I want a thousand guitars, I want pounding drums

Här är ett Youtube-klipp som jag verkligen gillar. Jag vet inte varför, men det är fantastisk live-känsla i det. Utklassar alla konsertDVD:s jag sett. Tror det har att göra med att man hör allsången så tydligt och alla händer som flyger i luften (kolla runt 1:40). Här känns det faktiskt som att stå i publiken. Det är inte ofta det är så.

Meta i kubik

Jag skriver inte mycket längre, och när jag väl skriver här så länkar jag till nåt sopigt Youtube-klipp eller nån idiotisk text som jag retar mig på.

Det är mycket på gång nu. Jag jobbar som ett litet djur, reser bort direkt efter jul, och börjar nytt jobb när jag kommer tillbaks och sen är det dags att flytta och ja, så kommer det att rulla på närmaste tiden. Till skillnad från alla andra i den här stan, vägrar jag dock kokettera med att jag skulle önska mig mer tid att göra saker, jag hatar att det blivit statusfyllt att ha en fulltecknad kalender. Högst status måste det väl ändå ha att ha massor av fritid? Skit samma, jag är som ni vet inte särskilt förtjust i att blogga för mycket om mig själv just nu, men det kanske kommer.

Men det var inte det jag skulle säga, utan jag skulle skriva om en grej jag såg idag när jag satt och jobbade lite grann i hemmets lugna vrå. Jag har ju skrivit en jävla massa om tekniken och tillgängligheten, och att alla som går på konsert vill filma egna videos. Jag satt alltså med MTV eller ZTV på, och hajade till när jag hörde något som jag kände igen. Och nu verkar det som att den första "officiella" videon med Youtube-känsla har kommit: Daft Punk - Harder Better Faster Stronger Alive 2007 (alltså i en trött 2007-version, som väl relanseras efter Kanye Wests sampling).

Jag vet inte vad jag vill säga med detta, men vi börjar väl bli så vana vid att kolla gryniga publikinspelade lågkvalitativa liveklipp via Youtube, att den döende konstformen musikvideos nu kan komma att bli ännu mer lågbudget. Officiella videos som ser ut som inofficiella Youtubeklipp, kanske är det framtidens melodi. Så här ser det ut:


(Kanske har de delat ut kameror i publiken för att få den autentiska känslan, och sen klippihop det? Jag tror det är rätt häftigt att vara på ett ställe där Daft Punk är dj:s, i somras när jag hälsade på en kompis i Berlin, gick vi till ett ställe där de hade spelat helgen innan, och helgen dessförinnan hade Moby varit DJ. Men inget sånt den kvällen vi var där. Så då åkte vi till Berghain istället. Det kvalar med lätthet in på min top-3 surrealistiska upplevelser någonsin. Men Berghain kan vi ta en annan gång)

"Idrotten räddade mig från litteraturen"

Den här texten är så jävla rolig i all sin totala idioti.

Jag undrar om Nisse highfivade sina spritplufsiga kompisar i triumferande känsla av att ha sagt ett sanningens ord, efter att den "debattartikeln" publicerats. Läs inte böcker, det hindrar dig att göra något annat av ditt liv. "Det är så segt att läsa – jag föredrar att leva."

Men det ska ändå sägas, det är modigt att som vuxen människa stå för att man är totalt illitterat och har argumentationsteknik som en 11-åring.

Två tredjedelar av de killar som dansar är våldtäktsmän

Det är ju så här:

Det är alltid de kåtaste killarna som dansar, för att öka sina chanser att få ligga. Det här vet alla killar, vet inte tjejer också det?

Min empiri säger mig att minst 2/3 av de killar som dansar, gör det för att komma närmare tjejerna, kanske till och med få ta lite på dem med en förlupen oskyldig hand (varför skulle man annars se så många killar som står och rör sig pliktskyldigt som vore det folkdans med stelopererade leder?)

Det kan omöjligt råda några tvivel kring detta. Tjejer håll med mig här. Visst är det så? Och ju kåtare snubbe, desto större sannolikhet att han är en potentiell våldtäktsman.

Alla som inte dansar är mindre intresserade av att göra sig till och låtsas tycka om att dansa för att eventuellt få trycka sin kropp mot en hittills okänd tjej, just den kvällen i alla fall.

Jag vet, jag överanalyserar en nonsensfloorfiller, men jag blir lite stött av att höra folk skråla att de som står i baren är potentiella våldsmän. När det i själva verket är tvärtom, och fan ta mig om inte det till och med är så att det här kommer att öka alla dansande våldtäktsmäns chanser att få ligga, när tjejen kanske tillochmed tönker att "han dansar - alltså våldtar han inte".

(tillägg: jag gillar allt det som är bra med låten, men texten är inte en av de sakerna, skulle gärna höra någon göra en version med annan text. Jag orkade inte utveckla detta i förra inlägget om ålderdomshem.)

When they said sit down, I stood up

Jag vet inte vad det är, men jag kan bli så jävla ANTI när det kommer till hypade företeelser och "grupptillhörighet". Böcker, musik, film, bloggar, kedjebrev mot sälklubbning, whatever populärkulturella uttryck. Det väcker någon stark motvilja, antipati eller bara motsträvighet mot saken, som bara grundar sig på att så många anslutit sig och hyllar eller bara följer den. (Kommer ni ihåg den här grejen med att ha ett ICE-nummer i sin mobiltelefon? Har ni kvar dem? Har de räddat era liv?)


Det är väl något slags halvmesig rebellvilja i mig antar jag. Masspsykos och avsaknad av reflektion makes me wanna throw up. Jag har redan uttryckt hur fånigt jag tycker det är med "utmaningar" i bloggvärlden, där man "utmanas" att lista sina sju favoritfrukter, favoritsnacks eller kroppsvätskor. Nu ska vi ta upp andra småsaker som väcker min motståndsvilja just nu:


- Facebook-fanatiker (inte själva konceptet, bara de borttappade "vänner" från typ mellanstadiet som saknar normalt internet-vett och sjunker i värdighet så pass att de vill fylla på sitt eget vänförråd med "vänner" som de inte har något gemensamt med längre. Det finns alltid en anledning till att man "tappar bort vänner". Man är inte vänner längre. I många fall var man aldrig ens vänner).

- Åka till Thailand

- Facebookgrupper som heter: "Fuck you, I´m from Stockholm/Göteborg/Östersund/blablabla" - får mig att vilja starta en grupp som heter: "Fuck you, I don´t care where you´re from". Eller "Bevara oss från internet-empatin".

- Internet-empati: klick klick, nu har du renat samvetet och visat ditt "stöd" mot allt ont. Du är en verkligt god människa som står upp mot orättvisor genom att skriva på upprop och klicka dig till ett gott samvete.

- När en hel klubb gastar "Alla som inte dansar är våldtäktsmän, gäller hela natten mellan tolv och fem" får det mig att vilja göra om texten till något i stil med "Alla ni som dansar som på ålderdomshem, se så ur vägen nu kan ni gå hem".

Ok, den sista var inte så genomtänkt, jag får fila på formuleringen, men ni fattar grejen. Jag tycker väl om att gnälla och störa mig på saker helt enkelt, och vända på dem så att de framstår som just det de är, fåniga masspsykoser. Och kanske får det mig att tro att jag är lite coolare än de som har Populärmusik från Vittula, DaVinci-koden och Stieg Larsson-trilogin som senast lästa böcker.

Periodvis pretentiös, det är jag det. Jag kommer inte ifrån att jag tycker om folk och organisationer som går sin egen väg, bryter ny mark. Nu ska jag gå och ansluta mig till någon facebookgrupp så att något företag skänker 50 öre till världens barn. Den femtioöringen ska de få dela broderligt på. Sen ska jag värva några vänner till Rosa bandet, men pengar det kan de glömma. Om det här är bloggosfären vill jag inte va med.

Hur funkar det med annonseringsfilosofi?

Medium jag skulle tveka inför att annonsera i om jag vore marknadschef: Pause Magazine.

Det är så konstigt, i Pause Magazine finns annonser för Bang Olufsen och Sony Center sida vid sida med typ Harrys Sexshop i Borås och någon alla tusentals "nya heta nattlivscommunities" utan intäkter.

Hur funkar det egentligen? Jag har funderat på detta en längre tid (jag läser ibland Pause, trots att det är en riktig skräptidning). Ju längre bakåt i tidningen man kommer, desto svettigare annonsörer. Sida 3 kostar 30000, sida 53 kostar 250 spänn och en back lättöl? Även om reklamen inte är anledningen till att man tittar i en tidning, så blir förstärks Pause splittrade intryck av att annonsörerna sträcker sig från premium till Ullared.

