Bröstens vara eller icke vara

Alex Schulman: Jag vägrar se på ammande mammor!

(men ett par schyssta lökar på Köket är ju aldrig fel)

Bröderna Schulmans korståg mot offentliga ammerskor fortsätter i en bloggpostning på hans mycket populära blogg. Lillebror Schulman blev ju som bekant av med jobbet på Postkodlotteriet (det kan knappast ha varit någon större tragedi att bli av med ett sådant jobb) efter att ha skrivit en liknande krönika i Innerstadspress. Nu gör Alex ett upprop mot Linda Skugges amningskrönika. (Ok, nu blir det inga fler länkar i detta inlägg, känns som jag inte gör annat än länkar). Till saken.

Det är alltså skillnad på bröst och bröst i olika sammanhang och miljöer, om än så pass närbesläktade som nattklubb vs. restaurang. För varken Calle eller Alex ser på bilden ut att vara helt uppfyllda av äckel och avsmak. Och för att komma till saken: bröderna Schulman är stundtals, ganska ofta faktiskt, helt briljanta. Men det är så förbannat svårt att tolka vad de säger, om de bara är genomironiska och påhittat narcissistiska. Personer som man inte kan ta på allvar, för de kanske aldrig är allvarliga i det de säger. Nu ska kanske sägas att jag inte direkt bryr mig, jag varken mår illa av ammande mammor, eller försvarar deras rätt att få amma på offentlig plats, så sakfrågan är mig ointressant. I sammanhanget tycker jag nog att lingeriefester på Stureplans nattklubbar känns mer unket än ammande mammor.

Det intressanta i detta är att följa en beef mellan Sveriges regerande tungviktsmästare i inkonsekvens. Alltså personer som gillar att sticka ut med provokativa uttalanden eller handlingar, men sällan "orkar" förklara eller ens framhärda sin linje om de blir ifrågasatta. Jag hoppas verkligen att det här utvecklar sig till ett offentligt tjafs. Mest utmärkande är väl Skugge i det här fallet, när hon bland annat anser att hon har rätt att skriva vad hon vill, men inte behöver försvara det mot ifrågasättanden i exempelvis TV-soffor. Schulman har ett par gånger visat upp liknande inkonsekvens för att försvara saker som han hävt ur sig.

Till saken ska dock tilläggas att Schulman faktiskt verkar vara helt fantastiskt skruvad och ocensurerad i vad han säger och gör, och det är ju alltid uppfriskande. Sakfrågan i sig är alltså rätt ointressant, det mest spännande är att se Mr. och Mrs Inkonsekvens stångas med varandra, och vart det kan ta vägen. Det kan bli en mycket skruvad och underhållande "debatt". Det ser jag fram emot.

Lev ditt liv genom minnena av det

Vad fan är grejen med att ägna sitt liv åt att dokumentera vad man gör, istället för att i första hand uppleva, leva det där livet?

Vi var på Debaser ikväll och kollade in Moneybrothers mycket intensiva konsert. Det var enormt bra förstås, men jag störs något så enormt av alla som står och fotograferar oavbrutet under konserten. Jag vill inte se konserten genom någons mobildisplay. Jag hatar det.

Jag står i kanske sjunde, åttonde raden, och framför mig står 3-4 åskådare, som alltså köpt konsertbiljett för att hinna ta så många bilder som möjligt för att kuna sitta hemma och kolla på datorn.

Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur man kan låta den ultimata upplevelsen gå till spillo, för att man prioriterar att dokumentera ögonblicket. I sådana lägen hatar jag digitalkamerans genombrott och spridning. Jag vill inte stå bakom 12 pers som främst ägnar sig åt att dokumentera, snarare än att titta och uppleva vad som händer här och nu.

Är det någon som förstår vad jag menar? Ett fotografi av ett tillfälle ger kanske 5 % av helheten och känslan av att vara där på plats, känna dofterna, känna trummorna dunka i bröstet, känna trängseln och ölen som flödar. Är det värt att bränna en hel konsert av 100-procentiga upplevelser på att stå och fotografera den med sin mobiltelefon då? Jag kommer aldrig att förstår mig på de här hamstrarna som vill samla bilder, bygga upp ett lager på 200 egna bilder för att kolla på framför datorn, istället för att ta till vara på de euforiska ögonblicken just när de uppstår.

Vad fan är det för vits med att leva sitt liv genom att fanatiskt dokumentera minnena av det?

Dagens vintersolståndschampagne

Dagens låt är Moneybrother - Livet börjar här. Eller egentligen nästan vilken låt som helst på senaste skivan. Men ovan nämnda är väl kanske mest passande för fredagsrumlande fyradagarshelg med mondän livsstil och extra alltihop + 5. Vi väljer Livet börjar här på grund av fläskig Clarence Clemmons-saxofon. Hoppas på blås med hatt, bjällror, tomtegroggar och Jerry Williams ikväll och blåser på musiken så att rutorna skallrar på kontoret.

Till havs

Jag har snöat in på dokumentärer om livet för de som har havet som arbetsplats. Lite otippad och väldigt snäv genre, men jag gissar att det är någon längtan till havet som får igång mitt undermedvetna. Jag har både släkt och vänner som jobbar eller har jobbat till havs, och jag tycker det verkar vara sympatiskt och spännande att jobba till havs. Självklart har jag nåt slags romantiserad bild av det hela, men man skulle kunna säga att jag gillar havet helt enkelt, om det inte vore så att just uttrycket "älskar att vara vid havet" stulits av livsbejakande rödhåriga kvinnor som samlar drivved och tar friår.

Nåja, den här hösten har ju varit en toppensäsong sett till mitt nyidentifierade intresse för dokumentärer om livet till havs. Kustbevakarna på femman har jag redan nämnt, och jag älskar det fortfarande, PJ fattar ingenting, men det verkar nästan som att Kustbevakarna och deras patrullerande i skärgården gått om Efterlyst på min "måste-se-lista".

Det absolut bästa havsprogrammet är dock Discoverys "Deadliest catch". Det här är ännu svårare att förstå. Fiskarnas jakt på kungs- och snökrabba i Berings hav är allt jag vill se på. Jag förstår det inte själv, men det finns någon värme som är obestridlig i den dokumentärserien.

Ett sista program på havstema som jag sett ett par gånger, och som kanske inte håller samma klass som de tidigare nämnda, men ändå fullt godtagbar är SVT:s "Landgång". Och det är här man börjar fatta att det är nog helt enkelt min hang-up på havet som ligger till grund för mycket av mitt vurmande för de här programmen. Landgång är rätt mediokert i jämförelse, och jag hade aldrig kollat på det om det hade spelats in i någon annan omgivning. Havet fäller avgörandet således.

Jag har hittat min hangup. Havet. Det verkar helt enkelt som att jag när en undertryckt dröm om att bli sjöman. Men jag tror att det egentligen är ett jävla oglamoröst och sjukt slitigt jobb.

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 3

Sudoku-LCD-spel. Jag tycker sudoku verkar så sjukt tråkigt, och jag skulle troligtvis vara ordentligt kass på det. Korsord är i alla fall allmänbildande. Sudoku är korsord för analfabeter. Jag kan inte komma på något som vore tråkigare att få.

Tidens tecken

De här jeansen alltså. Det finns ingen som klär i dem. Det borde vara uppenbart, men tydligen inte och det gör mig förvånad och nästan lite förbannad på människan.

No more blingin´

Ett ord vars bäst före-datum passerats sedan länge, och därför lämnas på den här sidan årsskiftet:

Bling-bling

* 2003

+ 2006

Saknad av ingen

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 2

Vilket sammanträffande!

Det var väl komiskt att Anna Sjödin avgår med orden "Jag tar ingen skit", ganska precis en vecka efter att Bengt Ohlsson skriver en krönika som startat en smärre "fittstimsdebatt 2.0", och bygger på just den meningen, om än i omskriven form. Att hon använder sig av de orden just i detta läge får mig att skratta lite inombords och tänka att "ojdå, där gav hon Bengt Ohlsson en fullträff i efterhand". Med tanke på hur hon framstått i media det gångna året, så får man om inte annat ge Bengt Ohlsson åtminstone ett observerat fall som ligger till grund för hans provokativa krönika.

Jag tycker visserligen att Ohlssons krönika är ganska lysande provocerande, men med ett faktiskt ganska relevant budskap, som dock är fullständigt no-no att ta upp till diskussion.

Det första man tänker när man tänker på Anna Sjödin, är att hon framstår som att hon fullkomligt saknar taktkänsla och förmåga till självrannsakan. Det är som att hon hamnat i en negativ spiral, och vad hon än tar sig för, så blir det fel. Det här förstod man ju redan när det begav sig, men det tar längre tid att förstå sådant om man ser sig själv som en felfri människa utsatt för en komplott, när man i själva verket tagit några lakritsshots får mycket.

