Fräscht tänkt

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle skriva lite om fenomenet Sex and the city, när den här idiotiska konsumtionshetsen ramlat över mig, men känner att det engagerar mig en aning för lite för att göra något bra och väl underbyggt av det hela. Men så läste jag om Kanal 5:s nya reseprogram med den fräscha titeln och loggan som här ovan. Vad är grejen med svenska tjejer och Sex and the city?

Vilken jävla genomslagskraft den serien har haft på min generation. Hela det här med konsumtionen som livsstil även om inkomsten är mycket låg. Att spara sin McDonalds-lön från sommarjobbet till att köpa en handväska. Att köpa konsumtionsvaror som egentligen är alldeles för dyra för den egna ekonomin, men ändå göra den prioriteringen och därigenom tycka att just denna premiumvaran är värd att äta falukorv hela hösten för. Att ha sina "assets where I can see them, hanging in my closet". Att referera till Carrie i nästintill idoldyrkan. Att Sex & the City-boxen tillhör vad varje ung kvinna bör inneha och memorera. Att tycka att shopping är ett fritidsintresse.

Det är konstigt, rent av obegripligt för mig hur en tv-serie har blivit galjonsfigur för hela det här skeppet av medelklassens 70- och 80-talister under så fantastisk lång tid. Och sett ur det perspektivet är det kanske inte så märkligt att Kanal 5 2007 väljer att namnge en egen produktion utifrån en tv-serie som började spelas in för 10 år sedan. Det känns ju jävligt fräscht.

Men kanske är det skönt att kunna samlas runt något som trots allt är beständigt, när man gemensamt rusar mot nästa dagslända i trendväg. Trenderna kommer och fladdrar bara till två minuter i bloggarna, men Sex & the City består och nya generationer indoktrineras i att det här är vad min stiliga storasyster på bloggen lever efter så jag hänger på och kanske är det det Kanal 5 vet när de döper serien den enkla vägen som helt säkert fångar in målgruppen eller också är de bara lika insyltade som alla andra att Sex & the City är det bästa som gjorts på 2000-talet.

Folk får göra vad de vill med sina pengar och att man gillar att handla prylar är inget tecken på att man är dum i huvet och ytlig, men kom igen: hur fräscht känns det att år efter år fortsätta att referera till Sex & the City som nåt slags konsumtionsalibi? Släpp det och gå vidare.

Snoop & Di Leva - Crips fo´ life

På tal om recensioner: man ska ju alltid hantera infomationsvärdet i dem med försiktighet, speciellt om det är en artist som man har bra koll på, bättre koll än recensenten rimligen har. Det är ofta ganska roligt att korsvís läsa och jämföra recensioner av samma konsert i olika tidningar. Dagens exempel:

"Jag har aldrig sett honom i bättre form. Snoop vankar in i en sparkdräkt sydd av en gigantisk, blå cripsnäsduk - som markerar hans gängtillhörighet i Los Angeles"

/ Fredrik Strage, DN

jämfört med:

"För kvällen är han klädd i en bisarr sparkdräkt med lätt afrikansk touch som faktiskt inte skulle skämmas för sig i Tomas Di Levas garderob."

/ Stefan Thungren, SvD

OK, en cripsbandana kanske inte signalerar så mycket för den oinvigde i lilla Tjockhult, men det blir om inte annat tydligt vilken av recensenterna som faktiskt har lite koll på vad han satts att recensera. Sen skulle man kunna spinna vidare på den insattheten recensenter emellan och att Snoop senare togs in för drogtest men så kul ska vi inte ha. Jag lämnar er med insinuationerna.

Ord som nästan ingen skriver rätt

1. Piedestal
2. Voluminös
- -
3. Transparent

Agooglisk är det nya svart?

Det hetaste i framtiden kommer vara att heta Tomas Andersson, Erik Sundström eller Sara Eriksson eller vad som helst, bara det är väldigt vanligt. Saker som inte går att googla (eller goggla, som man säger om man är över 40 år gammal), linkedin:a, birthday.se:a eller hitta.se:a.

Jag googlar massor av folk hela tiden. Det är som en snabb, ofta oregisserad, resumé av personers bakgrund. Nödvändigt redskap i skrävlandets och konstruktivismens tidevarv. På jobbet har vi ett sökbart intranät där alla anställda finns på bild. Det är ett evigt samtalsämne hur folk ser ut på bilderna.

Det enda sättet att slippa snokande tangentbords-Big Brothers är att heta något som minst 20 andra heter. För visst blir man frustrerad när man ska söka efter folk eller saker som är agoogliska? Så skönt då att kunna glida runt i något slags IT-anonymitet.

Värna om dina barns framtida integritet, döp dem till vanliga namn!

Carreca - knegaren

Arbetarbröder förenen eder! Jag har jobbat på mitt arbetaralibi den sista tiden.

En helg präglad av vänstervärderingar har passerat. Tomas Andersson Wij i mitten av veckan var starten, Pet Sounds Bar, Sofo-sossar och Timbuktus världssamvete på lördagen och söndagen toppades med Bajen som lirade bandy på Zinkensdamm. Som bekant är jag mycket ambivalent när det gäller allt, och kanske i synnerhet politisk övertygelse. Jag är gärna sosse bland moderater och vice versa. Har kanske något med min ovilja att välja sida att göra. Inget är komplett, alla har goda idéer. Men ok, det finns inga bra högerorienterade musiker eller konstnärer.

Svängde den där Timbuktu något? Öh...helt jävulskt, men mest imponerad var jag ändå av Mapei. Vilken kvinna! Bandy var kul.

Hörde för övrigt att TAW öppnade Melodifelstavningen med Evighet-covern, och jag kollade in antalet knuff.se-noteringar, som hade ökat typ 700% sedan jag kollade i fredags. Det kan kanske vara bra för skivförsäljningen om hårfrisörskorna från Bredäng hittat nåt annat än lärarinnan från Göteborg att lyssna på. Vägen till folkligt genombrott går genom melodifestivalen?

Jobbstatus just nu:

Helgens låt är radiohead - Anyone can play guitar,

för våren är här nu och så låter våren varje år.

Den här stan är för sorglig, vi är värda så mycket mer

Vad är dealen med att alla tidningar recenserar Jill jävla Johnson på Cirkus, och inga tidningar recenserar konserten som jag var på igår?

Idioter.

Hur kunde jag någonsin tvivla?

Jag är så glad idag, att jag tog mitt förnuft till fånga och gick på konserten igår. Så här nära efteråt känns det spontant som att det kan mycket väl vara en av de finaste konserter jag sett.

För jag gillar Tomas Andersson Wij. Jag gillar hans stilsäkerhet i allt. Stilsäkerheten i textskrivandet, stilsäkerheten i klädvalen, stilsäkerheten i valet av gästartister. Och ödmjukheten blandad med en avmätt humoristisk syn på hur det är att kämpa på med sin gitarr i skiktet under ett folkligt genombrott, men att ändå inte ta några genvägar eller kompromissa för att slå igenom, om det inte stämmer med den egna övertygelsen.

Ibland känner jag att jag skulle vilja vara mer som han är. Med det ögat för detaljer, med den stilsäkerheten och ja...allt. Precis på gränsen mellan poesi och patetik. Precis som jag gillar det. Och kanske är det därför jag nästan får tårar i ögonen av låtar som Hälsingland, eller när Anna Ternheim kommer in och smäller dit en helt fantastisk "Sanningen om dig" i extranumren (TAW står sedan och skrattar och tittar ut mot publiken som står upp och applåderar Ternheim som redan försvunnit, innan han utbrister: Jaha, hur fan överträffar vi det här då?). Alltså fullständigt knäckande.

Jag gillar den familjära stämningen när Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist spelar piano och körar på "Hej då" för att sedan gå upp och sätta sig på läktaren med ett glas vin, jag gillar när Bo Sundström kommer in och körar på "Mellansvenska städer", trots att det blir lite taffligt ibland. Jag gillar när Sara Isaksson kommer tillbaka i kvällens sista nummer och sjunger duett med TAW utan mikrofoner i den unga psalmen "Där får jag andas ut".

Publiken står upp, längst bak i en nisch sitter Anna Ternheim, Andreas Dahlbäck och Rebecka Törnqvist och dricker vin och alltt är mycket fint.Jag får sådan gåshud som bara livemusik kan ge mig fyra fem gånger under kvällen. Det är ett bra omdöme. Jag må ha en ganska bred musikkonsumtion, men jag återkommer alltid till ensamma män med gitarr och den här kvällen förstår jag varför det är så.

Han håller långa monologer mellan nästan varje låt, som liksom ramar in och skapar sammanhang, och sammanlagt skulle jag tro att han pratar nästan lika mycket som han spelar under kvällen. Jag gillar det. "Sanningen om dig" kan vara det bästa jag sett från en scen någonsin. Best spent 200 kr. Ever.

Det här var verkligen en bra kväll. Kanske den bästa. Och det blir en extrakonsert 22 maj. Jag hoppas att jag är där då. Det kommer att vara TAW jag spelar över taknockarna i Vasastan i mars och april och maj, de ljusblåa kvällarna när våren rullar in. Det kommer att bli fint.

