Avd: Tankar som jag också tänkt

Ur Tomas Andersson Wijs intervju med Henrik Schyffert. Precis vad jag tänker när jag läser "En dag med...", att det egentligen handlar om "En dag där xxxxxx visar upp hur han/hon vill uppfattas av Dn:s läsare.

Motljuset över Skeppsholmen

Marssolen som blixtrar stenhårt i Nybroviken och det känns som att våren är här vilken sekund som helst nu och ljuset är här och med ljuset livet och med livet det enda som spelar någon roll och man kan lägga allt det andra åt sidan ett tag och sluta bry sig om små små inredningsdetaljer eller hemelektronik som man köper och köper men inte för att de ger ro i själen kanske bara ett kort rus av konsumtion och en känsla av att ha hittat hem. Och först när man hittat hem kan man gå ut i det där ljuset och leta efter nya vägar, nya äventyr och senvintersolen skjuter vitt ljus över hela staden, folk vinterklädda som Milano i januari, Paris i februari, Stockholm i mars.

Dagens motljus i mitten av mars är Those dancing days och låten med samma namn.

Berlin and the big easy

Jag sitter i Berlins tunnelbana. Det är måndag förmiddag, timmen efter morgonrusningen. Jag har kostym och väska och det är måndag morgon och efter lunch kommer jag att vara tillbaka på kontoret och jag är nästan helt själv i tunnelbanevagnen som rullar över mark mellan graffitibombade väggar i gamla Östberlin. Det är närmare trettio grader varmt och smogdiset vibrerar över den enorma staden.

Det är vackert och smutsigt och opolerat och hundar och knarkare och svetten rinner längs tinningarna och just där har jag mitt kanske mest religiösa tillfälle när "Där får jag andas ut" spelas upp, och jag är inte den religiösa typen men jag fylls av ett djupt djupt lugn, ett lugn som jag inte känt på ett halvår nästan, kanske inte någonsin, och det känns som om jag väger 200 kg där i tunnelbanesätet och att mina ben inte bär och tåget dunkar på i långsam takt genom ytterkanterna av staden och jag lämnar propagandatornet vid Alexanderplatz med blicken för första gången sedan jag kom hit och den här sakrala, svala texten i kombination med synnesintrycken av den här smutsiga heta vibrerande staden och känslan av att vara helt utlämnad och själv på resa och känna att det är ganska skönt ändå för första gången att vara utlämnad. Det är inget möte med någon Gud, det är bara ett lugn, ett stort lugn. Och det är så in i helvete skönt att sitta där och svettas.

När sen TAW avslutar sin konsert med just den låten, a capella vid scenkanten, så blir jag lite knäsvag och tänker på Berlin och det stora lugnet som föll över mig där.

Åhå...ehee...HEJ...?

Det föll snö på gravens kransar och över morfars åkrar

På tal om heta män (som i detta fall dessutom ser ut som en mer kulturell och finlemmad version av Mats Sundin). Jag intensivlyssnar på Tomas Andersson Wijs nya skiva En sommar på speed, och den är ärligt talat inte så värst bra, men det finns en del fint där, som alltid. So long och Jag har simmat långt ut från land är bra grejer, men i det stora hela börjar barndomsnostalgin bli lite uttjatad, trots att det är så många bilder i den nostalgin som jag relaterar till och nästan formulerat själv. Och på tal om uttjatade teman ska vi inte tala om hans faiblesse för att sjunga om tåg. Tåg är tråkiga metaforer. Hornsgatans dag är inget annat än ett fläskigt pekoral, och texterna håller överlag sämre kvalitet än man är van vid. Och när jag, som nostalgijunkie av stora mått tröttnat, ja då vet man att det verkligen är överexponerat.


Men! Det låter stort och dyrt och lyxigt, och det är alltid fint i rätt sammanhang, men jag har insett att jag nog alltid kommer att vara den som föredrar ensamma män och kvinnor med fina gitarrer, framför en fullbelamrad ljudbild med congas, tvättbräda och Bösendorfers. Ett annat exempel är Ulf Lundells mastodontsamling av heminspelade demos och alternativversioner från köksbordet. Råa nakna och energifyllda. Blir förbannad att man sedan släppt studioversioner som överbelamrats med glockenspiel och Beach Boys-körer. Energin tonas ned med alltför rik utsmyckning.


Hur som helst, imorgon är det dags att se TAW med band, och jag går trots att jag inte gillar den nya skivan nämnvärt, och framför allt inte suffixet "med band". Vill gärna se honom själv med gitarren. Vilket är vad publiken i landet får, bara till de större städerna följer bandet med, av ekonomiska skäl I suppose. Det är väl troligt att Anna Ternheim dyker upp i ett oslagbart gästspel, eftersom hennes pojkvän är TAWs trumslagare och producent. Det blir fint det här.


Jag kan också se mig själv liggande på en soffa med en fotobok och ett Dylanporträtt i fönstret. Och på tal om Dylan tycker jag att ni ska kolla in I'm not there, den är mästerlig och skruvad. Kolla upp Tom Alandhs Vi som överlevde Rågsved också när ni ändå håller på. Tom Alandh är mästerlig.

Tell me lies tell me sweet little lies

Nu har två, av varandra oberoende, personer hävdat att Mats Sundin på bilderna i Cafe´s marsnummer, ser ut som jag gör (eller egentligen vice versa, eftersom han är den kända av oss två), åtminstone lite grann. Jag kan inte komma på en ytlig komplimang som gör mig gladare än en sådan, om än omedveten. För det går ju inte att tycka illa om Mats Sundin. Dessutom tycker jag att han ser för jävla het ut på de där bilderna. Jag vill ha den där Burberrykostymen.

"Döh! Ta mitt nömmer om dä skulle va nåt!"

Så här i På spåret-tider, mitt märkligaste nummer i mobilen:

Ingvar Oldsbergs mobilnummer

---

Dagens februarisol: Lundell - I'll take you to heaven with my AK47

Alla vi barn i ankdammen

Hej, jag gottar mig i min hemliga framtoning, och listar de personer vars bloggar jag läser eller i alla fall känner till, som jag stött på i olika sammanhang under det senaste halvåret. I samtliga fall utan att presentera mig eller försöka bonda. Det är något kittlande i att se en person som man vet en hel massa om, men aldrig pratat med och inte "känner". Men jag inser också att detta kan tyckas obehagligt för en del av de som jag listar, åtminstone de som inte är "kända". Men att blogga är ju att skapa sin egen berömmelse, om inte allmänmedia gör det. Så här är den:

Listan över bloggare jag sett på stan utan att ge mig till känna.

Jag känner ingen av de här människorna. Ni behöver inte tro att jag är en vän till er, jag bara känner igen er, läser era bloggar då och då, och vet en del mer om er än om andra som jag ser på stan. Stockholm (och bloggvärlden) är väldigt litet, inte sant?

