13 rätt av 15 möjliga på DN:s 2005-test på nätet. Lite besviken. 7 av 7 förra veckan.
Jag skryter med sånt numer, i åttan vann jag skolans nutidsorientering men vägrade hämta priset på skolavslutningen. Rampfeber och lite skam över att ha fått fakta svart på vitt. Att vara en sån nörd. DNs nutidsorientering var en alla riter som skiljde nördar från de tuffa.
Trodde att priset endast skulle resultera i glåpord och hån från epatraktorgängen i högstadiet. Så jag vägrade ta emot priset i bästa Sartre-stil. De andra åren skrev jag medvetet fel på vissa frågor för att slippa riskera att vinna. Bara nördar vinner sånt där. Numera är jag rätt nöjd med att vara allmänbildad. Det är ganska tillfredställande och jag funderar ibland på hur man kan undvika att vara allmänbildad i dagens informationssamhälle. Skygglappar på hejdå.
Oj så självgod jag lät nu då.
Friday, December 30, 2005
Thursday, December 29, 2005
Velskalle
Ja, det där lät ju märkligt mjäkigt. Men det är förstås så jag funkar.
JAG. HAR. INGEN. FAST. ÅSIKT. OM. NÅGONTING.
Ändrar uppfattning tvåhundra gånger om dagen och ibland fastnar en viss åsikt i text, och då tror ni att: "Jaha, så tycker han", men nä. Jag har inte en stark övertygelse om någonting nästan. Ska det vara så här? Ska man fundera ut klara åsikter om allting? Jag vet att jag har så svårt för de människorna som liksom är klara med sitt tänkande. Överbevisa, gör vad du vill - åsikten kvarstår. För det har man bestämt sig för.
Jag är sådan att jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka och ibland slår det fel. Det är längst ut på ytterligheterna som saker och ting fastnar, och sen läser jag det någon dag senare och framstår som en fullkomlig idiot i mina egna ögon.
Det är därför som ett sånt här andningshål fyller en funktion på det personliga planet. Man kan stjälpa upp sig på silverfatet och se sig själv lite utifrån, och få utlopp för de tankar som flyger förbi. Många av dem är inte ens värda att utveckla. En känsla eller åsikt är flyktig. Det är därför det är intressant att få ner dem i print. De försvinner annars, och så står man där med sina FÄRDIGA åsikter, för att man inte orkar hålla allt kvar i huvudet. Åsikter kallnar med tiden, och de som kallnar var alltså inget att hänga upp sig på.
JAG. HAR. INGEN. FAST. ÅSIKT. OM. NÅGONTING.
Ändrar uppfattning tvåhundra gånger om dagen och ibland fastnar en viss åsikt i text, och då tror ni att: "Jaha, så tycker han", men nä. Jag har inte en stark övertygelse om någonting nästan. Ska det vara så här? Ska man fundera ut klara åsikter om allting? Jag vet att jag har så svårt för de människorna som liksom är klara med sitt tänkande. Överbevisa, gör vad du vill - åsikten kvarstår. För det har man bestämt sig för.
Jag är sådan att jag velar fram och tillbaka, fram och tillbaka och ibland slår det fel. Det är längst ut på ytterligheterna som saker och ting fastnar, och sen läser jag det någon dag senare och framstår som en fullkomlig idiot i mina egna ögon.
Det är därför som ett sånt här andningshål fyller en funktion på det personliga planet. Man kan stjälpa upp sig på silverfatet och se sig själv lite utifrån, och få utlopp för de tankar som flyger förbi. Många av dem är inte ens värda att utveckla. En känsla eller åsikt är flyktig. Det är därför det är intressant att få ner dem i print. De försvinner annars, och så står man där med sina FÄRDIGA åsikter, för att man inte orkar hålla allt kvar i huvudet. Åsikter kallnar med tiden, och de som kallnar var alltså inget att hänga upp sig på.
Peace of mind
Anställning fixad från 20060101. Mission completed. Som om en världsdelsplatta inom mig halkat på plats och lämnat lugn och ro efter sig. Men, jag längtar fortfarande efter det där förtroendet, den där chansen som liksom bara uppenbarar sig, som man hugger. Som det är nu, så är det bara mer av detsamma. Lite frostig stämning på sina håll, då nyåret innebär att vissa halkar ut på samma sätt som jag nu halkar på plats. Kick out the jams. Man ska inte ta tryggheten med allt för stor självklarhet.
Klassisk midvintersnö virvlar och stormar och lägger ro över staden. Allt känns så dämpat med snön över. Ljuden dämpas, kanter mjukas upp och stegen mjuknar.
Julen har varit fridfull och fin och den allra mest idylliska som tänkas kan. Jag märker att jag har svårt att varva ner och blir lite rastlös istället. Nu är det strax nytt år och det ska firas in på ett för mig perfekt sätt. En lugn och avslappnad middag och små barn som tror på tomten och exalteras av raketer. Bastu och sovmorgon och god mat och flammande björkträn i öppna spisen. Ibland, i teorin attraheras jag av något mer spännande, något mer jagat. Men inser snabbt att det inte är något att attraheras av. Frid, ro och till freds är eftersträvansvärt. Och när man når det, håll fast vid det.
Jag spetsar till resonemangen i text ibland. Får mig att framstå som en jagad. Fel fel fel. Jag är så harmonisk som jag någonsin kan bli tror jag. Det är det skeva med att läsa andras texter. Att man letar efter ömma punkter hos sig själv och får sig själv att terapismula ner sig själv. Utan att vara i behov av textterapi. Men vem vill läsa sånt?
Men det är inget att skämmas för.
"It ain´t no sin to be glad you´re alive"
Klassisk midvintersnö virvlar och stormar och lägger ro över staden. Allt känns så dämpat med snön över. Ljuden dämpas, kanter mjukas upp och stegen mjuknar.
Julen har varit fridfull och fin och den allra mest idylliska som tänkas kan. Jag märker att jag har svårt att varva ner och blir lite rastlös istället. Nu är det strax nytt år och det ska firas in på ett för mig perfekt sätt. En lugn och avslappnad middag och små barn som tror på tomten och exalteras av raketer. Bastu och sovmorgon och god mat och flammande björkträn i öppna spisen. Ibland, i teorin attraheras jag av något mer spännande, något mer jagat. Men inser snabbt att det inte är något att attraheras av. Frid, ro och till freds är eftersträvansvärt. Och när man når det, håll fast vid det.
Jag spetsar till resonemangen i text ibland. Får mig att framstå som en jagad. Fel fel fel. Jag är så harmonisk som jag någonsin kan bli tror jag. Det är det skeva med att läsa andras texter. Att man letar efter ömma punkter hos sig själv och får sig själv att terapismula ner sig själv. Utan att vara i behov av textterapi. Men vem vill läsa sånt?
Men det är inget att skämmas för.
"It ain´t no sin to be glad you´re alive"
Wednesday, December 28, 2005
Stjärnorna avslöjar!
Roligast/mest patetiskt i mediaSverige vid den här tiden på året är förstås kvällstidningarnas/veckotidningarnas rubriker om att "Stjärnorna avslöjar....", följt av diverse mer eller mindre osannolika falsarier. Jag tror att det handlar om att de "anlitat" någon astrolog som ska skjuta lite från höften om astralkropparnas positioner och därigenom skapa raljerande påståenden om kändisarnas liv, utifrån stjärntecken. På så vis ljuger man ju inte när man påstår att stjärnorna avslöjar, även om tidningarna förstås syftar till att sälja lösnummer på att ha fått fram chockerande fakta från kändisar om deras kändiskompisar. Allt enligt formeln som bygger på det tvetydiga uttrycket stjärnor: Kändisar = stjärnor = astrologitjafs. Exempel på detta är en tv-reklam som rullar nu, där en speakerröst fastslår: "Stjärnorna avslöjar: Victoria och Daniel bråkar om pengar!". För något år sedan vill jag minnas att det var några stjärnor som fastslog att Carola skulle flytta utomlands.
I anslutning till detta kan jag kanske nämna att en av mina favoritsysselsättningar när jag är sjuk brukade vara att läsa hokupokusmannen Heikki Vesas numerologisidor på TV4:s text-tv, men de verkar vara bortplockade nu. Synd, för det var verkligt upplyftande. Över huvud taget finns det mycket kul att titta på bland text-tv-sidorna.
Annat roligt i mediaSverige just nu, var Madonna-dokumentären på TV4 igår kväll. Skönast i Madonnas närhet verkar hennes man Guy Ritchie vara, utan tvekan. Tätt följd av hennes son, men det kan mycket väl bero på att alla 3-4-åringar är sköna. Jobbigt dock att kolla på en Åkerlund-video i dryga två timmar. Dåligt var allt kabbala-tjafs.
Dåligt var också att jag på grund av "I´m going to tell you a secret", missade Robyn på P3 live igår kväll. Jag vill höra den där fantastiska piano-versionen av Be mine! Bra är däremot att man kan lyssna på P3 live-konserterna i efterhand här. Veckans konserter har inte uppdaterats ännu, men det gör å andra sidan att jag just i detta nu kan lyssna på Anna Ternheim/Jenny Wilson från förra veckan.
Nu ska jag dock ge mig ut i snöstormen och gå på stan, jag som hatar rea-tider. Förhoppningsvis går det att få tag på en Ipod nano någonstans i den här stan.
Tuesday, December 27, 2005
27.XII.2005.
Neon åker julklappssnowboard på Historiska Museets trappa. Sprutar gnistor och knäpper blixtar. Följer Strandvägen längs fasaderna. Minkpäls, en och annan silverräv under vitsprayade figurklippta alléträd, Borsalino och tweed mot nytt vitt rent täcke över brungrå stadssnö. Fryser under randig tröja och skaljacka. Vågar inte titta in på Svenskt Tenn, men de får det mesta att se sådär högborgerligt småtrevligt ut. Skulle vilja bränna cash där, inreda en stor lägenhet med högt och fritt läge, över vitsprayade träd. Cinderella I Cinderella II slumrar i viken med uppfälld bog och ångfartyg på andra sidan lyser varmt som i svunna tider. Överallt minkpäls och jag fryser i skalet. Tänker högre än musiken i huvudet, hör inte bilar och brunt slask skvätta mot skorna. Slickar Birger Jarlsgatans fasader och vänder bort ansiktet från kända människor. Folk kors och folk tvärs och jag sneddar över Stureplan mellan minkpäls och Borsalino reakasse och julklappsjackor. Pausande par i Sturehofs fönster och det blåa mörkret som lägger sig över stan igen. Behöver detta, behöver intryck och syner och rörelse. Känner mig alltid som någon annan hemma i föräldrahemmet och svävar igenom de här helgerna i någon slags bubbla, inte för att jag känner mig främmande, det är bara annorlunda mot vardagen. Man har sin roll i familjen och man har väl en roll som fristående människa i samhället. Inte alltid sammanfaller de olika rollerna. Känns alltså annorlunda när jag är själv än när jag är där. Kan inte förklara det bättre än så. Men jag tror det är så alla har det. Man är olika slags människor i olika umgängen. Så funkar naturen, men jag kan inte riktigt komma överens med den. I alla sociala sammanhang glider man in i roller, oavsett man vill eller inte. Och det där glidandet kan irritera och cementera, men det är inget jag reflekterar över i vanliga fall.
Det bekommer mig inte så mycket längre det där. Jag kan framkalla ensamhetskänslan jag hade förr, och att den gjorde mig inbunden och ensam. Men jag har något nu. Vi har något som får mig att känna mig väl till mods ändå, trots det där upplevda utanförskapet.
Neon och julklappspulkor ilar nerför Floras kulle och jag sparkar nyfallen snö i Karlavägens allé. Vitt täcke över stadsgrå bas i allt blåare kvällsljus. Knähundar tumlar fram ambulanser vispar blåljus i träden och Karla Frukt har den allra vackraste neonskylten i staden. Snöänglar har landat mellan körfälten, under vitsprayade alléträd.
Kommer hem och allt står still som jag lämnade det. Påminns att delandet gör glädjen dubbel och påminns att jag inte vill att allt ska ligga på samma plats när jag kommer hem som när jag gick. Kom och dela det med mig. Glöm allt jag gjort av stingslighet och elakhet. Doftar starkt av hyacint. Det hade jag aldig kommit på själv, jag tackar dig för att det finns där. Jag tackar dig för den här värmen i mig.
Det bekommer mig inte så mycket längre det där. Jag kan framkalla ensamhetskänslan jag hade förr, och att den gjorde mig inbunden och ensam. Men jag har något nu. Vi har något som får mig att känna mig väl till mods ändå, trots det där upplevda utanförskapet.
Neon och julklappspulkor ilar nerför Floras kulle och jag sparkar nyfallen snö i Karlavägens allé. Vitt täcke över stadsgrå bas i allt blåare kvällsljus. Knähundar tumlar fram ambulanser vispar blåljus i träden och Karla Frukt har den allra vackraste neonskylten i staden. Snöänglar har landat mellan körfälten, under vitsprayade alléträd.
Kommer hem och allt står still som jag lämnade det. Påminns att delandet gör glädjen dubbel och påminns att jag inte vill att allt ska ligga på samma plats när jag kommer hem som när jag gick. Kom och dela det med mig. Glöm allt jag gjort av stingslighet och elakhet. Doftar starkt av hyacint. Det hade jag aldig kommit på själv, jag tackar dig för att det finns där. Jag tackar dig för den här värmen i mig.
Thursday, December 22, 2005
weihnachtsgefühl
Bardisken blinkar åt mig när folk går förbi och bryter ljusstrålen från gatan. Hon ringer från någonstans i Danmark och kan inte förklara sig utan frågar bara snabbt och sen hej och inget kunde jag svara. Sthlm är som ett hjärta och det pumpar ut folk i artärer och in folk i vener nu i jul. Träffar gamla vänner från överallt i europeiska ådersystemet och saknar min älskade nånstans i aortas utkanter. Vi dricker som Stenbeck gjorde och äter på glittrande bardisken och jag känner fortfarande hur det flammar längs halsen av passet efter skrivbordstid. Vi blåser stålar som vore det dagen före undergången och planerar mer än vi orkar genomföra (oh som vanligt). Om jag hade tyckt om att röka vore detta ett bra tillfälle. Jag åker hem och saknar och lyssnar på HH innan jag somnar, känner mig som HH, önskar att jag nånsin fått hångla till Nu kan du få mig så lätt. Men mig har man alltid fått lätt, så jag behövde aldrig skriva den sången. Jag önskar jag kunde skriva så. Jag känner mig lite patetisk, som man ska när man lyssnar på HH, och Magiskt men tragiskt är absolut en av de bästa som skrivits. För Vasastan är som Chinatown.