Bra start på dagen

I morse när jag öppnade ytterdörren mot trapphuset slog en mycket frän odör av magsaft och ruttna prinskorvar mot mig. Jag skrynklade ihop ansiktet, vände mig mot PJ i hallen och utstötte: "Du, någon verkar ha kräkts i trapphuset". Och ja då, det var alltså uppkastat maginnehåll i trappan mellan varje våningsplan. Lite på väggarna också. Någon har varit på julbord och OD:at på Aalborg, tänkte jag, och höll andan hela vägen ner. Sen började jag gapskratta när jag äntligen kom ut på gatan. Det är oerhört roligt att en granne varit stupfull, raglat hem i natt, kräkts minst tre gånger i trapphuset, därefter glömt detta alt. bara struntat i det i fyllan, låst upp dörren och svimmat.

På plussidan: Någon skäms oerhört.
På minussidan: Grannarna kan tro att det är jag som kräkts sönder hela trapphuset.

På vägen till jobbet slumpades "Shine a light" fram igen, och det är alltså tredje gången som jag slumpmässigt hör en version av den. Det behövs inga fler tecken. "Shine a light" är månadens låt! Imorgon ska jag ta på mig hockeyutrustningen och leta julklappar till PJ. Det kommer vara ett krig där ute.

Guitar Hero 2 har införskaffats till julhelgen, och det borgar för knäglidningar över parkettrummen i jul. Det kan bli precis hur kul som helst. Jag ser fram emot julen mycket mer sedan vi avskaffade julklappshysterin inom familjen. Nu räcker det att köpa några fina saker till PJ och ge nåt användbart till barnen.

Platt-TV-peppen

Platt-TV-peppen är monumental denna höst. Är jag den enda som inte riktigt känner att platt-TV är den sista pusselbiten för evig lycka i livet? Mainstream-tidningarna eldar på med lockande rubriker om platt-TV-tester med nya spännande infallsvinklar varje dag nu:

"Julens BÄSTA platt-TV"

"Platt-TV drar mer ström än vanlig TV"

"Bildextra: Allt du vill veta om HDTV"

Främst verkar det vara Expressen och DI:s samarbete Dina Pengar som springer hemelektronikbranschens ärenden, men platt-tv-rubriker har setts i alla möjliga sammanhang vid ett antal tillfällen under hösten. Jag tycker det är så fantastiskt ointressant att jämföra teknikprylar i oändlighet och diskutera platt-TV, men om man går på vad tidningarna skriver om när inga andra nyheter finns (typ att en bonnläpp från Skara äntligen får ligga med en hårfrisörska från Dalsland) så är alla svenskars högsta önskan hösten 2006 att få se Jarl Alfredius i 200" HighDefinition Ultra TTHWW-tecnology med surroundljud 6:9%¤12X.

Man ser på kvällarna massor av blinkande platt-TV-apparater på väggarna i vår stad, abnormt stora trots att våra rum är så små och man sitter så nära skärmen att man får flimmer för ögonen när man tittar. Om jag fick välja valfritt vad jag skulle lägga 20 000 kr på just i detta nu, skulle platt-TV + hembio hamna på tidigast kanske 30:e plats. Jag fattar inte den folkliga haussen runt detta. Det är ju bara TV?

Med en fortsatt utveckling i den här riktningen kommer "Platt-TV" snart att få en plats bland egna rubriker på Expressens hemsida, såsom "Poker" fick under 2005. Någonting säger mig att hembio-nördar och pokerhajar i många avseenden är samma typ av människor. Jag menar, kolla in Minhembio.com. För mig är det helt obegripligt hur man kan presentera sig som "hembio-entusiast". Kan någon på ett pedagogiskt sätt förklara hembio-trenden?

Dagens sockerkoma i soffan

Dagens låt är Hederos & Hellbergs fantastiska cover av Rolling Stones fantastiska Shine a light, om och om och om igen.

När eliten tabbar sig

Eftersom skadeglädjen är den enda glädjen, bultar det i mitt besserwisserhjärta när jag läser eller hör saker som tyder på att elitmänniskor, speciellt journalister detta överfolk, gjort bort sig. Tre färska exempel:

1. Den enligt egen utsago drogdefensiva TV-profilen torskar på Spy Bar för ihärdigt kola-intag.

2 CRFN intervjuar Kelis i Bons novembernummer och antyder till henne att US and A består av 52 stater. Alla blandar ihop US and A:s 50 stater med antalet veckor på ett år. Och det blir extra tillfredställande att läsa för besserwissers som mig, när upphöjda skribenter gör rena faktafel i en intervju som säkerligen förberetts och efterarbetats i oändlighet.

3. Nöjesguidens månadstermometer för december hävdar att det är Anna Ternheim som har den dåliga smaken att förstöra Iron Maidens "Run to the hills" i en "finstämd" version och förkastar detta tilltag. Felet är dock att det inte är Anna Ternheim som gör det, utan Hellsongs.

Ja, sådana masktappningar och enkla faktafel hos de mest respekterade journalisterna och publikationerna gör mig skadeglad och nöjd och det får mig att känna att de inte är ouppnåeliga trots allt.

Dagens singstarlägenhetsfestsomkommer slutamedgrannarnasklagomål

Dagens låt är Gimme Shelter - Rolling Stones

Saker ni absolut inte behöver ge mig i julklapp - del 1

Mest paradoxalt -06

Att äta julbord på Teatron är nog det mest kulturclashande jag gjort i år. Alltså 100 finansvalpar äter (visserligen nödlösning, och därmed tämligen mediokert) julbord i samma lokaler där 200 synthkids med stora svarta plastglasögon 2 timmar senare skall posera med svåra miner och låtsas uppskatta en Dj som sägs bo i ett skyttevärn i Berlin. Där står vi sen och sippar champagne och sveper shots för representationspengar, är så långt ifrån julstämning som jag kan komma.

Sen dansade jag Vasastan fram med "Dom vet ingenting om oss" i lurarna och Pengabrorsans skiva kan vara den perfekta länken mellan Springsteen -78, Ulf Lundell och Plura. Den som känner mig ve att det är det jag hyllar allra mest. Jag tror att julkonserten på Debaser kan bli helt enorm.

Ängsliga kreddpajasen

Fan vad fånig jag är egentligen. Igår tog jag mig tid att ladda ner nya skivor för första gången på evigheter, och då är det ju behändigt med de årsbästalistor som dyker upp så här års, så man liksom VET VAD MAN SKA LYSSNA PÅ. En fånig ängslig kredd-wannabe, det är jag. Sen kan man ju alltid låtsas att man lyssnat på Hot Chip, Regina Spektor, Albert Hammnod Jr, Camera Obscura, Junior boys, Magic Numbers osv sedan urminnes tider... Balanserar man upp det med en del klassiska gubbrocksskivor, så känner man sig till freds med att visa upp sitt Ipod-innehåll vintern 2006 och inte verka helt offside. Nu kommer det säkert dröja ett halvår tills jag gör nästa ängsliga uppdatering i ett svep, men jag läser och läser om alla band, och sen tycker jag att det är för meckigt att ladda ner direkt, att jag gör allt i ett svep och således ligger nåt halvår efter i alla fall.

Hade jag fått en femma för varje gång någon nämner myspace i en tidningsartikel eller intervju under senaste halvåret, hade jag varit en rik man. Vad jag inte fattar är varför "vanliga människor" prompt ska registrera sig? "Jag är kompis med Metallica, Kent, Hello Saferide och ett obskyrt punkindie-band från Warzawa" Öh, jaha? Fattar inte grejen, och fantastiskt fult är det också.

Har nu landat ett projekt som innebär att jag byter jobb efter årsskiftet, och jag tror att det kan bli mycket roligt och att jag kan få mer utrymme för kreativitet och egna idéer, och det här kommer nog helt enkelt bli väldigt roligt, men lite jobbigt också. Mycket större personligt ansvar, men också mycket större egna möjligheter. Hade två oliak grejer på gång, men fick från det ena höra att jag "anses lite för junior för rollen", hade jag fått en femma för varje gång någon sagt så när jag sökt ett jobb, eller någon kallat mig till intervju, hade jag haft en thugolapp åtminstone nu. Jag hatar att inte vara sådär intuitivt älskvärd i ett initialt skede. I alla andra lägen är det rätt skönt att inte vara intuitivt älskvärd direkt.

Ikväll ska jag på julbord på ett mycket otippat ställe. Mer om det senare i veckan. Jag kan inte komma på ett enda ställe som det känns mer motsägelsefullt att äta julbord på.

