malin Siwe?

Om piller i drinken

För att återknyta till gårdagens inlägg om Denise Lopez, så såg jag spridda delar av gårdagens "Under cover" (där Denise Lopez var med för att berätta om hur många drogade tjejer hon hjälpt hem från Stureplan...)

Hur många gånger har man hört den?

"Det var så läskigt igår, jag var helt borta och har värsta minnesluckan. Någon måste ha drogat mig, lagt ett piller i min drink när jag inte såg det"

Ok, det har säkert hänt flera gånger att män försökt droga kvinnor med hjälp av det knepet. Men jag tror inte på sådana historier, speciellt när denna drogade kvinna inte har upplevt att någon gjort några närmanden. Skulle man droga någon bara för att det är så roligt?

Med tanke på att alla känner någon eller några tjejer som säger sig ha blivit drogade på nattklubb så hävdar jag att det är något av en modern urban legend.

Våga stå för att även kvinnor ibland skjuter över målet med spritkonsumtionen, blir dyngraka och får minnesluckor - istället för att skylla på mystiska mörkermän med fickorna fulla av knockoutdroppar.