Inte kär i en hipster

Det här med att använda uttrycket "hipster" som kategorisering av sig själv, eller andra eller sin umgängeskrets, eller en grupp människor. Blir lika less varje gång jag hör någon säga eller läser någon skriva det. Lika less som jag blir när jag läser en intervjuingress om att Ken suttit inne, men nu blivit radhusägare och släpper en ny skiva. Ibland vill jag bara spränga den mediala inaveln i luften. 300 ton trotyl. Boom.

Jag kastar pil i min kuvös

Jag har flera gånger ondgjort mig över 00-talsfenomenet att varenda livekonsert förstörs av att folk ser sig manade att dokumentera konserten med sin kassa mobiltelefon istället för att TITTA och LYSSNA när man väl är på plats. Så jag tog den här exempelbilden igår. För det är ju ungefär så här dåliga de där bilderna blir. Och vad är grejen med att sitta hemma dagen efter och stirra på en 14"-skärm? Jag förstår verkligen inte hur man prioriterar, dessutom förstör det för alla andra vars sikt skyms av 200 små LCD-skärmar. Tröttsamt. Kan vi inte komma överens om att alla går in på Rockfoto.nu om man vill ha fina proffsiga bilder av livekonserter istället? Ok, då säger vi så.

Jag är medveten om att det blir lite stenkastande i mitt glashus nu, eftersom jag nyss länkat till publikinspelat livematerial här nedanför, men skit i det nu. Jag skulle kunna vara utan de där klippen om jag bara fick uppleva en nutida konsert utan alla de där skärmarna i vägen.

Annars var det väl ganska ok. Men det är ju som sagt inte särskilt levande. Förbannat snyggt är det, men så regisserat och styrt och helt i avsaknad av spontanitet. Som att kolla på en Johan Renck-video i två timmar. Om det är någon som vet hur de rent praktiskt gör när den där läskiga körtjejen på bildskärmen sjunger (förinspelade?) stämmor under Generation EX med perfekt timing, så vill jag gärna veta. Det var enormt snyggt gjort.

Sen drack vi Lynchburg Lemonades på Spy bar tills korna gick hem.

Pokin´ that dog with a stick

Det här däremot, är vad livemusik handlar om:

Reason to believe


Born to run

Imorgon blir jag bjuden på Kent-konsert. Biljetterna tog slut på 14 sekunder, och jag hade inte en tanke på att köpa, men nu ska jag alltså dit ändå.

Jag kan inte tacka nej om någon verkligen vill att jag ska följa med. Och det är inte så att jag har ett problem med Kent, bara att de känns ointressanta live och Kent har aldrig betydit särskilt mycket för mig, även om jag kan se att det finns saker där som är mycket bra, så är helheten bara tråkig och gnällig. Jag såg dem på förra turnén och det var så stelt och inövat att man helt enkelt tröttnade. Peppen inför morgondagens konsert är därför snudd på obefintlig. Dessutom har jag inte ens hört nya skivan.

Men jag bestämde mig för att man måste bjuda till lite om man blir bjuden, det värsta som finns är att ta med någon på konsert/teater/bio/konstutställning som egentligen inte vill, och inte ens FÖRSÖKER. Det känns otacksamt.

Så, idag efter ett möte orkade jag helt enkelt inte åka tillbaka till kontoret. Jag har jobbat enormt många dagar i sträck inklusive helger, och det kändes som att nu får det vara nog. Så jag gick på Olle Baertling-utställningen på Moderna helt själv. Konstmuseum klockan halv fyra en vardag i november är fantastiska. I love Olle Baertling! Olle Baertling är som Kent i målad form.

Så började jag då lyssna på nya Kentskivan på ett torsdagstomt Moderna, och visst det finns en del textrader där som sticker som nålar i mig, vrider om knivar i mig, krossar kupan runt mig. Fan vad ont det kan göra att lyssna på musik. Jag vet inte om det var vad jag ville uppnå. Men det var skönt. Förlösande.

Obs! Montage

Den här bilden är gammal men kul.

Fel säsong för kindpussar?

Det här med att en journalist kindpussas med en statssekreterare som är "ganska glad i hatten", är det verkligen en skandal?

Jag trodde att det var ungefär vad Almedalsveckan går ut på varje sommar? Och där brukar ju inte Moderaterna sätta sin fot, så någon gång ska de väl få ta igen det?

Dagens låt är: Radiohead - Jigsaw falling into place



Jigsaw falling into place
There is nothing to explain
Regard each other as you pass
She looks back, you look back
Not just once
Not just twice

Two wrongs osv...

House + Salem al Fakir borde inte vara min grej riktigt, men alltså den här remixen: Fantastisk. Kanske är det så att jag behöver bomba in det där positiva mantrat i mitt medvetande. Nu har den hållit i två månader. Det är ett bra tecken.

The surreal life

Två gånger på relativt kort tid har jag varit med om märkliga sammanträffanden där min vardag korsats med min iPod-musik.

1. I somras skulle jag träffa en kompis på Mellqvists, på vägen dit slumpades "Oroshjärta" av TAW fram, den spelades fortfarande i mina öron när jag slog mig ner med min frukost och upptäckte att TAW satt bredvid och svepte en kaffe med eventuell flickvän.

2. Idag stod Plura på andra sidan grönsaksdisken och rotade bland paprikor och trattkantareller, samtidigt som jag högg några äpplen och hade "Kärlekens tunga" spelandes i lurarna.

Märkliga sammanträffanden, livet blir liksom surrealistiskt för en stund när man står framför någon som man samtidigt hör sjunga i sina lurar. Båda gångerna har jag ångrat mig lite i efterhand att jag inte vågat gå fram till dem och sagt: "TACK för dina texter, de betyder mycket för mig". Jag inbillar mig att det är påträngande att göra sånt. Men de skulle förmodligen bara bli smickrade av att få höra att låttexter ger riktiga människor styrka.

Fem hårda månader

Nu biter frosten igen
parkerna brinner som eld
och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll

Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där

En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång

Kort meddelande till mina läsare (om det finns några kvar)

Bög hör bön

Jag konstaterar att det som vanligt är här ni hör det först.

Glenn Hysén är alltså invigningstalare på Pride. Och det är helt i linje med vad jag tyckte för nära två år sedan med den här postningen: Glenn for diskrimineringsombudsman.

I dag säger han bland annat: "han var säkert inte ens bög, bara konstig". Det är lysande. Ok, Glenn menar ju väl, och visst, sexuellt ofredande är inte ok oavsett om man är bög. Citatet ovan är rätt harmlöst vid en första anblick, men blir roligt av att han lägger till "bara konstig".

Om man vill tolka Glenpa lite illvilligt kan man dra slutsatsen att Glenn tycker: man är inte bög bara för att man är konstig, men konstig är man om man är bög.

Uj, det är så jobbigt när Glenn uttalar sig om annat än skruvdobbar glidtacklingar och engelska liberos.

Musikrecensenter är bara misslyckade artister

Tomas Andersson Wij stirrar misstänksamt och stött på Anders Nunstedt och inser att de är till förvilling lika.

3 wrongs somehow made it right

Min första sommarhit i år är ganska otippad om man bryter ner den i beståndsdelar:

Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Varför jag borde avsky låten:

1. Jag avskyr poker-trenden och skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en sammankallad pokerkväll. (För en sammanfattning av mitt tidigare pokertvivel, se; 1, 2)

2. Vårby Gård är en förort ganska långt ut på röda linjens södra gren. Jag har aldrig varit där, och det låter läskigt. Skulle nog inte frivilligt sätta min fot där heller. Inskränkt och fånigt? Kanske det.

3. Jag har extremt svårt för den vänstervridna anarkist-grejen, vilken jag förstått att Florence Valentin vurmar för.

Men alltså, trots detta: Låten är en fantastisk liten sommarsak med både Clash- och 70-tals-Springsteen-influenser och kanske ett nattbad vid Stadshuset och den smiskar röv (öhö) med alla skånska Fridor som sjunger om att bli dunkade gula och blå. Den låten är alltså däremot en låt som jag hatar fullt ut och innerligt.

Det är konstigt det där, när man gillar en låt (till och med sjunger med i den) som ligger oerhört långt ifrån ens normala övertygelse om tillståndet i världen. Man skäms lite och funderar: vänta, ljuger jag för mig själv eller är det så här musik får folk att byta ideologi?

Andra exempel på sådana låtar:
Ulf Lundell - Folket bygger landet,
Ebba Grön - Staten och kapitalet.