Ett adjektiv jag har vissa problem med:

Burgundisk

Chockscoop!

2 lysande exempel på att Expressen verkligen blottlägger bluffar och orättvisor i vårt samhälle:

"SVT avslöjade stora julhemlisen!" Mamma Annelie 37, rasar.

"Fusket du inte får se i TV" Frida Boisen känner sig snuvad på en prestigefull seger.

Insinuant länk-o-rama

Jag hade hoppats på att "TV-profilen" skulle skriva något om Marie Antoinette i samband med den här dubbel-kommentaren, eftersom han såg den samtidigt som vi gjorde, och verkade sitta och anteckna konstant. Men jag har inte sett till något och nu blir det väl kanske time-out om man ska tro på Flashbacks skvallerforum, och det ska man oftast i de här frågorna.

Däremot aldrig när det gäller ekonomiska resonemang. Ekonomitips-forum måste vara de mest dåraktiga källor till information som finns. Men det är en historia som vi tar en annan gång.

One simple question

Vad är grejen med att vara så här trött och håglös hela november?

När jag blir stor ska jag försöka åka söderut i mitten av oktober och inte komma tillbaks förrän slutet av mars. Varje år. Det här är ju vidrigt. Ljusterapi eller ett och annat helrör är vad som gäller, här i den hårda kalla Norden, när hösten rullar in som sen stridsvagn i din trädgård och står där och svänger med sitt rostiga eldrör under äppelträden.

Fullkomligt vidrig årstid just nu. Skulle åkt på ett jobb-event after office-hours, men avstod med hänvisning till att mitt huvud känns som att det skall implodera. Istället började jag maniskt baka kakor att ta med mig till jobbet imorgon. Fullständigt oväntat beteende av mig. Att försöka baka kaka i gasugn, för att bjuda sina kollegor på. Skyller på att jag snart troligen kommer att lämna avdelningen för nya utmaningar, samt allmän sinnesförvirring.

Snyggaste tv-programmet just nu är "Kustbevakarna". Är sucker för båtar som i hög fart skär över nattblanka fjärdar. Tröttnar tydligen aldrig på sådana bilder. Önskar mig fotoböcker i julklapp, men vill helst inte ha något alls. Gillar inte saker längre.

Vet inte vad jag ska göra med den här bloggen. Det är något med tempot och formatet som jag inte riktigt gillar. Det blir aldrig att jag skriver saker som är genomtänkta längre. Tar den enkla vägen istället, när det går. Och det gör egentligen ingen människa glad. Leder till att man inte ens reflekterar över hur man skriver, tempus osv. Jag vet inte om jag kan göra något åt det.

Kejsarens nya kläder

Att Urban Outfitters öppnat sin Stockholmsbutik är en av de största nyheterna i bloggosfären just nu. Kolla! Självklart tycker nästan alla att det är det bästa sedan skivat bröd.

Jag har ju tidigare uttalat min något skeptiska inställning till etableringen, av rent elitistiska skäl. Och jag var inne och kollade i den visserligen ganska vackra butiken i fredags, men känslan som jag skrev om ovan sitter kvar. En viktig del i Urban Outfitters attraktionskraft (för mig) sitter i att det inte funnits i Stockholm.

Därför var det extra roligt idag när vi diskuterade UO på jobbet, och en kollega ansåg att: "nja, jag kunde inte hitta något som var särskilt fint eller spännande - det kändes väl ungefär som ett 2000-talets Butterick´s, med allt kitschigt skräp". HA HA HA.

Jag kan tycka det är så skönt med folk som gör sådana sköna analyser, när alla andra är hänförda av att lilla Sverige får vara med i matchen.

En dubbel

Idag blir det en kanske inte helt klockren dubbel-lookalike:

Hiphop-magnat och Bond vs. nattklubbscheferna för Café Opera och The Plaza Club.

Två bra krönikor

Här är den jag skrev om förra fredagen, som av någon märklig anledning inte ligger uppe på aftonbladets punkt.se-site.
Alex Schulman: Jag vill skrämma gubben så han svimmar

Och så en av min favorit Bengt Ohlsson, som visserligen handlar om sådana som jag. Skeptikerna som vägrar ryckas med, och alltid hävdar avmätt att det finns annat att bry sig om. Jag skäms lite för det, men sån är jag:
Bengt Ohlsson: Skeptikerna räddare än hysterikerna

Publika matvanor

Jag har något av en hang-up på vad folk äter när de är ute på stan. Godis och glass är ok, chips och andra snacks är på fel sida gränsen, och matvaror är helt fel, och till och med lite äcklande. Jag vet inte vad det här grundar sig på, men jag mår fysiskt illa av att sitta mitt emot någon på tunnelbanan, som sitter och snaskar på en bit salami. Snickers är väl ok, en påse ostbågar är inte ok.

Folk som äter upp halva förpackningen av något de köpt redan i affären, och liksom tvingas slänga upp en öppnad och halväten förpackning russin på bandet, vad är grejen med det? Jag får avsmak. Nyss på t-banan satt en tant mitt emot mig och åt knäckebröd direkt ur förpackningen. Det vore väl fel att säga att jag får kväljningar, men det får mig att fundera på vad det är för människor som gör sånt här.

Mitt klart värsta exempel är från tiden då jag jobbade extra på Systembolaget. Varje fredag kom det in en kulturtant, något alkad, med sin ICA-kundvagn fulladdad, ätande på något hon köpt inför helgen. Hon står alltså och säger till mig vad hon hade tänkt sig, samtidigt som hon står och snaskar på en stor bit Grevé-ost, som hon brytit loss direkt ur förpackningen. Alltså, jag pallar inte med sånt.

Mat tar man med sig hem och äter hemma. Godis och glass går bra, inget annat. Är du en sån som äter halva falukorven innan du hunnit till kassan på Konsum? Hur tänker du? Förklara dig!

Sluta dalta

På tal om denna postning, har jag hört rykten om att Birgitta Ohlsson (Fp) idag ska ha hävdat att orsaken till att fler pojkar/män lyckas sämre i skolan och inte går vidare till högre utbildning, är att det daltas för mycket med pojkarna.

Ja men då så, I rest my case. Är det någon som kan bekräfta eller dementera det uttalandet?

(min åsikt i frågan om betygssystem är att man ska anpassa sig till rådande system och inte skylla sina dåliga resultat på systemfel. Att man, om man anpassar sig men ser fel i systemet, har en möjlighet att påpeka dessa fel. Jag har aldrig haft några problem med betygen, trots att jag tycker att systemet är felaktigt i vissa delar.)

En dålig människa

Det känns som att jag inte gör annat än att sitta i möten hela dagarna. Möten är så överskattade. Imorgon lär jag få veta lite mer om framtiden, men det lär inte bli klart förrän i slutet av nästa vecka, vad jag verkligen bestämmer mig för. Idag satt jag i 4 entimmesmöten, och är helt slut i huvudet.

Jag är en dålig människa. Ety, jag skrattade högt i natt när jag fick ett sms från en kompis som är i NYC som sa: "bra start! Väskorna hamnade i Östersund, vi är på Manhattan, kanske kommer de imorgon..." Obeskrivligt komiskt. Kul också att de förmodligen inte tänkt på att det är Thanksgiving nu, dvs allt är väl bommat kan tänka?

Imorse vaknade jag av att Moneybrother sjöng den här låten och Marianne Rundström verkade enligt PJ lite tänd på Anders Wendin i den efterföljande intervjun. Jag älskar låten. Låter väldigt Springsteen -75 och jag gillar hans lite slöa mörka röst. Vi slog till på biljetter till hans traditionsenliga julshow på Debaser, som vi inte lyckats komma iväg på tidigare år. Det ska bli kul. Namnet Pengabrorsan är dock sopigt och öken, sånt där som man hört fyndiga nördar replikera med, om man nämnt Moneybrother. Jag hyser lite agg för de som byter språk för saker. Typ Fredhäll blir Peacehill osv. Så fånigt.

Wish me luck for tomorrow. Jag tar eftermiddagen fri imorgon och kanske försöker blåsa lite av lönen, trots mitt ointresse för shopping. Urban Outfitters lär ha öppnat, men man vet ju att man blir besviken i en jämförelse med amerikanska varianten. Det ska om inte annat bli fantastiskt skönt att vara ledig på en vardag. Sen är det helg igen. Det är helt sjukt. Och sen är det jul och sen sommar och sen är man 37 år och nån stans längs vägen blev man den man blev.

Alltså, väskorna i Östersund. Det är SÅ roligt. Jag är en dålig människa.

Fett håller fötterna på jorden

Ibland, ganska ofta faktiskt, tänker jag så här:

Det är tur att jag är varken särskilt snygg eller vältränad, jag hade varit så sjukt osympatisk för min omgivning. Fett och komplex håller ett uppblåst ego i schack.