Nån som vill köpa ett par Timbuktu-biljetter?

Saken är boeuf!

Ok, det blir TAW ikväll. Det här trots allt från första början en TAW-blogg. Detta under förutsättning att det går att få tag i biljetter när jag är och handlar mat inför morgondagen. Jag vet inte hur det funkar när man inte längre kan boka via ticnet.

Här är videon som fäller avgörandet + tyckte mig minnas att jag sett att det är TAW + vänner, dvs inte TAW + band, vilket mycket väl kan innebära Anna Ternheim som körar på...låt säga Blues från Sverige? Jag har ångrat för många gånger att jag inte gått. Men åh, jobbigt att stå i baren på Rival och typ dricka en öl själv. Får se till att komma sent, så att ingen väntan uppstår.



I övrigt har jag köpt ett par jeans och funderar på om inte Aruba vore fint? Aruba. Det ligger bra i munnen. Aruba, Jamaica oh I wanna take ya. Aruba! Det tål att tänkas på. Har dock ännu inte flyttat mina prylar till rätt plats. Men snart.

Att gå på konsert ensam

Min iPod försöker knuffa mig över kanten. Hur förklarar man annars att den skyfflar fram två av samlingens sammanlagt tre Tomas Andersson Wij-låtar på väg till jobbet idag, samma dag som det är turnépremiär på Rival, en turnépremiär som jag fortfarande inte kan bestämma mig för om jag ska gå på. Man lufsar fram i duggregnet och allt det smutsvita och lyfter axlarna lite till Oroshjärta. Fin titel det där.

Men det tar emot att gå på konsert själv, lite freaky sådär. Det är alltid konstiga människor som går på konsert själva. Åtminstone är det de konstiga man lägger märke till, eller så räknar man med att de är konstiga för att de är där själva. Hönan eller ägget.

Konserter jag gått själv på:
R.E.M. + radiohead, Sjöhistoriska 1995. Jag sov hos min bror på Kungsholmen efteråt minns jag. Kände mig mycket obekväm med att vara där solo. Men åh radiohead! Anyone can play guitar! Oj, den konserten gjorde nog mycket med mig ändå.

radiohead, Hovet 1997 (?). Jag hade min första mobiltelefon och låtsades ringa folk, för att de runt omkring inte skulle tro att jag var konstig. Det här var innan sms hade slagit igenom. Låtsades kanske till och med prata med någon, och fråga om han var framme snart. Sittplats.

Springsteen, Globen 2006. Ståplats och jag köpte som alltid 2 biljetter utan att ha avsättning för den andra, och frågade tre stycken men ingen var tillräckligt sugen för att betala. Sålde sedan den överblivna biljetten till någon engelsman utanför, han verkade vara en sån där nörd som följde efter turnén. Han blev lycklig i alla fall.

Kanske någon mer konsert som jag inte kommer på nu.

Jag kan inte besluta mig för om jag verkligen ska gå eller hoppa över det. Imorgon ska jag äta kött och bea som vi alltid gjorde när jag pluggade. I samma kök som vi alltid gjorde det när vi pluggade.

Dagens låt är Tomas Andersson Wij - Oroshjärta.

- - -

** tillägg: Konserter har en tendens att klumpa ihop sig och infalla samma vecka, och precis som när det gäller böcker och skivor så blir det så att om man köper flera/går på flera inom en kort tidsperiod, så faller den ena ofrånkomligen lite i glömska. Jag kan inte bestämma mig. Jag vill men inte tillräckligt mycket, och därför frontar jag nackdelarna med att gå på konserten ikväll.

Blablabla

Fredag: Skulle se på sista elitserieomgången, dricka öl och äta pizza med någa kompisar. Alltså typisk male bonding av grabbigaste art. Men vi fick inte igång digitalboxskiten som var urkopplad då lägenhetsinnehavarna chillar i Spanien tills vintern försvunnit. Har jag sagt att icks-fungerande hemelektronik är det som gör mig mest frustrerad av allt? Nu fick vi lyssna på sportradion istället. Det var fint det också. Och pizzan var bisarro-fest: salami, lök, bacon, köttfärssås och bea! Ingen ortodox kombo. Innan detta hade jag klippt mig. Det var också frustrerande. Jag blir bara mer och mer tunnhårig, och jag passar verkligen inte i helrakad skalle. What to do? Tål att funderas på.

Lördag: Båtmässa. Som vanligt, roligare i teorin än i verkligheten. Men kul att knalla runt där och hälsa på folk, undvika folk man inte orkar prata med och titta på medelålders män som rest in från landet för att dricka öl i en mässhall och diskutera bottenfärger. Kanske våren är här ändå? Melodifestivalen på kvällen (det slog mig att vi sett nästan alla deltävlingar, har vi inte roligare helger än så? Nja, kom på att tre av dem så har vi faktiskt bara sett lösryckta delar, då vi varit hemma hos vänner eller haft vänner hemma) Lyssnade på Timbuktu (lite för mycket av funkskiten, men det kommer ju bli toppen live nästa helg) och Fläskkvartetten (vissa saker sjukt bra, vissa saker mindre bra, jag gillar dem) och läste en massa tidningar och böcker.

Söndag: Tidig väckning och sen skidåkning ett par timmar i förortsbacke. Det är ju ca 15 sekunder åkning per åk, men det var rätt kul ändå. Vi är rätt dåliga på att hitta på sådana projekt på helgerna. Nu är Åre-peppen på högsta nivå. Skönt skönt. Bastu, söndagsmiddag, somnade framför söndagsfilmen. Ångrade att jag aldrig köpte Regina Spektor-biljetterna, på grund av att det var för dåliga platser.

Måndag: Skickade ett mail till ett antal personer, vars formulering jag funderat på till och från hela helgen. Fick besked om att vi måste hitta en ny kakelfärg till köket. Buh. Efter lunch: flytta till min nya plats. Kanske börja ett mer effektivt liv. Ångrade fortfarande att vi hoppade över Spektor.

myPod & the poisonous pills

Jag har en iPod 8 gb (tror jag) och jag vårdar den inte särskilt aktivt, även om jag lyssnar på musik i den nästan varje dag, till och från jobbet.

Det här med att inte orka hålla sin iPod uppdaterad är ett gissel. Jag fyller den med oprövad musik kanske två gånger per år, och det halkar ju alltid med något som är så totalt fel. Det kan handla om att man lägger in en skiva som man läst om någonstans eller på annat sätt snappat upp, och plötsligt kommer på när man sitter och laddar ner musik.

Det kan handla om att visa mp3:ors volym ligger ungefär 100 dB högre än övriga låtar, så att lurarna bokstavligen exploderar när man shufflar från någon obskyr bootleg-liveinspelning med kass volym till i mitt fall Magic Numbers eller Camera Obscura. Alltså, de senaste två skivorna har en helt fenomenalt hög ljudnivå i de filer som jag lagt in på min iPod och det är omöjligt att fortsätta lyssna med hörseln i behåll. Jobbigt läge så här års när man har iPoden liggande med knapplås i innerfickan längst in och det dundrar igång i 200 dB. Mycket irriterande också när man har den inkopplad i stereon hemma och sitter i köket, läser en tidning/bok och dricker en kopp kaffe på lördag eftermiddag (bästa stunden på veckan = gubbe) och så drar det igång något helt ohanterligt oväsen på grund av ljudnivån på den mp3 som går igång.

Men det värsta är när man som i första fallet lägger in musik som är rakt igenom avskyvärd. Det handlar om Green Days emobrorsor - 10 år för sent: "My Chemical Romance". Welcome to the black parade är en avskyvärd skiva som står för allt som jag avskyr år 2007. Och trots detta har den alltså hamnat i min iPod, på grund av dålig research.

Den ligger där och varje gång det shufflas fram en låt med My Chemical Romance så är det som när man trampar i hundskit. Dagen blir genast lite sämre. Nu har den legat som en egen mapp i iPoden och förpestat hela samlingen i 3-4 månader. Och jag tvingas lyssna på deras kackiga intron innan jag hunnit få upp iPoden och snabbt hoppat vidare. Jag har bara mig själv, min dåliga research och min eventuellt dåliga smak att skylla.

Guilty pleasure? Bah! Unguilty and unpleasant snarare.

Dagens låt är The Band: Rag mama rag. Wohoo! Skäggsväng!

Plura och jag

Det här var en fin historia i (hitills) 2 kapitel: 1, 2

Och det är väl allmänt känt just nu att Pluras blogg är den finaste, mest läsvärda just nu. Åtminstone bland alla oss gubbar (gubbe är ett state of mind, har inte mycket med ålder eller livsstil att göra), alla vill vi vara en Plura på något vis, lägga alla intjänade pengar i baren på Riche under någon period av våra liv. Och den vackra historien ovan får mig att i samma anda vilja berätta mitt closest to Plura-moment. Det är säkert vackrare i sentimentalitetens rosa skimmer än det egentligen var där och då.