Ännu ett ganska kasst bildmontage

Mats Wester - mannen bakom alla tiders vidrigaste svenska musikföreteelse: Nordman, var på Sturecompagniet igår och såg lite ut som Claes Elfsberg minus frisyr och 15 år.

Vi äro spekulanter

Ett obehagligt uttryck så här på måndag morgon:

"all bör få förmånen att kunna göra bostadskarriär"

Bostadskarriär alltså. Hatar det.

Jag går bara ut en stund

Det är onekligen ganska intressant (utifrån något slags socialt perspektiv) att följa den flod av recensioner av Isobel Hadley-Kamptz debutroman, som kommer att skölja över oss en tid framöver, och framför allt hur den kommenteras av den stora tongivande del av bloggosfären som oundvikligen påverkas av något slags vänskapsbias när de ska bedöma boken.

De recensioner jag läst i s k etablerade media, av etablerade recensenter, har hittills varit hyggligt kritiska mot både det ena och det andra i romanen. Det handlar till stor del om vådan av att blanda ihop romanformen med det självbiografiska, och förvirringen som uppstår när man tror sig veta att saker har hänt, som kanske inte alls har hänt. Det liknar de recensioner som Ulf Lundell brukar få. Han är sedan länge en av dem vars riktiga liv är ordentligt genomlyst, och han tar upp detaljer som är upplevda i sina romaner och det får läsarna att tro att allt som står i boken är sant, och har hänt. Samma upplägg som Isobels bok, vad jag kan förstå.

Bloggosfärens recensioner är och kommer att vara översvallande, för det här är en medmänniska vars öde vi känner och framför allt känner för. Det ger onekligen en stor skillnad i hur man går in i läsandet. Kanske hämmar det mottagandet för hennes journalistkollegor, kanske förstärker det mottagandet för hennes bloggarkollegor. Därav skillnaden i inställning.

Jag har själv inte läst Isobels bok, men kommer med all sannolikhet att göra, av samma anledning som jag läser hennes blogg. Och detta alltså sagt trots att jag spolades bort från hennes prestigefulla favoritlänklista redan efter ett par månader. Troligtvis med all rätt. Jag har tappat mycket av det som jag själv tyckte var bra förr, och det är anledningen till att jag nu också bara går ut en stund. Jag känner inte för bloggandet just nu av en massa anledningar. Det här är inget dörrslammer, det är bara en förklaring till att det eventuellt kommer att bli tunt med uppdateringar här ett tag framöver.

Dagens filosofiska fråga

Blir man en vidrig människa av att vara mäklare,
eller blir man mäklare för att man är en vidrig människa?

Kompisar mailar om att after work inte börjar förrän efter 18, för att de är så upptagna oumbärliga karriärister. Själv hade jag kunnat logga ut vid lunch och ta långhelg. Men jag tror inte det skiljer något i arbetsinsats, bara att jag inte är så mycket för att skryta om arbetsbörda. Nåja, nu är det som det är och jag har istället kunnat boka flyg till i sommar (shit vad varmt det kommer att vara i Marbella i augusti, ångrar mig nästan), dessutom kontaktat mäklare. Därav ovanstående existensiella fråga.

Kanske världens mest effektiva sömnpiller?

Dra åt helvete vilken tungläst bok! Man somnar alt. börjar tänka på allt möjligt annat efter max 2 sidor. Extremt liten text, 600+ sidor, årtal, ortsnamn och personnamn i varje mening. Ungefär lika bra flyt som att läsa telefonkatalogen.

Nu får man äta upp sin övertygelse att alltid läsa ut påbörjade böcker. Bara 550 sidor kvar. Det kan mycket väl bli ett tillfälle att bryta den övertygelsen. Alternativt läsa andra saker samtidigt. Det här ger mig bara läsångest. Men jag vill ju lära mig.

Bäst just nu: Martin Kellerman

Tre bevis på att Martin Kellerman är klart roligast just nu:

1. Rocky i pappers-DN är inne i ett stim av genialitet, det var ett tag sedan, men nu är den sjukt bra igen. Rocky-strippar i digitalform hittar man här, men jag fattar inte; dagens Rocky på DN.se är inte det samma som dagens Rocky i digitalform. Synd, för det händer att man läser den i tidningen, och gärna vill förmedla den vidare via mail eller via bloggen, men det går inte när det är ur synk.

2. "Non fiction" är det enda som är värt att se i ganska sopiga "Det känns som fredag". Å andra sidan är Non fiction lysande och långsamt. Jag gillar det slöa tempot.

3. I Bons sexnummer som alla pratar om märks det så tydligt att han under samtalets gång verkligen börjar hata Lasse Lindh, troligtvis för att Lasse Lindh verkar rätt oskön i allt han säger. Kellerman lägger helt tydligt ut antikommentarer som är lysande, och Lindh verkar inte fatta någonting, och framstår som en rätt oskön snubbe som ligger med groupies och slänger sig med blodfattiga klyschor. Allt blir så mycket tydligare med Kellerman som helt uppenbart sågar Lindh utan att Lindh verkar fatta någonting. Svårt att förklara, men lätt att se när man läser det själv.

Väder-Per har klippt sig en vårfrisyr

Snyggt Per! Läs hela det rafflande reportaget:

Vårsol på gång - då klipper sig Väder-Per

En rolig och en tråkig butiksnyhet

Tråkigt: Enligt en notis i dagens pappersDN skall Stockholms mest metropolitiska lilla varuhus, c/o Stockholm klappa igen för att ägaren flyttar utomlands och ingen ville ta över konceptet. Jag kan inte säga att jag shoppat annat än hårvårdsgrejer där, men jag gillar det, för att det känns som en butik värdig en storstad.

Ersätter gör världens tråkigaste butikskedja Gina Tricot och det var väl tråkigt för det stockholmska shoppingutbudet? 7 juli stänger c/o Stockholm för gott.

Men, jag hittar inte den nyheten någonstans på nätet. Antingen stämmer det inte, eller så är det så att modebloggerskor inte läste DN:s Ekonomi-del idag. Det är här ni hör det först.

Roligt: Den roliga (eller snarare komiska) butiksnyheten är att Nitty gritty höll extra kvällsöppet till midnatt, kvällen innan Guldäggsgalan. Där kan man snacka om att vara medveten om vilka som utgör kundunderlaget. Ankdamm någon? Ha ha ha.

Värsta sköna modebloggaren. Hos Carreca vet man aldrig vad man får.

Vi som skrattar på samma sätt

Hm, kanske var den bättre i mitt huvud än på bild. Eller så finns det inga riktigt bra bilder. Annika Falkengren och Let´s Dance-Cissi skrattar på samma sätt, liksom kniper ihop hela ansiktet så att de ser likadana ut.

Fråga: Exakt hur jävla kassa är Wallander-filmerna? Gårdagens söndagsfilm på fyran var helt fantastiskt pajig.

Galna japaner del XVII

Eftersom jag älskar galna japaner ger jag er idag:
Japanska män med en stor vit muspekarpil!

En passus bara + ett tillägg

Självgodhet är vårens starkaste trend.

För bevis, se de senaste inläggen nedan.

En annan het trend är att undvika (s k "mörka") folk man känner när man går på stan. Ex. gamla klasskompisar, tidigare bekanta som man glidit ifrån, allmänt flyktigt bekanta. Jag är världsmästare på att se folk först, titta bort och gå en annan väg, orkar aldrig dra det där kallpratet. Hände kanske 10 gånger i lördags.

Lyxproblem

Alltså jag är så opeppad på att sälja min lägenhet. Inte att jag ska bli av med den, det känns bara skönt. Inte att jag är orolig för hur det ska gå. Men allt som behöver göras inför en försäljning. Jag blir helt matt av att tänka på att tömma lägenheten, städa, fixa till småskavanker, kontakta mäklare (så gott som undantagslöst vidriga typer), styla till den med små medel för att folk ska känna sig tvingade att köpa, avsluta alla abonnemang och försäkring osv osv. Oh, man blir trött bara av att tänka på det.