Flitiga flickor och stökiga pojkar

För att fortsätta på något slags jämställdhetstema så funderar jag ganska mycket på de här undersökningarna som då och då fastslår att pojkars betyg är lägre i alla ämnen förutom idrott. Man kan applicera traditionell jamställdhetsargumentation på det här problemet, det är ett av få områden där pojkar/män missgynnas, och det pratas ganska lågt om det.

Det måste ju vara en väldigt enkelt sätt att se att något är fel på skolans betygsystem? Men det pratas väldigt lite om det faktum att kraven för betygssättning gynnar flickor/missgynnar pojkar.

Hur påverkar detta exempelvis vägen in i högre utbildning? Och vad ger det för effekter i framtiden? Debatten handlar sällan om detta, snarare om att det skulle tyda på flitiga flickor och stökiga pojkar, flickornas "revansch" eller pojkarnas svårigheter att foga sig.

Men allvarligt talat, är det inte fel sätt att se på betygssättning i sådana fall, om halva befolkningen automatiskt missgynnas. Det märkliga är att man ser ett skevt betygssystem som något objektivt, definitivt och hugget i sten. DET tycker jag är märkligt.

Till detta kommer undersökningar som säger att pojkar ges lägre betyg än vad deras prestationer på nationella prov visar på. Det beror ju på att många lärare har en lite naiv syn på inlärning, där upprepning är inlärningens moder och den som gjort sin läxa bäst får bäst betyg, inte den som knäckt koden. Det är också märkligt.

Några länkar:
Länk 1
Länk 2
Länk 3

Kvinnoparkering

Artikel i Ab idag om att någon kommunpolitiker vill inskaffa speciella parkeringshus för kvinnor kvälls- och nattetid för att öka kvinnors känsla av trygghet.

Det här får mig att tänka på ett parkeringshus i Luxemburg, där min kompis nämnde att, du - de där extrabreda, rödmarkerade parkeringsplatserna bredvid handikapplatsen är till för kvinnor. Kvinnoparkering! Med extra breda rutor!

Det finns alltså parkeringsplatser för kvinnor, som instiftats för att underlätta för kvinnor att parkera, underförstått: kvinnor kör så mycket sämre än män, låt oss underlätta för dem! Det här är alltså helt sant, och skulle någon föreslå detta i Sverige skulle vederbörande schavotteras offentligt och omedelbart. Jag tror inte att jag missförståt detta, då parkeringshuset inte på något sätt var avdelat för kvinnor respektive män, som förslaget ovan anger, eller som i Schweiz. Jag uppfattade det alltså som att man från något slags myndighetshåll beslutat att det är obestridligt att kvinnor behöver mer plats att parkera på, och därför gett dem den möjligheten. Fantastiskt komiskt.

Jag tycker sådana detaljer är så intressanta. Saker och regler som i Sverige skulle vara fantastiskt politiskt inkorrekta, fullkomligt hårresande, men som i andra länder i vår direkta närhet är fullständigt självklara.

Betänk hur ovanstående artikel skulle bemötas om argumentet vore att minska antalet lackskador på männens bilar. Det finns massor av sådana där små detaljer som förvånar och intresserar mig, och hur man accepterar olika icke politiskt korrekta beslut på olika vis i olika länder. Och märkliga regler och lagar och sedvanor som får mig att fnissa utifrån mitt svenska perspektiv. Nu kanske jag lät som någon 19-årig backpacker som bara ääälskar att möta nya kulturer genom att resa med ryggsäck, men det är inte det jag menar. Bara sådana små absurditeter i andra länder som i stort sett är lika i övrigt.

Van Morrisson-vibbar

Det-här-är-sånt-jag-behöver-en-måndag-i-november-med-mörker-från-morgon-till-kväll-och-missad-tvättid-på-grund-av-att-vi-båda-tvingades-jobba-ikväll-så-att-jag-bara-hann-hem-för-att-paniktvätta-underkläderna-som-nu-hänger-överallt-i-hela-lägenheten-och-försöker-torka-och-jag-skulle-behöva-klippa-mig-innan-veckan-är-över-men-jag-tycker-det-är-en-ganska-jobbig-ångestgrej-att-boka-frisörstid-men-skönt-när-det-väl-är-gjort. Då är det fint att hitta sån här fin musik på Fredrik Virtanens blogg.

Ensam är roligast

TV4 säger: Time Out - den roligaste TV-frågesporten om sport!
Jag säger: Finns det någon annan TV-frågesport om sport?

Music

Igår förmiddag: Suede - Animal Nitrate. 90-talets snyggaste novembergitarrer.

I bussen genom stockholmsinfarkten: Radiohead - Where I end and you begin.

Igår kväll: Anna Ternheim - I Say No (naked version) genom ösregnet över Nybroplan, Strandvägen fram mot trafiken rött gult vitt blänkande i vattendropparna.

I natt: Fedde le Grand - Put your hands up for Detroit. Bästa idiotdiscon för 2006. Hela havet stormar i 200 db genom hotellets källare.

Idag: Lasse Winnerbäck & Anna Ternheim - Elegi

Jonny var Evas hjärtas låga

Where do I sign?

Jag vet att jag tidigare skrivit något dumt om bröderna Schulmans existensberättigande, men är inte mer principfast än att jag kan ändra mig. Alexander Schulmans blogg är den bästa just nu, och hans krönika i dagens punkt.se är något som jag skulle kunnat skriva under på (och på sätt och vis redan gjort på annan plats), om att alla har ett visst mått av sjukhet i hjärnan, men att vi alla dämpar det för att funka normalt . Den finns inte på nätet än, men jag lägger väl upp en länk när den finns där. Jag älskar hans provokationer och hyfsat ocensurerat sjuka hjärna, och det är ofta sånt som jag själv gärna har lust att skriva ibland, men stoppar mig själv från att göra. (ex. hade länge planer på att lägga upp en top 10-lista "De sämsta bloggarna jag ändå fortsätter läsa", men insåg att det skulle bli så många sårade bloggerskor där ute, och kommentarsfältet skulle bli översvämmat av motattacker. Jag är rätt snäll egentligen.)

I övrigt sitter jag i ett moment 22 för tillfället. Har två olika saker på gång samtidigt, och skulle vilja lämna den ena uppdragsgivaren som referens för det andra jobbet, men denna uppdragsgivare som jag ligger i förhandling med är inte medveten om att jag samtidigt har annat på gång, och jag är mest intresserad av det första alternativet. Det är nästan i ett sådant skede att det handlar om vem jag skriver under för. Men allt hänger i luften och jag kan inte förklara detta moment 22 mer konkret än så just nu. Det är lite påfrestande för en kontrollfreak att inte veta vad det blir av detta. Men om några veckor vet jag förhoppningsvis mer. Förhoppningsvis får jag det nya uppdraget, och kan tacka nej till det andra, men då vet jag att den andra uppdragsgivaren kommer att bli besviken för att jag inte nämnt att jag har annat på gång. Nåja, i karriären är man bara sig själv närmast. Det här löser sig nog bra till slut. Where do I sign?

Snart: Andra gräsänklingshelgen i rad. De tär på hälsan.

En tant som är både kul och skarp

"Landshövdingen först. Hon hade inbjudits och deltog i en älgjakt ordnad av skogsföretaget SCA. Samma företag fick sin älgkvot utökad med fem djur efter beslut av länsstyrelsen.

För en stockholmare som jag verkar det inte precis som en förmån att ta sig ut i skogen i blöta och kyla för att vänta på en älg som kanske aldrig kommer. Men så kan förstås inte en landshövding resonera, hon ska hålla sig väl med länets invånare, främja deras intressen. Och i Jämtland hör definitivt skogen till dem."

/ Barbro Hedvall, DN 15/11

Som bröder

Jag såg Sigge Eklund på Virtanens talkshow igår, och han är ju något av en favorit (sedan han började länka till min blogg - haha), och då slog det mig hur väldigt lika han och Daniel Collert är. Det handlar inte bara om det där snygga dandy-utseendet, det finns massor att gräva i där, men det känns inte riktigt hyggligt att göra sådana spekulationer så här offentligt. Men ju mer jag tänker på det, desto fler gemensamma nämnare ser jag.

Jag utmanar DIG!

Nu är det dags för en sån här spännande BLOGGUTMANING från mig till er.

Jag utmanar er att sluta skriva trötta och trista egotrippade listningar av era känslor, kläder, parfymer, könssjukdomar och husdjur just idag, ni vet de här halvfabricerade egotrippslistorna som grasserar genom bloggosfären som australiensiska eller kaliforniska markbränder. Slöseri med kilobytes i cyberspace.