Det var en kräftskiva för kanske fem, sex år sedan. Sent i augusti och vi hade planer på att ta båten och lägga oss vid bryggan till den stuga där Plura skrev "Sånger från Nedergården". Men det blev till slut så att vi åkte en BMW (dock inte Mauro Scoccos) dit, med hjälp av gula vägfärjan.

Sent på natten satt jag på balkongen med några andra och kräftskivan började ebba ut i det mörka matta varma augustimörkret, och jag spelade på min svarta gitarr och sjöng och trodde fortfarande att folk ville att någon skulle spela akustisk gitarr på sommarfester i skärgården (nu vet jag bättre, har slutat ta med gitarr på fester och tar fram skämskudden när Fredrik & Filip spelar någon cheesy cover i slutet av varje Ett herrans liv-intervju, det blir bara så pinsamt).

Nåväl, vi satt på golvet på balkongen, någon låg i gräset nedanför och sov, en annan låg och kräktes i en enbuske, och vi skrålade så att det ekade över Sillvikens dyiga vik med segelbåtsdjup. Från bryggan nakenbadade en del och någov av dem skrek åt oss att inte förstöra den där sensommarnatten med vår falsksång. Jag träffade M som satt med där på balkonggolvet för några helger sedan i en bar av en slump för första gången sedan den där natten i Nedergården, han frågade var jag gjort av den där svarta gitarren som jag terroriserade honom med sist, och han berättade att han skall bli pappa, han var full förstås för han hade just avslöjat det för sina närmaste och han verkade klart till freds med det.

Dagen efter sångerna från balkongen, det förhatliga städandet efter kräftskiva, svarta sopsäckar, slattar och kräftspad och en dagsgammal gräddtårta med jordgubbar som tappat all bärkraft och kollapsat på vaxduksbordet i skärgårdsträdgården. Vi satte oss i BMW:n för att åka hem och jag småslumrade i baksätet, fram satt C och mådde illa i passagerarsätet och på fastlandssidan tvingades vi stanna i Bammarboda (fint ortsnamn) för C kallsvettades och var tvungen att kräkas vid en parkeringsficka och strax efter det stod poliskontroller och gjorde stickprov och F klarade sig kanske endast på att han inte ens blev stoppad. Den där vanliga köbildningen sensommarsöndagar åter mot stan från Roslagens famn.

Det var fint och det var vänner jag sällan eller aldrig träffar längre, förutom F då, vi åker till Frankrike vi äter baleariska baconburgare under parasollen på Plage Mala, vi äter middagar i Stockholm med för mycket vin emellanåt, men allt är mycket trivsamt och vilsamt, vi har träffat våra vänner och de trivs bra ihop och vi har ett allmänt vackert obekymrat liv och de ska bygga bo ihop i Berlin ett par år nu, och jag och PJ kommer säkert att hälsa på då och då, jag har bara varit i Berlin en gång på genomresa i buss från Tjeckien och vi kollade in Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor och några andra sevärdheter. Jag vill gärna se mer av Berlin.

Det är allt det jag tänker på när jag läser om Plura och hur han träffade sin fru, för sångerna från Nedergården och de där falska tonerna som ringer i natten och jag har lagt gitarren åt sidan och det blir aldrig någon Plura av mig, har inte ens ambitionen, men jag uppskattar hans texter i bloggen mycket till följd av ovanstående minimala gemensamma tangeringspunkter. Ibland önskar man kanske att man levde ett sådant flackande och flammande konstnärsliv med högre toppar och djupare dalar, för det ser romantiskt och intressant ut på håll, men man kan inte tvinga sig till ett mer osäkert liv, det kommer på något sätt inte av vilja. Jag har väl inte så mycket gemensamt med Plura ändå. Förutom sångerna från Nedergården.

Sista februari

Jag svär man blir galen i huvet av att behöva bestämma hur det ska se ut där man ska bo. Jag kan bli så trött på det här med inredningstrender. Jag blir ledsen när jag tänker på att det finns ungdomar som har inredning som sitt största intresse. Inredning är ett intresse för äldre medelålders. Nå, vi satt med en projektledare här om dagen och gick igenom allt. Alltså verkligen ALLT. Jag har sedan länge tröttnat, men hur det än är så kan man inte vifta bort det här. För val måste göras. Ok, det känns skönt att ha lämnat in sina önskemål, men det blev nog ganska dyrt. Det blir gärna det när man förvillar sig i marginella företeelser som att köpa en aluminiumlist mellan två skarvar för 650 spänn. Man kan fråga sig om det är värt det. Och man kan fråga sig hur många av dessa aktiva val som man kommer att reflektera över när man väl flyttar in. Jag blir kort sagt tokig på att blåsa upp petitesser till jättebeslut. Man tappar perspektivet och skäms lite över hur lättledd man är. Och man förundras över att det finns folk som har heminredning och pyssel som största intresse.

Igår hämtade jag ut 8 böcker av skiftande varianter på 7ELEVEN (har ni förresten tänkt på att det heter just 7Eleven och inte 7-11? Det har jag.) Jag köper böcker som jag aldrig kommer att läsa, kanske bara bläddra i. Har för kort tålamod för att läsa långa berättelser som skiftar upp och ner i dramaturgi nu för tiden, det är så tråkigt när man läser och vet att inget kommer att hända på 100 sidor, för nu har det nyss hänt en massa och det är 300 sidor kvar till slutet. Tappar intresset. Jag gillar att köpa showoff-böcker, som jag aldrig bläddrar i. Fråga mig inte varför. Jag vet inte. Kanske är det snygga inredningsdetaljer (haha, se ovan) och de skickar en signal till eventuella besökare, att här bor två belästa filosofiska och intelligenta akademiker med omvärldskoll och matchade kaffekoppar. Kanske är det därför jag köper böcker som ska få "ligga framme". Fånigt jag vet.

Jag köpte även 2 skivor, men hade tänkt köpa 4. Jag köpte Timbuktus nya (konsert nästa helg, måste därför lyssna och har ingen nedladdningsmöjlighet) och Fläskkvartettens nya. Jag gillar Fläskkvartetten och We vie är en fantastisk låt från förr. Köpte dem över disk i en sån där liten begagnat och nytt-källare där skäggiga farbröder diskuterar jazz och bröstar upp sig när de jämför inspelningar. Jag gillar sådana halvsunkiga skivaffärer längs Odengatan. 240 spänn för två nya skivor, inget kvitto, ingen kassamaskin. Svart som natten. Ok fine, men jag lyssnade inte på någon av skivorna heller när jag kom hem. Jag hade tänkt köpa Säkert! också, men den fanns inte och det var nog lika bra för jag har ett litet hatkärleksförhållande till Hello Saferide. Pallar inte med den där underfundiga cynismhumorn. Jag gillar inte musik som hyllas av inredningstokiga lattehumanister. Blir faktiskt lite irriterad, men gillar det samtidigt, och efter alla unisona hyllningar så blir man ju nyfiken. Nu blir det inget med det, och lika bra det, eftersom jag bara hade letat upp detaljer att störa mig på. Jag hade tänkt mig TAW:s samlingsskiva också, även honom har jag en ambivalent isntällning till, men jag har funderat på om jag inte ska gå på Rival och se honom 7/3, PJ vägrar hänga med och det är lite suspekt att gå på konsert själv. Men jag har svårt att tycka illa om TAW, även om det kan angränsa mot det patetiska i hans texter. Alltså jag gillar ju gränsen mellan patetik och innerlighet, men den är så smal att balansera på. Kom på nu att den här bloggens allra första inlägg handlade om en TAW-konsert som vi såg.

Jag bläddrade lite i böckerna och kom fram till att varje bok kostade drygt 50 kr styck så det spelar inte så stor roll om de inte blir lästa. Jag letade efter en skidhjälm, men hittade ingen som jag ville ha, hjälm är inte en smickrande accessoar, om än förnuftig.

Imorgon är det första mars! Tjo.

Jag tror jag ska ta och flytta till mitt nya skrivbord snart, så jag får lite press på mig att göra något, och inte sitter på eget rum med stängd dörr och spiller hela dagar på ingenting. Måste nog skaffa internetuppkoppling hemma, så man slipper använda jobbtid till att hålla sig uppdaterad. Mer jobb och mindre pleasure!

I mina gyllene pjäxor

Den okända fjärde Herrey-brodern: Patrik Järbyn!

Berömda citat 200 kr

Adam Alsing, Jeopardy 15/2:
- Denne engelske premiärminister hävdade att "champagne skall vara torr, kall och gratis".

Dogge Idiit Doggelito:
- Vem är vahettere Tony Blair?

Med lika delar skäggstubb och självförtroende

Vilken fantastisk ingress! Visst blir man sugen på att läsa mer? Skägg och själförtroende är framgångsreceptet.