Popjunkien - Nox

Bokhororna - Vapiano & Rörstrandsgatan åtskilliga ggr

nattbussen - S:t Eriksbron åtskilliga ggr

egoegon - Stadion

the Schulmans - Stureplan med omnejd

popmorsan - Laakso @ Pop Dakar + tunnelbanan

schmarro - Laakso + Spyan

Marcus Dunberg - JFK Intl. Airport

Virtanen - Renstiernas gata

Isobel Hadley-Kamptz - Fridhemsgatan

Modette-Eleonore - Upplandsgatan

Gustav Gelin - här å där

Stora Morran - här å där

Sigge Eklund - nedlagd blogg, Sveavägen

Magnus Uggla - nedlagd blogg, Sturehof

Plura - i fruktdisken

Daniel Lindström - på bussen

Erkänn att detta är både obehagligt och kittlande? Vi ses!

"Mode"-blogg

Har ni sett G-STAR-kampanjen på stan? Den är rolig eftersom den slår fast att i år är det byxor som är 6-8 tum för långa som gäller. Nu ska man visserligen inte fästa allt för stor vikt vid vad G-STAR fastslår i trendväg (om man är normalbegåvad och heller inte aspirerar på dokusåpadeltagande eller Melodifestivalande, eller båda delarna), men det här är ju ändå lite väl fult för att gå okommenterat förbi. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa ett par byxor som inte ens går att ha på sig utan att vika upp dem till knäskålarna. Dessutom vet väl alla att det är upprullade uppvik som gäller nu för tiden? Fniss.

Realekonomin

Det är väl inte så jävla konstigt egentligen att RB höjer och höjer och höjer räntan?

Häromdagen skulle jag på ett möte och en kollega ville "snacka ihop sig lite på neutral ort" innan, så vi satte oss på ett citycafé och mixtrade med våra laptops, köpte kaffe och sådär. Ni vet ett sånt där ställe med mediokert kaffe, pajer som bakats i Årsta partihallar och diverse bake-offgrejer. Mitt tvåtimmarskokta bryggkaffe klockade in på 32 kr eller något i den stilen. Hon köpte en semla till sitt kaffe. Den kostade 42 kr! Det är ju helt sjukt för en svettig bulle med lite grädde och tjafs. En vanlig halvdann lunch ligger numera på runt 90 kr. Då är det inte konstigt att RB måste höja. 42 kr för en jävla semla.

Klart i natt! 1 år = 74 veckor

Dagens barndomsvemod

Hej små knattar, här är dagens låt. Det är också den enskilt starkaste anledningen till att Anna Ternheim måste göra en svenskspråkig skiva. Här har jag skrivit om när jag såg det här spektaklet. Tjena.

"Minns du stigen under tallarna,

där det växte nattviol?

Minns du doften och dina nakna fotsteg där?"

Den knubbiga framtoningen

Visst finns det människor som man tänker sig som tjocka/knubbiga/småfluffiga, trots att de egentligen inte är det? Jag har för mig att Filip Hammar någon gång nämnt det, syftandes på sin egen framtoning. Han är inte tjock, det bara känns så. Jag har också lagt märke till det, jag föreställer mig vissa kompisar och kändisar som överviktiga, trots att de egentligen inte är det. Vissa av dem kanske har varit det i perioder, men det är inte på något sätt ett kriterium som är allomfattande. Det har inte så mycket med BMI att göra, det är en aura av knubbighet. Rund ansiktsform kanske?

Lilla listan över kända personer med en knubbig framtoning (som jag kan komma på just nu):

1.

2.

3.

(nej, det går inte att få tag i någon vettig bild på Filip Hammar själv)

4.

5.

Carreca

Utanför listan:

Eftersom han gjort sin dramatiska viktnedgång till en mediahändelse, och numera mest uppfattas som utmärglad.

I might as well I might as well I might as well give in

Ja hallå, det är jag, Sveriges gnälligaste bloggare igen.

Ja, ni ser väl vad jag tänker skriva. Från och med nu kommer jag ge upp och ta en exempelbild på varje konsert jag går på. Observera gärna att samtliga tre personer i förgrunden, står och fotograferar med mobiltelefoner.

Dagens låt är: Beat Heart med Moto Boy. Fint och lagom patetiskt och banalt. Falsetten har spräckt mina hörlurar så de bara skorrar nu.

Just a backstreet gambler with the luck to lose

- I´ll drop you off at Ludlow, will that be OK?

- Yeah yeah, whatever.

Det var juldagens kväll och vi hade nyss landat i New York, semestern just inledd, äventyret i sin linda och det där klassiska romantiska skimret som New York alltid inbillar mig. Kanske speciellt runt jul. The Pogues och Home Alone 2. Allt man sett och hört.

Vi hade bockat av The Rock först, världens största julgran och allt det där, men vi var ju ute efter att slå ihjäl en natt i väntan på nästa flyg, och inga vettiga barer har råd med hyrorna på 5th Ave. Så vi bestämde oss för att ta en taxi till Lower East, mitt i natten i Knish Kebab-röken.

Vi drack väl ungefär allt de hade på alla ställen, och bartendern stannade hos oss, svepte sina whisky-shots med oss, och bjöd oss på varannan drink, och sen när de stängde, trots att det var ett 30-tal personer i lokalen, hon bad mig (för hon fattade att jag hade koll på New York, musik och det mesta): Välj en sista låt från jukeboxen! You´d better give us a good one!

Jag bläddrade och bläddrade, Death cab for a cutie - "I´ll follow you into the dark" kanske? Jens Lekman - "Maple leaves"? The Strokes - "Last Nite", The Pogues & Kirsty McColl . Fairytale of NY"? Alla de där hade ju varit klart värdiga alternativ för en juldagsnatt i New York, men till slut hittade jag det jag ville höra, och anföra som sista låt för kvällen och allsångsanthem. Bruce Springsteen - "It´s hard to be a saint in the city". Jag smällde i en quarter, knappade in koden och såg de andra vänta spänt på vad som skulle avsluta den här kvällen.

Och när introt började, insåg jag hur stort det är för dem, hur mycket av de här texterna de kan. Det blev allsång, det blev kramar, det blev kyssar det blev frågor: Hur kommer det sig att du väljer den här, kan den betyda något för en kille från Schweiz? (ja, alltid den där Sverige/Schweiz-förvirringen). Alla människor i baren, skiner upp som galningar de kan varje ord av en helt perifer sång, och de skrålar med i varje stavelse, när jag trott att jag var den enda som kunde lite av denna, men att den ändå skulle kunna vara en nostalgisk återblick, men den är uppenbarligen här och nu, det bästa som hörts. Fullträff kan man kalla det.