Ok här är varför: Ingen bryr sig förutom den som får göra listan om sig själv. Digitaliserade egotrippar. Det är helt enkelt astråkigt för andra. Och min fråga är: är det ens kul för den som gör det? Egolistor=boring.

Utmanade: Alla som känner sig träffade. Överallt. Hela tiden. OK?

Veckans sub-genre

Tillbringar söndagen i soffan, lyssnandes på min absoluta favoritgenre för tillfället. Oväntade covers som får mig att tycka om låtar som tidigare förpackats på annat sätt, och då gått mig förbi.

Klassikern i sammanhanget är Travis version av Britneys "Hit me baby one more time". Nu har Marit Bergman gjort en ganska utmärkt coverversion av en annan av Disneygängets medlemmar, Justin Timberlakes "My love" (originalet är f ö kanske höstens bästa låt). Anna Ternheims version av Bowies "China girl" är ett annat utmärkt exempel på när man skalar av tjafset och litar på låten.

Jag är ganska väl medveten om att jag i det här avseendet är jävligt lättlurad, jag sänker garden så fort någon presenterar något med bara gitarr eller piano, utan effekter, trumloopar eller baklängebeats. Det är på något sätt lite fånigt att jag tar sådant för mer riktigt än låtar med mer avancerad produktion och instrumentering. Men det är därför som jag gillar den här lilla subgenren så mycket, för att den får mig att upptäcka låtar på ett annat vis än den originallåt som man hört tills öronen ramlat av. Sådant som jag i vissa fall avfärdat som värdelöst och glättigt kan bli fantastiskt bra om man rensar bort den polerade ytan.

Därför vill jag knyta ihop den här säcken med att länka till Buster, som är helt fantastisk på att välja låtar som man kan göra något nytt av. Här är Buster.

Går Jocke i täten, då följer man

Först kände jag mig knäckt och nedstämd över det här med klimathotet. Sen såg jag att Joakim Geigert skrivit på uppropet. Och då fylldes jag av tillförsikt och framtidstro. Det här kommer ordna sig.

Herr Svår ryter till

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att Lasse Winnerbäck är ganska mesig. Idag skriver han en debattartikel i DN, där han tar kraftfull ställning. Han kommer inte att tillåta TV4 att göra reklam för hans gamla greatest hits, som behöver en försäljningsboost lagom till jul. Wow. Det gäller att ta verkligen stäma i bäcken mot orättvisorna i samhället!

OK, en kort jämförelse med de artister som han anses efterträda: Springsteen hjälpte John Kerry i valrörelsen och kritiserar Bush utrikes- och inrikespolitik i snart sagt varje intervju, Lundell tog ställning mot Balkankriget genom att vara en av initiativtagarna till Ship to Bosnia. Lasse går i våldsam klinch med Idol-Kishti och Clabbe. See the difference?

Det är inget konstigt med att ha olika perspektiv på tillvaron och existensen och samhället. Eftersom Lasse lever på de 22-åriga högskoletjejerna så är det naturligt att han också engagerar sig i något som berör dem. Men är det inte typ...2 år för sent? Jag gillar inte folk som slår in redan inslagna dörrar. Är det inte ett rätt fånigt statement: "Ni får inte göra reklam för min skiva, men hörrni förresten min skiva finns att köpa, greatest hits är det, bästa julklappen ever, jag lovar."

Jag tror inte det blev mer än så här för Lasse. Jag hade hoppats, men det finns inget mer att säga där. Inget mer att brinna för. Och han har redan formulerat det själv:

Jag glider ifrån allt

Vad var jag en gång?

Jag förlorar mitt fokus

Vad drömde jag om?

Jag har lånat av banken

Jag har säkerhetsdörr

Jag skulle aldrig få säga

Att det var enklare förr

Jag ser mig i spegeln

Det är en dålig dag

Är det honom jag känner?

Är det han som är jag?

Alltså, det är inget fel i att inte ha så mycket att säga, men det finns INGET som är mer patetiskt än att försöka krysta fram något slags samhällsengagemang som inte finns egentligen. Ett påhittat socialt patos är sämre än avsaknad av socialt patos. Och, hej jag är inte bättre, som helt och hållet anser att Idol-juryn fyller en rätt bra funktion i en nation där allemansrätt råder på alla plan.

Lasse verkar inte ha förstått att artister med något slags egna visioner inte behöver Idol. Idol behöver konsulter som kan kränga låtar, inte musiker och konstnärer. Och därför är det också naturligt att han relaterar till sin eget förmodade misslyckande framför en Idoljury. Han är ju också en artist utan något att säga.

Värsta sortens förnedringsTV

Att vara med i nya programmet Lyxfällan på TV3, skulle för mig vara den värsta sortens offentliga förnedring som jag kan komma på.

Folk som inte har koll på sin ekonomi, jag fattar det inte. Det finns inget charmigt med att shoppa upp hela lönen innan månaden börjat, det finns inget charmigt med "att räddas av sitt kreditkort", det finns inget charmigt med att fylla sitt hem med prylar som man aldrig nyttjar. Det är för mig idioti.

Nu för tiden (när jag jobbar) så får jag den största tillfredställelsen av att se pengar växa på ett konto. Att lägga på hög för större inköp. Att inte köpa saker bara för att jag har möjligheten. Jag tror att det kanske är på grund av den här inställningen som jag läser shoppingbloggar som fan läser Bibeln, när man ser hur min generation konsumerar ihjäl sig bara för att få visa upp en uppdaterad yta. Den som man får presenterad varje helgkväll, mattpudrad, parfymerad och fönad vid en Stureplansk bardisk. Med helgmasken på syns inte hur många kvällar man måste jobba svart för att få ihop till en flaska champagne för att köpa imagen för att komma in på stället nästa helg, för att få uppmärksamhet... Åh. Trött blir man.

Så förnedrande att vara med i TV och tvingas erkänna att man inte riktigt har råd med den yta som man vill visa upp, att allt bara är ett luftslott. Det är den ultimata förnedringen för mig.

Jagshemasch!

Dagens skiva är Lundells "På andra sidan drömmarna" disc 2. Ypperlig en dag som denna då vidrigt snöfall droppar över Norrmalmstorg. Jag klarar inte av högstadievibbarna som jag får av alla rutiga skjortor i affärerna. Provade några idag, och flyttades snabbt tillbaka till tiden då Nirvanas Unplugged var världens bästa skiva osv. Did not wanna go there yet.

Ikväll ska jag äntligen se Borat-filmen med några glada vänner. Den verkar helt fantastisk, och jag har längtat länge efter den här dagen, så mycket som jag skrivit om Borat. Det ska bli kul.

Därefter sen middag på ett bättre etablissemang, där det lär bli en så kallad "direktörsfylla". Dvs man sitter till bords på en klassisk restaurang, äter och dricker gott, plockar in en massa olika sorters drickbart under en lång sittning, märker först när man ställer sig upp att man är påverkad, då man går rakt ut till en taxi som tar en hem. Viktigt är alltså att bara umgås med sitt sällskap, inget mingel. Den här kvällen kan bli hur bra som helst.

We´ll have fun fun fun ´til the daddy takes the T-bird away.

Enlighten me! Remoisturize me!

Ett ord som jag inte pegriper mig på: Återfukta.

Skillnad mellan fukt och återfukt?

Allt jag begär

En veranda mot havet i ett otillgängligt hus längs bergen ovan Theoule sur Mer, är allt jag begär. Ska det va så jävla svårt?

19th nervous breakdown

Alltså vad gör man i det här landet? Jag är redan trött på vintern. Pratade med en kompis igår. Han bor i södra Frankrike och satt med fönstren öppna. Hade badat i havet i söndags. Vad gör vi i det här landet?

Känner mig nervig inför framtiden. Lite nya utmaningar på gång, men allt hänger i luften och sånt kan göra mig tokig och framför allt ofokuserad på vad jag håller på med. Ska på en intervju imorgon i alla fall, och jag tror det verkar som att jag letar efter nya jobb hela tiden, men aldrig får några. Så är dock inte fallet, men äh jag orkar inte förklara. Hur som helst kommer jag att byta arbetsuppgifter efter nyår, på ett eller annat sätt. Det ger bra förhandlingsläge, att spela ut två intresserade arbetsgivare mot varandra. Måste röra på mig, kan inte växa fast här understimulerad och överhopad av jobb. Mycket jobb ger inte automatiskt stimulans. Det vet snöröjarna i Stockholms Stad, och det vet jag. Därför känns det bra att bryta lite ny mark och vakna ur dvalan. Men som sagt, inte klart än. Jobbigt läge dock att jag inte informerat min chef om hur läget är, och nu är han på resande fot, och jag hinner inte informera honom innan jag kanske måste ange honom som referens. Inte bra läge.