När den är såld vet jag inte vad jag ska göra med pengarna, förutom att betala en del av den nya lägenheten när den är färdig. Funderar på att göra en eller flera av de här grejerna:
- åka till NY 4-5 nätter i höst med hög hotellstandard och bra restauranger
- köpa en svindyr klocka (som jag säkert inte kommer våga ha på mig ändå, och egentligen för dyr för att passa min övriga framtoning)
- köpa en riktigt flådig kostym (om jag hade varit i bättre form hade det känts lockande)
- köpa någon form av konst
- köpa en fåtölj som är en designklassiker
- köpa en ganska sunkig bil
- lägga på hög

Det känns ju tråkigt att, om man gjort en hygglig affär, använda precis allt man tjänat till ett nytt boende. Men jag gissar att jag kommer att lägga pengarna på hög. Kort sagt: vad gör man med säg 50.000 spänn man har till onödig deluxekonsumtion? Det enda man inte får säga är: "Köp en fet hemmabio". Hatar hemmabio-konceptet. Man kan heller inte säga: "men skänk bort dem då om det ska va så jävla svårt, din lilla kapitalistgris"

Det är kanske dumt att börja fundera på detta innan man ens har några pengar i handen.

13.IV.2007

Det ser rätt fånigt ut när man bevisar sin tes om att vara trendkännare med ett empiriskt bevis, som i inlägget här nedanför. Ganska tunna bevis kan man tycka, men det finns många.

Jag har sedan årsskiftet slagit min axel ur led tre gånger, varav två gånger under de senaste två veckorna. Det är lite obehagligt, men den hoppar ju tillbaka efter ett tag. Vad gör man åt sånt? Kan man göra något? Eftersom jag har lite läkarskräck och är väldigt överseende med egna krämpor (dvs det ska göra ganska ont någonstans för att jag ska få för mig att söka hjälp) så känns det som att saker bara kan bli värre av att gå till en läkare.

Idag har jag tackat nej till after work utan synbar anledning förutom att jag är allmänt folkskygg och lätt socialt bortkommen, och har istället funderingar på att sticka ut och springa. Det kommer att vara vidrigt, men något måste göras. Är det här helgen då man begår rosépremiär? Vädret verkar bli strålande. Tjoho.

Med fingret i luften del II

Alltså något av det bästa som finns är ju att förutse en hype. Det händer ju ganska sällan att man träffar rätt, och det betyder visserligen att man inte alls är särskilt duktig på att förutse vad eller vem som kommer bli hett/heta om säg ett år eller två. Helst ska man ju klädsamt inte heller påpeka att man redan förutspått en hype, utan bara låta det passera och casha in på tendenskontot.

Och egentligen är det ju väldigt fånigt, speciellt när det gäller musik och mode, eftersom allt kommer tillbaka (om än i något uppdaterad och modifierad form) att hävda att, jodå jag gillar trenden med XXXXX, hade ett par sådana/köpte en LP redan -87 faktiskt. Ja, men det betyder inte att du är trendkänslig, det betyder bara att du följde trenden förra gången, och har svårt för att göra dig av med grejer. Det är ganska vanligt förekommande i kommentarfälten på modebloggar har jag förstått.

Eller alla engelska musiktidningar som utser ett engelskt gitarrband i kvartalet till det nya Beatles, Oasis, Radiohead och max en gång vart tredje år stämmer det. Eller han Peter Malmqvist, analyschef på NordNet, som lämnar 20 felaktiga analyser om utvecklingen på den svenska börsen på en som visar sig stämma någorlunda. Det är alltså ganska tacksamt att utge sig för att vara framtidssiare, eftersom man sällan verkar utvärderas utifrån historisk prestation och träffsäkerhet. Se bara på hela aktiemarknaden, där "analytiker" och rådgivare har sjuka löner, oavsett om de har rätt eller fel i sina utsagor.

PJ är lätt den av oss som är klart vassast på att förutse trender, och det är kanske ingen tillfällighet att hon nånstans innerst inne drömmer om att jobba på typ Kairos Future eller liknande, när man upplevt hennes koll. Ofta har hon sådan koll att hon köper saker innan de blir heta, och sen inte har lust att använda dem ett halvår senare. PJ frågade mig i en skivaffär i Montréal för tre år sen: "Har du hört TV on the radio?" Nä, sa jag. "De kommer att vara överallt snart". Jag laddade ner deras Staring at the sun när jag kom hem, och har känt mig rätt het sen den dagen. Nyligen utsåg SVT:s Musikbyrån deras förra skiva till 2006 års bästa skiva, en skiva som recenserades med ord som: "U2:s efterträdare på arenarockscenen är här!". OK fullträff.

Det är sådant som gör en så tillfredställd när man kollar in mitt hittills enda Myspace-tips, längst ner i det här inlägget från förra sommaren, och nu är hela stan tapetserad med henne. Jag visste det!

Du borde skriva en bok!

Kanske det fånigaste tillropet man kan få, som bifall till ett blogginlägg. Som om any random läsare skulle vara rätt person att avgöra om man har kvaliteter som räcker till en bok.

Jag har börjat fundera på att skriva en bok. Jag vet att det här väl låter som hybris deluxe, speciellt från en som alltid hävdat att bokskrivande knappast är något för mig. Men nu har jag läst ett par böcker de senaste månaderna, som fått mig att inse att det kanske inte behöver vara så svårt ändå. Största problemet är väl min egen censur av mig själv och de eventuella handlingar jag skulle kunna få ihop.

Det är mest själva projektet som lockar, inte att jag anser mig ha en bra historia att berätta. Och det är som bekant fel ände att börja i. Självcensuren och kvalitetskontrollen får mig redan idag att förkasta säkert 2/3 av alla blogginläggsidéer. Hur ska det då gå med en historia som sträcker sig över tid?

Jag får fundera mer på detta över sommaren. Eller kanske sätter man sig bara ner och skriver? Jag vet inte hur man skriver en bok? Det tråkigaste är att nästan alla skruvar till sina historier med ett mord eller två. Min bok skulle inte innehålla mord.

Vi gjorde en blixtvisit till fjällen över påsk, och trots att jag aldrig får nog, så känner jag mig helt matt just nu. Jag har tillbringat för mycket av den senaste tiden på väg genom Hälsingland i en bil lastad med skidor, pjäxor och goretex-kläder.

Vi bodde på något slags hotell som var mycket daterat och inte särskilt glamoröst men hemtrevligt och alla gäster åt middag och frukost samtidigt och diskuterade fästvalla, turleder och lunchpaket. Det kändes ganska gammaldags och lite som ett ålderdomshem. Jag och PJ åkte utför en och en halv dag, och längd en dag och våra kompisar åkte längd en och en halv och utför en dag. Det känns fint att aktivera sig på det viset. Vi är lite dåliga på det i vanliga fall, stadspromenader och kaffedrickande känns faktiskt inte så aktivt. Bättre då att oavsiktligt volta och tappa en skida i en dubbelsvart ränna mellan träden i Jämtland. Man känner att man lever med några kilo snö innan för jackan och 20 cm nysnö som slår mot skenbenen.

Men vad trött man blir av att stiga upp halv fem på långfredagen för att hasta iväg, sen komma hem runt midnatt på annandag påsk efter att ha suttit still på en avstängd E4 mellan Gävle och Uppsala i någon timme eller två. Jag är helt slut och det känns som jag ska somna sittandes på jobbet. Men får fina kommentarer om min starka tvättbjörns-solbränna orsakad av Latschenkiefersalbe, vårsol och spegelgoggles.

Jag borde nog läsa in mig lite på vad det är jag egentligen har ansvaret för nu från och med idag. Jag försökte ta med mig all dokumentation i helgen, men som vanligt är det mer för samvetet än att det verkligen blir gjort. Så, resten av dagen: försöka komma underfund över vad det är jag tackat ja till att ansvara för.

Historien upprepar sig...

Det roligaste med Dokument inifråns kokaindokumentär var att man nästan visste att Denise Lopez skulle dyka upp och "tala ut" om hur hon avskyr knarket och fälla någon kommentar om någon "nära vän" som fastnat i beroende men avgiftats tack vare Denise, helt i linje med mina påståenden i detta mitt mest välkommenterade blogginlägg i historien.

Och visst dök hon upp! Så väntat och samtidigt så oerhört roligt att se hennes hundögon och världssamvete när hon berättar öppenhjärtligt om att hon sa upp sig från "jobbet" som VIP-värdinna på Spy Bar för att det var så jobbigt att se aktiva kokainister bland de personer som hon var beroende av för sin karriär. Vi vet ju alla att det inte handlar om hennes knarkmotstånd i första hand, utan mediatiden. Kolla gärna själv i länken till dokumentären.

First we take KappAhl, then we take Stureplansgruppen

På tal om min nyfunna fascination för den undre världen och hur den tydligen dikterar villkoren på Stureplan, så började jag fundera när jag såg barntröjan som Hells Angels muttrat över och fått Kappahl att dra tillbaka.