Wednesday, December 21, 2005
Christmas Carreca
Jag är inte överförtjust i bjällerklang och tomte-erotik. Jag får till skillnad från Popjunkien ont i öronen av Absolute Christmas, kanske främst för att den spelas i SAMTLIGA affärer och varuhus under hela december, och har så gjort i 10-15 år. Det finns emellertid en del julmusik som funkar även för mig. Det är inte ämnet i sig, det är framförandet som jag inte pallar med.
Carrecas 5 favoritlåtar med jultema
Carrecas 5 favoritlåtar med jultema
- Ulf Lundell - Av himlen sänd
- The Concretes - Lady December
- Tomas Andersson Wij - Den första snön är alltid vitast
- Smashing Pumpkins - Christmas time (ok lite bjällerklang ändå)
- Elvis Presley - In the Ghetto
Generellt kan man säga att jag tycker om texter som är lite avigt inställda till julen, eftersom jag själv är lite avigt inställd till julen.
Vi har för länge sedan slopat julklappsbytandet mellan de vuxna i familjen vilket förstås är skönt. Jag får infarkt av allt folk på stadens gator så här års. Jag brukar ofta få komplimanger för min känsla för presenter, men jag funderar helst på hemmaplan och minimerar tiden i ruschen. Ledigheten och familjesammankomsterna är väl för all del rätt sköna, men det mesta runt julen är jobbigt, rent av tråkigt.
Vintersolståndet
Mörkret är besegrat. Idag infaller vintersolståndet, och allt vänder åt rätt håll igen. Det märks inte på någon månad eller så, men själva vetskapen om att vi är på väg mot livet igen räcker gott än så länge.
19:35 vänder det.
19:35 vänder det.
Tuesday, December 20, 2005
Vindstilla blänk
Jag tänker på dig mycket nu. Jag skäms lite för jag minns inte vilket datum det var som du försvann. Och jag törs inte fråga mamma, för hon skulle kanske tycka det var nonchalant av mig att inte minnas. Men du vet, jag är en sån som inte minns födelsedagar, årsdagar, dödsdagar, personliga rekord eller andra detaljer. Jag minns det bara inte.
Det kommer inte att komma något julkort med sirlig spretig text och ovikta eurosedlar den här julen. Det brukade alltid vara det första julkortet som kom, eftersom du fortfarande trodde att det tar över en vecka att skicka post mellan Finland och Sverige.
Hittade ett tackkort från födelsedagen 2003, när jag rotade i mina lådor. Det var ett foto också, det foto som liksom kommer vara det som vi vill minnas dig som, det där med blomsterkransen och leendet och de rosiga kinderna med den tunna huden och isblå ögonen. Det är det fotot vi kommer att gå tillbaka till. Mamma har ställt det uppe på den öppna spisen, strategiskt bakom den ljuslykta som hon ofta tänder, så att det liksom lyser upp ditt leende. Det står där och strålar varenda gång jag kommer hem till dem.
Jag gick längs vattnet efter lunchen idag och det låg så stilla och blankt som en spegel. Det blir ett dubbellandskap som reflekteras med klipporna och husen på andra sidan, när det är vindstilla som idag. Röken från skorstenarna stiger i raka pelare och flygplanen lyser av neonrosa vintersolnedgångsljus innan de dunsar ner i eftermiddagsskuggan. Tunna tunna isflak här och var fick det hela att se ut som den där lackade bordsskivan i trädgården under äppelträdet, där lacken flagnat sedan morfar gick över den med pensel för 30 år sedan. Det tjocka lagret lack som den vindstilla blanka vattenytan och issjoken som den matta träytan under lacken. Det var ditt ansikte, blommig klänning och din vigselring som speglades i den ytan när du dukade fram lunch eller glass åt oss, nu är det klipporna och lastbilar, hus och tunnelbanan som segar sig över bron. Det är samma blänk här som det var där.
Jag letade efter ditt kort i hallen igår bland all post, men det fanns inte där. Det kommer inget mer.
Det kommer inte att komma något julkort med sirlig spretig text och ovikta eurosedlar den här julen. Det brukade alltid vara det första julkortet som kom, eftersom du fortfarande trodde att det tar över en vecka att skicka post mellan Finland och Sverige.
Hittade ett tackkort från födelsedagen 2003, när jag rotade i mina lådor. Det var ett foto också, det foto som liksom kommer vara det som vi vill minnas dig som, det där med blomsterkransen och leendet och de rosiga kinderna med den tunna huden och isblå ögonen. Det är det fotot vi kommer att gå tillbaka till. Mamma har ställt det uppe på den öppna spisen, strategiskt bakom den ljuslykta som hon ofta tänder, så att det liksom lyser upp ditt leende. Det står där och strålar varenda gång jag kommer hem till dem.
Jag gick längs vattnet efter lunchen idag och det låg så stilla och blankt som en spegel. Det blir ett dubbellandskap som reflekteras med klipporna och husen på andra sidan, när det är vindstilla som idag. Röken från skorstenarna stiger i raka pelare och flygplanen lyser av neonrosa vintersolnedgångsljus innan de dunsar ner i eftermiddagsskuggan. Tunna tunna isflak här och var fick det hela att se ut som den där lackade bordsskivan i trädgården under äppelträdet, där lacken flagnat sedan morfar gick över den med pensel för 30 år sedan. Det tjocka lagret lack som den vindstilla blanka vattenytan och issjoken som den matta träytan under lacken. Det var ditt ansikte, blommig klänning och din vigselring som speglades i den ytan när du dukade fram lunch eller glass åt oss, nu är det klipporna och lastbilar, hus och tunnelbanan som segar sig över bron. Det är samma blänk här som det var där.
Jag letade efter ditt kort i hallen igår bland all post, men det fanns inte där. Det kommer inget mer.
Blåställsjournalistik
Ibland får man som anställd dra på sig blåstället för att chefen bestämmer det, och leverera trots att man helst av allt skulle vilja slippa göra just det jobbet. Ibland hamnar detta blåställsjobb i rikstäckande media, och då blir det extra tydligt att det var just ett blåställsjobb.
Quetzala Blanco går på stan med Natacha Peyre
Observera gärna Quetzalas nollställda minspel och blick på samtliga bilder. Man får vibbar av att de är lite omaka. Detta är en komplimang till QB. Alla måste ta ett blåställsjobb ibland.
Quetzala Blanco går på stan med Natacha Peyre
Observera gärna Quetzalas nollställda minspel och blick på samtliga bilder. Man får vibbar av att de är lite omaka. Detta är en komplimang till QB. Alla måste ta ett blåställsjobb ibland.
Black Eyed Ingvar
Tack DN för värsta julklappen så här på tisdagsmorgonen!
Den första julnovellen av tre publicerades i dagens tidning. Den är skriven av Jonas Hassen Khemiri, och jag var lite skeptisk till hur jävla bra han egentligen är, eftersom sista halvan av Ett öga rött kändes lite som kejsarens nya kläder. My bad, julnovellen Black Eyed Ingvar har värsta flowet i texten. Skitbra helt enkelt. Läs den. Så lägligt då att hans nya bok Montecore släpps i februari.
Den första julnovellen av tre publicerades i dagens tidning. Den är skriven av Jonas Hassen Khemiri, och jag var lite skeptisk till hur jävla bra han egentligen är, eftersom sista halvan av Ett öga rött kändes lite som kejsarens nya kläder. My bad, julnovellen Black Eyed Ingvar har värsta flowet i texten. Skitbra helt enkelt. Läs den. Så lägligt då att hans nya bok Montecore släpps i februari.
Monday, December 19, 2005
Dagens utmärkelse
Utmärkelsen för dagens mest krystade företagsnamn går till:
Ljufva Hem af Stockholm
Motivering överflödig.
Ljufva Hem af Stockholm
Motivering överflödig.
Tjänstemanna-lyrik
När jag hör Alfs nya singel "Manchesterman" hör jag i refrängen bara "han e tjänsteman" när Alf tydligen i själva verket sjunger just "Manchesterman". Jag tyckte det var ganska märkligt första gången jag hörde den, utan att veta vad låten hette, att han sjöng pop om tjänstemän. Språkförbistring.
Just Alf har för övrigt i flera sammanställningar över årets bästa skivor, blivit utsedd till någonting i stil med "Årets bästa minst uppmärksammade skiva". Helt i linje med debutalbumet med andra ord. Jag begriper inte varför han inte slår igenom. Alf är en av de bästa.
Just Alf har för övrigt i flera sammanställningar över årets bästa skivor, blivit utsedd till någonting i stil med "Årets bästa minst uppmärksammade skiva". Helt i linje med debutalbumet med andra ord. Jag begriper inte varför han inte slår igenom. Alf är en av de bästa.
Mrs. Thatcher
Gäsp. Lider av en sömnskuld till mig själv motsvarande kanske en natts sömn. Fullt ös i helgen och slutet av förra veckan, vilket leder till att jag är jobbigt trött just nu. Flyter dock på tanken av att ha 5 lediga dagar på hemmaplan runt jul. Jag slipper flytta på mig, mer än någon timme hit eller dit och 5 dagar bör räcka för att liksom flåsa ikapp den här höstens slit. Jag behöver lite ledigt. Sammanhängande nervarvande avkopplande ledigt.
Dop igår och jag känner mig inte särskilt bekväm i kyrkan men PJ säger att man måste sjunga med och man måste läsa böner. Men nä, det känns inte bekvämt att stå upp och påstå "Herre vi tackar dig, herre vi prisar dig" och en lögn är väl värre än att avstå bekännelsen?
Jag fick i uppgift att fotografera åt föräldrarna under dopet, men insåg snabbt att jag var den minst engagerade fotografen i församlingen. Jag förstår inte vad man ska med 50 kort ur olika vinklar på en präst och en familj och ett litet barn till. Ok ok, minnen och artefakter och allt sånt där, men när koncentrationen på att dokumentera tar över själva upplevelsen för stunden så siktar man lite fel tycker jag. Och det gäller inte bara dop och sånt.
Jag är så trött på HR-personalen i företaget. De agerar nonchalant och lite von oben och min anställning går ut vid årsskiftet, men beslut verkar finnas på att låta den (äntligen) övergå i en "riktigt" fast anställning tills vidare, men processen är segjobbad och de verkar allmänt ointresserade och att bryta sig in i det här företaget verkar svårare än att knäcka Fort Knox. HR-chefen är en lady som snarast får mig att tänka på Margaret Thatcher och ibland känner jag att jag skulle vilja spetta upp henne som en julskinka, griljerad med senap och ströbröd och alla tillbehör, för att få ner henne på jorden. Det är SÅ ocharmigt att försöka övervinna något slags mindervärdeskomplex genom att påstå att företaget är till för de anställda och inte tvärtom. Men det är en inställning man kan ha i tider av massarbetslöshet. Man kan knappast räkna med att vara särskilt populär när vindarna vänder och det finns företag som faktiskt är tillmötesgående och genuint intresserade av välutbildad ung arbetskraft med nya idéer.
Som ni förstå är detta inget man kan tala högt om, för då åker man väl ut med badvattnet. Men här i bloggen kan jag ventilera mina griljeringstankar om henne. Mrs Iron Lady.
Annars går mina tankar mest runt omkring faktumet att vi kanske kan hyra en kompis lägenhet ett tag framöver, hyra ut min lägenhet och få en massa bonusfeatures i ett för mig mer önskvärt område för bara någon tusenlapp i månaden. I minuspåsen ligger att det är drygt att flytta och troligtvis drygt att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Den som lever får se.
Dop igår och jag känner mig inte särskilt bekväm i kyrkan men PJ säger att man måste sjunga med och man måste läsa böner. Men nä, det känns inte bekvämt att stå upp och påstå "Herre vi tackar dig, herre vi prisar dig" och en lögn är väl värre än att avstå bekännelsen?
Jag fick i uppgift att fotografera åt föräldrarna under dopet, men insåg snabbt att jag var den minst engagerade fotografen i församlingen. Jag förstår inte vad man ska med 50 kort ur olika vinklar på en präst och en familj och ett litet barn till. Ok ok, minnen och artefakter och allt sånt där, men när koncentrationen på att dokumentera tar över själva upplevelsen för stunden så siktar man lite fel tycker jag. Och det gäller inte bara dop och sånt.
Jag är så trött på HR-personalen i företaget. De agerar nonchalant och lite von oben och min anställning går ut vid årsskiftet, men beslut verkar finnas på att låta den (äntligen) övergå i en "riktigt" fast anställning tills vidare, men processen är segjobbad och de verkar allmänt ointresserade och att bryta sig in i det här företaget verkar svårare än att knäcka Fort Knox. HR-chefen är en lady som snarast får mig att tänka på Margaret Thatcher och ibland känner jag att jag skulle vilja spetta upp henne som en julskinka, griljerad med senap och ströbröd och alla tillbehör, för att få ner henne på jorden. Det är SÅ ocharmigt att försöka övervinna något slags mindervärdeskomplex genom att påstå att företaget är till för de anställda och inte tvärtom. Men det är en inställning man kan ha i tider av massarbetslöshet. Man kan knappast räkna med att vara särskilt populär när vindarna vänder och det finns företag som faktiskt är tillmötesgående och genuint intresserade av välutbildad ung arbetskraft med nya idéer.
Som ni förstå är detta inget man kan tala högt om, för då åker man väl ut med badvattnet. Men här i bloggen kan jag ventilera mina griljeringstankar om henne. Mrs Iron Lady.
Annars går mina tankar mest runt omkring faktumet att vi kanske kan hyra en kompis lägenhet ett tag framöver, hyra ut min lägenhet och få en massa bonusfeatures i ett för mig mer önskvärt område för bara någon tusenlapp i månaden. I minuspåsen ligger att det är drygt att flytta och troligtvis drygt att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Den som lever får se.
Friday, December 16, 2005
Dagens hangover-hit
Muskelsvänget i Audioslaves Cochise är dagens återställare.
Är ingen stor anhängare av musik för tribaltatuerade hantverkare i vanliga fall, men Chris Cornell är en grym rocksångare, kanske den allra bästa. Och drivet i låten blåser baksmällan ur skallen.
Go on and save yourself. Nu ska jag rädda mig själv och trippa hemåt. Det är ok att trilla in sent och gå tidigt dagen efter fest.
Är ingen stor anhängare av musik för tribaltatuerade hantverkare i vanliga fall, men Chris Cornell är en grym rocksångare, kanske den allra bästa. Och drivet i låten blåser baksmällan ur skallen.
Go on and save yourself. Nu ska jag rädda mig själv och trippa hemåt. Det är ok att trilla in sent och gå tidigt dagen efter fest.
Steffo Jr.
Bland det nördigaste jag vet är snubbar i åldern 18-25, som är "öl- och whiskyintresserade". Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag tycker det är SÅ töntigt att vara en ung Steffo-livsnjutare, med smak för en bra öl.