Och vi sjunger och vi vrålar, vi dansar och vi skrålar att det är inte lätt att vara ett helgon i den här stan, och det är high five och vi öppnar baren igen och här ta shots igen för ett alldeles fantastiskt musikval ikväll och vi dansar ut genom dörren och om tre timmar går nästa flight och vi vinkar in en taxi och vi tvingar honom att köra en omväg via Times Square för vi vill glida förbi neonsprakande folktomma Times Square i baksätet på en gul taxibil och känna att det är svårt att vara ett helgon i den här stan. Och vi halvligger i baksätet och ser all världens neon fladdra förbi och det är så svårt att vara ett helgon i den här stan.

Det är en slags egotripp att få göra det där. På nästa flyg sitter vi bakfulla och yrar. Jag känner igen honom och säger till mtt resesällskap att säg inget dumt nu, för då hamnar vi kanske i en krönika. En av Sveriges mest kända krönikörer/bloggare hälsar på oss när han hör vårt yrande på svenska och han önskar oss en god fortsättning och en trevlig vistelse. Vi svarar, och somnar. Vaknar många timmar senare, utsövda i ett annat land.

- - -

(Jag har sagt det förr, jag borde vara hobby-dj, jag skulle välta golven. Hur får man DJ-spelningar?)

Re-re-wind - when the crowd say boh selecta

Rebecca uppmanar mig att "börja köra igen", genom att lista fem favoritinlägg ur min blogg. Jag brukar som ni vet generellt vara extremt skeptisk till den här typen av "utmaningar" som härjar som gräsbränder. Men den här idéen är ändå ganska smart. Det är lite läsarservice och inte bara ännu en sån där lista som bara är intressant för den som själv skriver.

Det kan göra nytta för er som läser att bli lite guidade (speciellt i den här bloggen som inte direkt har rosat marknaden det gångna året). Dessutom tycker jag att Rebecca verkar vara cool (och promotar min blogg gång på gång, så att jag smickras), så ok för den här gången.

Eftersom jag försöker skriva om ganska vitt skilda ämnen och med olika ambitionsnivå, så blir det lite av varje. Det vore i och för sig roligt att höra vilka inlägg som läsarna gillar mest, det är inte säkert att det avspeglas i kommentarfälten.

Här kommer den: Best of Never Mind the Botox!

1. Veckans mediaprofil - jag kan inte utelämna det här inlägget, det var populärt. Det är dessutom fortfarande aktuellt.
2. 20050130 - människor runt omkring mig började gråta när de läste detta i annan form, det var tal om att översätta och publicera i tidningar som nekrolog. Jag är nöjd med texten.
3. Lång Lasermans-associationskedja - jag bara gillar den här på något odefinierat vis.
4. Revenge of a nobody - Up yours, brådmogna högstadieterrorister.
5. 1, 2 - det blir en delad femteplats för två likvärdiga nonsens-inlägg.

Det ska i och för sägas att det var svårt att göra rensningen. Jag kan värdera inläggen högre i efterhand om någon som jag beundrar råkar kommentera, eller om något som jag skriver gör någon okänd helt rasande och börjar gapa om de "hatar mina svepande generaliseringar och idiotier". Men nu blev det en lista i alla fall. Håll till godo, och lägg gärna eventuella kommentarer i det här inläggets kommentarfält.

Jag har varit på semester. Det var skönt.

I want a thousand guitars, I want pounding drums

Här är ett Youtube-klipp som jag verkligen gillar. Jag vet inte varför, men det är fantastisk live-känsla i det. Utklassar alla konsertDVD:s jag sett. Tror det har att göra med att man hör allsången så tydligt och alla händer som flyger i luften (kolla runt 1:40). Här känns det faktiskt som att stå i publiken. Det är inte ofta det är så.

Meta i kubik

Jag skriver inte mycket längre, och när jag väl skriver här så länkar jag till nåt sopigt Youtube-klipp eller nån idiotisk text som jag retar mig på.

Det är mycket på gång nu. Jag jobbar som ett litet djur, reser bort direkt efter jul, och börjar nytt jobb när jag kommer tillbaks och sen är det dags att flytta och ja, så kommer det att rulla på närmaste tiden. Till skillnad från alla andra i den här stan, vägrar jag dock kokettera med att jag skulle önska mig mer tid att göra saker, jag hatar att det blivit statusfyllt att ha en fulltecknad kalender. Högst status måste det väl ändå ha att ha massor av fritid? Skit samma, jag är som ni vet inte särskilt förtjust i att blogga för mycket om mig själv just nu, men det kanske kommer.

Men det var inte det jag skulle säga, utan jag skulle skriva om en grej jag såg idag när jag satt och jobbade lite grann i hemmets lugna vrå. Jag har ju skrivit en jävla massa om tekniken och tillgängligheten, och att alla som går på konsert vill filma egna videos. Jag satt alltså med MTV eller ZTV på, och hajade till när jag hörde något som jag kände igen. Och nu verkar det som att den första "officiella" videon med Youtube-känsla har kommit: Daft Punk - Harder Better Faster Stronger Alive 2007 (alltså i en trött 2007-version, som väl relanseras efter Kanye Wests sampling).

Jag vet inte vad jag vill säga med detta, men vi börjar väl bli så vana vid att kolla gryniga publikinspelade lågkvalitativa liveklipp via Youtube, att den döende konstformen musikvideos nu kan komma att bli ännu mer lågbudget. Officiella videos som ser ut som inofficiella Youtubeklipp, kanske är det framtidens melodi. Så här ser det ut:


(Kanske har de delat ut kameror i publiken för att få den autentiska känslan, och sen klippihop det? Jag tror det är rätt häftigt att vara på ett ställe där Daft Punk är dj:s, i somras när jag hälsade på en kompis i Berlin, gick vi till ett ställe där de hade spelat helgen innan, och helgen dessförinnan hade Moby varit DJ. Men inget sånt den kvällen vi var där. Så då åkte vi till Berghain istället. Det kvalar med lätthet in på min top-3 surrealistiska upplevelser någonsin. Men Berghain kan vi ta en annan gång)

"Idrotten räddade mig från litteraturen"

Den här texten är så jävla rolig i all sin totala idioti.

Jag undrar om Nisse highfivade sina spritplufsiga kompisar i triumferande känsla av att ha sagt ett sanningens ord, efter att den "debattartikeln" publicerats. Läs inte böcker, det hindrar dig att göra något annat av ditt liv. "Det är så segt att läsa – jag föredrar att leva."

Men det ska ändå sägas, det är modigt att som vuxen människa stå för att man är totalt illitterat och har argumentationsteknik som en 11-åring.

Två tredjedelar av de killar som dansar är våldtäktsmän

Det är ju så här:

Det är alltid de kåtaste killarna som dansar, för att öka sina chanser att få ligga. Det här vet alla killar, vet inte tjejer också det?

Min empiri säger mig att minst 2/3 av de killar som dansar, gör det för att komma närmare tjejerna, kanske till och med få ta lite på dem med en förlupen oskyldig hand (varför skulle man annars se så många killar som står och rör sig pliktskyldigt som vore det folkdans med stelopererade leder?)