Kappahl-tröjans tryck är ju nästan identisk med loggan för nya Stureplansnattklubben Hells kitchen! Är Hells Angels underrättade? I konsekvensens namn borde de ju bli upprörda.

Carreca vs. knarket

Det är mycket knark just nu. Knark är vårens hetaste grej.

Jag köpte Snabba cash på en landsorts-OKQ8 på vägen upp till fjällen. Alla har väl redan läst den, men den passade fint nu. Och den handlar ju rätt mycket om knark och allehanda smuts i det Stockholmska nattlivet, på ställen där jag tillbringat en försvarlig del av första halvan av innevarande decennium. Sen igår såg vi Dokument inifrån som antingen var tydligt inspirerad av knarktrenden eller bara rent allmänt tangerade handlingen i Snabba cash. Jag blev helt fast i Snabba cash, och igår när vi gick världens längsta shoppingpromenad, spanade jag efter maffiajuggar på Stureplan och till slut såg jag en BMW-cab med 3 hårdkokta killar i Adidaskläder och en reg-skylt som fastslog: F F L, så fastslog jag för PJ och de andra att de där snubbarna är inga man tar en fika med. Jag kan bli så töntig.

Jag skulle kunna räkna upp åtminstone 10 tidningsartiklar eller blogginlägg eller kända gripna eller kontrollerade med narko-anknytning den senaste tiden.

Och jag måste säga det än en gång: jag fattar ingenting. Trots att jag som sagt varit ute en hel del under en längre tid (men nu tröttnat totalt på det) så har jag aldrig aldrig någonsin erbjudits, sett eller hört något om knark i någon som helst form, varken här hemma eller i erkänt knarkliberala tillhåll i centraleuropa. Jag vet inte om det tyder på att:

1. Jag är full och ser inte sånt när jag är ute.
2. Jag är en nörd och hamnar aldrig i sådana situationer.
3. Jag är en tönt som umgås med andra nördar som inte heller hamnar i sådana situationer.
4. Jag fattar inte att folk knarkar när jag ser påtända.
5. Jag tillhör inte det så kallade innefolket. Om inne är att hänga på Stureplan 3 kvällar i veckan, är det helt OK med mig.

Jag har aldrig fattat grejen med knark och hur utbrett det sägs vara. Och jag skulle aldrig våga prova heller. Men analysen att modet sprider sig pfrån Stureplan till övriga landet på ett halvår, och därmed kommer Svenne i Åmål börja snorta strax känns ju inte helt klockren. Det är en viss skillnad på att kolla på mode via stureplan.se och att anse att små/stora pupiller (vad man nu får av kokain) och tuggande käkar är nåt fräckt att ta efter på Jerrys Värdshus i helgen. Men jag vet ju inte så mycket om knark heller.

Information overload

Jag har 297 olästa inlägg som jag kommer att läsa eller åtminstone scanna igenom på arbetstid. Det är max 30 av dem som kommer ge mig något.

Tillbaks till gruvan

Fem dagar i rad utan att jag såg ett moln, en kollega frågade: vaddå har du varit i Thailand på semester eller? Nä, Åre sa jag. Som om jag skulle till Thailand? Thailand är vulgo-svenne alternativt barnfamilj, och därför inget för mig. Alltså, jag har aldrig varit med om sådan tur med vädret, och många eftermiddagar när solen brände fick man stanna upp, tänka: det här är det bästa.

Jag hatar ju egentligen att vara ledig, för det bara kortar tiden som man har för att jobba. Eller jag älskar att vara ledig, hatar bara effekten det har på min arbetsbörda. Hittills idag har jag bokats in på 9 nya möten. Åh. beklagade mig lite, sa: alltså jag måste gå från att acceptera alla nya uppdrag och se det som komplimanger och bekräftelser på att andra vill ha min kompetens, inse att kollegor mest bara är intresserade att skjuta ansvar och arbete ifrån sig. Åh kort vecka igen, jag borde nog egentligen jobba en vanlig vecka, men vi åker till fjällen igen över påsk, bestämdes igår och det känns lite kaka på kaka men ändå väldigt lyxigt att kunna göra det nu. Det blir många skiddagar den här vintern och det är bra.

Fått en massa bra besked på morgonen, men känner mig trött trots en veckas semester. Nu är det bara att stoppa ner huvudet och köra, så är långhelgen snart här och när vi kommer hem från fjällen sent måndag kväll så kommer mina tankar att vara på jobbet och att jag från och med tisdag är ansvarig för något som jag inte fattar ett enda dugg av. Det kan ju bli intressant. Mitt namn nämns i alla möjliga sammanhang just nu och som sagt: det gäller att ta sådan bekräftelse med ro, annars kommer det att resultera i att jag inte kan koppla bort jobbet på helgerna.

Gone skiing

Vi åker till Åre imorgon, och det ska bli så skönt att vara ledig från jobbet för första gången sedan i somras. Senaste veckorna känns det dessutom som om jag skapat mig en del ovänner på jobbet och det är lite allmänt gnissel här och där. Missar tyvärr en del viktiga prylar nästa vecka, men min chef tycker att jag ska strunta i det, inte tänka på jobbet när jag är på skidsemester och jag gör väl så då. Jag undrar lite vad hon har för planer för mig i framtiden. Kanske inga alls. Kanske storslagna.

Vädret ser minst sagt helt OK ut än så länge, kanske lite för varmt för bra skidåkning, men synd att klaga. Och sen blir det ett par kortveckor på rad och sen är det vår på riktigt. Ja, så här spännande saker skriver jag nu för tiden. Kanske kan det bli ändring på det framöver.

Har nästan ångest för hur många olästa bloggpostningar jag kommer ha att läsa när jag kommer tillbaka till datorvärlden, och det fick mig att fundera på hur många bloggpostningar man hade klarat sig bra utan, men ändå läst. Jag tippar på att det handlar om uppåt 98% minst. Det här inlägget är ju en av de 98% för dig som exempel.

www.boinykoping.nu

Vad gör mannen i badkaret?

Status fredag

Om jag fick en femma för varje gång Förkvälls Alexandra Pascalidou säger något eller någon "fantastisk!" och en tia för varje gång hon hävdar att någon eller något är "underbart" skulle jag på en vecka ha fått ihop till en enkel resa till Aten med Aer Olympic.

Idag kastar jag dynamitgubbar i glashusen på jobbet, och gör mig ovän med nästan alla chefer över mig (mina förslag och åsikter håller på att frysa inne deras bonusar...ehe...oops..förlåt?). Och det börjar kännas obehagligt och underbart på samma gång. I just love being right.

Imorgon ska jag laga boeuf bourguignon och dricka vin och helgens låt är den fram till förra lördagen helt bortglömda och stenhårda Lost ones från Lauryn Hills solodebut. Gör sig fint i 200 dB på ett vajande dansgolv som leker hela havet stormar.

Nu är det snart bäst att gå hem, innan det blir frostig stämning på jobbet.

Fräscht tänkt

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle skriva lite om fenomenet Sex and the city, när den här idiotiska konsumtionshetsen ramlat över mig, men känner att det engagerar mig en aning för lite för att göra något bra och väl underbyggt av det hela. Men så läste jag om Kanal 5:s nya reseprogram med den fräscha titeln och loggan som här ovan. Vad är grejen med svenska tjejer och Sex and the city?

Vilken jävla genomslagskraft den serien har haft på min generation. Hela det här med konsumtionen som livsstil även om inkomsten är mycket låg. Att spara sin McDonalds-lön från sommarjobbet till att köpa en handväska. Att köpa konsumtionsvaror som egentligen är alldeles för dyra för den egna ekonomin, men ändå göra den prioriteringen och därigenom tycka att just denna premiumvaran är värd att äta falukorv hela hösten för. Att ha sina "assets where I can see them, hanging in my closet". Att referera till Carrie i nästintill idoldyrkan. Att Sex & the City-boxen tillhör vad varje ung kvinna bör inneha och memorera. Att tycka att shopping är ett fritidsintresse.

Det är konstigt, rent av obegripligt för mig hur en tv-serie har blivit galjonsfigur för hela det här skeppet av medelklassens 70- och 80-talister under så fantastisk lång tid. Och sett ur det perspektivet är det kanske inte så märkligt att Kanal 5 2007 väljer att namnge en egen produktion utifrån en tv-serie som började spelas in för 10 år sedan. Det känns ju jävligt fräscht.