Den här jävla usla schlagerfestivalen alltså. Man kommer inte undan den. Kanske är den en av källorna till februarilågläget. Jag kommer på mig själv med att förakta de som blir så till sig över fenomenet schlagerfestival. Signalerar att man är lite sådär svenskt småkorkad och lättlurad, för let´s face it: Det är 32 låtar under en månad, och det är KANSKE en av dem som verkligen är en bra låt. De andra är bara utfyllnad som inte fick plats tidigare, när det endast var 10 låtar som tävlade.

Februari ÄR årets tråkigaste månad

Dålig frekvens här för närvarande, men jag har en hel del på jobbet och känner mig i övrigt allmänt februarilåg. Jävla skitmånad utan existensberättigande, takdropp och famtomkyla om vartannat, stenhårda snöhögar och blixthalka. Vet inte om det är månadens fel att jag inte har lust till någonting annat än att gå hem och typ kolla Förkväll och Antikrundan på kvällarna. Jag ligger på soffan och känner mig fysiskt nerdekad och fördärvad av slöheten, men gör inget åt det. Jag föraktar mig själv för att jag inte gör något åt det. Jag tänker att det är februari och att det är därför. Som om det skulle vara en legitim anledning att deka ner sig och bara flyta ut och bli helt oformlig och fläskig? Nä, nåt måste till här. Men dag efter dag ser jag förbi träningskläderna när jag hasar mig till jobbet 13 minuter efter att jag stigit upp.

Har ingen lust att träffa vänner eller hitta på något över huvud taget. Undviker affärer, handlar på nätet och går raka vägen hem istället. Köpte 8 böcker idag. Jag som knappt läser böcker, men de är ju fina att ha sm inredning. Känns som allt jag gör är att planera för saker som ska hända senare, men ingenting händer nu. I helgen ska jag bestämma mig hur ett badrum som jag inte kommer att kunna använda förrän om ett år, ska se ut. Känns som att livet bara går ut på planering för framtiden just nu. Tröttsamt.

Jag ska sälja min lägenhet i vår, och jag kan inte sluta tjata om det, men det tar upp en massa av min tankekraft och spekulation just nu. Det kommer bli en fantastisk affär för mig. Och dagens Riksbanksbesked spelar mig rakt i händerna, då den befarade bostadsbubblan kan få växa hur mycket den vill, vi har redan fått priset på vår lägenhet och accepterat för länge sedan. Nu kan jag stå utan ägd lägenhet i ett år och priset kan inte dra iväg. Drömsits. Jag kan bli tokig av de här tankarna om bostadsspekulation, och jag förstår att det är väldigt spännande att läsa om för läsarna.

Andra saker jag vill göra i vår:

Åka skidor (check bokat), Åka till Italien, Spanien eller kanske Frankrike (inte check), få mycket positiv feedback från högsta cheferna (check), komma på vad man ska göra i sommar (inte check), åka till Luxemburg och Tyskland (nja check), lite annat kul (nja check), få dubbelt så mycket semester (definitivt inte check).

Kommer mars är allt på rätt bana igen. Kommer mars vänder hoppet och ljuset och solen och värmen och våren och lusten och energin och initiativkraften åter. Intalar jag mig själv, för den är ju inte här än.

Tung video

Hej och välkomna till Youtube-bloggen.

Vad har Keith Richards, Kate Moss och Iggy Pop gemensamt? Förutom idoga kemikalierus? Jo, de lyfter på hatten i en sista (?) hyllning till The man in black. Stenhårt. Sug på den alla Walk the line-fans med rosa fluff och extra honung. Jag kan inte hålla mig från att falla in i takten med händer och fötter.



Dagens nätshopping är en dammsugare och en kaffebryggare. Jippi.
Helgens låt är Shake your hips med Rolling Stones. Vore jag bar-dj skulle jag spela den minst en gång per kväll.

Show a little faith! There´s magic in the night.

Eftersom den förra delen i följetongen "Springsteen-feelgood" gjorde stor succé, och till och med länkades av självaste blogfather Sigge Eklund (i´m a bekräftelsetorsk, yes I am), så fortsätter vi idag med ett liknande klipp. Ännu sämre kvalitet (men skit i det), en balkong i Neapel, kanske världens bästa låt, en vidrig frisyr och en annan turné och får man inte ens lite gåshud av den här allsången så har man inte ett hjärta.



Igår fick jag ett brev från CSN där de bad mig specificera hur mycket jag tjänade varje månad under 2004, det känns ju som ett inspirerande projekt. Inte. Alltså, jag gillar CSN egentligen, men ibland kan man ju bli matt för mindre.

Laleh med hår på bröstet!

Två anledningar till att det är värt att ha digitalbox (och gå till Clas Ohlson och köpa en i allra högsta grad analog digitalantenn om den inte funkar) :

1. Letterman på TV400. Störst bäst vackrast och enklaste sättet för en NY-sucker i Stockholm att hålla sig något uppdaterad.

2. Studio Virtanen på TV8, I love it. Indienyheterna är fantastiska. "-Laleh med hår på bröstet, dvs Salem al Fakir..." haha, fullträff.

Någon skramlar ihop en föräldrapenning

Igår såg jag två osköna reklamfilmer med Pernilla Wahlgren i huvudrollen. Jag har aldrig sett henne göra reklam förrut, men nu alltså två olika reklamfilmer för två olika varumärken, nånting om tandtrådshållare och en annan om hårtoning av något slag (där hon diskuterar sin nya hårfärg över telefon med sin mamma). Som brukligt när det gäller personhygien och skönhet är reklamfilmerna så där skönt plastiga och anpassade för typ Tyskland.

Det är märkligt, eftersom man aldrig sett henne i reklamsammanhang förrut, men sen kom jag på det här och då gick det upp ett ljus.

Nu igen

Jag kan inte släppa den här briljanta samma mamma-grejen mellan sångaren i Melody Club och Peter Magnusson. Den är fantastiskt bra. Filip Hammar gjorde kopplingen på Rockbjörnen. Genialt!

Tre skådespelerskor jag inte kan hålla isär

Tekniktrötthet

Alltså, det finns inget som är ointressantare, mer frustrerande, irriterande och aggressionsaggregerande än icke-fungerande hemteknik och hemelektronik. Jag får ångest bara av att tänka på bredband som inte fungerar, trådlösa routrar som inte hittar varandra, teckna el-abonnemang, installera digitalbox, all den där tekniska skiten som man omger sig med och som man blivit en slav under. På jobbet är det bra, för där finns det en stor kader av folk som bara jobbar med sånt där och som man bara kan ringa och förklara att man inte fattar, inte orkar bry sig och inte har tid att bry sig om HUR det funkar bara ATT det funkar.

Jag får ett mail från någon obskyr avdelning. Där står hur jag gör för att koppla upp mig hemifrån. "Yes! jag kan låtsas jobba hemifrån" tänker jag först. Sen när jag läst två meningar inser jag att det är fan lika bra att man åker hit ändå, om man måste göra alla de där hokuspokus-grejerna och minst 10 punkter till för att kunna koppla upp sig. Jag försöker synka min mobiltelefon med datorn, tänker jag ska börja ett nytt mobilt liv, men datorn bara strejkar, och jag tappar modet, skriver upp saker på papper istället. Fortsätter så. Alltså, jag lägger ner teknikprojekt så fort jag stöter på en enda motgång, jag fattar det i teorin, och kan nog till och med kategoriseras som en early adopter när det gäller idéer, men i praktiken orkar jag inte med det som krävs för att börja använda det.

Vi flyttar, jag försöker installera en Boxer-digitalbox i ett ComHem-hus och det går tydligen inte, så man måste köpa nåt slags miffo-antenn som man ska ställa i fönstret. Så jag gör det, går till Clas Ohlson och köper nåt som ser ut som...en box av något slag. Och sen funkar det faktiskt. Men hur digitalt är det att man ska behöva köpa en ful box och ställa i fönstret för att få digital tv? Om det flyger förbi en helikopter fryser bilden och blir helt pixlad. Verkligen digitalt. Jag hatar det.

Vi flyttar, jag funderar på om vi ska ha ett telefonabonnemang kanske, men det blir nog inget med det. Det verkar så stökigt med IP-telefoni, och för att ha det behövs alltså bredbandsuppkoppling och alltså, jag tröttnar halvvägs.

Jag råkar uppdatera bloggen, allt ser helt plötsligt annorlunda ut, besöksstatistiken verkar satt ur funktion, senaste kommentarer går inte att se, arkivet är fult, osv osv. Det är sånt som gör att man tappar lusten.

Jag vill bara att allt ska fungera, aldrig krångla. Ska det vara så svårt? Jag kan betala dyrt för tjänsten, om det går att köpa. Installation och upplärning och sen bara funkar allt, utan krångel. Jag blir så trött på alla sådana här installationer och allt tjafs. Så ointresserad av tekniken, bara intresserad av att det fungerar. Det är därför jag överväger att strunta i såväl bredband som hemtelefon. Jag är så trött på teknik som inte bara fungerar.