Vi hamnade på nördmeckat Akkurat när vi återkom från skärgården igår kväll, på grund av just en sån här lillgammal kille som jobbar på en annan avdelning. Jag hade vissa invändningar men orkade inte bry mig när han tog befälet. Jag var trött och oskönt proppmätt och orkade inte protestera. "Hej, vi har en familjär stämning och hästsvans och skinnbrallor och skriver knasiga meddelanden på små lappar i baren till våra gäster och är gemytliga och har en massa manliga gäster som vill diskutera jäsning och så vidare..."
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men dryckessnobberi är verkligen något av det absolut nördigaste jag vet. Fatta att jag hade hard times som extraarbetande student på Systembolaget.
Jag ryckte med mig några efter ett tag, och vi drog till PST! som ligger i Kharmas gamla lokaler, och det var en klar förbättring. Väldigt lite folk, men mycket bra musik. Kan bli vinterns och vårens hit.
Vi hamnade på nördmeckat Akkurat när vi återkom från skärgården igår kväll, på grund av just en sån här lillgammal kille som jobbar på en annan avdelning. Jag hade vissa invändningar men orkade inte bry mig när han tog befälet. Jag var trött och oskönt proppmätt och orkade inte protestera. "Hej, vi har en familjär stämning och hästsvans och skinnbrallor och skriver knasiga meddelanden på små lappar i baren till våra gäster och är gemytliga och har en massa manliga gäster som vill diskutera jäsning och så vidare..."
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men dryckessnobberi är verkligen något av det absolut nördigaste jag vet. Fatta att jag hade hard times som extraarbetande student på Systembolaget.
Jag ryckte med mig några efter ett tag, och vi drog till PST! som ligger i Kharmas gamla lokaler, och det var en klar förbättring. Väldigt lite folk, men mycket bra musik. Kan bli vinterns och vårens hit.
Thursday, December 15, 2005
Hata halvdagar
Det är rätt hektiskt för närvarande. Steak House-middag igår med briefing från gamla barndomsvänner och deras streberhets. Mycket trevligt, men trött idag.
Idag halvdag, följt av julfest i skärgården. Halvdagar är djävulens påfund, samma arbetsmängd men halva tiden. Därför ser jag inget positivt i att jobba halvdagar. Konstigt julfestsamband: De som jobbar i kostym klär ner sig för fester, de som jobbar i mer casual kläder dammar av slipsen när det är dags för fest.
Julfesten ikväll innebär att jag missar TV4:s Springsteen-bonanza ikväll. Jag har trots tidigare promotande inte köpt boxen ännu, men antar att reklamavbrotten kommer att vara extremt enerverande i tv-sändningen, så det känns inte som att jag missar något, eftersom jag ändå hade tänkt köpa Born to Run 30th anniversary-boxen så småningom.
Julklappar, julfester, skärgårdskyrke-dop och allmänt rännande väntar i helgen.
Julfesten på lördag är en årlig jul/glögg/cocktail-fest återkommande klassiker som brukar kunna fortsätta långt in på småtimmarna. Denna julfest innebär även att jag missar ett program i samma genre som Springsteen-klassikern ikväll. Något slags intervju med Lundell från i höstas, varvat med återblickar över de senate 30 åren. Det lär bli sent på lördag.
Söndag morgon är det dags att stressa ut i skärgården för förmiddags-dop av min brorsdotter. Avfärd runt 9, läge att ta det piano med drinkarna på lördagen med andra ord.
Nästa vecka fortsätter i samma fart. Nya ansvar på jobbet, sammanställning av en massa material och sen toppat med allmän julstress. Presentation av det nya ansvarsområdet efter mellandagarna. Pust och stön. Backupande på en massa funktioner på grund av julsemestrande kollegor.
Ibland kör det bara ihop sig helt enkelt. Men jag ska åtmintone få lite ledigt några av mellandagarna.
Idag halvdag, följt av julfest i skärgården. Halvdagar är djävulens påfund, samma arbetsmängd men halva tiden. Därför ser jag inget positivt i att jobba halvdagar. Konstigt julfestsamband: De som jobbar i kostym klär ner sig för fester, de som jobbar i mer casual kläder dammar av slipsen när det är dags för fest.
Julfesten ikväll innebär att jag missar TV4:s Springsteen-bonanza ikväll. Jag har trots tidigare promotande inte köpt boxen ännu, men antar att reklamavbrotten kommer att vara extremt enerverande i tv-sändningen, så det känns inte som att jag missar något, eftersom jag ändå hade tänkt köpa Born to Run 30th anniversary-boxen så småningom.
Julklappar, julfester, skärgårdskyrke-dop och allmänt rännande väntar i helgen.
Julfesten på lördag är en årlig jul/glögg/cocktail-fest återkommande klassiker som brukar kunna fortsätta långt in på småtimmarna. Denna julfest innebär även att jag missar ett program i samma genre som Springsteen-klassikern ikväll. Något slags intervju med Lundell från i höstas, varvat med återblickar över de senate 30 åren. Det lär bli sent på lördag.
Söndag morgon är det dags att stressa ut i skärgården för förmiddags-dop av min brorsdotter. Avfärd runt 9, läge att ta det piano med drinkarna på lördagen med andra ord.
Nästa vecka fortsätter i samma fart. Nya ansvar på jobbet, sammanställning av en massa material och sen toppat med allmän julstress. Presentation av det nya ansvarsområdet efter mellandagarna. Pust och stön. Backupande på en massa funktioner på grund av julsemestrande kollegor.
Ibland kör det bara ihop sig helt enkelt. Men jag ska åtmintone få lite ledigt några av mellandagarna.
Hårdrock!
Vad är det för likhet mellan Anton Körberg och E-Type?
Svar: Ingen av dem kan hålla sig från att göra det klassiska heavy-metal-tecknet med pekfinger-lillfinger utsträckta och Blue Steel-facet när de blir fotograferade i mingelsammanhang. Är det hårdrocksmässigt att gå på Narnia-premiärer och butiksinvigningar?
För bevis i målet, rota runt lite bland Stureplan.se:s mingelbilder.
Svar: Ingen av dem kan hålla sig från att göra det klassiska heavy-metal-tecknet med pekfinger-lillfinger utsträckta och Blue Steel-facet när de blir fotograferade i mingelsammanhang. Är det hårdrocksmässigt att gå på Narnia-premiärer och butiksinvigningar?
För bevis i målet, rota runt lite bland Stureplan.se:s mingelbilder.
Tuesday, December 13, 2005
13/12 Konsum Hornsgatan
Genom mörkret träder en drottning
Krona med ljus uti
Hör du sången så ljus och klar
som en himlarnas symfoni
Vita särkar och glitter i hår
Röda sidenband
I varma luften i entrén
till Konsum sitter hon på en stol
Plockar med saker hon har i knät
Trasiga jeans under en fläckig kjol
Ser på dom som går förbi
Håller ut en hand
Ingen som ser henne
kan tro att hon en gång var en strålande Lucia
Porten gled upp och hon
skred gången fram mot Altaret i Maria
I tunnelbanan står profeten
talar om kärlek och frid på jorden
Spruckna skor och svullna händer
av världens smuts har han blivit smord
Ingen hör vad han säger ingen lyssnar
Han bor i ett annat land
Vem kan tro att han gick en gång
med ljus och stjärnespira
En liten pojke i ett sjungande led
fram mot altaret i Maria
Möt mej ikväll på bron
över dessa decembersvarta vatten
så ska jag berätta för dej vad jag såg
i en dröm häromnatten
Där gick dom två i natt-tom kyrka
sakta fram mellan bänkars rad
Böjde knä på golv av sten inför änglars rad
Jag såg ett ljus komma strömmande ner
så klart, så varmt och stort
Dom lyftes upp och svävade in genom
Himmelrikets port vid altaret i Maria
Ulf Lundell - Altaret i Maria
Krona med ljus uti
Hör du sången så ljus och klar
som en himlarnas symfoni
Vita särkar och glitter i hår
Röda sidenband
I varma luften i entrén
till Konsum sitter hon på en stol
Plockar med saker hon har i knät
Trasiga jeans under en fläckig kjol
Ser på dom som går förbi
Håller ut en hand
Ingen som ser henne
kan tro att hon en gång var en strålande Lucia
Porten gled upp och hon
skred gången fram mot Altaret i Maria
I tunnelbanan står profeten
talar om kärlek och frid på jorden
Spruckna skor och svullna händer
av världens smuts har han blivit smord
Ingen hör vad han säger ingen lyssnar
Han bor i ett annat land
Vem kan tro att han gick en gång
med ljus och stjärnespira
En liten pojke i ett sjungande led
fram mot altaret i Maria
Möt mej ikväll på bron
över dessa decembersvarta vatten
så ska jag berätta för dej vad jag såg
i en dröm häromnatten
Där gick dom två i natt-tom kyrka
sakta fram mellan bänkars rad
Böjde knä på golv av sten inför änglars rad
Jag såg ett ljus komma strömmande ner
så klart, så varmt och stort
Dom lyftes upp och svävade in genom
Himmelrikets port vid altaret i Maria
Ulf Lundell - Altaret i Maria
Apropå julens underverk
För att återknyta till förra veckans postning vill jag bara göra er uppmärksamma på dagens fräscha rubriksättning i gratispajen Stockholm City: Rätt under-verk gör underverk. Ha.
Monday, December 12, 2005
Hollywoodfilm!
Kolla! Är det på riktigt? Det ser ut som en actionstänkare med Bruce Willis.
I Stockholm är det skarpa stadskonturer och skugglagda gator mot vacker vinterhimmel som skiftar från gyllengult orange i öst över till milshögt isblått mot mörkt rosa i väster. Ingen Hollywoodproduktion precis men en mycket vacker svensk vintermorgon.
Sunday, December 11, 2005
Miss Behavin
Mitt dåliga självförtroende kan förta mycket av nöjet ibland. Vi satt på Sturehof och allt var fullkomligt och i den osannolika folkblandningen där så stod bland annat 10 Stureplansinventarier och lutade sig mot halvväggen ut mot lokalen och med oss liksom i vägen för den där catwalken som går rakt igenom rummet. Vi pratade alla 4 om att man börjar känna sig lite gammal på helgnätterna, och sanningen är väl egentligen den att de här tjejerna är de som är unga, inte vi som är gamla.
I alla fall, jag såg att ledaren bland dem, en tjej som jag vet vem det är, som jag känner igen, men absolut inte känner. Thanks to vimmelfoton that is alltså. Hon samlade sina tjejer och blixtrade med sina läppar, och jag såg att hon sa nåt och liksom pekade mot mig, och sen ett unisont skratt och jag tolkar ju alltid in hån- som prefix till sådana där skratt. Sen hände det någon gång till. Ungefär som att hon sa något mycket förnedrande om mig till sina väninnor. Sånt får mig att bli ledsen, arg, you name it. Jag spände hårda blickar i henne, och då märktes det att hon kanske inte är mycket mer än 19 år, för hon flackade som ett barn med ögonen och märkte att hon var bortgjord. Och uppstår det där tidsvakuumet så håller jag blicken lite för länge för att liksom markera att om du ska säga något hånfullt till dina polare om nån annan så ska du göra det snyggt och det ska inte märkas, annars får du stå där och stappla som ett litet föl och klippa med ögonen och känna dig bortgjord. Och det var det jag försökte vinna tillbaks där. Observera hur mina associationsbanor jobbar efter en enda liten svårtolkad händelse.
Vi gick vidare sen, men min kväll var vänd till något dåligt. En känsla av att inte duga och bli pekad på, och den känslan sitter djupt rotad i mig, och väcks så lätt av en sådan förlupen gest från en nittonårig läppglänsande adelsdotter. Det är så jävla begränsande att se allt som sker. Jag önskar jag slapp lägga märke till så många intryck, och leva mer fullt ut i mitt eget. Inte gå omkring och inte duga. Jag spänner mina ögon och ställer en fråga med dem som säger: "Jaha, vill du delge mig vad det är ni skrattar åt, eller ska ni sluta vara oförskämda innan ni gör bort er ännu mer bland vuxna människor" och hon och de flackar med blicken som små barn med fingrarna i kakburken.
När vi kom hem var jag på förbannat dåligt humör. På henne. På mig själv som låter mig påverkas så. På mig själv som ens bryr mig om det. På mitt urkassa självförtroende. Och jag vet inte ens vad hon sa till sina kompisar, eller vad de skrattade åt. Men jag tolkade det som att det var jag som stack ut, som inte dög. Och det räckte för att lägga sordin över en i övrigt mycket bra kväll. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter att sånt sker.
I alla fall, jag såg att ledaren bland dem, en tjej som jag vet vem det är, som jag känner igen, men absolut inte känner. Thanks to vimmelfoton that is alltså. Hon samlade sina tjejer och blixtrade med sina läppar, och jag såg att hon sa nåt och liksom pekade mot mig, och sen ett unisont skratt och jag tolkar ju alltid in hån- som prefix till sådana där skratt. Sen hände det någon gång till. Ungefär som att hon sa något mycket förnedrande om mig till sina väninnor. Sånt får mig att bli ledsen, arg, you name it. Jag spände hårda blickar i henne, och då märktes det att hon kanske inte är mycket mer än 19 år, för hon flackade som ett barn med ögonen och märkte att hon var bortgjord. Och uppstår det där tidsvakuumet så håller jag blicken lite för länge för att liksom markera att om du ska säga något hånfullt till dina polare om nån annan så ska du göra det snyggt och det ska inte märkas, annars får du stå där och stappla som ett litet föl och klippa med ögonen och känna dig bortgjord. Och det var det jag försökte vinna tillbaks där. Observera hur mina associationsbanor jobbar efter en enda liten svårtolkad händelse.
Vi gick vidare sen, men min kväll var vänd till något dåligt. En känsla av att inte duga och bli pekad på, och den känslan sitter djupt rotad i mig, och väcks så lätt av en sådan förlupen gest från en nittonårig läppglänsande adelsdotter. Det är så jävla begränsande att se allt som sker. Jag önskar jag slapp lägga märke till så många intryck, och leva mer fullt ut i mitt eget. Inte gå omkring och inte duga. Jag spänner mina ögon och ställer en fråga med dem som säger: "Jaha, vill du delge mig vad det är ni skrattar åt, eller ska ni sluta vara oförskämda innan ni gör bort er ännu mer bland vuxna människor" och hon och de flackar med blicken som små barn med fingrarna i kakburken.
När vi kom hem var jag på förbannat dåligt humör. På henne. På mig själv som låter mig påverkas så. På mig själv som ens bryr mig om det. På mitt urkassa självförtroende. Och jag vet inte ens vad hon sa till sina kompisar, eller vad de skrattade åt. Men jag tolkade det som att det var jag som stack ut, som inte dög. Och det räckte för att lägga sordin över en i övrigt mycket bra kväll. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter att sånt sker.