Men kanske är det skönt att kunna samlas runt något som trots allt är beständigt, när man gemensamt rusar mot nästa dagslända i trendväg. Trenderna kommer och fladdrar bara till två minuter i bloggarna, men Sex & the City består och nya generationer indoktrineras i att det här är vad min stiliga storasyster på bloggen lever efter så jag hänger på och kanske är det det Kanal 5 vet när de döper serien den enkla vägen som helt säkert fångar in målgruppen eller också är de bara lika insyltade som alla andra att Sex & the City är det bästa som gjorts på 2000-talet.

Folk får göra vad de vill med sina pengar och att man gillar att handla prylar är inget tecken på att man är dum i huvet och ytlig, men kom igen: hur fräscht känns det att år efter år fortsätta att referera till Sex & the City som nåt slags konsumtionsalibi? Släpp det och gå vidare.

Snoop & Di Leva - Crips fo´ life

På tal om recensioner: man ska ju alltid hantera infomationsvärdet i dem med försiktighet, speciellt om det är en artist som man har bra koll på, bättre koll än recensenten rimligen har. Det är ofta ganska roligt att korsvís läsa och jämföra recensioner av samma konsert i olika tidningar. Dagens exempel:

"Jag har aldrig sett honom i bättre form. Snoop vankar in i en sparkdräkt sydd av en gigantisk, blå cripsnäsduk - som markerar hans gängtillhörighet i Los Angeles"

/ Fredrik Strage, DN

jämfört med:

"För kvällen är han klädd i en bisarr sparkdräkt med lätt afrikansk touch som faktiskt inte skulle skämmas för sig i Tomas Di Levas garderob."

/ Stefan Thungren, SvD

OK, en cripsbandana kanske inte signalerar så mycket för den oinvigde i lilla Tjockhult, men det blir om inte annat tydligt vilken av recensenterna som faktiskt har lite koll på vad han satts att recensera. Sen skulle man kunna spinna vidare på den insattheten recensenter emellan och att Snoop senare togs in för drogtest men så kul ska vi inte ha. Jag lämnar er med insinuationerna.

Ord som nästan ingen skriver rätt

1. Piedestal
2. Voluminös
- -
3. Transparent

Agooglisk är det nya svart?

Det hetaste i framtiden kommer vara att heta Tomas Andersson, Erik Sundström eller Sara Eriksson eller vad som helst, bara det är väldigt vanligt. Saker som inte går att googla (eller goggla, som man säger om man är över 40 år gammal), linkedin:a, birthday.se:a eller hitta.se:a.

Jag googlar massor av folk hela tiden. Det är som en snabb, ofta oregisserad, resumé av personers bakgrund. Nödvändigt redskap i skrävlandets och konstruktivismens tidevarv. På jobbet har vi ett sökbart intranät där alla anställda finns på bild. Det är ett evigt samtalsämne hur folk ser ut på bilderna.

Det enda sättet att slippa snokande tangentbords-Big Brothers är att heta något som minst 20 andra heter. För visst blir man frustrerad när man ska söka efter folk eller saker som är agoogliska? Så skönt då att kunna glida runt i något slags IT-anonymitet.

Värna om dina barns framtida integritet, döp dem till vanliga namn!

Carreca - knegaren

Arbetarbröder förenen eder! Jag har jobbat på mitt arbetaralibi den sista tiden.

En helg präglad av vänstervärderingar har passerat. Tomas Andersson Wij i mitten av veckan var starten, Pet Sounds Bar, Sofo-sossar och Timbuktus världssamvete på lördagen och söndagen toppades med Bajen som lirade bandy på Zinkensdamm. Som bekant är jag mycket ambivalent när det gäller allt, och kanske i synnerhet politisk övertygelse. Jag är gärna sosse bland moderater och vice versa. Har kanske något med min ovilja att välja sida att göra. Inget är komplett, alla har goda idéer. Men ok, det finns inga bra högerorienterade musiker eller konstnärer.

Svängde den där Timbuktu något? Öh...helt jävulskt, men mest imponerad var jag ändå av Mapei. Vilken kvinna! Bandy var kul.

Hörde för övrigt att TAW öppnade Melodifelstavningen med Evighet-covern, och jag kollade in antalet knuff.se-noteringar, som hade ökat typ 700% sedan jag kollade i fredags. Det kan kanske vara bra för skivförsäljningen om hårfrisörskorna från Bredäng hittat nåt annat än lärarinnan från Göteborg att lyssna på. Vägen till folkligt genombrott går genom melodifestivalen?

Jobbstatus just nu:

Helgens låt är radiohead - Anyone can play guitar,

för våren är här nu och så låter våren varje år.

Den här stan är för sorglig, vi är värda så mycket mer

Vad är dealen med att alla tidningar recenserar Jill jävla Johnson på Cirkus, och inga tidningar recenserar konserten som jag var på igår?

Idioter.

Hur kunde jag någonsin tvivla?

Jag är så glad idag, att jag tog mitt förnuft till fånga och gick på konserten igår. Så här nära efteråt känns det spontant som att det kan mycket väl vara en av de finaste konserter jag sett.

För jag gillar Tomas Andersson Wij. Jag gillar hans stilsäkerhet i allt. Stilsäkerheten i textskrivandet, stilsäkerheten i klädvalen, stilsäkerheten i valet av gästartister. Och ödmjukheten blandad med en avmätt humoristisk syn på hur det är att kämpa på med sin gitarr i skiktet under ett folkligt genombrott, men att ändå inte ta några genvägar eller kompromissa för att slå igenom, om det inte stämmer med den egna övertygelsen.

Ibland känner jag att jag skulle vilja vara mer som han är. Med det ögat för detaljer, med den stilsäkerheten och ja...allt. Precis på gränsen mellan poesi och patetik. Precis som jag gillar det. Och kanske är det därför jag nästan får tårar i ögonen av låtar som Hälsingland, eller när Anna Ternheim kommer in och smäller dit en helt fantastisk "Sanningen om dig" i extranumren (TAW står sedan och skrattar och tittar ut mot publiken som står upp och applåderar Ternheim som redan försvunnit, innan han utbrister: Jaha, hur fan överträffar vi det här då?). Alltså fullständigt knäckande.

Jag gillar den familjära stämningen när Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist spelar piano och körar på "Hej då" för att sedan gå upp och sätta sig på läktaren med ett glas vin, jag gillar när Bo Sundström kommer in och körar på "Mellansvenska städer", trots att det blir lite taffligt ibland. Jag gillar när Sara Isaksson kommer tillbaka i kvällens sista nummer och sjunger duett med TAW utan mikrofoner i den unga psalmen "Där får jag andas ut".

Publiken står upp, längst bak i en nisch sitter Anna Ternheim, Andreas Dahlbäck och Rebecka Törnqvist och dricker vin och alltt är mycket fint.Jag får sådan gåshud som bara livemusik kan ge mig fyra fem gånger under kvällen. Det är ett bra omdöme. Jag må ha en ganska bred musikkonsumtion, men jag återkommer alltid till ensamma män med gitarr och den här kvällen förstår jag varför det är så.

Han håller långa monologer mellan nästan varje låt, som liksom ramar in och skapar sammanhang, och sammanlagt skulle jag tro att han pratar nästan lika mycket som han spelar under kvällen. Jag gillar det. "Sanningen om dig" kan vara det bästa jag sett från en scen någonsin. Best spent 200 kr. Ever.

Det här var verkligen en bra kväll. Kanske den bästa. Och det blir en extrakonsert 22 maj. Jag hoppas att jag är där då. Det kommer att vara TAW jag spelar över taknockarna i Vasastan i mars och april och maj, de ljusblåa kvällarna när våren rullar in. Det kommer att bli fint.

Nån som vill köpa ett par Timbuktu-biljetter?

Saken är boeuf!

Ok, det blir TAW ikväll. Det här trots allt från första början en TAW-blogg. Detta under förutsättning att det går att få tag i biljetter när jag är och handlar mat inför morgondagen. Jag vet inte hur det funkar när man inte längre kan boka via ticnet.

Här är videon som fäller avgörandet + tyckte mig minnas att jag sett att det är TAW + vänner, dvs inte TAW + band, vilket mycket väl kan innebära Anna Ternheim som körar på...låt säga Blues från Sverige? Jag har ångrat för många gånger att jag inte gått. Men åh, jobbigt att stå i baren på Rival och typ dricka en öl själv. Får se till att komma sent, så att ingen väntan uppstår.



I övrigt har jag köpt ett par jeans och funderar på om inte Aruba vore fint? Aruba. Det ligger bra i munnen. Aruba, Jamaica oh I wanna take ya. Aruba! Det tål att tänkas på. Har dock ännu inte flyttat mina prylar till rätt plats. Men snart.