Yup, this is how it works

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again
And on the radio
You hear November Rain
That solo's awful long
But it's a good refrain
You listen to it twice
'Cause the DJ is asleep

Rubrik saknas

Pust. Har haft mitt trettonde möte den här veckan, vilket är lätt i överkant för vad som är idealiskt. Känner mig helt fucked up i huvet. Sitter numera med i 6 eller 7 parallella projektgrupper, och det är lite bananas men så är det nu. I helgen vill jag bara sova och kanske gå på stan och handla fina prylar som passar sig i ett lillgammalt Vasastansperspektiv, kanske ta ett glas vin på Inferno när man övervunnit Drottninggatan hemåt genom lördagshysterin, hem och däcka framför typ Felodimestivalen sova lite till osv. Kanske äta småborgerlig middag med en kompis från Berlin, kanske läsa lite i boken som jag verkligen inte tycker är särskilt bra, men man måste slutföra alla böcker man påbörjar annars får man stryk när man når Pärleporten.

Vi har tagit andra steget i vår Vasastanstrestegsraket och det gäller ju att byta upp sig för varje gång, men fan vilken energislukare det är att flytta. Hatar att behöva besvära folk med att vi håller på med spekulationer gällande vårt boende, och lån av bilar och bärhjälp osv. Får tänka ut något verkligt bra sätt att kompensera det när allt gått i lås och vi förhoppningsvis håller oss på samma adress. Har åtminstone sagt åt min hyresgäst att han har tre månader på sig innan jag säljer.

Det bästa med att flytta är att man hittar gamla skivor typ Masters at Work Nuyorican Soul och sånt. Den är kanske inte så väldigt bra, men det är kul att tänka på vid vilken tid man köpte den skivan och vilka perioder av ens liv och vilka olika soundtracks de haft. Parfymer är ännu mer av den sortens minnen. Polo Sport är gymnasiet efter att man haft redskapsgymnastik, Acqua di Gio är Cypern -97, osv.

Nästan allt annat är dåligt innan man kommit på plats både rent fysiskt och rent mentalt. Det tar sig, men jag tror att det inte faller på plats förrän efter helgen. Mycket som händer nu på alla möjliga kanter och håll, och det tar på krafterna. Därför ska det bli så fenomenalt skönt att sjunka ner i en fåtölj med en drink i handen och titta ut över någon gata med neon och bilstrålkastare som sveper förbi och glittrar till i vattenpölarna och vicka lite på ena foten till Sahara Hotnights Cheek to cheek som är senvinterns bomb och jag kommer nog tröttna på den med vad det lider, och jag har köpt biljetter till Timbuktu&Damn! i mars, det kommer bli bra. Så akustiskt som möjligt håller vi tummarna för.

ps. Funderar på att strunta i att ha bredbandsuppkoppling hemma, man hinner med så mycket annat om inte all oplanerad tid riskerar att slukas av dumsurfande. ds.

Du är min bästa kompis om du länkar!

I början var jag besatt av det här fenomenet vilka bloggare som länkar till varandra, och vad det egentligen signalerar. Nu är jag ännu mer besatt av vad som styr när de som tidigare länkat till någon, plötsligt tar bort denna länk. Ska man bli:

a) ledsen?
b) självkritisk?
c) glad?

Bloggandets sociala regler är verkligen som en högstadiekorridor.

Inget hokus-pokus?

Har ni sett att Expressen byggt ut de(som jag skrev om för länge sedan)redan "informativa" väderprognoserna med prognoser för "biologiskt väder"? Jag såg det i helgen, och nu kan man alltså läsa i tidningen om man ska få ont i knäna, bli förkyld eller kanske nedstämd under kommande prognosperiod, beroende på var man befinner sig. Ovärderlig info.

"- Ska vi åka till landet i helgen?
- Nä, jag tycker vi stannar hemma, man vill ju inte känna sig deppig hela helgen."

Roligt/mindre roligt

Det här är min favoritblogg just nu. Roligt.

Mindre roligt:
Någon jävel har kräkts så in i helvete i trapphuset. Igen! Det är ju helt otroligt. Jag mår verkligen dåligt av att den jäveln inte städar bort det. Det ligger en tung odör av magsyra i trappuppgången. Det var i lördags kväll det hände, och det är inte borttaget ännu. Har vi en granne som:

A: är alkoholist och super tills han spyr men glömmer bort/skiter i det?
B: Någon som har problem med attackkräkningar? Vinterkräksjukan rasar bland grannarna?
C: har stökiga kompisar som kräks på väg från fester hemma hos vår granne?

2 gånger på drygt en månad är inte ett sammanträffande.

Allt ska bort

Ibland tänker jag på vad som skulle hända i Sverige om L*nda R*sing skulle känna att hon inte pallade längre, och begick självmord. Fy fan vilken ryslig stämning det skulle bli i landet. Och i det perspektivet så tycker man ju illa om sig själv. Av de miljontals åsikter som finns om henne så kan jag väl knappast tro att det är många som stärker hennes självkänsla. För det är väl det som behövs mest av allt? Eller bara en insikt, att dokusåpor inte automatiskt ger ett livslångt kändisskap som det går att leva på, utan att man tvingas sälja ut mer och mer av sin integritet för varja vecka tills man står med sina inre organ till salu till högstbjudande. En biocheck och en stor cola mot en lever.

Att något faktiskt hände på riktigt skulle liksom skaka ett land som är helt blasé och utmattad av hennes utspel och överord. Peter och vargen och allt det där. Nu kanske det här låter som ett spekulativt inlägg, och det är det kanske också, men tänk bara lite på hur det skulle kunna kännas. Uh, obehagligt.

SöndagS:tEriksplanSaxofonS:tJeanCapFerrat

Dagens ljud är saxofonen som inleder Jay-Z´s "Show me what you got".

Får mig att tänka på den korpulenta zigenaren som spelade Gudfadern-temat om och om igen i Handelsbankshörnet på S:t Eriksplan i julhandeln med en smutsig (thinnerindränkt?) handduk hängande ur saxofonen för det rätta mufflade ljudet.



Det är onekligen lite uttjatat med kopplingen mellan amerikanska hiphop-gurus och deras faiblesse för Franska rivierans allra brackigaste beståndsdelar. Italienska supersportbilar - Casinorondellen - lunchen på Café de Paris - de slingrande bergsvägarna hundratals meter ovanför - hyrda mosteryachts som stånkar sig fram över Medelhavet mellan S:t Tropez, Cannes och Monaco - diset utöver havet - skyskraporna - allt detta överdåd. Jay-Z och P Diddy är inte sena med att i varje avtryck de gör, referera till den där absurda lilla lilla delen av världen. Och jag förstår dem till viss del, jag gillar också den där mystiken. Självklart inte fullt ut, ty därtill har jag för låg inkomst och inte heller är jag särskilt förtjust i det där absurt polerade överdådet. Men ok, jag skulle kunna tänka mig att bli gammal i ett pastellfärgat hus på Cap Ferrat.

Men den där saxofonen i introt är fin och vemodig. Avståndet mellan Jay-Z bakom ratten på en 70-fots daycruiser som gör piruetter, till zigenaren i snömodden på S:t Eriksplan, som värmer händerna genom att andas på dem mellan låtarna är oerhört många ljusår.

Dagens soltorkade tomat + rödlök

Dagens låt är Regina Spektors Better

Fantastiskt roligt

Det här skrattade jag högt åt igår kväll. Felix Herngren rules!

En lördag som känns som en söndag

Det är blåsig dåsig januarilördag jag har hämtat ut tjocka tillvalskataloger på postutlämningen i hörnet där granarna ligger på hög och kylan har kommit för att stanna nu tror jag och vi bläddrar i de där katalogerna och man blir helt matt av sånt där och vi planerar inför en framtid som infaller om ett år eller så och jag sätter på Du skulle tagit det helt fel med Tomas Andersson Wij och spelar högt högt medan PJ bläddrar och någon gång då och då slänger ut en åsikt avseende inredning i en lägenhet som är färdigbyggd först om ett år och vi känner att vi behöver nog komma utanför de här neddragna persiennerna så vi tar en promenad till Hötorget för att lösa biobiljetter till imorgon och sen på vägen hem köper vi något och hemma fortsätter vi bläddra i de där katalogerna och jag känner mig informationsoverloaded och dricker kaffe och sen på kvällen åker vi på födelsedagsfest och kanske kanske rundar vi av med typ O-baren och där kan man om man har tur få höra Atlantic city leta sig ner för trappan framåt slutet av kvällen, för det var vad som hände dagen innan julafton när jag var där och det var nästan tomt längs bardiskarna på Sturehof men det lär det knappast vara ikväll. Dagens låt är Du skulle tagit det helt fel.

Kanske nåt om 3 år i högstadiet

DISCLAIMER: detta är en gammal text som jag liksom inte fått någon ordning på, men jag har haft åtminstone två läsare som jag värderar högt, som verkligen VILL läsa den här texten som jag haft in progress (nåja) under nästan ett års tid. Så jag lägger upp den nu, utan att den är riktigt färdig. Jag har postat alldeles för få texter av den här sorten på senare tid.