Nu har de flesta plockat bort sina rosa band från kragen. Det är ganska komiskt vilket konstigt genomslag sådana jippon har. Halloween, Kanelbullens dag, Rosa Bandet bla bla bla varför är det alltid samma typ av människor som är mottagliga för lobby-aktviteter. Det är samma typ av personer som har rosa band, som firar Halloween, som går ut och äter årets enda restaurangmiddag på Alla hjärtans dag, som köper alla de här sakerna. Jag föraktar sånt lite grann. Men det låter bara bittert. En ungjävel ringde på igår och körde Trick or treat. Vi hade inget godis hemma sa jag (hatar tiggande småungar, inte gulligt), ungjäveln hämtar en massa reklam och mular ner genom brevinkastet, springer fram och tillbaka och ringer på dörren i ett par minuter. Hade stor lust att slänga ut honom i snödrivorna på innergården.

En sak till. Tidningen Connoisseur har genomfört en "miljonärsenkät". "Så lever miljonärerna". Alla som gjort en anonym enkät i sådana här sammanhang, vet att folk brer på, speciellt när det gäller att skryta. Tänk drogvane-enkäter i högstadiet där det framkommer att 3/10 röker crack på håltimmarna. Tiltat utfall, skulle man kunna säga. 800 miljonärer har tydligen svarat. Vilka tror ni har svarat? Är det ett representativt urval? Varför bryr jag mig? Kanske för att sådana här nonsensundersökningar får sånt genomslag. Jag hatar det. Och jag ta gärna en titt bland kommentarerna till artikeln, och slås av hur många idioter det sitter bakom tangentborden i Sverige. Alltid lika nedslående att de som hörs mest är de som har minst att säga.

Nåväl, jag ser mycket fram emot helgen. Jag är inte så här bitter egentligen. Bitterheten slutar NU.

PS. Vet inte om det framgick, men Fråga SolBrith här nedan är alltså autentiska klipp från Aftonbladets Söndagsbilaga. I shit you not. Det finns så gott om dårar i fårskocken. DS.

Fråga SolBrith - del 3

Sierskan Solbrith Rönnqvist svarar på dina frågor. Skicka ett handskrivet brev till Aftonbladet Söndag. Glöm inte att uppge födelsedatum för alla inblandade. OBS! Endast en fråga per person. Många vill ha hjälp av SolBrith! Av utrymmesskäl kan hon tyvärr inte besvara alla frågor.

Måste jag skilja mig?
Kommer det här helvetet att ta slut? Min man sedan trettio år tillbaka söver sig varje kväll genom att tillfredställa sig själv i mörkret under täcket. Detta stör min sömn och inga diskussioner hjälper. Han påstår att jag fantiserar, men prasslet och sängens rörelser talar sitt tydliga språk. Kommer detta att upphöra någon gång, eller måste jag lämna honom? Jag orkar inte mycket länge till.

Solbrith: Din man kan inte sluta med att "pyssla om" sig själv. Eftersom du inte får något gehör så inred ett eget rum där du kan sova ostört. När han frågar varför så förklara för honom än en gång.

Fråga SolBrith - del 2

Sierskan Solbrith Rönnqvist svarar på dina frågor. Skicka ett handskrivet brev till Aftonbladet Söndag. Glöm inte att uppge födelsedatum för alla inblandade. OBS! Endast en fråga per person. Många vill ha hjälp av SolBrith! Av utrymmesskäl kan hon tyvärr inte besvara alla frågor.

När blir vår stuga såld?
Vi har en åretruntstuga. Den har varit ute till försäljning sedan juni. Kommer vi att få stugan såld? Vi börjar känna oss lite stressade av detta.

Solbrith: Byt mäklare och gå ner i pris så blir nog stugan såld till våren eller sommaren.

Fråga SolBrith - del 1

Sierskan Solbrith Rönnqvist svarar på dina frågor. Skicka ett handskrivet brev till Aftonbladet Söndag. Glöm inte att uppge födelsedatum för alla inblandade. OBS! Endast en fråga per person. Många vill ha hjälp av SolBrith! Av utrymmesskäl kan hon tyvärr inte besvara alla frågor.

Blev jag lurad på min fågel?
Har jag blivit grundlurad? En kvinna skulle köpa min fågel för 3000 kr. och bur för 1000 kr. på avbetalning. Inga papper skrevs. Varje gång jag ringde så hade hon olika anledningar till att skjuta upp betalningen. Till slut ville jag ha tillbaka fågeln, men då slutade hon svara i telefon helt och hållet och öppnade inte dörren. Nu, efter två månader, påstår hon att jag ska betala henne för inackorderingen om jag vill ha fågeln tillbaka! Hon säger det på telefonsvararen - jag kan fortfarande inte kontakt med henne. Kan du ser hur det här löser sig? Har jag blivit blåst på både pengarna och fågeln?

SolBrith: Du har varit för godtrogen. Några pengar får du tyvärr inte för fågeln. Ingen polis eller advokat i världen kan hjälpa dig.

The past, present and future of rock.

Springsteen igår var precis så bra som jag visste att det skulle bli. Jag vet inte, men den mannen kan skiten alltså. Det är så imponerande att lyckas få styrsel på den där enorma energin och spelglädjen till en akustiskt svängande ångvält av blås, stråkar, gitarrer och rytm. Det är så jävla bra och professionellt och kommer av sådan kärlek till musiken och respelt till tidigare generationer att ingen kan tycka illa om det här.

Jag skrev för länge sedan om hur det här kunde bli på skiva, och live blir det allt det där som jag hoppades på och lite till. Jag behöver inte se något annat känns det som, det kan inte bli bättre show än så här.

Min enda invändning för gårdagens konsert är att inga förklaringar gavs till historierna bakom de här gamla låtarna, något som fanns med sist, och som gav en helt annan tyngd åt berättelserna och ursprunget bakom de allvarliga historierna. Igår var det show och en fantastisk fest. Men ursprunget till det här är inte fest (om man inte ser det som att man i den amerikanska historien använt musikens samlande kraft som krishantering). Det är därför som en låt som How can a poor man stand such times and live? blir det viktigaste slagträet i en inrikespolitisk debatt i USA. Då brinner det på ett annat sätt i Springsteens ögon, då är det på riktigt. Och bandet samlar upp energin till en monumental refräng som bara kör över en.
Lyssna lite på försnacket och texten och inse hur jävla förbannad man måste vara för att skriva en sån här text



The River och Atlantic city är de av Springsteens egna historier som anknyter bra till denna americana-tradition, och versionerna från igår var verkligen fantastiska. Det är sånt här som får mig att vilja lära mig allt om den amerikanska historien. Jag kan inte sätta fingret på det.

Det var fantastiskt bra igår. Det var fantastiskt bra i maj. Men det var det på helt olika sätt. Jag kan inte se någon som är bättre på det här med scenperformance än Springsteen. Jag tvivlar på att det finns.

Bla bla

Om jag fick välja och möjlighet fanns, skulle jag nog gå på en livekonsert i veckan (förutsatt att det fanns 52 artister som jag vill se, och att de hade så pass skilda turnéscheman att det funkade.) I love it. Det är kanske det bästa jag vet. Därför är det också så omtumlande att se Anna Ternheim blygt titta upp och säga, tack ni är fantastiska, men nä, det är hon som är fantastisk. Vi hade platser på andra raden och det kändes ju verkligen som att sitta mitt på scen. Jag gillar Ternheim bäst ensam med en gitarr eller piano, och det gavs några sådana tillfällen också, och faktiskt är det nog det jag gillar bäst. Jag älskar Tomas Andersson Wij också, och han är väldigt bra live. Risken är dock att han aldrig kommer ur det där pekoralangränsande nostalgiska rotandet i barndomsminnen som han gjort i 3-4 skivor nu. På det viset visar Anna Ternheim en helt annan bredd. Det kändes ganska småborgerligt med en publik som måste vara det mest homogena jag någnsin skådat i publikväg. Flickvän/pojkvän mellan 20-30, med liten lägenhet i city eller närförort och tresiffrigt antal högskolepoäng i något samhällsvetenskapligt ämne. Och eftersom vi satt på andra raden hade vi också en hel del freaks runtom, de något äldre män som går ensamma på konsert, och har någon lite osmaklig hangup på kvinnliga artister. Jag ska inte försöka förklara det mer, men man vet när man ser en. Mycket bra konsert var det hur som helst.