Att gå på konsert ensam

Min iPod försöker knuffa mig över kanten. Hur förklarar man annars att den skyfflar fram två av samlingens sammanlagt tre Tomas Andersson Wij-låtar på väg till jobbet idag, samma dag som det är turnépremiär på Rival, en turnépremiär som jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag ska gå på. Man lufsar fram i duggregnet och allt det smutsvita och lyfter axlarna lite till Oroshjärta. Fin titel det där.

Men det tar emot att gå på konsert själv, lite freaky sådär. Det är alltid konstiga människor som går på konsert själva. Åtminstone är det de konstiga man lägger märke till, eller så räknar man med att de är konstiga för att de är där själva. Hönan eller ägget.

Konserter jag gått själv på:
R.E.M. + radiohead, Sjöhistoriska 1995. Jag sov hos min bror på Kungsholmen efteråt minns jag. Kände mig mycket obekväm med att vara där solo. Men åh radiohead! Anyone can play guitar! Oj, den konserten gjorde nog mycket med mig ändå.

radiohead, Hovet 1997 (?). Jag hade min första mobiltelefon och låtsades ringa folk, för att de runt omkring inte skulle tro att jag var konstig. Det här var innan sms hade slagit igenom. Låtsades kanske till och med prata med någon, och fråga om han var framme snart. Sittplats.

Springsteen, Globen 2006. Ståplats och jag köpte som alltid 2 biljetter utan att ha avsättning för den andra, och frågade tre stycken men ingen var tillräckligt sugen för att betala. Sålde sedan den överblivna biljetten till någon engelsman utanför, han verkade vara en sån där nörd som följde efter turnén. Han blev lycklig i alla fall.

Kanske någon mer konsert som jag inte kommer på nu.

Jag kan inte besluta mig för om jag verkligen ska gå eller hoppa över det. Imorgon ska jag äta kött och bea som vi alltid gjorde när jag pluggade. I samma kök som vi alltid gjorde det när vi pluggade.

Dagens låt är Tomas Andersson Wij - Oroshjärta.

- - -

** tillägg: Konserter har en tendens att klumpa ihop sig och infalla samma vecka, och precis som när det gäller böcker och skivor så blir det så att om man köper flera/går på flera inom en kort tidsperiod, så faller den ena ofrånkomligen lite i glömska. Jag kan inte bestämma mig. Jag vill men inte tillräckligt mycket, och därför frontar jag nackdelarna med att gå på konserten ikväll.

Blablabla

Fredag: Skulle se på sista elitserieomgången, dricka öl och äta pizza med någa kompisar. Alltså typisk male bonding av grabbigaste art. Men vi fick inte igång digitalboxskiten som var urkopplad då lägenhetsinnehavarna chillar i Spanien tills vintern försvunnit. Har jag sagt att icks-fungerande hemelektronik är det som gör mig mest frustrerad av allt? Nu fick vi lyssna på sportradion istället. Det var fint det också. Och pizzan var bisarro-fest: salami, lök, bacon, köttfärssås och bea! Ingen ortodox kombo. Innan detta hade jag klippt mig. Det var också frustrerande. Jag blir bara mer och mer tunnhårig, och jag passar verkligen inte i helrakad skalle. What to do? Tål att funderas på.

Lördag: Båtmässa. Som vanligt, roligare i teorin än i verkligheten. Men kul att knalla runt där och hälsa på folk, undvika folk man inte orkar prata med och titta på medelålders män som rest in från landet för att dricka öl i en mässhall och diskutera bottenfärger. Kanske våren är här ändå? Melodifestivalen på kvällen (det slog mig att vi sett nästan alla deltävlingar, har vi inte roligare helger än så? Nja, kom på att tre av dem så har vi faktiskt bara sett lösryckta delar, då vi varit hemma hos vänner eller haft vänner hemma) Lyssnade på Timbuktu (lite för mycket av funkskiten, men det kommer ju bli toppen live nästa helg) och Fläskkvartetten (vissa saker sjukt bra, vissa saker mindre bra, jag gillar dem) och läste en massa tidningar och böcker.

Söndag: Tidig väckning och sen skidåkning ett par timmar i förortsbacke. Det är ju ca 15 sekunder åkning per åk, men det var rätt kul ändå. Vi är rätt dåliga på att hitta på sådana projekt på helgerna. Nu är Åre-peppen på högsta nivå. Skönt skönt. Bastu, söndagsmiddag, somnade framför söndagsfilmen. Ångrade att jag aldrig köpte Regina Spektor-biljetterna, på grund av att det var för dåliga platser.

Måndag: Skickade ett mail till ett antal personer, vars formulering jag funderat på till och från hela helgen. Fick besked om att vi måste hitta en ny kakelfärg till köket. Buh. Efter lunch: flytta till min nya plats. Kanske börja ett mer effektivt liv. Ångrade fortfarande att vi hoppade över Spektor.

myPod & the poisonous pills

Jag har en iPod 8 gb (tror jag) och jag vårdar den inte särskilt aktivt, även om jag lyssnar på musik i den nästan varje dag, till och från jobbet.

Det här med att inte orka hålla sin iPod uppdaterad är ett gissel. Jag fyller den med oprövad musik kanske två gånger per år, och det halkar ju alltid med något som är så totalt fel. Det kan handla om att man lägger in en skiva som man läst om någonstans eller på annat sätt snappat upp, och plötsligt kommer på när man sitter och laddar ner musik.

Det kan handla om att visa mp3:ors volym ligger ungefär 100 dB högre än övriga låtar, så att lurarna bokstavligen exploderar när man shufflar från någon obskyr bootleg-liveinspelning med kass volym till i mitt fall Magic Numbers eller Camera Obscura. Alltså, de senaste två skivorna har en helt fenomenalt hög ljudnivå i de filer som jag lagt in på min iPod och det är omöjligt att fortsätta lyssna med hörseln i behåll. Jobbigt läge så här års när man har iPoden liggande med knapplås i innerfickan längst in och det dundrar igång i 200 dB. Mycket irriterande också när man har den inkopplad i stereon hemma och sitter i köket, läser en tidning/bok och dricker en kopp kaffe på lördag eftermiddag (bästa stunden på veckan = gubbe) och så drar det igång något helt ohanterligt oväsen på grund av ljudnivån på den mp3 som går igång.

Men det värsta är när man som i första fallet lägger in musik som är rakt igenom avskyvärd. Det handlar om Green Days emobrorsor - 10 år för sent: "My Chemical Romance". Welcome to the black parade är en avskyvärd skiva som står för allt som jag avskyr år 2007. Och trots detta har den alltså hamnat i min iPod, på grund av dålig research.

Den ligger där och varje gång det shufflas fram en låt med My Chemical Romance så är det som när man trampar i hundskit. Dagen blir genast lite sämre. Nu har den legat som en egen mapp i iPoden och förpestat hela samlingen i 3-4 månader. Och jag tvingas lyssna på deras kackiga intron innan jag hunnit få upp iPoden och snabbt hoppat vidare. Jag har bara mig själv, min dåliga research och min eventuellt dåliga smak att skylla.

Guilty pleasure? Bah! Unguilty and unpleasant snarare.

Dagens låt är The Band: Rag mama rag. Wohoo! Skäggsväng!

Plura och jag

Det här var en fin historia i (hitills) 2 kapitel: 1, 2

Och det är väl allmänt känt just nu att Pluras blogg är den finaste, mest läsvärda just nu. Åtminstone bland alla oss gubbar (gubbe är ett state of mind, har inte mycket med ålder eller livsstil att göra), alla vill vi vara en Plura på något vis, lägga alla intjänade pengar i baren på Riche under någon period av våra liv. Och den vackra historien ovan får mig att i samma anda vilja berätta mitt closest to Plura-moment. Det är säkert vackrare i sentimentalitetens rosa skimmer än det egentligen var där och då.

Det var en kräftskiva för kanske fem, sex år sedan. Sent i augusti och vi hade planer på att ta båten och lägga oss vid bryggan till den stuga där Plura skrev "Sånger från Nedergården". Men det blev till slut så att vi åkte en BMW (dock inte Mauro Scoccos) dit, med hjälp av gula vägfärjan.

Sent på natten satt jag på balkongen med några andra och kräftskivan började ebba ut i det mörka matta varma augustimörkret, och jag spelade på min svarta gitarr och sjöng och trodde fortfarande att folk ville att någon skulle spela akustisk gitarr på sommarfester i skärgården (nu vet jag bättre, har slutat ta med gitarr på fester och tar fram skämskudden när Fredrik & Filip spelar någon cheesy cover i slutet av varje Ett herrans liv-intervju, det blir bara så pinsamt).