Det kan omöjligt råda några tvivel kring detta. Tjejer håll med mig här. Visst är det så? Och ju kåtare snubbe, desto större sannolikhet att han är en potentiell våldtäktsman.

Alla som inte dansar är mindre intresserade av att göra sig till och låtsas tycka om att dansa för att eventuellt få trycka sin kropp mot en hittills okänd tjej, just den kvällen i alla fall.

Jag vet, jag överanalyserar en nonsensfloorfiller, men jag blir lite stött av att höra folk skråla att de som står i baren är potentiella våldsmän. När det i själva verket är tvärtom, och fan ta mig om inte det till och med är så att det här kommer att öka alla dansande våldtäktsmäns chanser att få ligga, när tjejen kanske tillochmed tönker att "han dansar - alltså våldtar han inte".

(tillägg: jag gillar allt det som är bra med låten, men texten är inte en av de sakerna, skulle gärna höra någon göra en version med annan text. Jag orkade inte utveckla detta i förra inlägget om ålderdomshem.)

When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.

Hur funkar det med annonseringsfilosofi?

Medium jag skulle tveka inför att annonsera i om jag vore marknadschef: Pause Magazine.

Det är så konstigt, i Pause Magazine finns annonser för Bang Olufsen och Sony Center sida vid sida med typ Harrys Sexshop i Borås och någon alla tusentals "nya heta nattlivscommunities" utan intäkter.

Hur funkar det egentligen? Jag har funderat på detta en längre tid (jag läser ibland Pause, trots att det är en riktig skräptidning). Ju längre bakåt i tidningen man kommer, desto svettigare annonsörer. Sida 3 kostar 30000, sida 53 kostar 250 spänn och en back lättöl? Även om reklamen inte är anledningen till att man tittar i en tidning, så blir förstärks Pause splittrade intryck av att annonsörerna sträcker sig från premium till Ullared.

Inte kär i en hipster

Det här med att använda uttrycket "hipster" som kategorisering av sig själv, eller andra eller sin umgängeskrets, eller en grupp människor. Blir lika less varje gång jag hör någon säga eller läser någon skriva det. Lika less som jag blir när jag läser en intervjuingress om att Ken suttit inne, men nu blivit radhusägare och släpper en ny skiva. Ibland vill jag bara spränga den mediala inaveln i luften. 300 ton trotyl. Boom.

Jag kastar pil i min kuvös

Jag har flera gånger ondgjort mig över 00-talsfenomenet att varenda livekonsert förstörs av att folk ser sig manade att dokumentera konserten med sin kassa mobiltelefon istället för att TITTA och LYSSNA när man väl är på plats. Så jag tog den här exempelbilden igår. För det är ju ungefär så här dåliga de där bilderna blir. Och vad är grejen med att sitta hemma dagen efter och stirra på en 14"-skärm? Jag förstår verkligen inte hur man prioriterar, dessutom förstör det för alla andra vars sikt skyms av 200 små LCD-skärmar. Tröttsamt. Kan vi inte komma överens om att alla går in på Rockfoto.nu om man vill ha fina proffsiga bilder av livekonserter istället? Ok, då säger vi så.

Jag är medveten om att det blir lite stenkastande i mitt glashus nu, eftersom jag nyss länkat till publikinspelat livematerial här nedanför, men skit i det nu. Jag skulle kunna vara utan de där klippen om jag bara fick uppleva en nutida konsert utan alla de där skärmarna i vägen.

Annars var det väl ganska ok. Men det är ju som sagt inte särskilt levande. Förbannat snyggt är det, men så regisserat och styrt och helt i avsaknad av spontanitet. Som att kolla på en Johan Renck-video i två timmar. Om det är någon som vet hur de rent praktiskt gör när den där läskiga körtjejen på bildskärmen sjunger (förinspelade?) stämmor under Generation EX med perfekt timing, så vill jag gärna veta. Det var enormt snyggt gjort.

Sen drack vi Lynchburg Lemonades på Spy bar tills korna gick hem.

Pokin´ that dog with a stick

Det här däremot, är vad livemusik handlar om:

Reason to believe


Born to run

Imorgon blir jag bjuden på Kent-konsert. Biljetterna tog slut på 14 sekunder, och jag hade inte en tanke på att köpa, men nu ska jag alltså dit ändå.

Jag kan inte tacka nej om någon verkligen vill att jag ska följa med. Och det är inte så att jag har ett problem med Kent, bara att de känns ointressanta live och Kent har aldrig betydit särskilt mycket för mig, även om jag kan se att det finns saker där som är mycket bra, så är helheten bara tråkig och gnällig. Jag såg dem på förra turnén och det var så stelt och inövat att man helt enkelt tröttnade. Peppen inför morgondagens konsert är därför snudd på obefintlig. Dessutom har jag inte ens hört nya skivan.

Men jag bestämde mig för att man måste bjuda till lite om man blir bjuden, det värsta som finns är att ta med någon på konsert/teater/bio/konstutställning som egentligen inte vill, och inte ens FÖRSÖKER. Det känns otacksamt.

Så, idag efter ett möte orkade jag helt enkelt inte åka tillbaka till kontoret. Jag har jobbat enormt många dagar i sträck inklusive helger, och det kändes som att nu får det vara nog. Så jag gick på Olle Baertling-utställningen på Moderna helt själv. Konstmuseum klockan halv fyra en vardag i november är fantastiska. I love Olle Baertling! Olle Baertling är som Kent i målad form.

Så började jag då lyssna på nya Kentskivan på ett torsdagstomt Moderna, och visst det finns en del textrader där som sticker som nålar i mig, vrider om knivar i mig, krossar kupan runt mig. Fan vad ont det kan göra att lyssna på musik. Jag vet inte om det var vad jag ville uppnå. Men det var skönt. Förlösande.

Obs! Montage

Den här bilden är gammal men kul.

Fel säsong för kindpussar?

Det här med att en journalist kindpussas med en statssekreterare som är "ganska glad i hatten", är det verkligen en skandal?

Jag trodde att det var ungefär vad Almedalsveckan går ut på varje sommar? Och där brukar ju inte Moderaterna sätta sin fot, så någon gång ska de väl få ta igen det?

Dagens låt är: Radiohead - Jigsaw falling into place



Jigsaw falling into place
There is nothing to explain
Regard each other as you pass
She looks back, you look back
Not just once
Not just twice

Two wrongs osv...

House + Salem al Fakir borde inte vara min grej riktigt, men alltså den här remixen: Fantastisk. Kanske är det så att jag behöver bomba in det där positiva mantrat i mitt medvetande. Nu har den hållit i två månader. Det är ett bra tecken.

The surreal life

Två gånger på relativt kort tid har jag varit med om märkliga sammanträffanden där min vardag korsats med min iPod-musik.