Friday, December 09, 2005
Dagens terapi
"Snart kommer vintern som en
rostig stridsvagn
in i trädgården här
och står där sen och svänger
med sitt eldrör
Sakta sakta månaderna, dagarna igenom
Du får ta ljusterapi
eller Prozac eller
sänka dej med ett och annat helrör
Här i höga, kalla, svarta, hårda Norden"
Ulf Lundell - Connemara
Ingenjör Graaf
Såg en mini-intervju med Hanna Graaf i någon av morgontidningarna, med anledning av att hon tydligen ska vara med i Schlagerfestivalen (!). Hon titulerade sig som nagelteknolog. Vilket fick mig att tänka på det här med teknologer.
En teknolog för mig är någon som går/gått på teknisk högskola, druckit billig öl i overall och använt bokstaven Q i allt för stor utsträckning. Jag tror inte några av dessa attribut passar Hanna Graaf. Men visst är det roligt att nagelfixarbranschen kallar sig för teknologer?
Jag antar att det är något slags missuppfattning i någon översättning. Jag har inga grunder för detta, och vet inte vad som ligger i uttrycket teknolog. Men jag får för mig att det handlar om att vara ingenjör, inte tekniker. Alltså nail technician = nageltekniker, inte nagelteknolog.
För övrigt är såna där plastnaglar mycket absurda och sjukt fula.
En teknolog för mig är någon som går/gått på teknisk högskola, druckit billig öl i overall och använt bokstaven Q i allt för stor utsträckning. Jag tror inte några av dessa attribut passar Hanna Graaf. Men visst är det roligt att nagelfixarbranschen kallar sig för teknologer?
Jag antar att det är något slags missuppfattning i någon översättning. Jag har inga grunder för detta, och vet inte vad som ligger i uttrycket teknolog. Men jag får för mig att det handlar om att vara ingenjör, inte tekniker. Alltså nail technician = nageltekniker, inte nagelteknolog.
För övrigt är såna där plastnaglar mycket absurda och sjukt fula.
Thursday, December 08, 2005
Med döden i vitögat
Spelade innebandy med några kollegor efter jobbet idag.
3 mot 3 i en timme. Smakade blod i munnen efter en kvart.
Smakade fortfarande blod i munnen när jag kom hem.
Min kondition är på katastrofnivå. Pinsamt.
3 mot 3 i en timme. Smakade blod i munnen efter en kvart.
Smakade fortfarande blod i munnen när jag kom hem.
Min kondition är på katastrofnivå. Pinsamt.
- - -
Såg lapp på Odenplan om misshandel nyligen. Vittnen söktes. Kan det ha varit det vi såg i lördags? Kom på det när jag för länge sedan gått förbi lappen. Utan reaktion förstås. Jag är inte empatisk. Vad skulle jag säga som vittne? En slog, en annan blev slagen. De hade kläder på sig. Jag var på väg mot stan. Inga viktiga fakta i målet. Men Leif GW Persson är min idol.
- - -
Dagens låt: Cardigans - Don´t blame your daughter. (Egentligen är det en annan låt som är veckans och dagens låt, men skriver jag den så hittar min kollega hit, eftersom högst torftig information finns på nätet om denna låt, och denna post således skulle kunna hamna långt upp i Googles ranking. Så, Cardigans är egentligen bara first runner up.)
- - -
Googletoppen på söktermer som leder hit:
1. Grötrim (!?)
2. Louise Edman
3. Pål Hollender
4. sökfraser som inleds med "fakta om.....". Söker folk så? Varför tror man att man behöver skriva så för att hitta fakta. Vad skulle man annars hitta? Grytrecept av R. Kelly? Resguide av Pål Hollender?
5. vimmelbilder/Stureplan/fakta om Café Opera
För övrigt är det en underhållande tanke att nästan samtliga som hamnar här genom sökningar på folk eller företeelser som jag sågat i bloggen. Typ Louise Edman, tankefältsterapi, kristallterapi och Harmoniexpo. Haha.
Julens under, höhö
Har det någonsin gjorts ett underklädesreportage inför jul i en tidning utan att en rubrik med en variant på tema underverk använts? Jag tror inte det. Hur kommer det sig att det alltid ska ordvitsas om underverk i samband med jul och underkläder? Det är redan gjort för många gånger nu. Kom med något nytt. Ordvitsandet i rubriksättningen i kvällspressen är för övrigt nästan värt ett eget inlägg. Så mycket stinker den.
Wednesday, December 07, 2005
Lång Lasermans-associationskedja
Lasermannen på SVT är den första serien jag följt på mycket länge. Föredömlig längd på en serie för en sån som mig, som har svårt att följa långa serier med regelbunden sändningstid. Och även om jag somnat till ett par minuter under varje del, så måste jag precis som alla andra säga att den var verkligen fantastiskt bra.
Stör mig dock på mig själv att jag sitter och letar tecken på klaff-fel i Stockholmsmiljöerna. Som att jag tvivlar på att COW Parfymeri på Mäster Samuelsgatan hade en likadan flagga för tretton år sedan, som de har idag. Att Roslagsbanan inte hade blåa tåg när Ausonius satt på Täby-anstalten. Och jag blir lite irriterad på att Infinite Mass/videoregissör/Sveriges bäst klädde man-Amir Chamdin spelar sydamerikanskt Lasermans-offer. Eller att han som var sopgubbe på sommarlovsprogrammen och spelar på Dramaten idag, är spanare i serien. Det är personer som jag har svårt att sätta in i en tidig nittiotalskontext. Popjunkiens uppmärksammande av kedjerökandet i serien har också gjort att just rökandet varit något som jag stört mig på sedan det skrevs. Ändå tycker jag att det har varit sjukt bra.
Och så kom jag att tänka på en sak idag när de satt på spaning i sommarnatten utanför Guldrullen på Odengatan/Roslagsgatan.
Just det gathörnet sneddade jag igenom sommaren 2002 och klockan var sju på morgonen och jag hade en mörkblå clubblazer och blå skjorta och mitt huvud höll på att implodera och solen sköt sina första värmande strålar över koppartaken. Svetten rann över hela min kropp efter någon timmes påklädd sovande i en soffa och ett uppvaknande av att solen strålade julistark in i rummet.
Jag hade vaknat upp i hennes soffa med henne liggande ovanpå mig. Jag hade somnat där med kläderna på och hon hade somnat ovanpå mig på något märkligt vis. Vi hade varit på fest i någon villaträdgård och det hade varit helt sjukt lyckat och sen delade vi en taxi hem till henne och hon betalade taxinotan och jag ersatte henne med cheeseburgare från McD på Sveavägen. 10 stycken a´9 kr. Sen satt vi i den där fyran längst upp med utmärkt takhöjd och utsikt över Odengatan. Hon delade den med två kompisar. Och vi satt där i den väl insuttna soffan och var ganska fulla båda två. Hon var nog intresserad på något sätt eller till och med förtjust, men jag tror att det var något som stoppade henne, jag vet inte vad. Min blyghet var vad som stoppade mig. Jag minns att hon var nära att kyssa mig där i soffan, men det blev aldrig något. Jag tror att vi gick igenom skälen till att det aldrig skulle komma att bli vi två.
Jag vaknade någon timme senare av solens första strålar och hann tänka att det kändes märkligt dekadent för att vara jag. Jag slog bort tankarna på att gå och lägga mig i hennes säng, måste bara hem ut bort. Kysste henne på kinden och gick därifrån, ner i hissen ut på gatan genom korsningen Odengatan/Roslagsgatan i det där vackra morgonljuset. Jag tänkte att jag tar en taxi när den kommer, men den blåa bussen hann komma innan en taxi dök upp. Jag måste verkligen ha sett medtagen ut när jag stapplade in på bussen, fortfarande lite full, huvudet sprängde, kläderna blöta av svett och mina tankar var ett kaos. Jag skickade ett sms till min exsambo som hade återupptagit kontakten, och jag vet att jag skickade det där bara för att göra henne svartsjuk. Skrev något i stil med att, är på väg hem nu, sov inte hemma inatt.
Vaknade sen framåt lunch, vi skulle ut till Vaxholm och bada var det sagt, och mitt huvud sprängde än värre nu. Jag tog samma buss igen, till en annan vän på samma del av Odengatan. Köpte frukost på Non Solo, och när jag tryckte portkoden såg jag bussen som svängde mot Solna, och min exsambo som satt på den och pekade mot den port jag var på väg in i, hennes mamma bredvid och hon sa väl något i stil med att där bor en av Carrecas bästa vänner (på den tiden var det sant) och de såg inte mig, för jag skickade ett sms om att jag fått sova några timmar men nu skulle ut och bada, hade de inte sett mig? Jag hade lyckats göra henne svartsjuk och det var nog sista gången jag såg henne. Vi åkte bil ut till Vaxholm och vattnet var nog uppemot 25 grader varmt i viken och jag tappade kontakten med tjejen i fyran på Odengatan också. Stöter på henne på stan ibland - rätt sällan, aldrig planerat och vi har växt ifrån varandra som vänner eller vad det nu var för 3-4 år sedan. I en annan tid. Ett annat liv.
Stör mig dock på mig själv att jag sitter och letar tecken på klaff-fel i Stockholmsmiljöerna. Som att jag tvivlar på att COW Parfymeri på Mäster Samuelsgatan hade en likadan flagga för tretton år sedan, som de har idag. Att Roslagsbanan inte hade blåa tåg när Ausonius satt på Täby-anstalten. Och jag blir lite irriterad på att Infinite Mass/videoregissör/Sveriges bäst klädde man-Amir Chamdin spelar sydamerikanskt Lasermans-offer. Eller att han som var sopgubbe på sommarlovsprogrammen och spelar på Dramaten idag, är spanare i serien. Det är personer som jag har svårt att sätta in i en tidig nittiotalskontext. Popjunkiens uppmärksammande av kedjerökandet i serien har också gjort att just rökandet varit något som jag stört mig på sedan det skrevs. Ändå tycker jag att det har varit sjukt bra.
Och så kom jag att tänka på en sak idag när de satt på spaning i sommarnatten utanför Guldrullen på Odengatan/Roslagsgatan.
Just det gathörnet sneddade jag igenom sommaren 2002 och klockan var sju på morgonen och jag hade en mörkblå clubblazer och blå skjorta och mitt huvud höll på att implodera och solen sköt sina första värmande strålar över koppartaken. Svetten rann över hela min kropp efter någon timmes påklädd sovande i en soffa och ett uppvaknande av att solen strålade julistark in i rummet.
Jag hade vaknat upp i hennes soffa med henne liggande ovanpå mig. Jag hade somnat där med kläderna på och hon hade somnat ovanpå mig på något märkligt vis. Vi hade varit på fest i någon villaträdgård och det hade varit helt sjukt lyckat och sen delade vi en taxi hem till henne och hon betalade taxinotan och jag ersatte henne med cheeseburgare från McD på Sveavägen. 10 stycken a´9 kr. Sen satt vi i den där fyran längst upp med utmärkt takhöjd och utsikt över Odengatan. Hon delade den med två kompisar. Och vi satt där i den väl insuttna soffan och var ganska fulla båda två. Hon var nog intresserad på något sätt eller till och med förtjust, men jag tror att det var något som stoppade henne, jag vet inte vad. Min blyghet var vad som stoppade mig. Jag minns att hon var nära att kyssa mig där i soffan, men det blev aldrig något. Jag tror att vi gick igenom skälen till att det aldrig skulle komma att bli vi två.
Jag vaknade någon timme senare av solens första strålar och hann tänka att det kändes märkligt dekadent för att vara jag. Jag slog bort tankarna på att gå och lägga mig i hennes säng, måste bara hem ut bort. Kysste henne på kinden och gick därifrån, ner i hissen ut på gatan genom korsningen Odengatan/Roslagsgatan i det där vackra morgonljuset. Jag tänkte att jag tar en taxi när den kommer, men den blåa bussen hann komma innan en taxi dök upp. Jag måste verkligen ha sett medtagen ut när jag stapplade in på bussen, fortfarande lite full, huvudet sprängde, kläderna blöta av svett och mina tankar var ett kaos. Jag skickade ett sms till min exsambo som hade återupptagit kontakten, och jag vet att jag skickade det där bara för att göra henne svartsjuk. Skrev något i stil med att, är på väg hem nu, sov inte hemma inatt.
Vaknade sen framåt lunch, vi skulle ut till Vaxholm och bada var det sagt, och mitt huvud sprängde än värre nu. Jag tog samma buss igen, till en annan vän på samma del av Odengatan. Köpte frukost på Non Solo, och när jag tryckte portkoden såg jag bussen som svängde mot Solna, och min exsambo som satt på den och pekade mot den port jag var på väg in i, hennes mamma bredvid och hon sa väl något i stil med att där bor en av Carrecas bästa vänner (på den tiden var det sant) och de såg inte mig, för jag skickade ett sms om att jag fått sova några timmar men nu skulle ut och bada, hade de inte sett mig? Jag hade lyckats göra henne svartsjuk och det var nog sista gången jag såg henne. Vi åkte bil ut till Vaxholm och vattnet var nog uppemot 25 grader varmt i viken och jag tappade kontakten med tjejen i fyran på Odengatan också. Stöter på henne på stan ibland - rätt sällan, aldrig planerat och vi har växt ifrån varandra som vänner eller vad det nu var för 3-4 år sedan. I en annan tid. Ett annat liv.
Tuesday, December 06, 2005
Independence
Tisdag är som bekant veckans värsta dag. Vaknade i morse med bly i kroppen och mörker och droppar mot blecken. Kände mig fastnitad i sängen. Himlen sköt småspik och skorna blev blöta rakt igenom och jag fick vända om för paraply. Det blev aldrig ljust idag och rutorna var blöta av regn hela dagen, flaggorna stod rakt ut från stängerna och fjärden var blågrå svart.
Men, idag fick jag i uppdrag att upprätta rutiner och bli ansvarig för ett ganska spännande område på jobbet. Det kom efter lite gnäll, utvecklingssnack och påtryckningar mot chefen igår. Det känns bra.
Jag lyckades slutföra ett case efter dryga fem månaders malande mot byråkratiska tyskar, våra bolagsjurister, kund samt en del av mina chefer. Min linje gick segrande ur striden. Idag kunde jag lämna skiten ifrån mig, med ett leende på läpparna och vetskapen att jag stred för rätt saker. Ett resultat som i slutändan gagnar samtliga.
Idag är det Finlands självständighetsdag. Ska tända ett ljus och tänka på morfar, frihetskrigare.
Men, idag fick jag i uppdrag att upprätta rutiner och bli ansvarig för ett ganska spännande område på jobbet. Det kom efter lite gnäll, utvecklingssnack och påtryckningar mot chefen igår. Det känns bra.
Jag lyckades slutföra ett case efter dryga fem månaders malande mot byråkratiska tyskar, våra bolagsjurister, kund samt en del av mina chefer. Min linje gick segrande ur striden. Idag kunde jag lämna skiten ifrån mig, med ett leende på läpparna och vetskapen att jag stred för rätt saker. Ett resultat som i slutändan gagnar samtliga.
Idag är det Finlands självständighetsdag. Ska tända ett ljus och tänka på morfar, frihetskrigare.