Nåväl, vi satt på golvet på balkongen, någon låg i gräset nedanför och sov, en annan låg och kräktes i en enbuske, och vi skrålade så att det ekade över Sillvikens dyiga vik med segelbåtsdjup. Från bryggan nakenbadade en del och någov av dem skrek åt oss att inte förstöra den där sensommarnatten med vår falsksång. Jag träffade M som satt med där på balkonggolvet för några helger sedan i en bar av en slump för första gången sedan den där natten i Nedergården, han frågade var jag gjort av den där svarta gitarren som jag terroriserade honom med sist, och han berättade att han skall bli pappa, han var full förstås för han hade just avslöjat det för sina närmaste och han verkade klart till freds med det.

Dagen efter sångerna från balkongen, det förhatliga städandet efter kräftskiva, svarta sopsäckar, slattar och kräftspad och en dagsgammal gräddtårta med jordgubbar som tappat all bärkraft och kollapsat på vaxduksbordet i skärgårdsträdgården. Vi satte oss i BMW:n för att åka hem och jag småslumrade i baksätet, fram satt C och mådde illa i passagerarsätet och på fastlandssidan tvingades vi stanna i Bammarboda (fint ortsnamn) för C kallsvettades och var tvungen att kräkas vid en parkeringsficka och strax efter det stod poliskontroller och gjorde stickprov och F klarade sig kanske endast på att han inte ens blev stoppad. Den där vanliga köbildningen sensommarsöndagar åter mot stan från Roslagens famn.

Det var fint och det var vänner jag sällan eller aldrig träffar längre, förutom F då, vi åker till Frankrike vi äter baleariska baconburgare under parasollen på Plage Mala, vi äter middagar i Stockholm med för mycket vin emellanåt, men allt är mycket trivsamt och vilsamt, vi har träffat våra vänner och de trivs bra ihop och vi har ett allmänt vackert obekymrat liv och de ska bygga bo ihop i Berlin ett par år nu, och jag och PJ kommer säkert att hälsa på då och då, jag har bara varit i Berlin en gång på genomresa i buss från Tjeckien och vi kollade in Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor och några andra sevärdheter. Jag vill gärna se mer av Berlin.

Det är allt det jag tänker på när jag läser om Plura och hur han träffade sin fru, för sångerna från Nedergården och de där falska tonerna som ringer i natten och jag har lagt gitarren åt sidan och det blir aldrig någon Plura av mig, har inte ens ambitionen, men jag uppskattar hans texter i bloggen mycket till följd av ovanstående minimala gemensamma tangeringspunkter. Ibland önskar man kanske att man levde ett sådant flackande och flammande konstnärsliv med högre toppar och djupare dalar, för det ser romantiskt och intressant ut på håll, men man kan inte tvinga sig till ett mer osäkert liv, det kommer på något sätt inte av vilja. Jag har väl inte så mycket gemensamt med Plura ändå. Förutom sångerna från Nedergården.

Sista februari

Jag svär man blir galen i huvet av att behöva bestämma hur det ska se ut där man ska bo. Jag kan bli så trött på det här med inredningstrender. Jag blir ledsen när jag tänker på att det finns ungdomar som har inredning som sitt största intresse. Inredning är ett intresse för äldre medelålders. Nå, vi satt med en projektledare här om dagen och gick igenom allt. Alltså verkligen ALLT. Jag har sedan länge tröttnat, men hur det än är så kan man inte vifta bort det här. För val måste göras. Ok, det känns skönt att ha lämnat in sina önskemål, men det blev nog ganska dyrt. Det blir gärna det när man förvillar sig i marginella företeelser som att köpa en aluminiumlist mellan två skarvar för 650 spänn. Man kan fråga sig om det är värt det. Och man kan fråga sig hur många av dessa aktiva val som man kommer att reflektera över när man väl flyttar in. Jag blir kort sagt tokig på att blåsa upp petitesser till jättebeslut. Man tappar perspektivet och skäms lite över hur lättledd man är. Och man förundras över att det finns folk som har heminredning och pyssel som största intresse.

Igår hämtade jag ut 8 böcker av skiftande varianter på 7ELEVEN (har ni förresten tänkt på att det heter just 7Eleven och inte 7-11? Det har jag.) Jag köper böcker som jag aldrig kommer att läsa, kanske bara bläddra i. Har för kort tålamod för att läsa långa berättelser som skiftar upp och ner i dramaturgi nu för tiden, det är så tråkigt när man läser och vet att inget kommer att hända på 100 sidor, för nu har det nyss hänt en massa och det är 300 sidor kvar till slutet. Tappar intresset. Jag gillar att köpa showoff-böcker, som jag aldrig bläddrar i. Fråga mig inte varför. Jag vet inte. Kanske är det snygga inredningsdetaljer (haha, se ovan) och de skickar en signal till eventuella besökare, att här bor två belästa filosofiska och intelligenta akademiker med omvärldskoll och matchade kaffekoppar. Kanske är det därför jag köper böcker som ska få "ligga framme". Fånigt jag vet.

Jag köpte även 2 skivor, men hade tänkt köpa 4. Jag köpte Timbuktus nya (konsert nästa helg, måste därför lyssna och har ingen nedladdningsmöjlighet) och Fläskkvartettens nya. Jag gillar Fläskkvartetten och We vie är en fantastisk låt från förr. Köpte dem över disk i en sån där liten begagnat och nytt-källare där skäggiga farbröder diskuterar jazz och bröstar upp sig när de jämför inspelningar. Jag gillar sådana halvsunkiga skivaffärer längs Odengatan. 240 spänn för två nya skivor, inget kvitto, ingen kassamaskin. Svart som natten. Ok fine, men jag lyssnade inte på någon av skivorna heller när jag kom hem. Jag hade tänkt köpa Säkert! också, men den fanns inte och det var nog lika bra för jag har ett litet hatkärleksförhållande till Hello Saferide. Pallar inte med den där underfundiga cynismhumorn. Jag gillar inte musik som hyllas av inredningstokiga lattehumanister. Blir faktiskt lite irriterad, men gillar det samtidigt, och efter alla unisona hyllningar så blir man ju nyfiken. Nu blir det inget med det, och lika bra det, eftersom jag bara hade letat upp detaljer att störa mig på. Jag hade tänkt mig TAW:s samlingsskiva också, även honom har jag en ambivalent isntällning till, men jag har funderat på om jag inte ska gå på Rival och se honom 7/3, PJ vägrar hänga med och det är lite suspekt att gå på konsert själv. Men jag har svårt att tycka illa om TAW, även om det kan angränsa mot det patetiska i hans texter. Alltså jag gillar ju gränsen mellan patetik och innerlighet, men den är så smal att balansera på. Kom på nu att den här bloggens allra första inlägg handlade om en TAW-konsert som vi såg.

Jag bläddrade lite i böckerna och kom fram till att varje bok kostade drygt 50 kr styck så det spelar inte så stor roll om de inte blir lästa. Jag letade efter en skidhjälm, men hittade ingen som jag ville ha, hjälm är inte en smickrande accessoar, om än förnuftig.

Imorgon är det första mars! Tjo.

Jag tror jag ska ta och flytta till mitt nya skrivbord snart, så jag får lite press på mig att göra något, och inte sitter på eget rum med stängd dörr och spiller hela dagar på ingenting. Måste nog skaffa internetuppkoppling hemma, så man slipper använda jobbtid till att hålla sig uppdaterad. Mer jobb och mindre pleasure!

I mina gyllene pjäxor

Den okända fjärde Herrey-brodern: Patrik Järbyn!

Berömda citat 200 kr

Adam Alsing, Jeopardy 15/2:
- Denne engelske premiärminister hävdade att "champagne skall vara torr, kall och gratis".

Dogge Idiit Doggelito:
- Vem är vahettere Tony Blair?

Med lika delar skäggstubb och självförtroende

Vilken fantastisk ingress! Visst blir man sugen på att läsa mer? Skägg och själförtroende är framgångsreceptet.

Den här jävla usla schlagerfestivalen alltså. Man kommer inte undan den. Kanske är den en av källorna till februarilågläget. Jag kommer på mig själv med att förakta de som blir så till sig över fenomenet schlagerfestival. Signalerar att man är lite sådär svenskt småkorkad och lättlurad, för let´s face it: Det är 32 låtar under en månad, och det är KANSKE en av dem som verkligen är en bra låt. De andra är bara utfyllnad som inte fick plats tidigare, när det endast var 10 låtar som tävlade.