1. I somras skulle jag träffa en kompis på Mellqvists, på vägen dit slumpades "Oroshjärta" av TAW fram, den spelades fortfarande i mina öron när jag slog mig ner med min frukost och upptäckte att TAW satt bredvid och svepte en kaffe med eventuell flickvän.

2. Idag stod Plura på andra sidan grönsaksdisken och rotade bland paprikor och trattkantareller, samtidigt som jag högg några äpplen och hade "Kärlekens tunga" spelandes i lurarna.

Märkliga sammanträffanden, livet blir liksom surrealistiskt för en stund när man står framför någon som man samtidigt hör sjunga i sina lurar. Båda gångerna har jag ångrat mig lite i efterhand att jag inte vågat gå fram till dem och sagt: "TACK för dina texter, de betyder mycket för mig". Jag inbillar mig att det är påträngande att göra sånt. Men de skulle förmodligen bara bli smickrade av att få höra att låttexter ger riktiga människor styrka.

Fem hårda månader

Nu biter frosten igen
parkerna brinner som eld
och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll

Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där

En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång

Kort meddelande till mina läsare (om det finns några kvar)

Bög hör bön

Jag konstaterar att det som vanligt är här ni hör det först.

Glenn Hysén är alltså invigningstalare på Pride. Och det är helt i linje med vad jag tyckte för nära två år sedan med den här postningen: Glenn for diskrimineringsombudsman.

I dag säger han bland annat: "han var säkert inte ens bög, bara konstig". Det är lysande. Ok, Glenn menar ju väl, och visst, sexuellt ofredande är inte ok oavsett om man är bög. Citatet ovan är rätt harmlöst vid en första anblick, men blir roligt av att han lägger till "bara konstig".

Om man vill tolka Glenpa lite illvilligt kan man dra slutsatsen att Glenn tycker: man är inte bög bara för att man är konstig, men konstig är man om man är bög.

Uj, det är så jobbigt när Glenn uttalar sig om annat än skruvdobbar glidtacklingar och engelska liberos.

Musikrecensenter är bara misslyckade artister

Tomas Andersson Wij stirrar misstänksamt och stött på Anders Nunstedt och inser att de är till förvilling lika.

3 wrongs somehow made it right

Min första sommarhit i år är ganska otippad om man bryter ner den i beståndsdelar:

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Varför jag borde avsky låten:

1. Jag avskyr poker-trenden och skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en sammankallad pokerkväll. (För en sammanfattning av mitt tidigare pokertvivel, se; 1, 2)

2. Vårby Gård är en förort ganska långt ut på röda linjens södra gren. Jag har aldrig varit där, och det låter läskigt. Skulle nog inte frivilligt sätta min fot där heller. Inskränkt och fånigt? Kanske det.

3. Jag har extremt svårt för den vänstervridna anarkist-grejen, vilken jag förstått att Florence Valentin vurmar för.

Men alltså, trots detta: Låten är en fantastisk liten sommarsak med både Clash- och 70-tals-Springsteen-influenser och kanske ett nattbad vid Stadshuset och den smiskar röv (öhö) med alla skånska Fridor som sjunger om att bli dunkade gula och blå. Den låten är alltså däremot en låt som jag hatar fullt ut och innerligt.

Det är konstigt det där, när man gillar en låt (till och med sjunger med i den) som ligger oerhört långt ifrån ens normala övertygelse om tillståndet i världen. Man skäms lite och funderar: vänta, ljuger jag för mig själv eller är det så här musik får folk att byta ideologi?

Andra exempel på sådana låtar:
Ulf Lundell - Folket bygger landet,
Ebba Grön - Staten och kapitalet.

Ännu ett ganska kasst bildmontage

Mats Wester - mannen bakom alla tiders vidrigaste svenska musikföreteelse: Nordman, var på Sturecompagniet igår och såg lite ut som Claes Elfsberg minus frisyr och 15 år.

Vi äro spekulanter

Ett obehagligt uttryck så här på måndag morgon:

"all bör få förmånen att kunna göra bostadskarriär"

Bostadskarriär alltså. Hatar det.

Jag går bara ut en stund

Det är onekligen ganska intressant (utifrån något slags socialt perspektiv) att följa den flod av recensioner av Isobel Hadley-Kamptz debutroman, som kommer att skölja över oss en tid framöver, och framför allt hur den kommenteras av den stora tongivande del av bloggosfären som oundvikligen påverkas av något slags vänskapsbias när de ska bedöma boken.

De recensioner jag läst i s k etablerade media, av etablerade recensenter, har hittills varit hyggligt kritiska mot både det ena och det andra i romanen. Det handlar till stor del om vådan av att blanda ihop romanformen med det självbiografiska, och förvirringen som uppstår när man tror sig veta att saker har hänt, som kanske inte alls har hänt. Det liknar de recensioner som Ulf Lundell brukar få. Han är sedan länge en av dem vars riktiga liv är ordentligt genomlyst, och han tar upp detaljer som är upplevda i sina romaner och det får läsarna att tro att allt som står i boken är sant, och har hänt. Samma upplägg som Isobels bok, vad jag kan förstå.

Bloggosfärens recensioner är och kommer att vara översvallande, för det här är en medmänniska vars öde vi känner och framför allt känner för. Det ger onekligen en stor skillnad i hur man går in i läsandet. Kanske hämmar det mottagandet för hennes journalistkollegor, kanske förstärker det mottagandet för hennes bloggarkollegor. Därav skillnaden i inställning.

Jag har själv inte läst Isobels bok, men kommer med all sannolikhet att göra, av samma anledning som jag läser hennes blogg. Och detta alltså sagt trots att jag spolades bort från hennes prestigefulla favoritlänklista redan efter ett par månader. Troligtvis med all rätt. Jag har tappat mycket av det som jag själv tyckte var bra förr, och det är anledningen till att jag nu också bara går ut en stund. Jag känner inte för bloggandet just nu av en massa anledningar. Det här är inget dörrslammer, det är bara en förklaring till att det eventuellt kommer att bli tunt med uppdateringar här ett tag framöver.

Dagens filosofiska fråga

Blir man en vidrig människa av att vara mäklare,
eller blir man mäklare för att man är en vidrig människa?

Kompisar mailar om att after work inte börjar förrän efter 18, för att de är så upptagna oumbärliga karriärister. Själv hade jag kunnat logga ut vid lunch och ta långhelg. Men jag tror inte det skiljer något i arbetsinsats, bara att jag inte är så mycket för att skryta om arbetsbörda. Nåja, nu är det som det är och jag har istället kunnat boka flyg till i sommar (shit vad varmt det kommer att vara i Marbella i augusti, ångrar mig nästan), dessutom kontaktat mäklare. Därav ovanstående existensiella fråga.

Kanske världens mest effektiva sömnpiller?

Dra åt helvete vilken tungläst bok! Man somnar alt. börjar tänka på allt möjligt annat efter max 2 sidor. Extremt liten text, 600+ sidor, årtal, ortsnamn och personnamn i varje mening. Ungefär lika bra flyt som att läsa telefonkatalogen.