Sunday, December 04, 2005
Stockholm har blivit kallt
Igår såg jag tre tecken på ett hårdare samhällsklimat:
1. En snattare som lämnade SOLO med jackan fylld med grejer utan att bry sig nämnvärt om larm. Butikspersonalen konstaterade bara faktumet uppgivet. Jag stod och tittade ett tag när han sneddade bort mot Birger Jarlsgatan, vände sig om och kollade om han var förföljd. Ingen brydde sig.
2. En snubbe blev nerslagen, rånad och kanske knivstucken av en annan när han tog ut pengar vid Odenplan vid ett-tiden inatt. Vi satt i en bil och brydde oss inte särskilt mycket, men någon ringde polisen och polisen verkade inte heller bry sig.
3. En överförfriskad lördagsfirare blev brutalt nedknuffad för StureCompagniets trappor, höll på att stupa ner handlöst av vakternas kroppstacklingar. Han klarade dock upp balansen på något mirakulöst sätt.
För övrigt kändes det lite läskigt och hätskt på stan igår. Man registrerar mycket mer när man är nykter i nattlivet. "Att vara nykter på krogen efter midnatt är självplågeri"
1. En snattare som lämnade SOLO med jackan fylld med grejer utan att bry sig nämnvärt om larm. Butikspersonalen konstaterade bara faktumet uppgivet. Jag stod och tittade ett tag när han sneddade bort mot Birger Jarlsgatan, vände sig om och kollade om han var förföljd. Ingen brydde sig.
2. En snubbe blev nerslagen, rånad och kanske knivstucken av en annan när han tog ut pengar vid Odenplan vid ett-tiden inatt. Vi satt i en bil och brydde oss inte särskilt mycket, men någon ringde polisen och polisen verkade inte heller bry sig.
3. En överförfriskad lördagsfirare blev brutalt nedknuffad för StureCompagniets trappor, höll på att stupa ner handlöst av vakternas kroppstacklingar. Han klarade dock upp balansen på något mirakulöst sätt.
För övrigt kändes det lite läskigt och hätskt på stan igår. Man registrerar mycket mer när man är nykter i nattlivet. "Att vara nykter på krogen efter midnatt är självplågeri"
Saturday, December 03, 2005
MTV makes me wanna smoke crack
Yoko Ono har gett Amnesty klartecken för att ge ut nyinspelningar av några av John Lennons verk. Ok, fint med välgörenhet och allt sånt där. Låtarna skall säljas genom nedladdning via Amnestys hemsida, enligt Rolling Stone.
Men vem vill höra hemska Avril Lavigne våldta Imagine? Vem vill höra Black Eyed Peas förstöra Power to the people över huvud taget. Ett band som heter Sum 41 skall också medverka. Det låter som nåt collegerock band som det går 13 på dussinet av i USA. Jag mår illa bara av tanken på hur det här ska bli. Och sen tröttgubbsyntharna i Duran Duran på det.
Det här kommer inte att sluta bra. Charity gone wrong.
Men vem vill höra hemska Avril Lavigne våldta Imagine? Vem vill höra Black Eyed Peas förstöra Power to the people över huvud taget. Ett band som heter Sum 41 skall också medverka. Det låter som nåt collegerock band som det går 13 på dussinet av i USA. Jag mår illa bara av tanken på hur det här ska bli. Och sen tröttgubbsyntharna i Duran Duran på det.
Det här kommer inte att sluta bra. Charity gone wrong.
R.I.P. II
"Spriten räddade mig från sporten"Förresten; är det inte Micke Dubois som är polisen i den ICA-reklam, modell svartvit stumfilmsslapstick/pilsnerfilm, som rullar just nu? Den har visats flera gånger under förmiddagen, och det känns lite makabert på något sätt. Men det kanske inte är han?
Friday, December 02, 2005
Dagens låt
If you walk away, I’ll walk away
First tell me which road you will take
I don’t want to risk our paths crossing some day
So you walk that way, I’ll walk this way
And the future hangs over our heads
And it moves with each current event
Until it falls all around like a cold steady rain
Just stay in when it’s looking this way
And the moon’s laying low in the sky
Forcing everything metal to shine
And the sidewalk holds diamonds like the jewelry store case
They argue walk this way, now walk this way
Landlocked blues - Bright Eyes & Emmylou Harris
Jobbat med svår baksmälla idag. Trodde jag skulle kräkas ett tag. Gick över framåt tre. För många Fernet på AG. Faktiskt första gången jag var där. Något år för sent kanske. Bowlade innan. Jag vann, trots att det var första gången på minst tio år som jag bowlade. Drog fyra strikes i rad. Ja, sen mer dricka och en vardagsrunda. Avslutade på Ove med skägget av oklar anledning. Många reggaeskägg där. Det blir en torsdag/lördag denna vecka. Under studietiden korad till det perfekta helgupplägget. Men det var då. Man börjar bli äldre nu. Mindre frihet nu. Flera tunnelbanetåg som måste tas. Imorgon blir det stor middag och hela rundan extra allt. J landade nyss. Så märkligt att han ålägger mig att vara något slags festfixare och välkomstkommitténsordförande, bara för att han kommer hem på besök. Borde försöka hitta en snygg udda kavaj. Och köpa de där svindyra bootsen. Och Ipoden så klart. Och en kamera. Nu får det vara nog för idag. Galna grannen skriker så klart. Han gör det nästan alltid runt midnatt numera. Kanske har slut på små gröna piller. Kan inte någon bara vräka honom?
A good woman will pick you apart
A box full of suggestions for your possible heart
But you may be offended and you may be afraid
But don’t walk away, don’t walk away
First tell me which road you will take
I don’t want to risk our paths crossing some day
So you walk that way, I’ll walk this way
And the future hangs over our heads
And it moves with each current event
Until it falls all around like a cold steady rain
Just stay in when it’s looking this way
And the moon’s laying low in the sky
Forcing everything metal to shine
And the sidewalk holds diamonds like the jewelry store case
They argue walk this way, now walk this way
Landlocked blues - Bright Eyes & Emmylou Harris
Jobbat med svår baksmälla idag. Trodde jag skulle kräkas ett tag. Gick över framåt tre. För många Fernet på AG. Faktiskt första gången jag var där. Något år för sent kanske. Bowlade innan. Jag vann, trots att det var första gången på minst tio år som jag bowlade. Drog fyra strikes i rad. Ja, sen mer dricka och en vardagsrunda. Avslutade på Ove med skägget av oklar anledning. Många reggaeskägg där. Det blir en torsdag/lördag denna vecka. Under studietiden korad till det perfekta helgupplägget. Men det var då. Man börjar bli äldre nu. Mindre frihet nu. Flera tunnelbanetåg som måste tas. Imorgon blir det stor middag och hela rundan extra allt. J landade nyss. Så märkligt att han ålägger mig att vara något slags festfixare och välkomstkommitténsordförande, bara för att han kommer hem på besök. Borde försöka hitta en snygg udda kavaj. Och köpa de där svindyra bootsen. Och Ipoden så klart. Och en kamera. Nu får det vara nog för idag. Galna grannen skriker så klart. Han gör det nästan alltid runt midnatt numera. Kanske har slut på små gröna piller. Kan inte någon bara vräka honom?
A good woman will pick you apart
A box full of suggestions for your possible heart
But you may be offended and you may be afraid
But don’t walk away, don’t walk away
Lägen-hets
Alltså, det här tar priset. Att de flesta mäklare är smått osympatiska, överbetalda nasare vet väl alla, men nu har metoderna i den överhettade Stockholmsmarknaden gått lite för långt.
Igår ringde en mäklarassistent till mig och frågade om jag inte hade funderat på att flytta(!?). De hade nämligen ett sökuppdrag för en kund som hade listat min gata som en av de 20 gatuadresser som han ville flytta till.
När jag förklarade att jag knappast var intresserad av att flytta på någons uppmaning, utan att det intresset i sådana fall ska komma från mig, när jag vill, så frågade hon om jag inte alls hade funderat på att flytta? Jovisst kanske det, men det beror inte på att jag saknar förståelse för hur man säljer sin lägenhet. Det är rätt många andra faktorer som spelar in försökte jag med. Då frågade hon om jag visste om det fanns treor och fyror i mitt hus. Ja, men jag har ingen lust att hänga ut mina grannar. Hon verkade helt enkelt inte fatta att jag tyckte det var ett något oförskämt tillvägagångssätt när de nu fått ett sökuppdrag. Jag har alltid tyckt att det verkar rätt lockande att ge en mäklare ett sökuppdrag istället för att tillbringa otaliga söndagar i blåa skoskydd, men jag trodde att detta sökande sköttes något snyggare än så här.
Bostadsmarknaden i Stockholm blir bara hetsigare och hetsigare. Jag blir trött bara vid tanken på att skaffa ny lägenhet. Att byta bostad är inte roligt, tvärtom. Resultatet är så klart roligt, men inte själva projektet i sig. Måste säga att fenomenet byta bostad får oproportionerligt mycket media just nu. Styla, putsa, fondvägga, baka bullar, fixa rökelse och stora stearinljus, köp begravningsblommor, fluffa kuddar, inred köket som en rättsläkarstation i rostfritt, måla en vägg i en flippad färg. Hur många program behövs det på området?
Allt detta bekräftar bara tesen att boendet är det nya vädret. Kallpratsräddaren som alla har en åsikt om.
Igår ringde en mäklarassistent till mig och frågade om jag inte hade funderat på att flytta(!?). De hade nämligen ett sökuppdrag för en kund som hade listat min gata som en av de 20 gatuadresser som han ville flytta till.
När jag förklarade att jag knappast var intresserad av att flytta på någons uppmaning, utan att det intresset i sådana fall ska komma från mig, när jag vill, så frågade hon om jag inte alls hade funderat på att flytta? Jovisst kanske det, men det beror inte på att jag saknar förståelse för hur man säljer sin lägenhet. Det är rätt många andra faktorer som spelar in försökte jag med. Då frågade hon om jag visste om det fanns treor och fyror i mitt hus. Ja, men jag har ingen lust att hänga ut mina grannar. Hon verkade helt enkelt inte fatta att jag tyckte det var ett något oförskämt tillvägagångssätt när de nu fått ett sökuppdrag. Jag har alltid tyckt att det verkar rätt lockande att ge en mäklare ett sökuppdrag istället för att tillbringa otaliga söndagar i blåa skoskydd, men jag trodde att detta sökande sköttes något snyggare än så här.
Bostadsmarknaden i Stockholm blir bara hetsigare och hetsigare. Jag blir trött bara vid tanken på att skaffa ny lägenhet. Att byta bostad är inte roligt, tvärtom. Resultatet är så klart roligt, men inte själva projektet i sig. Måste säga att fenomenet byta bostad får oproportionerligt mycket media just nu. Styla, putsa, fondvägga, baka bullar, fixa rökelse och stora stearinljus, köp begravningsblommor, fluffa kuddar, inred köket som en rättsläkarstation i rostfritt, måla en vägg i en flippad färg. Hur många program behövs det på området?
Allt detta bekräftar bara tesen att boendet är det nya vädret. Kallpratsräddaren som alla har en åsikt om.
Thursday, December 01, 2005
Snyggt i december
Jag måste bara påminna om att gryningar och skymningar såhär i tider av snett dagsljus och lite spridda snöfläckar på granitklippor och badbryggor och perronger är de mest fantastiska av alla.
I morse svävade skorstenars rök lysande rosa och som vanligt var det dunkelt vid Slussen men ljust rosa molnstrimmor från söder till norr skapade ett slags landskap med bra djup och tända strålkastare och gatljus däremellan gjorde allt så fantastiskt vackert och klart. Det är verkligen vackert i staden nu. Innan snön avgasats svart och stenhård och den får blixtra som den gör på landet och falla virvla i flingor stora som svandun.
Synd bara att det är så kort mellan gryning och skymning.
I morse svävade skorstenars rök lysande rosa och som vanligt var det dunkelt vid Slussen men ljust rosa molnstrimmor från söder till norr skapade ett slags landskap med bra djup och tända strålkastare och gatljus däremellan gjorde allt så fantastiskt vackert och klart. Det är verkligen vackert i staden nu. Innan snön avgasats svart och stenhård och den får blixtra som den gör på landet och falla virvla i flingor stora som svandun.
Synd bara att det är så kort mellan gryning och skymning.
Wednesday, November 30, 2005
Dagens idioti
Alltså, är det någon som driver med mig?? Detta var det mest idiotiska jag hört på länge. Texten kommer från SVT text. Har inget bra grepp om det här med apati, men jag tycker det verkar vara en väldigt poppis åkomma för tillfället. Läste en artikel tidigare i veckan om östeuropeiska "resebyråer" som ordnade dessa apatiska tillstånd, genom försäljning dels av biljetter och dessutom av olika kemiska preparat som skall ges till barnet för att uppnå det apatiska tillståndet. Det låter som goda föräldrar som gör sådant.Om det nu är så att denna apati utnyttjas för att få skäl till asyl i Sverige, och att familjen skulle få hemhjälp av "kulturella skäl" skulle det alltså bli ett sällan tidigare skådat systemutnyttjande. Men sånt får man kanske inte insinuera?
Köttberg
Ibland har jag på fullaste allvar långtgående funderingar om huruvida en del av mina kollegor är smått utvecklingsstörda, har våldsamt taskig inlärningsförmåga, eller bara är allmänt lite lagom efterblivna.
Det handlar om att inte lära sig rutinmässiga arbetsuppgifter trots att man jobbat på samma avdelning i fem år. Det handlar om att inte kunna förstå enkla ekonomiska samband. Det handlar om att inte kunna memorera hur affärsmodellen tillämpas i specifika fall. Det handlar om att helt enkelt gå till jobbet med huvudet under armen och engagera sig så lite som möjligt i att lära sig, förstå och utveckla. Det handlar om att i alla lägen se jobbet som skit, lönen som låg och arbetsveckor som förstörd tid. Det handlar om att se en kväll med kollegialt umgänge som en förstörd kväll. För de personer som jag syftar på, handlar jobbet enbart om något slags dagcenter som även ger viss lön, oavsett prestation eller inställning.
Det är lite deprimerande med det här köttberget, när man vet att det finns tusentals och åter tusentals människor som skulle göra de här uppgifterna så mycket bättre än den som bara vill vänta in de sista 20-15-10-5 åren till pension och Nirvana (pensionen kan liknas vid Nirvana enligt deras sätt att se på arbete). Varje helg är en reinkarnation på vägen mot det eviga välbefinnandet, men varje arbetsvecka är ännu en hård prövning av tron.
Samtidigt anställer företagen inte en människa i dagens Sverige, och de som sitter i sina insuttna kontorsstolar med död blick sitter tryggt och de som bultar på porten släpps inte in. Det är en nedslående tanke.
