Wednesday, November 16, 2005

I novembers mitt

Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.

Jag släppte tidningen med blicken när tåget rullade över bron mellan Gamla Stan och Slussen. Jag gör så varje morgon på samma plats, för att känna av vilken slags dag det blir. De senaste dagarna har det varit blågrått och tjockt och vindpinat där bortom Slussen, ut över Stadsgårdskajen bort mot Nacka och vidare utåt havet. Idag var det blekt blekt blått och köldångande och ett kallt ljus och klart som det bara kan bli innan åtta på morgonen i november. Det skulle bli en klar dag, till skillnad från de första två sega ointressanta degiga stormande dagarna den här veckan.

Ett ångfartyg klöv den isliknande ytan under bron, med bäring Drottningholm eller kanske Strängnäs eller Sigtuna eller vad fan vet jag egentligen? Jag älskar bilden av ett fartyg som skär genom en blank fjärd. Det var årets första rock-dag. Det går liksom ett litet lämmeltåg av varmluftspustande anställda över parkeringarna, uppför trapporna in genom grinden upp för ännu några trappor och sen på plats, hämta kaffe, köp en frukostmacka kolla kvällens nattens morgonens mail och kanske de senaste nyheterna internt och Börsen förstås och kronan den fortsätter rasa och Systembolaget festar upp dina jävla skattepengar - 14 MSEK i fetstil och kaffet är inte gott men man vänjer sig och Dagens Industri är oftast ganska ointressant men det är liksom någon allomfattande rutin att man SKA åtminstone kolla lite i den och sen kanske några läsvärda bloggar hit några forum dit. Sen kan man börja. Skickade en kort text till säljchefen, som skulle användas som vårt bidrag till ett större dokument och han tackade senare för snabbt svar.

Idag var det kurs hela dagen igen och kommunikationsteori och managementbullshit men på en väldigt basic nivå och det känns som jag hört det många gånger förr på universitetet och jag satt och ritade nästan hela tiden under föreläsandet och kursledaren kanske stördes lite men det är ett sätt för mig att orka fokusera på vad som sägs och en ganska spännande och surrealistisk skiss över all möjlig bråte som växte samman tecknades ner under dagen och det ska alltid vara överflöd av godis kakor och frukt när det ska kursas och jag fattar inte varför men sitter där och bara käkar tills det står mig upp i halsen och kursen var bra men kanske något för mycket upprepande och hjärntvättande av konsultens åsikt och budskap och ignorerande av pragmatiskt förankrade mothugg från oss.

När vi gick från jobbet var mörkret så kallt som det hittills aldrig varit i höst och den höga himlen var så mörk som den kan bli innan midnattsblå övergår i dött svart och små stjärnor gnistrade redan och novembermånen vandrar uppåt redan runt 16 och lägger silverstänk i vatten- och ispölar. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mina föräldrar kom hem igen igår och det lät inte som om de köpt något speciellt att rapportera från the city that never sleeps. Fan.

Vi gick och handlade som ett gammalt strävsamt och matplanerande samboende par och affären var tom på folk men julmusten var frontad och kostade bara 4:90 och jag hävdade att julmust dricks från Lucia och två veckor framåt eller så, mer än så är inte nödvändigt men det blev ändå en flaska och en del annat och det kostade knappa 600 kronor och när jag packade kassarna ringde min telefon och det följdes av de sedvanliga fraserna och jargongen men jag hörde att något annat fanns i rösten på andra sidan. Han ville prata och kunde han ringa om 10? Javisst sa jag med ett frågetecken efter.

Och vi gick hem genom parken, PJ pratade om molnen som vandrade ensamma och rosafärgade, snabbt över en i övrigt molnfri himmel men jag sa:
- Det är inte moln det är rök från skorstenen på värmeverket och hon protesterade lite sådär som hon gör och sa att hon menade främst att de var rosa och sen lät vi den diskussionen ligga kvar där.

Han ringde sedan och berättade för mig och endast mig den mest intrikata relationssoppan som någonsin serverats och han försäkrade sig om att jag skulle hålla jävligt käft om det här till alla, men att jag ju kunde berätta för PJ eftersom hon måsta fatta och jag vet att jag fick veta det för att han vet att jag håller jävligt käft när det behövs hållas jävligt käft. Och jag sa bara att jag visste verkligen ingen lösning eller ens vad jag skulle säga men att han alltid kunde ringa om han behövde och jag vet att det är något hos mig som gör mig till mottagare av de här bikterna från mina vänner och när vi lagt på så förklarade jag för PJ och om tystnadslöftet och sen blev jag ganska tom över den absurda situationen och samtidigt glad att jag bara är fader i biktbåset och inte part i målet och jag lagade något slags vegetarisk och fantastisk pastasås och sen låg vi på soffan och kommenterade supermodell-wannabes och huruvida de röda och vita strimmorna som gnistrar i fönstret när bilarnas bakljus reflekteras i de nerrullade men ej vinklade persiennerna ser ut som cirkusljus eller discolampor. Jag tyckte disco, PJ tyckte cirkus.

Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.

* Bilden tog jag för drygt sex år sedan under min militärtjänst. En mycket tidig oktobermorgon i norra Furusundsleden.

3 comments:

Anonymous said...

Jisses. Du fick mig vemodig och längta till julafton (?) om vartannat.

Anonymous said...

Vacker bild, härlig beskrivning av en frostig morgon och så pricksäker du var med "..årets första rock-dag". Jag såg dem också och sällade mig till den hurtiga skaran och promenerade längs Skeppskajen där snart Stockholms finaste? gran är under uppbyggnad. Och tänk att du lyckas med att få en vanlig vardag att verka lite speciell...nu blev min dag roligare också, tack för det!

Andrea said...

Jag tyckte inte alls cirkus, jag tyckte tivoli.