Nu får man äta upp sin övertygelse att alltid läsa ut påbörjade böcker. Bara 550 sidor kvar. Det kan mycket väl bli ett tillfälle att bryta den övertygelsen. Alternativt läsa andra saker samtidigt. Det här ger mig bara läsångest. Men jag vill ju lära mig.

Bäst just nu: Martin Kellerman

Tre bevis på att Martin Kellerman är klart roligast just nu:

1. Rocky i pappers-DN är inne i ett stim av genialitet, det var ett tag sedan, men nu är den sjukt bra igen. Rocky-strippar i digitalform hittar man här, men jag fattar inte; dagens Rocky på DN.se är inte det samma som dagens Rocky i digitalform. Synd, för det händer att man läser den i tidningen, och gärna vill förmedla den vidare via mail eller via bloggen, men det går inte när det är ur synk.

2. "Non fiction" är det enda som är värt att se i ganska sopiga "Det känns som fredag". Å andra sidan är Non fiction lysande och långsamt. Jag gillar det slöa tempot.

3. I Bons sexnummer som alla pratar om märks det så tydligt att han under samtalets gång verkligen börjar hata Lasse Lindh, troligtvis för att Lasse Lindh verkar rätt oskön i allt han säger. Kellerman lägger helt tydligt ut antikommentarer som är lysande, och Lindh verkar inte fatta någonting, och framstår som en rätt oskön snubbe som ligger med groupies och slänger sig med blodfattiga klyschor. Allt blir så mycket tydligare med Kellerman som helt uppenbart sågar Lindh utan att Lindh verkar fatta någonting. Svårt att förklara, men lätt att se när man läser det själv.

Väder-Per har klippt sig en vårfrisyr

Snyggt Per! Läs hela det rafflande reportaget:

Vårsol på gång - då klipper sig Väder-Per

En rolig och en tråkig butiksnyhet

Tråkigt: Enligt en notis i dagens pappersDN skall Stockholms mest metropolitiska lilla varuhus, c/o Stockholm klappa igen för att ägaren flyttar utomlands och ingen ville ta över konceptet. Jag kan inte säga att jag shoppat annat än hårvårdsgrejer där, men jag gillar det, för att det känns som en butik värdig en storstad.

Ersätter gör världens tråkigaste butikskedja Gina Tricot och det var väl tråkigt för det stockholmska shoppingutbudet? 7 juli stänger c/o Stockholm för gott.

Men, jag hittar inte den nyheten någonstans på nätet. Antingen stämmer det inte, eller så är det så att modebloggerskor inte läste DN:s Ekonomi-del idag. Det är här ni hör det först.

Roligt: Den roliga (eller snarare komiska) butiksnyheten är att Nitty gritty höll extra kvällsöppet till midnatt, kvällen innan Guldäggsgalan. Där kan man snacka om att vara medveten om vilka som utgör kundunderlaget. Ankdamm någon? Ha ha ha.

Värsta sköna modebloggaren. Hos Carreca vet man aldrig vad man får.

Vi som skrattar på samma sätt

Hm, kanske var den bättre i mitt huvud än på bild. Eller så finns det inga riktigt bra bilder. Annika Falkengren och Let´s Dance-Cissi skrattar på samma sätt, liksom kniper ihop hela ansiktet så att de ser likadana ut.

Fråga: Exakt hur jävla kassa är Wallander-filmerna? Gårdagens söndagsfilm på fyran var helt fantastiskt pajig.

Galna japaner del XVII

Eftersom jag älskar galna japaner ger jag er idag:
Japanska män med en stor vit muspekarpil!

En passus bara + ett tillägg

Självgodhet är vårens starkaste trend.

För bevis, se de senaste inläggen nedan.

En annan het trend är att undvika (s k "mörka") folk man känner när man går på stan. Ex. gamla klasskompisar, tidigare bekanta som man glidit ifrån, allmänt flyktigt bekanta. Jag är världsmästare på att se folk först, titta bort och gå en annan väg, orkar aldrig dra det där kallpratet. Hände kanske 10 gånger i lördags.

Lyxproblem

Alltså jag är så opeppad på att sälja min lägenhet. Inte att jag ska bli av med den, det känns bara skönt. Inte att jag är orolig för hur det ska gå. Men allt som behöver göras inför en försäljning. Jag blir helt matt av att tänka på att tömma lägenheten, städa, fixa till småskavanker, kontakta mäklare (så gott som undantagslöst vidriga typer), styla till den med små medel för att folk ska känna sig tvingade att köpa, avsluta alla abonnemang och försäkring osv osv. Oh, man blir trött bara av att tänka på det.

När den är såld vet jag inte vad jag ska göra med pengarna, förutom att betala en del av den nya lägenheten när den är färdig. Funderar på att göra en eller flera av de här grejerna:
- åka till NY 4-5 nätter i höst med hög hotellstandard och bra restauranger
- köpa en svindyr klocka (som jag säkert inte kommer våga ha på mig ändå, och egentligen för dyr för att passa min övriga framtoning)
- köpa en riktigt flådig kostym (om jag hade varit i bättre form hade det känts lockande)
- köpa någon form av konst
- köpa en fåtölj som är en designklassiker
- köpa en ganska sunkig bil
- lägga på hög

Det känns ju tråkigt att, om man gjort en hygglig affär, använda precis allt man tjänat till ett nytt boende. Men jag gissar att jag kommer att lägga pengarna på hög. Kort sagt: vad gör man med säg 50.000 spänn man har till onödig deluxekonsumtion? Det enda man inte får säga är: "Köp en fet hemmabio". Hatar hemmabio-konceptet. Man kan heller inte säga: "men skänk bort dem då om det ska va så jävla svårt, din lilla kapitalistgris"

Det är kanske dumt att börja fundera på detta innan man ens har några pengar i handen.

13.IV.2007

Det ser rätt fånigt ut när man bevisar sin tes om att vara trendkännare med ett empiriskt bevis, som i inlägget här nedanför. Ganska tunna bevis kan man tycka, men det finns många.

Jag har sedan årsskiftet slagit min axel ur led tre gånger, varav två gånger under de senaste två veckorna. Det är lite obehagligt, men den hoppar ju tillbaka efter ett tag. Vad gör man åt sånt? Kan man göra något? Eftersom jag har lite läkarskräck och är väldigt överseende med egna krämpor (dvs det ska göra ganska ont någonstans för att jag ska få för mig att söka hjälp) så känns det som att saker bara kan bli värre av att gå till en läkare.

Idag har jag tackat nej till after work utan synbar anledning förutom att jag är allmänt folkskygg och lätt socialt bortkommen, och har istället funderingar på att sticka ut och springa. Det kommer att vara vidrigt, men något måste göras. Är det här helgen då man begår rosépremiär? Vädret verkar bli strålande. Tjoho.