- - -

Jag har funderat så länge på hur jag skulle skriva den här texten. Att jag verkligen gör slag i saken beror på den här meningen som inleder en artikel i ett gammalt nummer av Nöjesguiden:

Det handlar om klasskamrater eller jämnåriga över huvud taget och hur utvecklingen mot att bli vuxen förlöper i olika hastigheter för olika människor och vad det gör med oss. De där åren i högstadiet och hur de påverkar så in i helvete vem du blir i fortsättningen som följer. Det handlar om att man någon gång lever sitt liv våldsamt snabbt, och beroende på när den där fortkörningen sker så blir man den man blir. Jag tror inte på det där att ens föräldrar är absolut avgörande för vem man blir. Jag tror att för många kan ens umgängeskrets i puberteten avgöra i mångt och mycket vem man blir i resten av sitt liv.

Det handlar om de som gick direkt från barn till vad man då trodde var vuxna över en sommar. Och sen var det klart, de var liksom färdiga med sin personliga utveckling. 3 månader sen färdig. Nu skaffar jag bil och börjar knulla. Åtminstone fick man intrycket av att det var så.

Alltid tätt sammanknutet med en ådra av förakt för de vuxna, en samlingspunkt runt det förbjudna. Spriten, snuset, rökningen, skolkandet, skadegörelsen, nattliga lån av föräldrarnas bilar, klottret, mobbningen och förtryckandet av de som inte gjort motsvarande vargsprång över en sommar. Det går en knivskarp skiljelinje mellan de som testar gränsen och de som inte anser sig behöva testa gränsen. Vi som satt kvar i avbytarbåset. Vi som gjorde vårt jobb med något slags längre tidshorisont och nog var ganska hunsade under ett par år. Vi som gick med lite mer böjda nackar och en mycket tydlig hierarki. Medelmåttornas tysta sammansvärjning.

Någonstans längst där inne visste man väl som betraktare vad det där hävdelsebehovet kunde komma att resultera i längre fram, och man lät det hållas. Inte bara av godhet, ganska mycket av hot och våld också. Man krävde inga extra åtgärder från skolorna, inga höjda röster, inga utredningar, inga kuratorer, psykologer eller utökade resurser på något sätt och vis. Man gick ändå på något sätt i takt med de som behövde allt det där genom korridorerna. Det är mycket konstigt, för aldrig senare i ens liv går man i samma takt som människor som har helt andra värderingar, förutsättningar och mål än man själv har.

Jag kände redan då någon slags stolthet i att veta att jag klarade det bättre än genomsnittet, och många resor bättre än de där högljudda revolterande som stod med sprayburken i högsta hugg, cigaretten i mungipan och ölen i ryggsäcken. Många osäkert uppblåsta egon bland de där sprayburkarna förstås, men det var ju hård verklighet där och då. Man kan bara ha distans så här, 13 år senare.

De som hade sin högsta högkonjunktur, sin all time high, på högstadiet stannade ofta där. Rör sig i samma mönster och umgängeskrets nu som då. I en omgivning där de tog en stark position, och hade inflytande och åsikter som ofta tryckte tillbaka de andra. Och sen fastnade det liksom. Färdig och klar från högstadiet och framåt. Inga framsteg eller miljöombyten sedan dess. De som ville ha allt så fort de blivit mogna nog, och bräkte på i full skala direkt. De som ville svälja hela vuxenvärlden så fort det gick.

De står kvar i den där vägtunneln och hånglar i cigarettröken som sveper i vita sjok längs taket.
Ni kan håna oss hur mycket ni vill, vi rör oss ni står still. Det är vad det handlar om, var man stannar upp och finner sin plats.

Bra reklam!

Bred ut dig.

Välkommen till ett köpcentrum med lite mindre folk.

Ja, vad smart! Marknadsför ett köpcentrum med argumentet att det är ont om kunder som åker dit, det verkar ju intelligent. Det är som att sälja in en spa-anläggning med argumentet att det alltid är fullsatt i jacuzzin. Men ok, alla vet ju redan att Globen Shopping är stans sorgligaste galleria. Det gäller tydligen inte bara butiksutbudet, det gäller reklamen också.

Don Ekwall

Det finns nog ingen som inte stör sig på Patrik Ekwall. Jag kan i och för sig tycka att det är kul med människor som är provocerande och medvetna om det, men inte ändrar sin stil för det.

Men nu har det väl ändå gått för långt? Don Bennechi är inte en god stilförebild, för någon.

Töntigaste omdömet

Jag vill se The Departed i helgen, efter som alla som sett den säger att den är fantastisk. Tittar man på trailern så verkar det inte vara något annat än en dussinrulle, men som sagt, rekommendationer väger tyngre. Men det är en sak i trailern som får mig att inte vilja se den. Det är att speakerrösten säger: "Knäcker stenhårt". Vilket fånigt omdöme att ge en film, och framför allt; att sälja en film med. Jag hatar det.

Räddaren i inspirationsnöden

Idag kände jag mig lätt oinspirerad när det kom till matlagning. PJ jobbade hela kvällen och kylen var nästan tom.

ICA:s recepttjänst är ovärderlig när man kört fast. Kolla detta galanta recept!
(alltså jag har nog länkat dit tidigare, men det är ju fantastiskt roligt)

- - -

Dagens konstiga ordkonstruktion: Skatteparadis. Jag har svårt att koppla skatter till paradisbegreppet, även om det handlar om avsaknad av skatt. Noll skatt är inte riktigt tillräckligt för att kalla någonting för paradis.

- - -

Jag har lite svårt att förlika mig med mitt nya arbete, för att det skiljer sig så mycket från vad jag gjorde fram till förra fredagen. Men det är intressant att upptäcka hur folk omvärderar en beroende av vem man ÄR på jobbet.

Vinterns TV-hit

Man vet ju redan att "I en annan del av Köping" kommer att bli januaris största TV-samtalsämne. Och jag vet redan att jag kommer att älska den, ty jag tycker om moggisar, och det verkar vara gjort med mycket kärlek.

Och vinjettmusiken är en helt underbar feelgood-soulpastej. Nu börjar det.

Förlegat fenomen

I trapphuset ligger 25-30 buntar telefonkataloger. Det står höga travar av kataloger överallt i stadsdelen. Hur många är det egentligen som använder sig av en telefonkatalog numer? Jag skulle vilja påstå att det är ett ganska förlegat medium. Onödigt att gödsla hela stan med telefonkataloger som ingen använder ändå, åtminstone inte om man är under 65. Det borde finnas något smartare sätt att distribuera telefonkataloger. Så att man slipper trycka och köra ut 90% mer än vad som verkligen används i ett uppkopplat samhälle där alla hellre ringer nummerupplysningen än letar i en föråldrad katalog om man mot förmodan inte har tillgång till en dator.

Cafémysterier på en söndag

Två 90-talsprodukter och tanar kring dessa. (alla stockholmska caféer serverar ju samma gamla tradiga 90-talsråvaror, med soltorkade tomater och rödlök som basen i alla rätter på menyn.

1. Är soltorkade tomater verkligen SOLtorkade? Jag är ytterst tveksam. Tror mer på värmelampstorkade tomater. Det låter kanske inte lika gemytligt och medelhavsaktigt, men seriöst; det funkar nog inte att soltorka tomater, jag gissar att de ruttnar. Det där lilla sol-prefixet är intressant, eftersom det signalerar så många olika associationer, men egentligen är det nog ingen sol inblandad. Kanske inget för Konsumentombudsmannen att utreda, men ändå ganska intressant.

2. Vad är grejen med att servera drivor av rå lök till alla rätter? Jag fixar verkligen inte att äta rå lök, och det är som bekant omöjligt att slippa undan rödlöksterrorn i cafémiljö. Ett tio år gammalt tillbehör som borde förpassas till arkivet. Rå lök=outhärdligt, tillagad lök=fantastiskt.

ps. Tittade lite på Drottninggatans maya-indianer idag. Jag ÄLSKAR den där flöjten. Dess värre verkar de ha rationaliserat bort stora delar av bandmedlemmarna, och jobbar mer med kostymer, rökeffekter och förinspelade bakgrunder nu. En trist utveckling. Jag vill inte höra en midiversion av El condor pasa när jag kommer gående från Gamla Stan på söndagspromenad. jag vill höra minst tre gitarrer, dubbla flöjter och ett par andra instrument. ds.

Åhléns City-indianerna!

Nattens låt är Further on up the road i Inkaindian-arrangemang ala Åhléns City. I all hemlighet älskar jag indianernas sound. Tänk: Friends getting cold med The Plan.
Gotta love den där flöjten. Som bonus kan nämnas att Johnny Cash gett ut en inspelning av Further on up the road precis innan han dog. God natt.

Saturday feelgood

Carrecas Springsteen-informationsbyrå ger idag ett par klassiska klipp från en spontan gatukonsert som gavs 1988, då Springsteen besökte Köpenhamn på världsturné, hookade upp med en gatumusikant på Ströget, och dro av tre låtar: I´m on fire, The River och Dancing in the dark. Kvaliteten på klippen är väl sådär, men jag blir ändå lite fånglad varje gång jag ser dem. Roligt är också när gatumusikanten, som ser ut som nåt slags nördig frikyrklig ungdomskörledare, fylls av eufori och går loss i några fåniga skutt och danssteg, ca 2 minuter in i det sista klippet. Snacka om att "get carried away by the moment"

Det är så här man bygger myten om sig själv.