Imorgon blir det Springsteen på Globen, och det blir ståplats vilket jag hoppas skänker mer liv till konserten. Det kommer bli en mycket bra konsert på ett helt annat sätt. Springsteen är den bästa showman jag sett, och stora arenor är hans element. Ser också mycket fram emot att få höra Mary don´t you weep live, och hela den här energichocken som den här showen utgör. Ser ut som att jag blir själv, då PJ måste jobba och de andra tilltänkta fått förhinder på olika vis. Får försöka sälja biljetten utanför. Och vips så går jag själv på konsert, och är en sån där osmaklig konsertgubbe. Oops.

Vi såg Babel på Nybrogatan idag. Jag gillade den, även om den gör en illa till mods. Lite lik Crash. Jag gillade musikläggningen, som var mycket snyggt gjord. Jag gillar Astoria-biograferna. Så mycket snyggare än SF-biograferna. Hoppas de inte går i konkurs. Hade avverkat stora Djurgårdsvarvet innan. Höstsöndag deluxe.

Snart åker alla jag känner utomlands, och jag blir ensam kvar hemma. Det käns trist, men kanske lite kul ändå, att göra saker jag inte längre gör så ofta på helgerna. Helst skulle jag också vilja åka till Madrid, Mauritius, Thaland och New York, men jag blir kvar hemma i novembermörkret, och börjar smida planer om en ny tjänst som jag troligen kommer att få. Det känns spännande och motiverande att gå till jobbet för första gången på länge.

Mitt sommarlov

cap d´Antibes

Ålands hav

Landskrona

Österlen

Åland

Dagens bildextra

Det här var ju dagens roligaste, inte så svårt nu när det stora novembervemodet rullar in. Regn från morgon till kväll, mörkt och grått och allmänt introvert väder.

Alltså, vem kommer på att man ska göra en flashanimation innehållande Peter Swartling i Lars Adaktussons, Gandalfs, Elisabeth Höglunds eller Darins frisyr? Jag undrar liksom hur det går till? Någon som har en timme över och svänger ihop nåt skoj, eller har man fördelat det här jobbet på ett redaktionsmöte, kort sagt: hur går det till när sånt här hamnar på Aftonbladets förstasida?

Dagens störigaste: Att det ska vara så förbannat svårt att få tag i restaurangpersonal för bordsbokning. Först upptaget i två timmar, sedan inget svar. Och inga bokningar via nätet. Det här med krögares teknikskepticism har jag tjafsat om tusen gånger förr. Det är så värdelöst att det inte ska vara enkelt att boka ett jävla bord för att få göra av med lite pengar. Det här med krögare utan känsla för service är något man skulle kunna skriva en lång bok om.

We´re living hand to mouth

Ännu mer läsarservice, i allmänbildande syfte, men det är ju så enkelt med Youtube, världens näst bästa uppfinning efter O´boy.

Nu är det här kanske femte inlägget någonsin i denna blog som avhandlar Saul Williams låt, men jag måste bara delge den som missat kanske den coolaste snyggaste svängigaste covern som någonsin gjorts. Sveriges coolaste brudar Robyn och Jenny Wilson framför "List of demands" (alltså, den första låten i Hives-medleyt nedan) med fyrhändigt pianospel, en liten synttrumma och handklapp som ackompanjemang. Sjukt häftigt. Pang!

Till Buster

The Hives spelar medley av deras eget urval av de senaste 10 årens hits i Musikbyråns 10-årsjubileum. OBS: håll för öronen i refrängen av Hey ya!

Höstens mediakomet

Ikväll startade en ny astråkig dokusåpa i TV4. Och det formatet känns ju verkligen hett hösten 2006. Två lag tävlar mot varandra i någon otillgänglig miljö, någon slås ut ibland och till slut handlar allt om pakter och sen får någon en halv miljon och ett halvårs barjobb runt om i Sverige. Gäsp.

Det här känns som en riktig c-dokusåpa, minst fem år för sent, och castingen är därefter. Medverkar gör bland annat en gammal Linda Rosing-pojkvän (Jacob "Jay" Jakobsson) och så den kille som det här inlägget ska komma att handla om. Höstens verkliga mediakomet. Jag har denna höst hittills sett honom i kvalitetsproduktioner som:
- Fling i TV3
- Klasskampen i TV6
och nu alltså Trälen i TV4.

Han har en egen blogg också. Den ger en väldigt spännande inblick i hans flärdfulla överklassliv (ehe...), även om den verkar saligt insomnad nu sedan han hoppade på det här med Trälen. Han jobbar enligt uppgift som "nöjeskonsult, med events och sponsring", arbetsgivare oklar. Helt klart står att han inte bangar lite mediatid, trots att de här realityshowerna nu kommit ner till fjärde- och femtesorteringen av "intressanta personer", som vill ställa upp.

En viktig del i approachen verkar vara att arbeta upp nåt slags illusion av överklasstillhörighet. Nädu "von Mingel", den går inte, klassisk mediakåthet är vad det handlar om. Jag tror inte vi kommer få se någon medial framgångssaga a´la Robinson-Emma för den här snubben. Men all heder åt honom som inte tvekar det minsta att sälja sig till lytesunderhållning.

Detta fellow readers, är ett clear-cut case av att synas utan att verka.

"Lär man sig tre ackord kan man ha hur kul som helst"

Alltså, Musikbyråns 10-årssändning är så sjukt bra TV. Makes me wanna start paying tv-licensen. Public service och allt det där. The Hives sjuka medley som inleddes med den för trogna läsare välkända "List of demands" via alla möjliga hits fram till paradnumret Hate to say I told you so (snart på ett Youtube nära dig). Det här skulle jag vilja ha inspelat för att ta fram och orka kolla på hela sändningen nån gång. Mycket guld som finns i SVT:s arkiv.

En rolig mening

DN På Stan är ett av mina eviga trätoämnen. Den är helt enkelt inte alls bra. Bara ointressant. Ändå fortsätter jag alltså läsa den varje vecka, i förhoppningen att den ska ha något att komma med. (ett beteende som är återkommande i mitt liv, gäller även bloggar). I veckans stora coverstory avhandlas stadens trådlösa bredbandshotspots, och det här är ju en väldigt rolig mening mitt i allt detta. Som om den vore tagen direkt ur en PRO-tidning eller liknande. I give you:

"På Sveavägen 75 ligger det rockiga hamburgerstället Hard Rock Café. Just nu
skriker Springsteen ut från ett dussin platta skärmar att han är född i USA,
född i USA, "born in the USA".

Alltså, den meningen är väldigt komisk på något sätt. Tagen ur en tidning med stetoskopet mot storstans pulserande nöjesliv.

Dagens låt

Dagens låt gör storstilad comeback. Sitter på jobbet och intensivlyssnar:

The Penguin Café - Music for a found harmonium

Klart slut. Snart hemgång.

Vänta nu Göran!

Göran Persson uttalar sig i TV4:s Nyheterna om faktumet att nye finansministern Anders Borg betalat svart för städning och barnpassning:

"Ja, jag är mycket bekymrad över läget. Jag vet att JAG skulle aldrig kunna
ha en finansminister som gjort något sådant."

Göran har uppenbarligen glömt det här?

Spännande för övrigt att historien upprepar sig, oppositionen då liksom nu förnekar sig inte:

- "Han kan aldrig slippa undan sitt ansvar" - Borgerliga krav på Ringholms avgång.

Jag säger det än en gång: Sverige är inte världens bästa land. Svenskarna är inte världens ärligaste människor. Det svenska samhället är inte det minst korrupta i hela världen. Det verkar göra så ont varje gång som detta blir uppenbart för folk som fortfarande tror det.

Hyckleri och pajkastning, det är vad den politiska debatten handlar om. Är det konstigt att man tröttnar?

Listfilosofi

Om man är med på en utelista, vad är då sämst: att ligga etta på utelistan eller att ligga trea på utelistan? Etta = mest ute, trea = knappt ute? Eller etta = minst ute, trea = sjukt ute?

Jag blir inte klok på det här.

Stegö-Chiló-effekten

Ha ha.

TV-licensavgiften är alltså den hetaste inrikespolitiska frågan sedan valet, och kulturministerns licenssmitande har tydligen resulterat i att cirka 6300 personer anmält tv-innehav den gångna veckan. En uppseendeväckande andel av de här 6300 personerna är tydligen på ett eller annat sätt offentliga, varför DN nu publicerar något som kan liknas vid kvällspressens "Vi har hela hemliga listan!".

Vill du rena ditt samvete? Betala tv-licensen. Skärpt tvavgiftskontroll genomförs just nu i de övre samhällsskikten. Hälsningar Radiotjänst. Obetald tvlicens kan tvivelsutan fälla krokben på din karriär.