Med fingret i luften del II

Alltså något av det bästa som finns är ju att förutse en hype. Det händer ju ganska sällan att man träffar rätt, och det betyder visserligen att man inte alls är särskilt duktig på att förutse vad eller vem som kommer bli hett/heta om säg ett år eller två. Helst ska man ju klädsamt inte heller påpeka att man redan förutspått en hype, utan bara låta det passera och casha in på tendenskontot.

Och egentligen är det ju väldigt fånigt, speciellt när det gäller musik och mode, eftersom allt kommer tillbaka (om än i något uppdaterad och modifierad form) att hävda att, jodå jag gillar trenden med XXXXX, hade ett par sådana/köpte en LP redan -87 faktiskt. Ja, men det betyder inte att du är trendkänslig, det betyder bara att du följde trenden förra gången, och har svårt för att göra dig av med grejer. Det är ganska vanligt förekommande i kommentarfälten på modebloggar har jag förstått.

Eller alla engelska musiktidningar som utser ett engelskt gitarrband i kvartalet till det nya Beatles, Oasis, Radiohead och max en gång vart tredje år stämmer det. Eller han Peter Malmqvist, analyschef på NordNet, som lämnar 20 felaktiga analyser om utvecklingen på den svenska börsen på en som visar sig stämma någorlunda. Det är alltså ganska tacksamt att utge sig för att vara framtidssiare, eftersom man sällan verkar utvärderas utifrån historisk prestation och träffsäkerhet. Se bara på hela aktiemarknaden, där "analytiker" och rådgivare har sjuka löner, oavsett om de har rätt eller fel i sina utsagor.

PJ är lätt den av oss som är klart vassast på att förutse trender, och det är kanske ingen tillfällighet att hon nånstans innerst inne drömmer om att jobba på typ Kairos Future eller liknande, när man upplevt hennes koll. Ofta har hon sådan koll att hon köper saker innan de blir heta, och sen inte har lust att använda dem ett halvår senare. PJ frågade mig i en skivaffär i Montréal för tre år sen: "Har du hört TV on the radio?" Nä, sa jag. "De kommer att vara överallt snart". Jag laddade ner deras Staring at the sun när jag kom hem, och har känt mig rätt het sen den dagen. Nyligen utsåg SVT:s Musikbyrån deras förra skiva till 2006 års bästa skiva, en skiva som recenserades med ord som: "U2:s efterträdare på arenarockscenen är här!". OK fullträff.

Det är sådant som gör en så tillfredställd när man kollar in mitt hittills enda Myspace-tips, längst ner i det här inlägget från förra sommaren, och nu är hela stan tapetserad med henne. Jag visste det!

Du borde skriva en bok!

Kanske det fånigaste tillropet man kan få, som bifall till ett blogginlägg. Som om any random läsare skulle vara rätt person att avgöra om man har kvaliteter som räcker till en bok.

Jag har börjat fundera på att skriva en bok. Jag vet att det här väl låter som hybris deluxe, speciellt från en som alltid hävdat att bokskrivande knappast är något för mig. Men nu har jag läst ett par böcker de senaste månaderna, som fått mig att inse att det kanske inte behöver vara så svårt ändå. Största problemet är väl min egen censur av mig själv och de eventuella handlingar jag skulle kunna få ihop.

Det är mest själva projektet som lockar, inte att jag anser mig ha en bra historia att berätta. Och det är som bekant fel ände att börja i. Självcensuren och kvalitetskontrollen får mig redan idag att förkasta säkert 2/3 av alla blogginläggsidéer. Hur ska det då gå med en historia som sträcker sig över tid?

Jag får fundera mer på detta över sommaren. Eller kanske sätter man sig bara ner och skriver? Jag vet inte hur man skriver en bok? Det tråkigaste är att nästan alla skruvar till sina historier med ett mord eller två. Min bok skulle inte innehålla mord.

Vi gjorde en blixtvisit till fjällen över påsk, och trots att jag aldrig får nog, så känner jag mig helt matt just nu. Jag har tillbringat för mycket av den senaste tiden på väg genom Hälsingland i en bil lastad med skidor, pjäxor och goretex-kläder.

Vi bodde på något slags hotell som var mycket daterat och inte särskilt glamoröst men hemtrevligt och alla gäster åt middag och frukost samtidigt och diskuterade fästvalla, turleder och lunchpaket. Det kändes ganska gammaldags och lite som ett ålderdomshem. Jag och PJ åkte utför en och en halv dag, och längd en dag och våra kompisar åkte längd en och en halv och utför en dag. Det känns fint att aktivera sig på det viset. Vi är lite dåliga på det i vanliga fall, stadspromenader och kaffedrickande känns faktiskt inte så aktivt. Bättre då att oavsiktligt volta och tappa en skida i en dubbelsvart ränna mellan träden i Jämtland. Man känner att man lever med några kilo snö innan för jackan och 20 cm nysnö som slår mot skenbenen.

Men vad trött man blir av att stiga upp halv fem på långfredagen för att hasta iväg, sen komma hem runt midnatt på annandag påsk efter att ha suttit still på en avstängd E4 mellan Gävle och Uppsala i någon timme eller två. Jag är helt slut och det känns som jag ska somna sittandes på jobbet. Men får fina kommentarer om min starka tvättbjörns-solbränna orsakad av Latschenkiefersalbe, vårsol och spegelgoggles.

Jag borde nog läsa in mig lite på vad det är jag egentligen har ansvaret för nu från och med idag. Jag försökte ta med mig all dokumentation i helgen, men som vanligt är det mer för samvetet än att det verkligen blir gjort. Så, resten av dagen: försöka komma underfund över vad det är jag tackat ja till att ansvara för.

Historien upprepar sig...

Det roligaste med Dokument inifråns kokaindokumentär var att man nästan visste att Denise Lopez skulle dyka upp och "tala ut" om hur hon avskyr knarket och fälla någon kommentar om någon "nära vän" som fastnat i beroende men avgiftats tack vare Denise, helt i linje med mina påståenden i detta mitt mest välkommenterade blogginlägg i historien.

Och visst dök hon upp! Så väntat och samtidigt så oerhört roligt att se hennes hundögon och världssamvete när hon berättar öppenhjärtligt om att hon sa upp sig från "jobbet" som VIP-värdinna på Spy Bar för att det var så jobbigt att se aktiva kokainister bland de personer som hon var beroende av för sin karriär. Vi vet ju alla att det inte handlar om hennes knarkmotstånd i första hand, utan mediatiden. Kolla gärna själv i länken till dokumentären.

First we take KappAhl, then we take Stureplansgruppen

På tal om min nyfunna fascination för den undre världen och hur den tydligen dikterar villkoren på Stureplan, så började jag fundera när jag såg barntröjan som Hells Angels muttrat över och fått Kappahl att dra tillbaka.