Ja, jag har försökt utbilda en äldre kollega idag, därav de inneboende agressionerna. Dessutom har jag svarat på samma frågor från samma man som jag fått regelbundet sedan jag började. Som jag har lärt mig, men han helt enkelt struntat i att lära sig. Det är ta mig fan helt otroligt. När jag är som mest förbannad brukar jag tänka på att det kanske inte är någon tillfällighet att de på 30 år i arbetslivet kommit kortare än jag gjort på ett år. Kanske är det däri förklaringen ligger, men det gör inte irritationen mindre när de här yxskaftsfrågorna kommer upp.
Det handlar om att inte lära sig rutinmässiga arbetsuppgifter trots att man jobbat på samma avdelning i fem år. Det handlar om att inte kunna förstå enkla ekonomiska samband. Det handlar om att inte kunna memorera hur affärsmodellen tillämpas i specifika fall. Det handlar om att helt enkelt gå till jobbet med huvudet under armen och engagera sig så lite som möjligt i att lära sig, förstå och utveckla. Det handlar om att i alla lägen se jobbet som skit, lönen som låg och arbetsveckor som förstörd tid. Det handlar om att se en kväll med kollegialt umgänge som en förstörd kväll. För de personer som jag syftar på, handlar jobbet enbart om något slags dagcenter som även ger viss lön, oavsett prestation eller inställning.
Det är lite deprimerande med det här köttberget, när man vet att det finns tusentals och åter tusentals människor som skulle göra de här uppgifterna så mycket bättre än den som bara vill vänta in de sista 20-15-10-5 åren till pension och Nirvana (pensionen kan liknas vid Nirvana enligt deras sätt att se på arbete). Varje helg är en reinkarnation på vägen mot det eviga välbefinnandet, men varje arbetsvecka är ännu en hård prövning av tron.
Samtidigt anställer företagen inte en människa i dagens Sverige, och de som sitter i sina insuttna kontorsstolar med död blick sitter tryggt och de som bultar på porten släpps inte in. Det är en nedslående tanke.
Ja, jag har försökt utbilda en äldre kollega idag, därav de inneboende agressionerna. Dessutom har jag svarat på samma frågor från samma man som jag fått regelbundet sedan jag började. Som jag har lärt mig, men han helt enkelt struntat i att lära sig. Det är ta mig fan helt otroligt. När jag är som mest förbannad brukar jag tänka på att det kanske inte är någon tillfällighet att de på 30 år i arbetslivet kommit kortare än jag gjort på ett år. Kanske är det däri förklaringen ligger, men det gör inte irritationen mindre när de här yxskaftsfrågorna kommer upp.
Tuesday, November 29, 2005
Hepatitglass på semestern?
Alla som fått en släng av gulsot av att ha ätit frukt på utlandssemestern räcker upp en hand?
Alla som tror att GlaxoSmithKline vill öka vaccinförsäljningen genom att plantera överdriven hypokondri genom TV-reklam, håller upp en hand?
Nu är jag ingen virolog, men är jag ensam om att tycka att den reklamen med varning för gulsot i glassar och frukt i andra länder är våldsamt överdriven?
GlaxoSmithKline verkar ha varit i blåsväder ett antal gånger tidigare (1, 2, 3) för tveksamma marknadsföringsmetoder. Är det centralt utformade kampanjer som går an i andra länder men inte i Sverige, eller ett företag som rutinmässigt spelar på folks rädsla för att bli sjuka?
Alla som tror att GlaxoSmithKline vill öka vaccinförsäljningen genom att plantera överdriven hypokondri genom TV-reklam, håller upp en hand?
Nu är jag ingen virolog, men är jag ensam om att tycka att den reklamen med varning för gulsot i glassar och frukt i andra länder är våldsamt överdriven?
GlaxoSmithKline verkar ha varit i blåsväder ett antal gånger tidigare (1, 2, 3) för tveksamma marknadsföringsmetoder. Är det centralt utformade kampanjer som går an i andra länder men inte i Sverige, eller ett företag som rutinmässigt spelar på folks rädsla för att bli sjuka?
Primus sub Stella Polaris
Det känns på något sätt lite märkligt att läsa nyheten i dagens tidningar, att den tidigare hemlige SSGoperatör som dog i Mazar-e-Sharif var ett av mina befäl under min värnplikt. Det var han som ledde oss under evighetslånga nattmarscher i smällkalla februari och mars, han som höll tempot som gjorde att jag för första gången orkade springa längre än en mil, han som jagade på oss genom den där vidriga hinderbanan i de gamla forten därute i vintermörkret på helvetesön. Han som lärde oss hantera handgranater och skarp ammunition. Han som uppmanade oss att springa mer om vi frös i tjugofem minusgrader. Han som skrek era förbannade rymdvarelser! när någon slarvade på skjutbanan.
Allt sammantaget var de första månaderna i militären den största chock och nyfödelse jag någonsin genomgått. Men jag flyttade mina gränser många mil tack vare honom och många andra. Han gjorde det hårt, men ändå med något slags värme och passion.
Allt sammantaget var de första månaderna i militären den största chock och nyfödelse jag någonsin genomgått. Men jag flyttade mina gränser många mil tack vare honom och många andra. Han gjorde det hårt, men ändå med något slags värme och passion.
Monday, November 28, 2005
Glitter, glamour & poker
Jag har så svårt att se det naturliga sambandet mellan storläppade silikonbabes och pokerspel. Jag misstänker att det är samma samband som mellan motorsport och bunnies eller kampsport och bikinibrudar. Ganska ofta känner jag mig lite idiotförklarad för att silikonbröst i underbar symbios med traditionella grabbiga intressen uppenbarligen funkar på ett stort antal män.
Å andra sidan har jag aldrig förstått vad det är som är glamour i de så kallade glamourmodellernas yrke? Att fläka upp sig i Slitz, Moore och FHM för en tusenlapp, och sen åka ut i landet med Brinkenstjärna och trippa runt, promota någon alkoläsk och få det att hetta till i landsbygdens söners små sextrånande reptilhjärnor. Åh så glamouröst!
Å andra sidan har jag aldrig förstått vad det är som är glamour i de så kallade glamourmodellernas yrke? Att fläka upp sig i Slitz, Moore och FHM för en tusenlapp, och sen åka ut i landet med Brinkenstjärna och trippa runt, promota någon alkoläsk och få det att hetta till i landsbygdens söners små sextrånande reptilhjärnor. Åh så glamouröst!
Första advent
Pressbyrån var stängd. Det var söndag kväll i adventstider och mitt huvud fylldes av småputtrande ångest över att helgen brunnit upp, mängder av alkohol och allmän dekadens och dans på ett vardagsrumsdansgolv och nattmangling i alkoholångorna efter hemkomst, inte mycket produktivt hade blivit gjort. I den långa långa gången ut på fel sida av tunnelbanan stod det en man och spelade och sjöng i den fantastiska akustiken som blir till där i tunneln. Det var söndag och det var sent och inte många människor går där på en söndag kväll i advent.
Han spelade någon rätt smetig gammal låt och han gjorde det underbart bra och han sjöng med samma stolthet som om han skrivit den själv. Jag kunde inte placera vad låten heter eller vem som gjort den känd, men han gjorde det verkligen bra. Fantastiskt bra. Jag ville ge honom pengar och PJ sa samma sak när jag påpekade hur fantastiskt det lät just där och då. Funderade på att vända tillbaks och lägga en hundralapp i hans fodral, men det kändes lite för givmilt, även i väntan på jul. Vi hade faktiskt köpt några stjärnor att sätta i fönstren på dagen och de var mycket vackra turkosa saker utan särskild julkitschkänsla, som lystes upp av värmeljus inuti och vi hade fått panikstäda men det blev mycket fint och juletiden är så mycket mer rogivande och tilltalande i gemenskap med en annan och vi hade varit på lekplatsen med mina föräldrar och deras två förstfödda barnbarn och frusit lite, men druckit glögg och de brottades och tuggade pepparkakor om vartannat.
Det var hennes förslag, att ta en promenad i det kalla klara vädret, för att få lite mer luft och en känsla av att komma hem och tända upp. När man kommit upp för backen där en mack ligger i bottenvåningen på ett bostadshus, ser man ut över de östra delarna av Stockholm, och allt var mycket vackert och stillsamt en söndag kväll. En buss som stånkar sig upp för backen, Nackamasternas blixtrande och ljusslingan längs taket på tornet på Skansen och Kaknästornet svepande strålkastare och så rödskimrande höghusgytter ute i skärgården, Nacka Orminge Boo Skuru. Fönstren fyllda med adventsljus nu, röda stjärnor och de där fula sjuljusstakarna i varje hem. Allt det där ser bra ut på håll och det är vackert och varmt i en kall och klar kväll med folktomma gator. Vi passerade stugan där röda lyktor fladdrade utanför och längre fram gick ett annat par tätt omslingrade. Han skrek högt i den tysta kvällen: "Jag älskar Maria!". Som om det var någon vadslagning om något som hon inte trodde att han skulle våga göra. Hon skrattade och kysste hans kind, ståendes på tå.
Vi vände om nere i allén, köpte godis och vände hemåt genom parken igen. Hand i hand pratade vi om hur parken var konstruerad och att jag läst en artikel om det och hon hade ju redan fattat allt det där, hon fattar ofta saker innan jag har gjort det, åtminstone säger hon ofta så. Och ljuskransen däruppe i funkishusen och kollegorna som så gärna ville bo där och alla man pratade med ville numera bo där och när det byggdes var detta mycket kontroversiellt och snudd på helgerån och värmeverkets skorsten ångade på som den gör så här års och de röda lamporna där i toppen och hela höjden glimrade av ljusstjärnor och varmt gyllenljus. Det hela var mycket vackert och mycket fridfullt och det gjorde mig glad och det kändes som att det nog gjorde henne glad. Det var söndag i advent och det var mycket fridfullt och lugnt i människoland. Det kändes att det skulle komma att falla snö under natten.
Han spelade någon rätt smetig gammal låt och han gjorde det underbart bra och han sjöng med samma stolthet som om han skrivit den själv. Jag kunde inte placera vad låten heter eller vem som gjort den känd, men han gjorde det verkligen bra. Fantastiskt bra. Jag ville ge honom pengar och PJ sa samma sak när jag påpekade hur fantastiskt det lät just där och då. Funderade på att vända tillbaks och lägga en hundralapp i hans fodral, men det kändes lite för givmilt, även i väntan på jul. Vi hade faktiskt köpt några stjärnor att sätta i fönstren på dagen och de var mycket vackra turkosa saker utan särskild julkitschkänsla, som lystes upp av värmeljus inuti och vi hade fått panikstäda men det blev mycket fint och juletiden är så mycket mer rogivande och tilltalande i gemenskap med en annan och vi hade varit på lekplatsen med mina föräldrar och deras två förstfödda barnbarn och frusit lite, men druckit glögg och de brottades och tuggade pepparkakor om vartannat.
Det var hennes förslag, att ta en promenad i det kalla klara vädret, för att få lite mer luft och en känsla av att komma hem och tända upp. När man kommit upp för backen där en mack ligger i bottenvåningen på ett bostadshus, ser man ut över de östra delarna av Stockholm, och allt var mycket vackert och stillsamt en söndag kväll. En buss som stånkar sig upp för backen, Nackamasternas blixtrande och ljusslingan längs taket på tornet på Skansen och Kaknästornet svepande strålkastare och så rödskimrande höghusgytter ute i skärgården, Nacka Orminge Boo Skuru. Fönstren fyllda med adventsljus nu, röda stjärnor och de där fula sjuljusstakarna i varje hem. Allt det där ser bra ut på håll och det är vackert och varmt i en kall och klar kväll med folktomma gator. Vi passerade stugan där röda lyktor fladdrade utanför och längre fram gick ett annat par tätt omslingrade. Han skrek högt i den tysta kvällen: "Jag älskar Maria!". Som om det var någon vadslagning om något som hon inte trodde att han skulle våga göra. Hon skrattade och kysste hans kind, ståendes på tå.
Vi vände om nere i allén, köpte godis och vände hemåt genom parken igen. Hand i hand pratade vi om hur parken var konstruerad och att jag läst en artikel om det och hon hade ju redan fattat allt det där, hon fattar ofta saker innan jag har gjort det, åtminstone säger hon ofta så. Och ljuskransen däruppe i funkishusen och kollegorna som så gärna ville bo där och alla man pratade med ville numera bo där och när det byggdes var detta mycket kontroversiellt och snudd på helgerån och värmeverkets skorsten ångade på som den gör så här års och de röda lamporna där i toppen och hela höjden glimrade av ljusstjärnor och varmt gyllenljus. Det hela var mycket vackert och mycket fridfullt och det gjorde mig glad och det kändes som att det nog gjorde henne glad. Det var söndag i advent och det var mycket fridfullt och lugnt i människoland. Det kändes att det skulle komma att falla snö under natten.
Friday, November 25, 2005
I love Benke
På motsvarande sätt som jag fylls av illamående av måndagmorgonens Metro-skrivelser av min hackkyckling Charlotta Flinkenberg, så fylls jag av välmående av att läsa förra årets Augustprisvinnare Bengt Ohlssons fredagskrönikor i DN på stan. Lite gnälligt, lite vardagsbetraktelser, lite urtvättade t-shirts, mycket bra.Så jävla bra. Läs och njut.
Thursday, November 24, 2005
till imorgon
Yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free, silhouetted by the sea, circled by the circus sands. With all memory and fate driven deep beneath the waves, let me forget about today until tomorrow.
Han får till det ibland, den där Dylan.
Wednesday, November 23, 2005
Sign o´ the times
Tecken på att bloggen har en viktig, närmast masspsykosliknande inverkan på (främst kvinnors) konsumtionsmönster och omdöme:
- Stella McCartneys rätt fula H&M-budgetkläder tar slut som en FN-sändning basmatiris till Darfur. Men bara i de svenska butikerna.
- Juleskums (?) tillverkare upplever en 1000% försäljningsökning till följd av idogt hypande i diverse bloggar. Skumgodis är väl avkok på klövar och sånt som blev över i slakteriet? Varenda bloggare med självaktning frossar juleskum.
- Frye-boots anses vara snygga skor.
Mr Grötrim
Per Gessle släpper ännu en ointressant skiva. Och det mina vänner, får mig att tänka på att han är en rörmokarson som knappast lyder min uppmaning och struntar i Botox. Läskigare kinder och panna än så här blir det knappast.Minnesvärda textrader av Gessle:
"ta på din jacka och gamla jeans, för Västkustens tjejer är de bästa som....finns" (eh?)
"She has a train going downtown. She's got a club on the moon. And she's telling all her secrets. In a wonderful balloon!"
"How do you do,do you do,the things that you do? No one I know could ever keep up with you.How do you do!Did it ever make sense to you to say Bye ByeBye?"
"Walking like a man,hitting like a hammer,she's a juvenile scam. Never was a quitter,tasty like a raindrop,she's got the look. Heavenly bound cause heaven's got a number when she's spinning me around, Kissing is a colour, her loving is a wild dog, she's got the look."
"Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset Tycker om när jag betyder nåt för dig, det kan aldrig kännas bättre än så här"
OK, pop handlar inte om textinnehåll, men ibland undrar man hur Roxette kunde bli stora på en engelskspråkig marknad? Kuriosa i fallet Gessle är att Carreca varit på Roxettekonsert med familjen i Globens ungdom. Kan eventuellt ha varit 1992. Jag hade en sån där självlysande neonstav som rejvande Vägverksanställda numera gjort till sin accessoar.
Onsdag lunch
Det som håller en flytande sådana här sega, rutinspäckade dödgrävarhöstveckor är att veta att om man liknar arbetsveckan vid en bergstopp att övervinna, så kan man man med samma logik hävda att man vid lunch på onsdagen hunnit upp över toppen och bara har nerförsbacken kvar till helgen. Och nu är det onsdag och nu är det lunch.
Ett annat mer nedslående faktum är att det är först någon gång på torsdag förmiddag som man börjar tjäna pengar ner i sin egen ficka, utslaget på en normal arbetsvecka. Runt 70% av företagets lönekostnad går åt i skatter och arbetsgivaravgifter. Det känns lite surt att tänka på det viset.
Vem sa att ekonomer är torra och trista töntar som tror att allt här i världen kan tolkas i siffror?
Ett annat mer nedslående faktum är att det är först någon gång på torsdag förmiddag som man börjar tjäna pengar ner i sin egen ficka, utslaget på en normal arbetsvecka. Runt 70% av företagets lönekostnad går åt i skatter och arbetsgivaravgifter. Det känns lite surt att tänka på det viset.
Vem sa att ekonomer är torra och trista töntar som tror att allt här i världen kan tolkas i siffror?
Tuesday, November 22, 2005
November på riktigt
Jodå, nu är den här på riktigt - november i hela sin manodepressiva skepnad. Den här hösten har flytit på i bra tempo och lagom på något sätt, men de senaste dagarna har det bara gått rakt in i väggen. Kanske är det de första isande vindarna och slaskisbanorna längs Stockholms gator. Kanske är det det matta molniga mörkret. Kanske är det förskalven av julruschen, med montering av girlanger i Gamla Stans gränder, röda tomterobotar i NKs fönster och fladdrande blöta Toys´r´us-kataloger i rännstenen. Kanske är det ett gapande tomt lönekonto, så här dagarna innan påfyllning. Kanske är det att jag såg spridda delar av gårdagens Under cover med skjutjärnsjournalisten Charlotta Flinkenberg i ett "mansexperiment".
Just den här veckan har känts totalt ointressant än så länge på alla plan. Jag gör det jag måste om dagarna och är väl kvar så länge det behövs, åker sen hem och slår läger i soffan framför tvn och är allmänt sur i väntan på ännu en dag i samma stil.
Men, de hade lagt ner massor av energi på att hitta ett par sneakers åt mig, inte hittat några Royal Elastics någonstans, men dock ett par sjukt snygga RBK S. Carter. Och det var bra. Vi fick god mat och slapp laga söndagsmiddag själva. Det är bra. Det är fester inplanerade varenda helg fram till jul nu. Och det är bra. Hemmafester växer inte på träd. Konserten i lördags var fantastisk, och efterföljande Riche-besök var som Riche är nu för tiden, som rugbymatch utan regler och domare. Det var bra.
Jag är en sån som måste skriva ner alla + annars ser jag bara -. Jag tror jag missbrukade ordet manodepressiv här ovan. Jag är bara lite slentriangnällig.
Just den här veckan har känts totalt ointressant än så länge på alla plan. Jag gör det jag måste om dagarna och är väl kvar så länge det behövs, åker sen hem och slår läger i soffan framför tvn och är allmänt sur i väntan på ännu en dag i samma stil.
Men, de hade lagt ner massor av energi på att hitta ett par sneakers åt mig, inte hittat några Royal Elastics någonstans, men dock ett par sjukt snygga RBK S. Carter. Och det var bra. Vi fick god mat och slapp laga söndagsmiddag själva. Det är bra. Det är fester inplanerade varenda helg fram till jul nu. Och det är bra. Hemmafester växer inte på träd. Konserten i lördags var fantastisk, och efterföljande Riche-besök var som Riche är nu för tiden, som rugbymatch utan regler och domare. Det var bra.
Jag är en sån som måste skriva ner alla + annars ser jag bara -. Jag tror jag missbrukade ordet manodepressiv här ovan. Jag är bara lite slentriangnällig.
Monday, November 21, 2005
KLART I NATT!
Inatt kom beskedet att dokusåpan Gay Army är den mest absurda och idiotiska dokusåpa som hittills sänts i svensk TV, enligt enväldige domare Carreca. Aldrig tidigare har syftet med en dokusåpa varit så tvivelaktigt. Jag såg spridda delar igår och förstår verkligen inte. Ska man skratta åt kulturkrocken mellan fjollighet och extremmacho? Ska man ha medlidande med bögrekryterna för att ha satts i en sådan miljö? Ska man glädjas åt de (förmodade) framsteg som de kommer att göra under seriens gång? Oavsett vilket så känns det inte som att ett sådant program gör någon nytta för någon.På en hedrande andraplats finner vi MTV:s I want a famous face - där man kan vinna en helrenovering för att så gott det går, anta en känd människas utseende medelst plastikkirurgi.
Ibland undrar man vart allt det här är på väg någonstans och hur dumma och mätta vi ska bli innan något stoppar allt skräp som sköljer över oss, eller fortsätter vi bara att äta tills vi kräks?
Ny singel?
Sean Pauls låt Everblazin´ presenteras i radio som "nya singeln från Sean Paul". Det är märkligt, eftersom jag haft den låten liggandes på min hårddisk hemma i nästan tre år. Jag minns att jag hörde den ute och var tvungen att gå hem och ladda ner den direkt. Nu dyker den alltså upp igen, långt senare. Nu har jag för länge sedan hunnit tröttna på Sean Paul och hans mycket märkliga Jamaicapop. Det är något med hitlistepop från Jamaica, med något slags dancehallinslag som gör att man kräks på den efter en ganska kort tid. Tänk bara hur trötta både Shaggy och Sean Paul känns. Reggae for the white man.
För övrigt kan jag inte övervinna tron att SAABs reklam för nya 9-3 Linear har Snoops & Pharrells "Drop it like it´s hot" som soundtrack. Men när man tror att Snoop ska börja med "When the pimp´s in the crib ma, drop it like it´s hot" får man istället se ett lodjur irra runt i skogen. Ett riktigt plagiat i stil med Stiltskins Levi´s-reklamlåt "Inside" som de fick göra när Smashing Pumpkins inte ville sälja sin "Today" till reklam. Vad hände med Stiltskin sen då?
För övrigt kan jag inte övervinna tron att SAABs reklam för nya 9-3 Linear har Snoops & Pharrells "Drop it like it´s hot" som soundtrack. Men när man tror att Snoop ska börja med "When the pimp´s in the crib ma, drop it like it´s hot" får man istället se ett lodjur irra runt i skogen. Ett riktigt plagiat i stil med Stiltskins Levi´s-reklamlåt "Inside" som de fick göra när Smashing Pumpkins inte ville sälja sin "Today" till reklam. Vad hände med Stiltskin sen då?
Sunday, November 20, 2005
Alive n kickin
Den första snön är alltid vitast och den allra vitaste snön singlade fridfullt ner längs vår väg över bron ut på Djurgården för den sista av Lundellkonserterna igår. Den la sig på rockar jackor och huvuden i blöta drivor och folk halkade sådär som man gör i början av vintern när man inte vant sig vid det hala väglaget.
Jag har lagt 1500 spänn i Ulf Lundells ficka den här hösten och alla jag berättat det för har tittat på mig med nåt slags "vad håller du på med, är du riktigt klok?"-blick. Men, för mig har det varit fantastiskt starka upplevelser, som adrenalininjektioner i novembernattens gråa mörker.
För att stå där några meter från scenkanten när det börjar blixtra bakom sammetsdraperiet och en ensam akustisk Takamine gungar igång FOXF med raderna:
"Jag vaknade i morse med en swastika i pannan, stod där framför spegeln och såg ut som någon helt annan. Jag gnuggade och gned, men kunde inte få bort den. Jag hade aldrig velat ha den, men nu hade jag fått den..."
- en solklar smörpassning till feministdrevet. Det är något med den kombinationen av intryck, som får mig att spricka upp i ett leende och känna något slags svältfödd estetisk ådra i mig bulta. Det smäller i pukornas skinn, basen lägger grunden för allt, den akustiska gitarren fyller upp ljudet som toppas av skarpt elgitarrgnissel. Som ett lokomotiv i rullning, obevekligt tungt och omöjligt att stoppa. Det är livemusik som är livet i dess allra mest överskådliga hopkok. Jag vet att Lundell är fantastiskt mossig och patetisk i mångas ögon, och den typiska bilden av Lundellpubliken är väl kanske ingen som jag identifierar mig själv i, men ändå; jag står där och jag älskar det.
När det sen går över i en låt som Stockholm city, med dess grymma beskrivningar av Stockholms alla ansikten, och Lundell spottar fram den som om det flyger svetsloppor om bandet och ögonen blixtrar i isblått som hos en 20-åring.
"Säg har du nånsin vart i Bullshit city, och stapplat spritstinn och lekt med tjack? Har du sprungit som besatt på tricken, och slagit nån på käften, som tack, som tack?".
Jag skulle kunna stanna i det hur länge som helst, och beskrivningar av hur JAG känner i allt det här, men det går inte att beskriva. Jag vet inte vad det är.
Men allt finns där under dryga tre timmar. Piskande slåpåkäftenrock, episka ballader med Sveriges mest fantastiska texter, blues med extra allt och ståbas, ett ensamt piano och en blyg artist, gnistrande spanskt nylonsträngat, ångande elriff som skär hål i öron och bröstben, ett munspel och steelguitar i knät och sist men inte minst Hammondorgeln som är fundamentet i ett rockband värt namnet.
När Lundell beordrar sina yngre kollegor att gå av scenen, för att ensam framföra Natt tillsammans med pianisten, får jag gåshud över hela armarna och det där stökiga ölschappet tystnar till knappnålsvolym.
"Natt, det brinner en eld i din svartaste skog - och stigarna dit har jag följt en bit, men den här gången tänker jag inte låta mej hindras av dom drömmar som dog"
Det är alla de här bitarna av det hela som faller samman till ett stort, allomfattande pussel som på något sätt påverkar min världsbild faktiskt och får mig att tänka och se saker på ett annorlunda vis. Jag kräver inte att någon annan ska förstå, men det är det som får mig att tro att man kan klara av det genom att gå fort och le genom shoppingcentrat, som får mig att reflektera och betrakta och sätta in saker i ett annat sammanhang än jag annars hade haft. Som får mig att tycka att 1500:- är billigt för energiterapi som går rakt ut i blodet, rakt in i hjärnan och faktiskt ruskar om min trygga, platta vardag till att bli något som jag kan distansera mig ifrån och lära känna mig själv och min roll i det hela på ett bättre sätt.
Jag vet att Ulf Lundell gjort mig till en intelligentare människa. En stor inspiratör och konstnär. Jag tror att det är kontinuiteten och uthålligheten och produktionstakten som får gemene man att rygga för det. Det är FÖR mycket av allt. För starka åsikter i det här landet, för många skivor, för långa böcker, för stora tavlor, för lång tid för långa låtar. För den som orkar finns en gigantisk källa att ösa ur. Och många dimensioner att utforska. Framför allt är det livemusik som är på riktigt och livemusiken är ett slags reinkarnation av livets alla beståndsdelar. Ett liv med allt för tillrättalagda åsikter och känsloyttringar är ett blodfattigt och intetsägande liv. Det ska gnissla lite i rundgången, det ska sväras här och där, det ska vara kontrovers, det ska vara på riktigt, det ska bulta och smälla, det ska inte vara till lags. Framför allt ska man stå upp för det man tror på och våga stå för det. Det är så man förblir chef för ett hungerdepartement i över 30 år.
Jag har lagt 1500 spänn i Ulf Lundells ficka den här hösten och alla jag berättat det för har tittat på mig med nåt slags "vad håller du på med, är du riktigt klok?"-blick. Men, för mig har det varit fantastiskt starka upplevelser, som adrenalininjektioner i novembernattens gråa mörker.
För att stå där några meter från scenkanten när det börjar blixtra bakom sammetsdraperiet och en ensam akustisk Takamine gungar igång FOXF med raderna:
"Jag vaknade i morse med en swastika i pannan, stod där framför spegeln och såg ut som någon helt annan. Jag gnuggade och gned, men kunde inte få bort den. Jag hade aldrig velat ha den, men nu hade jag fått den..."
- en solklar smörpassning till feministdrevet. Det är något med den kombinationen av intryck, som får mig att spricka upp i ett leende och känna något slags svältfödd estetisk ådra i mig bulta. Det smäller i pukornas skinn, basen lägger grunden för allt, den akustiska gitarren fyller upp ljudet som toppas av skarpt elgitarrgnissel. Som ett lokomotiv i rullning, obevekligt tungt och omöjligt att stoppa. Det är livemusik som är livet i dess allra mest överskådliga hopkok. Jag vet att Lundell är fantastiskt mossig och patetisk i mångas ögon, och den typiska bilden av Lundellpubliken är väl kanske ingen som jag identifierar mig själv i, men ändå; jag står där och jag älskar det.
När det sen går över i en låt som Stockholm city, med dess grymma beskrivningar av Stockholms alla ansikten, och Lundell spottar fram den som om det flyger svetsloppor om bandet och ögonen blixtrar i isblått som hos en 20-åring.
"Säg har du nånsin vart i Bullshit city, och stapplat spritstinn och lekt med tjack? Har du sprungit som besatt på tricken, och slagit nån på käften, som tack, som tack?".
Jag skulle kunna stanna i det hur länge som helst, och beskrivningar av hur JAG känner i allt det här, men det går inte att beskriva. Jag vet inte vad det är.
Men allt finns där under dryga tre timmar. Piskande slåpåkäftenrock, episka ballader med Sveriges mest fantastiska texter, blues med extra allt och ståbas, ett ensamt piano och en blyg artist, gnistrande spanskt nylonsträngat, ångande elriff som skär hål i öron och bröstben, ett munspel och steelguitar i knät och sist men inte minst Hammondorgeln som är fundamentet i ett rockband värt namnet.
När Lundell beordrar sina yngre kollegor att gå av scenen, för att ensam framföra Natt tillsammans med pianisten, får jag gåshud över hela armarna och det där stökiga ölschappet tystnar till knappnålsvolym.