Den nya kulturministern har alltså på bara en vecka ökat betalningsviljan för denna förlegade licens med säkert flera hundra procent. 6300 x 1600 kr = drygt 10 MSEK per år i ökade licenspengar! Vilken outstanding performance! Ett lysande kampanjutfall, om än genom en något okonventionell metod. Man kan säga att den nya kulturministern gjort rivstart i ambitionen att öka betalningsviljan för tv-licensen, något som Paggan tydligen aldrig riktigt klarade.

Fåniga fåniga Sverige där debatten så ofta har så lätt att förloras ut i högst marginella företeelser.

I had skin like leather and the diamond-hard look of a cobra

1. Senapsgult är innefärgen i höst. Alla som sett ett par Filippa K-stretchjeans utan fickor i senaspgult gå genom en högstadiekorridor vet att det endast kan vara uteslutningsmetoden som gör senapsgult till en innefärg. Typ, alla färger är slut, vi tar senapsgult och plommonlila innan nästa varv på färgskalan börjar.

2. Har haft en produktiv vecka: köpt lägenhet, sökt nytt jobb, flugit RyanAir, fått tillbaka en kamera från reparation. Osv.

3 Har haft en vidrig jobbvecka. Avslutades med att en dansk skällde ut mig efter noter, så att jag satt och skakade typ en kvart efteråt. Visserligen hade han fel, men sådan oförvrängd ilska tvingas man sällan bemöta in person.

4. Peppen inför Borat-filmen är fortfarande olidligt hög. Kanske ännu högre än tidigare.

5. TAW skall enligt rykten vara förband till Anna Ternheim. En bra kväll blev genast ännu bättre. Även om jag tycker att Ternheims debut är klart starkare än nya skivan.

6. Carreca bjuckar på det som just ikväll känns som bästa låten nånsin, i bästa versionen nånsin. Alltså själva essensen av rock´n´rollen och var Håkan Hellströms och Moneybrothers scenshower kommer ifrån. Alla måste kolla, om inte annat i rent allmänbildningssyfte. Enjoy fellow readers. (ps: om inte annat kan ni väl kolla in gitarrduellen från ca 3:30 och framåt. Jag dör och flinar fånigt av sånt.)

Stating the obvious

Nu ska jag säga ett par självklara saker (som vanligt, kanske någon anser då...). Det handlar om det här med att betala skatter och avgifter, och kanske framför allt att klaga på att skatter över huvud taget finns.

En av sakerna som man tröttnat på för mycket länge sedan är det sedvanliga moderata snacket om skatterna. "Världens högsta skattetryck" är ett uttryck jag hört så många gånger att jag numera är immun. Jag tror inte ens att det stämmer, även om skatterna i Sverige är rätt höga så är det på intet sätt några ockernivåer i jämförelse med andra jämförbara nationer.

OK, nu till min tes: Oavsett hur låga skatter vi har i Sverige, kommer folk att mena att de är för höga. Det handlar om att känna sig bestulen, om det så skulle handla om en inkomstskatt på 2%. Vissa människor är sådana bara, och jag tror inte ens att skalan för betalningsvilja kontra skattenivå är särskilt linjärt avtagande inom rimliga intervall. Vissa hatar att betala mer än de (för tillfället) plockar ut. Jag vet inte hur många miljoner gånger jag diskuterat detta med kollegor, kompisar eller rena idioter.

Jag kan hålla med om det absurda i att betala sjuka skatter och ändå inte kunna räkna med en effektiv vård, en sjukt bra skola eller ett tryggt åldrande. Effektivitetsmåttet för de använda skattekronorna är skrattretande låg, och det är något som gör en förbannad. Men debatten handlar nästan alltid enbart om att skatterna är höga. Alltså inte som i "höga i förhållande till vad man får för dem", utan bara rent allmänt "höga". Så uppfattar i alla fall inte jag debatten om skatterna.

Det är irriterande att man i ett högskatteland skall behöva skaffa privata försäkringar ovanpå det skattefinansierade, för att kunna räkna med god vård när man behöver, privatskolor för barnen och ett hyggligt pensionärsboende. Att betala skatt kan väl vara så häftigt som Mona ville få det till, men det är helt värdelöst om man inte kan räkna med att dessa skatter används på ett bra sätt.

Det är på grund av ren mänsklig tabubelagd snålhet som nu ministrarna får böja nacken och erkänna att det handlar om gnidenhet att undvika att betala de här avgifterna. Fusk grundar sig aldrig i slarv. Slarv grundar sig aldrig i okunskap. Slarv och fusk kräver mer hängivenhet och agerande än att bara betala och vara glad. Den som inte vet, bör vara den som tar den säkraste vägen. Det har jag hävdat sedan Mona Sahlins och Gudrun Schymans skattedribbel för några år sedan, då de skyllde sina felaktigheter på stress och fulltecknade agendor. De som pratar om tv-licensen som ett tillfälle att utöva civil olydnad måste ju verkligen dra undan skynkena och erkänna att det aldrig kan handla om annat än snålhet sånt här.

De här bortförklaringarna är som alla vet just bortförklaringar för att det är tabu att säga att man är egoistisk och vill rädda så mycket som möjligt åt sig själv. Människan är egoistisk, ett annat exempel är de hundratusentals sossar som är i en sådan position att en röst på det solidariska partiet är även en röst som är gynnande för en själv. Solidaritet my ass.

Vart vill jag komma med allt det här? Vet inte, mer än att jag vet att vissa människor inte skulle vilja betala skatt om den så var 2%. Det är själva slutsatsen i det hela. Och det är därför en sådan som Borelius väljer svarta hushållsnära tjänster. Hon hade gjort det även om alliansens förslag varit rådande vid det tillfället. Fusk kommer man aldrig undan. Det kommer alltid att finnas, oavsett hur mycket man tjatar om världens högsta skattetryck.

Självklarheter var det ja.

För övrigt förstår jag inte varför just public service-tv och -radio ska finansieras via avgifter och inte på skatten? Det är som gjort för att strunta i att betala. Här har ni en som inte har brytt sig om att be om att få betala för TV. Men det är i högsta grad ett medvetet val.

Bloggen stängd pga Oktoberfest

Alles Super! Ganz toll, bis Später: Tschüss!

Bloggen är stängd minst t.o.m. måndag.

Prostataprojektet

Nu börjar Prostatamånaden!

Insamling till Körtelfonden sker genom donationer till mitt personkonto, för vidarebefordran till Cancerfonden. Vi siktar på 50 000 (minst). Jag ska skulptera något som vi herrar kan få sätta på kavajslaget för att sjunga prostatans lov. Den ska kosta 100 kr och allt överskott doneras till projektet. Självklart blått i enlighet med färgernas obestridliga genuskoppling.

Sista lördagen i Prostatamånaden kör vi Prostatagala med hela svenska artisteliten (bara män, det här handlar om sammanhållning!), vi kraftsamlar för prostatan. Basshunter, Tomas Ledin och Bo Kaspers med flera underhåller. HKH Carl-Philip kommer att tända upp nattbelysning av Kaknästornet (höhö) under sedvanlig rojalistisk pompa och ståt.

Kom igen nu allihopa och gör en INSATS för en GOD sak!

Bag issues

Jag behöver en väska. En bag i skinn med godkända mått för handbagage ska det va. Man ska få plats med packning för 3-4 dagar.

Jag kollade runt lite i helgen. De kostar från 5000 kr och uppåt, om de inte ska se ut som galonväskor med fejkade monogramloggor. Det känns inte riktigt prisvärt. Hur kan det va så?

Man får resa jävligt mycket för att räkna hem en investering i en väska som kostar över 5000 spänn. Väskproblemet verkar vara ett mission impossible.

I övrigt finns det ingenting jag vill köpa i den här stan. Det är så konstigt, jag hittar aldrig något kul att köpa på hemmaplan, sen slår jag av kritiken när jag åker någon annanstans.

Grannens inflyttningsfest - låt för låt

Vår granne affärsjuristen har plockat fram den stålsträngade klanglådan och bjuder på skönsång ihop med sina spexiga polare, jag presenterar här låtlistan, live and direct, efterom det inte går att sova:

01:15 (entering stage)

You´re beautiful - James Blunt
The drugs don´t work - The Verve
Don´t look back in anger - Oasis
Whatever -Oasis
Teddybjörnen Fredriksson - Lasse Berghagen
I natt jag drömde - Cornelis Vreeswijk
Flicka med guldbruna ögon - Thåström

01:42 (band leaves the stage)

01:44 Encore 1
Märk hur vår skugga - Bellman/Imperiet
Die Mauer - Ebba Grön
Balladen om fröken Cecilia Lind - Cornelis
Något svårmodigt (någon kompar genom att slå en fjärkontroll el dyl. mot en vinflaska el dyl.)
. . .

Konserten var inte slut vid detta inläggs pressläggning...