Mellandagsrean fortsätter!

T-shirt i billig kvalitet säljes till lägstbjudande.
(2 olika tryck)
Skynda! Snart är de ihop igen!

Bröstens vara eller icke vara

Alex Schulman: Jag vägrar se på ammande mammor!

(men ett par schyssta lökar på Köket är ju aldrig fel)

Bröderna Schulmans korståg mot offentliga ammerskor fortsätter i en bloggpostning på hans mycket populära blogg. Lillebror Schulman blev ju som bekant av med jobbet på Postkodlotteriet (det kan knappast ha varit någon större tragedi att bli av med ett sådant jobb) efter att ha skrivit en liknande krönika i Innerstadspress. Nu gör Alex ett upprop mot Linda Skugges amningskrönika. (Ok, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg, känns som jag inte gör annat än länkar). Till saken.

Det är alltså skillnad på bröst och bröst i olika sammanhang och miljöer, om än så pass närbesläktade som nattklubb vs. restaurang. För varken Calle eller Alex ser på bilden ut att vara helt uppfyllda av äckel och avsmak. Och för att komma till saken: bröderna Schulman är stundtals, ganska ofta faktiskt, helt briljanta. Men det är så förbannat svårt att tolka vad de säger, om de bara är genomironiska och påhittat narcissistiska. Personer som man inte kan ta på allvar, för de kanske aldrig är allvarliga i det de säger. Nu ska kanske sägas att jag inte direkt bryr mig, jag varken mår illa av ammande mammor, eller försvarar deras rätt att få amma på offentlig plats, så sakfrågan är mig ointressant. I sammanhanget tycker jag nog att lingeriefester på Stureplans nattklubbar känns mer unket än ammande mammor.

Det intressanta i detta är att följa en beef mellan Sveriges regerande tungviktsmästare i inkonsekvens. Alltså personer som gillar att sticka ut med provokativa uttalanden eller handlingar, men sällan "orkar" förklara eller ens framhärda sin linje om de blir ifrågasatta. Jag hoppas verkligen att det här utvecklar sig till ett offentligt tjafs. Mest utmärkande är väl Skugge i det här fallet, när hon bland annat anser att hon har rätt att skriva vad hon vill, men inte behöver försvara det mot ifrågasättanden i exempelvis TV-soffor. Schulman har ett par gånger visat upp liknande inkonsekvens för att försvara saker som han hävt ur sig.

Till saken ska dock tilläggas att Schulman faktiskt verkar vara helt fantastiskt skruvad och ocensurerad i vad han säger och gör, och det är ju alltid uppfriskande. Sakfrågan i sig är alltså rätt ointressant, det mest spännande är att se Mr. och Mrs Inkonsekvens stångas med varandra, och vart det kan ta vägen. Det kan bli en mycket skruvad och underhållande "debatt". Det ser jag fram emot.

Lev ditt liv genom minnena av det

Vad fan är grejen med att ägna sitt liv åt att dokumentera vad man gör, istället för att i första hand uppleva, leva det där livet?

Vi var på Debaser ikväll och kollade in Moneybrothers mycket intensiva konsert. Det var enormt bra förstås, men jag störs något så enormt av alla som står och fotograferar oavbrutet under konserten. Jag vill inte se konserten genom någons mobildisplay. Jag hatar det.

Jag står i kanske sjunde, åttonde raden, och framför mig står 3-4 åskådare, som alltså köpt konsertbiljett för att hinna ta så många bilder som möjligt för att kuna sitta hemma och kolla på datorn.

Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur man kan låta den ultimata upplevelsen gå till spillo, för att man prioriterar att dokumentera ögonblicket. I sådana lägen hatar jag digitalkamerans genombrott och spridning. Jag vill inte stå bakom 12 pers som främst ägnar sig åt att dokumentera, snarare än att titta och uppleva vad som händer här och nu.

Är det någon som förstår vad jag menar? Ett fotografi av ett tillfälle ger kanske 5 % av helheten och känslan av att vara där på plats, känna dofterna, känna trummorna dunka i bröstet, känna trängseln och ölen som flödar. Är det värt att bränna en hel konsert av 100-procentiga upplevelser på att stå och fotografera den med sin mobiltelefon då? Jag kommer aldrig att förstår mig på de här hamstrarna som vill samla bilder, bygga upp ett lager på 200 egna bilder för att kolla på framför datorn, istället för att ta till vara på de euforiska ögonblicken just när de uppstår.

Vad fan är det för vits med att leva sitt liv genom att fanatiskt dokumentera minnena av det?

Dagens vintersolståndschampagne

Dagens låt är Moneybrother - Livet börjar här. Eller egentligen nästan vilken låt som helst på senaste skivan. Men ovan nämnda är väl kanske mest passande för fredagsrumlande fyradagarshelg med mondän livsstil och extra alltihop + 5. Vi väljer Livet börjar här på grund av fläskig Clarence Clemmons-saxofon. Hoppas på blås med hatt, bjällror, tomtegroggar och Jerry Williams ikväll och blåser på musiken så att rutorna skallrar på kontoret.

Till havs

Jag har snöat in på dokumentärer om livet för de som har havet som arbetsplats. Lite otippad och väldigt snäv genre, men jag gissar att det är någon längtan till havet som får igång mitt undermedvetna. Jag har både släkt och vänner som jobbar eller har jobbat till havs, och jag tycker det verkar vara sympatiskt och spännande att jobba till havs. Självklart har jag nåt slags romantiserad bild av det hela, men man skulle kunna säga att jag gillar havet helt enkelt, om det inte vore så att just uttrycket "älskar att vara vid havet" stulits av livsbejakande rödhåriga kvinnor som samlar drivved och tar friår.

Nåja, den här hösten har ju varit en toppensäsong sett till mitt nyidentifierade intresse för dokumentärer om livet till havs. Kustbevakarna på femman har jag redan nämnt, och jag älskar det fortfarande, PJ fattar ingenting, men det verkar nästan som att Kustbevakarna och deras patrullerande i skärgården gått om Efterlyst på min "måste-se-lista".

Det absolut bästa havsprogrammet är dock Discoverys "Deadliest catch". Det här är ännu svårare att förstå. Fiskarnas jakt på kungs- och snökrabba i Berings hav är allt jag vill se på. Jag förstår det inte själv, men det finns någon värme som är obestridlig i den dokumentärserien.

Ett sista program på havstema som jag sett ett par gånger, och som kanske inte håller samma klass som de tidigare nämnda, men ändå fullt godtagbar är SVT:s "Landgång". Och det är här man börjar fatta att det är nog helt enkelt min hang-up på havet som ligger till grund för mycket av mitt vurmande för de här programmen. Landgång är rätt mediokert i jämförelse, och jag hade aldrig kollat på det om det hade spelats in i någon annan omgivning. Havet fäller avgörandet således.

Jag har hittat min hangup. Havet. Det verkar helt enkelt som att jag när en undertryckt dröm om att bli sjöman. Men jag tror att det egentligen är ett jävla oglamoröst och sjukt slitigt jobb.

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 3

Sudoku-LCD-spel. Jag tycker sudoku verkar så sjukt tråkigt, och jag skulle troligtvis vara ordentligt kass på det. Korsord är i alla fall allmänbildande. Sudoku är korsord för analfabeter. Jag kan inte komma på något som vore tråkigare att få.

Tidens tecken

De här jeansen alltså. Det finns ingen som klär i dem. Det borde vara uppenbart, men tydligen inte och det gör mig förvånad och nästan lite förbannad på människan.

No more blingin´

Ett ord vars bäst före-datum passerats sedan länge, och därför lämnas på den här sidan årsskiftet:

Bling-bling

* 2003

+ 2006

Saknad av ingen

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 2

Vilket sammanträffande!

Det var väl komiskt att Anna Sjödin avgår med orden "Jag tar ingen skit", ganska precis en vecka efter att Bengt Ohlsson skriver en krönika som startat en smärre "fittstimsdebatt 2.0", och bygger på just den meningen, om än i omskriven form. Att hon använder sig av de orden just i detta läge får mig att skratta lite inombords och tänka att "ojdå, där gav hon Bengt Ohlsson en fullträff i efterhand". Med tanke på hur hon framstått i media det gångna året, så får man om inte annat ge Bengt Ohlsson åtminstone ett observerat fall som ligger till grund för hans provokativa krönika.

Jag tycker visserligen att Ohlssons krönika är ganska lysande provocerande, men med ett faktiskt ganska relevant budskap, som dock är fullständigt no-no att ta upp till diskussion.

Det första man tänker när man tänker på Anna Sjödin, är att hon framstår som att hon fullkomligt saknar taktkänsla och förmåga till självrannsakan. Det är som att hon hamnat i en negativ spiral, och vad hon än tar sig för, så blir det fel. Det här förstod man ju redan när det begav sig, men det tar längre tid att förstå sådant om man ser sig själv som en felfri människa utsatt för en komplott, när man i själva verket tagit några lakritsshots får mycket.