Kappahl-tröjans tryck är ju nästan identisk med loggan för nya Stureplansnattklubben Hells kitchen! Är Hells Angels underrättade? I konsekvensens namn borde de ju bli upprörda.

Carreca vs. knarket

Det är mycket knark just nu. Knark är vårens hetaste grej.

Jag köpte Snabba cash på en landsorts-OKQ8 på vägen upp till fjällen. Alla har väl redan läst den, men den passade fint nu. Och den handlar ju rätt mycket om knark och allehanda smuts i det Stockholmska nattlivet, på ställen där jag tillbringat en försvarlig del av första halvan av innevarande decennium. Sen igår såg vi Dokument inifrån som antingen var tydligt inspirerad av knarktrenden eller bara rent allmänt tangerade handlingen i Snabba cash. Jag blev helt fast i Snabba cash, och igår när vi gick världens längsta shoppingpromenad, spanade jag efter maffiajuggar på Stureplan och till slut såg jag en BMW-cab med 3 hårdkokta killar i Adidaskläder och en reg-skylt som fastslog: F F L, så fastslog jag för PJ och de andra att de där snubbarna är inga man tar en fika med. Jag kan bli så töntig.

Jag skulle kunna räkna upp åtminstone 10 tidningsartiklar eller blogginlägg eller kända gripna eller kontrollerade med narko-anknytning den senaste tiden.

Och jag måste säga det än en gång: jag fattar ingenting. Trots att jag som sagt varit ute en hel del under en längre tid (men nu tröttnat totalt på det) så har jag aldrig aldrig någonsin erbjudits, sett eller hört något om knark i någon som helst form, varken här hemma eller i erkänt knarkliberala tillhåll i centraleuropa. Jag vet inte om det tyder på att:

1. Jag är full och ser inte sånt när jag är ute.
2. Jag är en nörd och hamnar aldrig i sådana situationer.
3. Jag är en tönt som umgås med andra nördar som inte heller hamnar i sådana situationer.
4. Jag fattar inte att folk knarkar när jag ser påtända.
5. Jag tillhör inte det så kallade innefolket. Om inne är att hänga på Stureplan 3 kvällar i veckan, är det helt OK med mig.

Jag har aldrig fattat grejen med knark och hur utbrett det sägs vara. Och jag skulle aldrig våga prova heller. Men analysen att modet sprider sig pfrån Stureplan till övriga landet på ett halvår, och därmed kommer Svenne i Åmål börja snorta strax känns ju inte helt klockren. Det är en viss skillnad på att kolla på mode via stureplan.se och att anse att små/stora pupiller (vad man nu får av kokain) och tuggande käkar är nåt fräckt att ta efter på Jerrys Värdshus i helgen. Men jag vet ju inte så mycket om knark heller.

Information overload

Jag har 297 olästa inlägg som jag kommer att läsa eller åtminstone scanna igenom på arbetstid. Det är max 30 av dem som kommer ge mig något.

Tillbaks till gruvan

Fem dagar i rad utan att jag såg ett moln, en kollega frågade: vaddå har du varit i Thailand på semester eller? Nä, Åre sa jag. Som om jag skulle till Thailand? Thailand är vulgo-svenne alternativt barnfamilj, och därför inget för mig. Alltså, jag har aldrig varit med om sådan tur med vädret, och många eftermiddagar när solen brände fick man stanna upp, tänka: det här är det bästa.

Jag hatar ju egentligen att vara ledig, för det bara kortar tiden som man har för att jobba. Eller jag älskar att vara ledig, hatar bara effekten det har på min arbetsbörda. Hittills idag har jag bokats in på 9 nya möten. Åh. beklagade mig lite, sa: alltså jag måste gå från att acceptera alla nya uppdrag och se det som komplimanger och bekräftelser på att andra vill ha min kompetens, inse att kollegor mest bara är intresserade att skjuta ansvar och arbete ifrån sig. Åh kort vecka igen, jag borde nog egentligen jobba en vanlig vecka, men vi åker till fjällen igen över påsk, bestämdes igår och det känns lite kaka på kaka men ändå väldigt lyxigt att kunna göra det nu. Det blir många skiddagar den här vintern och det är bra.

Fått en massa bra besked på morgonen, men känner mig trött trots en veckas semester. Nu är det bara att stoppa ner huvudet och köra, så är långhelgen snart här och när vi kommer hem från fjällen sent måndag kväll så kommer mina tankar att vara på jobbet och att jag från och med tisdag är ansvarig för något som jag inte fattar ett enda dugg av. Det kan ju bli intressant. Mitt namn nämns i alla möjliga sammanhang just nu och som sagt: det gäller att ta sådan bekräftelse med ro, annars kommer det att resultera i att jag inte kan koppla bort jobbet på helgerna.

Gone skiing

Vi åker till Åre imorgon, och det ska bli så skönt att vara ledig från jobbet för första gången sedan i somras. Senaste veckorna känns det dessutom som om jag skapat mig en del ovänner på jobbet och det är lite allmänt gnissel här och där. Missar tyvärr en del viktiga prylar nästa vecka, men min chef tycker att jag ska strunta i det, inte tänka på jobbet när jag är på skidsemester och jag gör väl så då. Jag undrar lite vad hon har för planer för mig i framtiden. Kanske inga alls. Kanske storslagna.

Vädret ser minst sagt helt OK ut än så länge, kanske lite för varmt för bra skidåkning, men synd att klaga. Och sen blir det ett par kortveckor på rad och sen är det vår på riktigt. Ja, så här spännande saker skriver jag nu för tiden. Kanske kan det bli ändring på det framöver.

Har nästan ångest för hur många olästa bloggpostningar jag kommer ha att läsa när jag kommer tillbaka till datorvärlden, och det fick mig att fundera på hur många bloggpostningar man hade klarat sig bra utan, men ändå läst. Jag tippar på att det handlar om uppåt 98% minst. Det här inlägget är ju en av de 98% för dig som exempel.

www.boinykoping.nu

Vad gör mannen i badkaret?

Status fredag

Om jag fick en femma för varje gång Förkvälls Alexandra Pascalidou säger något eller någon "fantastisk!" och en tia för varje gång hon hävdar att någon eller något är "underbart" skulle jag på en vecka ha fått ihop till en enkel resa till Aten med Aer Olympic.

Idag kastar jag dynamitgubbar i glashusen på jobbet, och gör mig ovän med nästan alla chefer över mig (mina förslag och åsikter håller på att frysa inne deras bonusar...ehe...oops..förlåt?). Och det börjar kännas obehagligt och underbart på samma gång. I just love being right.

Imorgon ska jag laga boeuf bourguignon och dricka vin och helgens låt är den fram till förra lördagen helt bortglömda och stenhårda Lost ones från Lauryn Hills solodebut. Gör sig fint i 200 dB på ett vajande dansgolv som leker hela havet stormar.

Nu är det snart bäst att gå hem, innan det blir frostig stämning på jobbet.