"Natt, det brinner en eld i din svartaste skog - och stigarna dit har jag följt en bit, men den här gången tänker jag inte låta mej hindras av dom drömmar som dog"
Det är alla de här bitarna av det hela som faller samman till ett stort, allomfattande pussel som på något sätt påverkar min världsbild faktiskt och får mig att tänka och se saker på ett annorlunda vis. Jag kräver inte att någon annan ska förstå, men det är det som får mig att tro att man kan klara av det genom att gå fort och le genom shoppingcentrat, som får mig att reflektera och betrakta och sätta in saker i ett annat sammanhang än jag annars hade haft. Som får mig att tycka att 1500:- är billigt för energiterapi som går rakt ut i blodet, rakt in i hjärnan och faktiskt ruskar om min trygga, platta vardag till att bli något som jag kan distansera mig ifrån och lära känna mig själv och min roll i det hela på ett bättre sätt.
Jag vet att Ulf Lundell gjort mig till en intelligentare människa. En stor inspiratör och konstnär. Jag tror att det är kontinuiteten och uthålligheten och produktionstakten som får gemene man att rygga för det. Det är FÖR mycket av allt. För starka åsikter i det här landet, för många skivor, för långa böcker, för stora tavlor, för lång tid för långa låtar. För den som orkar finns en gigantisk källa att ösa ur. Och många dimensioner att utforska. Framför allt är det livemusik som är på riktigt och livemusiken är ett slags reinkarnation av livets alla beståndsdelar. Ett liv med allt för tillrättalagda åsikter och känsloyttringar är ett blodfattigt och intetsägande liv. Det ska gnissla lite i rundgången, det ska sväras här och där, det ska vara kontrovers, det ska vara på riktigt, det ska bulta och smälla, det ska inte vara till lags. Framför allt ska man stå upp för det man tror på och våga stå för det. Det är så man förblir chef för ett hungerdepartement i över 30 år.
Friday, November 18, 2005
Veckans mediaprofil
Att utnämna Linda Rosing till veckans mediaprofil känns lite som att slå in en öppen dörr och motiveringen är förstås överflödig, men jag kan bara inte låta bli idag när vi nås av beskedet att Linda och Fadde går skilda vägar.En hel värld undrar nu hur det blir med tatueringen? I likhet med tidigare pristagare tvekar hon inte att kontakta media i de mest absurda situationer, och en sökning på Expressens artikelsök ger 137 träffar på Linda Rosing. Om jag får välja en favoritrubrik så väljer jag helt klart:
"Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar"
Om udda och jämnt
Det började som vanligt men vi tassade runt gröten som katter gör och vi har aldrig pratat om det innerligaste och om känslor och soul och allt det där. Och just det faktumet var det som gjorde att det för en gångs skull kändes konstigt att vara där. Den mest okomplicerade vän jag har. Men vi visste ju båda varför han bett om att få ta en middag ihop just ikväll och han tassade också runt det där och jag tassade runt det och det var jävligt kallt om ryggen att sitta lutad mot hans fönsterbräda nu när minusgraderna lagt sig över Vasastan.
Så jag lät det bara komma: Hur gick det igår? Har du sovit nåt i natt? Som väntat var han inte någon mästare på att måla upp sina tankevindlingar. När vi någon timme senare satt till bords på den där mörka, murriga puben med engelsk personal så la han upp sina inälvor och vitala organ på bordet. Sågade upp skalpen, stjälpte ut hjärnan, tog ut den vred och vände och bad mig titta. Vi har aldrig varit så ärliga mot varandra och jag sa väl mina tyck och tänk och han bad mig verkligen om en diagnos. Jag sa väl ibland sådant som man kan be en människa dra åt helvete för. Om det kommer vid fel tillfälle. Och han hade inte sovit mer än kanske 2 timmar men var inte trött. Hjärnans rovdjur jagade honom så pass att ingen ro fanns att uppbringa. Vi skålade i öl och det var ingen tung diskussion samtidigt som det var den tyngsta diskussion vi någonsin haft han och jag. Han är en oljad gås av naturen och gräver inte för djupt. Vi blandade högt och lågt och satt till slut där med fyrtal på hand och han berättade skämtsamt men med allvarlig botten om sina hämndidéer och någonstans virvlade det förbi i min hjärna att det är en mycket lömsk människa som sitter där. Vi konspirerade ihop, planerade en kupp. Men slutsatsen var att kuppen förhoppningsvis fryser inne, slätas över, låter udda vara jämnt.
Vi bytte restaurang och satte oss i hörnet (tvångstanke: sitt aldrig med ryggen mot rummet) mot spegeln och samtalet liksom vinglade fram på slak lina mellan hämnd, lust, lättsamhet och förlåtande. För en utomstående hade det varit svårt att följa dansen med slumpvisa steg. Vi satt och iakttog en trevande date i andra änden av rummet och liksom slätade över dissikerandet av vitala organ och jag kollade kvaliteten på vinet genom att genomlysa det mot värmeljuset. Knutet, tunt, strävt och i behov av något års lagring och ordentlig luftning. Nästan lite åt det sura och en ljust röd och ofärdig färg. Men det är vad som säljs som husets på glas och man får ta det.
Vi skildes åt igen vid porten och jag klappade honom på axeln och sa att ring när du vill, och inte för att det verkade som att han behövde det men jag tror att det är sådana små gester som gör att de lägger upp sitt innersta på ett litet bord för två i en mörk och inrökt bar. Jag har blivit någon att haka fast vid när det blåser. Den gången jag höll på att blåsa omkull gjorde jag hela den där processen själv, FÖR hög integritet. Skadligt rentav och självdestruktivt att inte vilja blotta det. Ta ut det i skrift och inte lägga upp det för en nära vän istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det bästa och mest effektiva, men OK det födde någon ådra i mig åtminstone.
Det är ett kriterium för att kunna komma överens med mig: Att låta udda vara jämnt.
Så jag lät det bara komma: Hur gick det igår? Har du sovit nåt i natt? Som väntat var han inte någon mästare på att måla upp sina tankevindlingar. När vi någon timme senare satt till bords på den där mörka, murriga puben med engelsk personal så la han upp sina inälvor och vitala organ på bordet. Sågade upp skalpen, stjälpte ut hjärnan, tog ut den vred och vände och bad mig titta. Vi har aldrig varit så ärliga mot varandra och jag sa väl mina tyck och tänk och han bad mig verkligen om en diagnos. Jag sa väl ibland sådant som man kan be en människa dra åt helvete för. Om det kommer vid fel tillfälle. Och han hade inte sovit mer än kanske 2 timmar men var inte trött. Hjärnans rovdjur jagade honom så pass att ingen ro fanns att uppbringa. Vi skålade i öl och det var ingen tung diskussion samtidigt som det var den tyngsta diskussion vi någonsin haft han och jag. Han är en oljad gås av naturen och gräver inte för djupt. Vi blandade högt och lågt och satt till slut där med fyrtal på hand och han berättade skämtsamt men med allvarlig botten om sina hämndidéer och någonstans virvlade det förbi i min hjärna att det är en mycket lömsk människa som sitter där. Vi konspirerade ihop, planerade en kupp. Men slutsatsen var att kuppen förhoppningsvis fryser inne, slätas över, låter udda vara jämnt.
Vi bytte restaurang och satte oss i hörnet (tvångstanke: sitt aldrig med ryggen mot rummet) mot spegeln och samtalet liksom vinglade fram på slak lina mellan hämnd, lust, lättsamhet och förlåtande. För en utomstående hade det varit svårt att följa dansen med slumpvisa steg. Vi satt och iakttog en trevande date i andra änden av rummet och liksom slätade över dissikerandet av vitala organ och jag kollade kvaliteten på vinet genom att genomlysa det mot värmeljuset. Knutet, tunt, strävt och i behov av något års lagring och ordentlig luftning. Nästan lite åt det sura och en ljust röd och ofärdig färg. Men det är vad som säljs som husets på glas och man får ta det.
Vi skildes åt igen vid porten och jag klappade honom på axeln och sa att ring när du vill, och inte för att det verkade som att han behövde det men jag tror att det är sådana små gester som gör att de lägger upp sitt innersta på ett litet bord för två i en mörk och inrökt bar. Jag har blivit någon att haka fast vid när det blåser. Den gången jag höll på att blåsa omkull gjorde jag hela den där processen själv, FÖR hög integritet. Skadligt rentav och självdestruktivt att inte vilja blotta det. Ta ut det i skrift och inte lägga upp det för en nära vän istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det bästa och mest effektiva, men OK det födde någon ådra i mig åtminstone.
Det är ett kriterium för att kunna komma överens med mig: Att låta udda vara jämnt.
Thursday, November 17, 2005
Wednesday, November 16, 2005
I novembers mitt
Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.Jag släppte tidningen med blicken när tåget rullade över bron mellan Gamla Stan och Slussen. Jag gör så varje morgon på samma plats, för att känna av vilken slags dag det blir. De senaste dagarna har det varit blågrått och tjockt och vindpinat där bortom Slussen, ut över Stadsgårdskajen bort mot Nacka och vidare utåt havet. Idag var det blekt blekt blått och köldångande och ett kallt ljus och klart som det bara kan bli innan åtta på morgonen i november. Det skulle bli en klar dag, till skillnad från de första två sega ointressanta degiga stormande dagarna den här veckan.
Ett ångfartyg klöv den isliknande ytan under bron, med bäring Drottningholm eller kanske Strängnäs eller Sigtuna eller vad fan vet jag egentligen? Jag älskar bilden av ett fartyg som skär genom en blank fjärd. Det var årets första rock-dag. Det går liksom ett litet lämmeltåg av varmluftspustande anställda över parkeringarna, uppför trapporna in genom grinden upp för ännu några trappor och sen på plats, hämta kaffe, köp en frukostmacka kolla kvällens nattens morgonens mail och kanske de senaste nyheterna internt och Börsen förstås och kronan den fortsätter rasa och Systembolaget festar upp dina jävla skattepengar - 14 MSEK i fetstil och kaffet är inte gott men man vänjer sig och Dagens Industri är oftast ganska ointressant men det är liksom någon allomfattande rutin att man SKA åtminstone kolla lite i den och sen kanske några läsvärda bloggar hit några forum dit. Sen kan man börja. Skickade en kort text till säljchefen, som skulle användas som vårt bidrag till ett större dokument och han tackade senare för snabbt svar.
Idag var det kurs hela dagen igen och kommunikationsteori och managementbullshit men på en väldigt basic nivå och det känns som jag hört det många gånger förr på universitetet och jag satt och ritade nästan hela tiden under föreläsandet och kursledaren kanske stördes lite men det är ett sätt för mig att orka fokusera på vad som sägs och en ganska spännande och surrealistisk skiss över all möjlig bråte som växte samman tecknades ner under dagen och det ska alltid vara överflöd av godis kakor och frukt när det ska kursas och jag fattar inte varför men sitter där och bara käkar tills det står mig upp i halsen och kursen var bra men kanske något för mycket upprepande och hjärntvättande av konsultens åsikt och budskap och ignorerande av pragmatiskt förankrade mothugg från oss.
När vi gick från jobbet var mörkret så kallt som det hittills aldrig varit i höst och den höga himlen var så mörk som den kan bli innan midnattsblå övergår i dött svart och små stjärnor gnistrade redan och novembermånen vandrar uppåt redan runt 16 och lägger silverstänk i vatten- och ispölar. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mina föräldrar kom hem igen igår och det lät inte som om de köpt något speciellt att rapportera från the city that never sleeps. Fan.
Vi gick och handlade som ett gammalt strävsamt och matplanerande samboende par och affären var tom på folk men julmusten var frontad och kostade bara 4:90 och jag hävdade att julmust dricks från Lucia och två veckor framåt eller så, mer än så är inte nödvändigt men det blev ändå en flaska och en del annat och det kostade knappa 600 kronor och när jag packade kassarna ringde min telefon och det följdes av de sedvanliga fraserna och jargongen men jag hörde att något annat fanns i rösten på andra sidan. Han ville prata och kunde han ringa om 10? Javisst sa jag med ett frågetecken efter.
Och vi gick hem genom parken, PJ pratade om molnen som vandrade ensamma och rosafärgade, snabbt över en i övrigt molnfri himmel men jag sa:
- Det är inte moln det är rök från skorstenen på värmeverket och hon protesterade lite sådär som hon gör och sa att hon menade främst att de var rosa och sen lät vi den diskussionen ligga kvar där.
Han ringde sedan och berättade för mig och endast mig den mest intrikata relationssoppan som någonsin serverats och han försäkrade sig om att jag skulle hålla jävligt käft om det här till alla, men att jag ju kunde berätta för PJ eftersom hon måsta fatta och jag vet att jag fick veta det för att han vet att jag håller jävligt käft när det behövs hållas jävligt käft. Och jag sa bara att jag visste verkligen ingen lösning eller ens vad jag skulle säga men att han alltid kunde ringa om han behövde och jag vet att det är något hos mig som gör mig till mottagare av de här bikterna från mina vänner och när vi lagt på så förklarade jag för PJ och om tystnadslöftet och sen blev jag ganska tom över den absurda situationen och samtidigt glad att jag bara är fader i biktbåset och inte part i målet och jag lagade något slags vegetarisk och fantastisk pastasås och sen låg vi på soffan och kommenterade supermodell-wannabes och huruvida de röda och vita strimmorna som gnistrar i fönstret när bilarnas bakljus reflekteras i de nerrullade men ej vinklade persiennerna ser ut som cirkusljus eller discolampor. Jag tyckte disco, PJ tyckte cirkus.
Det var frost i gräset i morse, såg ut som is på sjön.
* Bilden tog jag för drygt sex år sedan under min militärtjänst. En mycket tidig oktobermorgon i norra Furusundsleden.
Tuesday, November 15, 2005
Things that make me go MMM...
Sonys Bravia-reklam är inte helt ny men det spelar ingen roll när den är så snygg att jag får kalla kårar längs ryggraden. Av reklam! Jag har kollat på den på nätet sedan slutet av sommaren och den är lika jävla snygg fortfarande, när den nu börjat sändas på TV. Så snyggt att man vill gråta och ihop med José Gonzales Heartbeats-cover så är det bara absolut perfektion. Jag kan kolla på den hur många gånger som helst. Kolla självUpdate: DN skriver idag 16/11 om gerilla-/viral-marknadsföring och nämner Sonys film.
Paola & Leila
Alltså, är Paola & Leila tvillingsystrar? Jag har aldrig hört något om att det ska vara så, men det måste väl ändå vara så?Paola: konstnär som gjorde en skitbra popplatta med sin före detta man Klas Åhlund of Teddybears. Det känns som att hon hänger mycket på Söder.
Leila: tv-kock som ler jättemycket när hon rör runt i sina afrikanska maträtter på stora fat. Tydligen har hon jobbat på Aquavit i NYC och vunnit "Årets kvinnliga kock" 1999. Det känns som att hon hänger mycket på Söder.
Tvillingsystrar? Samma person? Håll med om att om de inte är släkt, så är de märkligt lika varandra.
Subscribe to:
Posts (Atom)