Bra start på dagen

I morse när jag öppnade ytterdörren mot trapphuset slog en mycket frän odör av magsaft och ruttna prinskorvar mot mig. Jag skrynklade ihop ansiktet, vände mig mot PJ i hallen och utstötte: "Du, någon verkar ha kräkts i trapphuset". Och ja då, det var alltså uppkastat maginnehåll i trappan mellan varje våningsplan. Lite på väggarna också. Någon har varit på julbord och OD:at på Aalborg, tänkte jag, och höll andan hela vägen ner. Sen började jag gapskratta när jag äntligen kom ut på gatan. Det är oerhört roligt att en granne varit stupfull, raglat hem i natt, kräkts minst tre gånger i trapphuset, därefter glömt detta alt. bara struntat i det i fyllan, låst upp dörren och svimmat.

På plussidan: Någon skäms oerhört.
På minussidan: Grannarna kan tro att det är jag som kräkts sönder hela trapphuset.

På vägen till jobbet slumpades "Shine a light" fram igen, och det är alltså tredje gången som jag slumpmässigt hör en version av den. Det behövs inga fler tecken. "Shine a light" är månadens låt! Imorgon ska jag ta på mig hockeyutrustningen och leta julklappar till PJ. Det kommer vara ett krig där ute.

Guitar Hero 2 har införskaffats till julhelgen, och det borgar för knäglidningar över parkettrummen i jul. Det kan bli precis hur kul som helst. Jag ser fram emot julen mycket mer sedan vi avskaffade julklappshysterin inom familjen. Nu räcker det att köpa några fina saker till PJ och ge nåt användbart till barnen.

Platt-TV-peppen

Platt-TV-peppen är monumental denna höst. Är jag den enda som inte riktigt känner att platt-TV är den sista pusselbiten för evig lycka i livet? Mainstream-tidningarna eldar på med lockande rubriker om platt-TV-tester med nya spännande infallsvinklar varje dag nu:

"Julens BÄSTA platt-TV"

"Platt-TV drar mer ström än vanlig TV"

"Bildextra: Allt du vill veta om HDTV"

Främst verkar det vara Expressen och DI:s samarbete Dina Pengar som springer hemelektronikbranschens ärenden, men platt-tv-rubriker har setts i alla möjliga sammanhang vid ett antal tillfällen under hösten. Jag tycker det är så fantastiskt ointressant att jämföra teknikprylar i oändlighet och diskutera platt-TV, men om man går på vad tidningarna skriver om när inga andra nyheter finns (typ att en bonnläpp från Skara äntligen får ligga med en hårfrisörska från Dalsland) så är alla svenskars högsta önskan hösten 2006 att få se Jarl Alfredius i 200" HighDefinition Ultra TTHWW-tecnology med surroundljud 6:9%¤12X.

Man ser på kvällarna massor av blinkande platt-TV-apparater på väggarna i vår stad, abnormt stora trots att våra rum är så små och man sitter så nära skärmen att man får flimmer för ögonen när man tittar. Om jag fick välja valfritt vad jag skulle lägga 20 000 kr på just i detta nu, skulle platt-TV + hembio hamna på tidigast kanske 30:e plats. Jag fattar inte den folkliga haussen runt detta. Det är ju bara TV?

Med en fortsatt utveckling i den här riktningen kommer "Platt-TV" snart att få en plats bland egna rubriker på Expressens hemsida, såsom "Poker" fick under 2005. Någonting säger mig att hembio-nördar och pokerhajar i många avseenden är samma typ av människor. Jag menar, kolla in Minhembio.com. För mig är det helt obegripligt hur man kan presentera sig som "hembio-entusiast". Kan någon på ett pedagogiskt sätt förklara hembio-trenden?

Dagens sockerkoma i soffan

Dagens låt är Hederos & Hellbergs fantastiska cover av Rolling Stones fantastiska Shine a light, om och om och om igen.

När eliten tabbar sig

Eftersom skadeglädjen är den enda glädjen, bultar det i mitt besserwisserhjärta när jag läser eller hör saker som tyder på att elitmänniskor, speciellt journalister detta överfolk, gjort bort sig. Tre färska exempel:

1. Den enligt egen utsago drogdefensiva TV-profilen torskar på Spy Bar för ihärdigt kola-intag.

2 CRFN intervjuar Kelis i Bons novembernummer och antyder till henne att US and A består av 52 stater. Alla blandar ihop US and A:s 50 stater med antalet veckor på ett år. Och det blir extra tillfredställande att läsa för besserwissers som mig, när upphöjda skribenter gör rena faktafel i en intervju som säkerligen förberetts och efterarbetats i oändlighet.

3. Nöjesguidens månadstermometer för december hävdar att det är Anna Ternheim som har den dåliga smaken att förstöra Iron Maidens "Run to the hills" i en "finstämd" version och förkastar detta tilltag. Felet är dock att det inte är Anna Ternheim som gör det, utan Hellsongs.

Ja, sådana masktappningar och enkla faktafel hos de mest respekterade journalisterna och publikationerna gör mig skadeglad och nöjd och det får mig att känna att de inte är ouppnåeliga trots allt.

Dagens singstarlägenhetsfestsomkommer slutamedgrannarnasklagomål

Dagens låt är Gimme Shelter - Rolling Stones

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 1

Mest paradoxalt -06

Att äta julbord på Teatron är nog det mest kulturclashande jag gjort i år. Alltså 100 finansvalpar äter (visserligen nödlösning, och därmed tämligen mediokert) julbord i samma lokaler där 200 synthkids med stora svarta plastglasögon 2 timmar senare skall posera med svåra miner och låtsas uppskatta en Dj som sägs bo i ett skyttevärn i Berlin. Där står vi sen och sippar champagne och sveper shots för representationspengar, är så långt ifrån julstämning som jag kan komma.

Sen dansade jag Vasastan fram med "Dom vet ingenting om oss" i lurarna och Pengabrorsans skiva kan vara den perfekta länken mellan Springsteen -78, Ulf Lundell och Plura. Den som känner mig ve att det är det jag hyllar allra mest. Jag tror att julkonserten på Debaser kan bli helt enorm.

Ängsliga kreddpajasen

Fan vad fånig jag är egentligen. Igår tog jag mig tid att ladda ner nya skivor för första gången på evigheter, och då är det ju behändigt med de årsbästalistor som dyker upp så här års, så man liksom VET VAD MAN SKA LYSSNA PÅ. En fånig ängslig kredd-wannabe, det är jag. Sen kan man ju alltid låtsas att man lyssnat på Hot Chip, Regina Spektor, Albert Hammnod Jr, Camera Obscura, Junior boys, Magic Numbers osv sedan urminnes tider... Balanserar man upp det med en del klassiska gubbrocksskivor, så känner man sig till freds med att visa upp sitt Ipod-innehåll vintern 2006 och inte verka helt offside. Nu kommer det säkert dröja ett halvår tills jag gör nästa ängsliga uppdatering i ett svep, men jag läser och läser om alla band, och sen tycker jag att det är för meckigt att ladda ner direkt, att jag gör allt i ett svep och således ligger nåt halvår efter i alla fall.

Hade jag fått en femma för varje gång någon nämner myspace i en tidningsartikel eller intervju under senaste halvåret, hade jag varit en rik man. Vad jag inte fattar är varför "vanliga människor" prompt ska registrera sig? "Jag är kompis med Metallica, Kent, Hello Saferide och ett obskyrt punkindie-band från Warzawa" Öh, jaha? Fattar inte grejen, och fantastiskt fult är det också.

Har nu landat ett projekt som innebär att jag byter jobb efter årsskiftet, och jag tror att det kan bli mycket roligt och att jag kan få mer utrymme för kreativitet och egna idéer, och det här kommer nog helt enkelt bli väldigt roligt, men lite jobbigt också. Mycket större personligt ansvar, men också mycket större egna möjligheter. Hade två oliak grejer på gång, men fick från det ena höra att jag "anses lite för junior för rollen", hade jag fått en femma för varje gång någon sagt så när jag sökt ett jobb, eller någon kallat mig till intervju, hade jag haft en thugolapp åtminstone nu. Jag hatar att inte vara sådär intuitivt älskvärd i ett initialt skede. I alla andra lägen är det rätt skönt att inte vara intuitivt älskvärd direkt.

Ikväll ska jag på julbord på ett mycket otippat ställe. Mer om det senare i veckan. Jag kan inte komma på ett enda ställe som det känns mer motsägelsefullt att äta julbord på.

Ett adjektiv jag har vissa problem med:

Burgundisk

Chockscoop!

2 lysande exempel på att Expressen verkligen blottlägger bluffar och orättvisor i vårt samhälle:

"SVT avslöjade stora julhemlisen!" Mamma Annelie 37, rasar.

"Fusket du inte får se i TV" Frida Boisen känner sig snuvad på en prestigefull seger.